Jag läste en artikel om gamla fina miljöer på landet i ett äldre nummer av Hem i Sverige. Där presenterades ett gammal sörmlandshem som uppvisade en fin blandning av, företrädesvis, äldre möbler från olika perioder. Det var mycket vackert.
Det är nästan något sakralt över gamla fina lanthem. Det råder oftast harmoni i rummen och lukten av gammalt trä och fötternas kontakt med de nötta plankgolvens gör att både lukt och känsel får sitt.
När jag växte upp träffade jag då och då på dessa idyller. Märkligast var nog det gamla hem som stått oförändrat i många år och i stort var helt omodernt. Salen var överbelamrad med möbler och prydnadsföremål; i ett hörn låg några gamla skivor med luleåsonen Gunnar Wiklund; i köket fanns en järnspis där den gamle farbrorn, som tillsammans med sin lika gamle dräng bebodde gården, bakade sitt kaffebröd.
Gårdsplanen var lummig full med syrener och allsköns blomster. På dess ena sida låg mangårdsbyggnaden, i fonden bagarstugan där drängen bodde och till höger en ladugård. Nu är båda gubbarna döda och gården har blivit museum. Förmodligen har interiören rustats upp och snyggats till. Jag har inte velat besöka den och därmed rasera mina fina minnen. Det får verkligen anses som ett privilegium att ha upplevt ett sådant hem med sådana karaktärer till månniskor.
Bilden ovan föreställer en hälsingeidyll.