Under 40-talet spelade Norman Granz in mängder av Jazz at the philharminic-konserter. Dessa gavs först ut som 78-varvsalbum med vackra omslag av David Stone Martin, sedan på 10-tumslongplays,och slutligen på vanliga 12-tumsskivor. De ursprungliga utgåvorna numrerades från 1 till 14.Idag hade jag turen att hitta en stilig box med många av de klassiska 40-talsinspelningarna.
Asken är vit och pryds av Stone Martins klassiska trumpetspelare i röd kavaj, teckningensom blev symbolen för alla JATP-utgåvor. Ur trumpeten kommer Norman Granz och i nedre högra hörnetstår Jazz at the philharminic – 1940s. Verkligt tjusigt! Utgåvan är japansk och jag tror inte att den är vanlig alls. Det fina texthäftet är dessvärre på japanska, så jag förstår ingenting.
Man skulle nog kunna säga att jag samlar på JATP-utgåvor. Endast de ursprungliga 78-varvsalbumenköper jag, då jag av naturen är skeptisk till longplays som innehåller material som inte finns inspelat på band, utan är avspelningar av original som är inspelade direkt på vax. Ljudteknikerhar en tendens att beskära ljudet för att minska bruset vid överföring till lp och det ären trist historia. Resultatet bli oftast stumt och inte lika levande som de brusandeoriginalen. Örat har dessutom en fantastisk förmåga att efter en tids lyssnande vänja sig vid bruset och sila bort det mer eller mindre.
Hursomhelst. Denna box, Verve MV 9070/2, låter riktigt bra. Eftersom inspelningarna är gjorda inför publik, förekommer applåder efter lyckade solon av till exempel Lester Young, Charlie Parker eller Howard McGhee. Dessa är för övrigt mina favoriter bland alla JATP-stjärnor.
De titlar som utges i boxen är The man I love, Crazy rhythm, After you”v gone, Blues for Norman, Can”t get started, Oh lady be good, I surrender dear, JATP blues, Sweet Georgia Brown, Igot rhythm, Perdido, Blues, Body and soul, How high the moon, Lester leaps in och Embraceable