Jag har nyligen sett Verdis La traviata på Operan. Det var en någon splittrad upplevelse. Jag tycker mycket om musiken och handlingen, som lånats från kameliadamen, är heller inte dum, omän en smula banal. Dessvärre har man valt att förlägga föreställningen till nutid, eller någon slags halvbilligt sent 90-tal och det var inte helt lyckat.
Naturligtvis är det intressant att klä en opera som La traviata i nutidskläder, framförallt framträder den enkla kärlekshistorien i ett helt nytt ljus. 1800-talskostymer hade skänkt ett helt annat romantiskt skimmer över den slampiga Violetta. I mitten av 1800-talet var kokotterna den tämligen respekterad grupp av kvinnor (nu talar vi om de framgångsrika, dyra, damerna), idag ser man de billiga glamourmodellerna framför sig istället och den associationen är alls inte lika trevlig. Vad nu skillnaden egentligen är.
Lite tråkigt var också att de medverkande saknade den aura som Callas, Nilsson och Schymberg omgavs utav. Det hade helt enkelt varit mer spännande att se en storstjärna i huvudrollen. Idag alternerar två för mig tämligen okända damer som Violetta. Hennes älskare gestaltas av Tito Betran, en mycket kort man.
När Violetta skall lämna Alfredo (Tito Beltran) blir det äntligen lite liv i föreställningen och Violetta får använda sina röstresurser vilket är precis vad jag väntat på. Jag äger två inspelningar av La traviata, en med Maria Callas och en med Hjördis Schymberg (1939) vilket säkert har satt sina spår vad det gäller mina preferenser.
Föreställningen hade dock, trots sina brister, sin charm då det alltid är mycket trivsamt att höra den vackra musiken i en fin lokal. Hade så bara scenen gett mig en rejäl dos av överlastat 1800-tal hade jag varit rätt så nöjd.