Den dag Mjölnarhustrun hittades död i visthusboden lyste solen varmt och klart redan vid femtiden på morgonen. Längre upp längst med ån, låg fortfarande dimman i lätta sjok men den jagades snart bort av solens heta strålar. Lika vackert var det den morgon då jag helt glömt bort att lägga mig och därför fick mig en outsägligt vacker gryning till livs. Det var alldeles tyst och stilla; bruket och Mjölnargården badade i ljus och endast fågelkvittret hördes ljuda över det spegelblanka vattnet i dammen.