Rävjägarn

Benedictsons brev till S. Adlersparre

Esselde (Sophie Adlersparre, kvinnokämpe, skribent, grundare av Handarbetets vänner, Fredrika Bremer-förbunet och Hertha) recenserade 1884 Ernst Ahlgrens (Victoria Benedictssons) novellsamling Från Skåne. Boken gjorde ett stort intryck på Esselde, som också skickade ett personligt brev till Ernst för att få veta mer om den okända författarinnan.

Detta blev början på en brevväxling som pågick fram till Benedictssons självmord på ett hotellrum i Köpenhamn 1888. Esseldes brorsdotter, Sigrid Leijonhuvud, utgav 1910 en liten volym innehållande nämnda korrespondens och den har jag läst. Det är intressanta brev; jag blir genast nyfiken på Victorias övriga alster som jag inte läst.

I sina brev till Esselde beskriver Benedictsson noggrant sin karaktär och trycker särskilt på det faktum att hon avskyr kotterier, sammanslutningar av människor med likartade åsikter och vanor. Motiveringen till dessa tankegångar är att hon anser det svårt att ha en fri tanke i en homogen miljö. Hon strävar hela tiden efter att följa sin egen vilja och de åsikter som är resultatet av hennes livs samlade erfarenheter. Benedictssons bor i Hörby och livet som fru med litterära ambitioner är torftigt och därför blir vänskapen med Esselde viktig.

Genom Esselde ordnar Fredrika Limnell en insamling för att Benedictsson skall få bättre ekonomiska villkor, så att hon kan sköta sin hälsa och ägna mer kraft åt skrivandet. Benedictsson publicerar i samma veva en artikel om den danske litteraturkritikern Georg Brandes och framhåller honom som en genial föreläsare. Dessvärre propagerar Brandes för fri kärlek, vilket får tanterna i Stockholm att upphöra med insamlingen. Några pengar får inte Benedictsson, vilket både beror på damernas ogillande, och det faktum att hon inom ett år tar livet av sig.

Händelsen tog Benedictssons hårt, då hon ansåg att hon enbart hyllade Brandes som genial föreläsare och inte på något sätt sympatiserade med hans övriga åsikter. Att inte kunna göra åtskillnad åsikterna emellan upprör henne, samtidigt som hon anser det förskräckligt att bara vara berättigad till ekonomiskt stöd om hon följer de regler som finns inom den krets av kvinnor som uppskattat hennes verk.

Påpekas måste dock att Fredrika Limnell lämnade ett personligt bidrag till Benedictssons så att hon skulle kunna inreda sin skrivarlya på ett lämpligt sätt. Detta skedde dock innan Brandesartikeln.

Brevväxlingen är en intressant skildring av en persons karaktär och åsikter som jag själv känner starkt för. Som dokument över dåtidens litterära värld är den naturligtvis också mycket värdefull. Om ni har möjlighet, låna, eller köp Ernst Ahlgren och Esselde – en brefväxling. Wahlström och Widstrand, 1910.

Vill man, kan man också fördjupa sig i kärleksaffären mellan Benedictsson och Brandes. On den finns mycket skrivet.

Victoria Benedictssons Fru Marianne

Ung och tämligen bortskämd blir Marianne Björk Börje Olssons hustru och flyttar ut till hans gård på den skånska landsbygden. Helt ointresserad av husliga göromål och en jordbrukares vardag, inreder hon sina rum med budoirartad komfort och tillbringar dagarna läsandes kärleksromaner eller vid pianot. Äktenskapet blir till en början inte alls vad hon tänkt sig.

Efter en tid anländer Börjes barndomsvän, Pål. Han är en vacker och blaserad ung man som var ytterst fattig under uppväxten, men som genom ett kort äktenskap med en äldre kvinna, blivit en förmögen man. Pål inreder två komfortabla rum i en flygelbyggnad och installerar sig på gården. Sedan uppväxtåren finns en stor tillgivenhet mellan honom och Börje, ja, man anar att kärleken har spirat mellan den sirlige unge mannen och den starke bondsonen.

Som ni förstår är det som upplagt för ett ménage à trois!

Benedictsson är en god människoskildrare och hon lyckas snabbt få läsaren fången. Den utgåva jag läste var tyvärr moderniserad och bl.a. pluralverben hade utgått, vilket onekligen tar bort en del av tidsfärgen. Texten i sig är dock förhållandevis modern även om berättelsen till viss del kan upplevas en smula daterad för dagens läsare (vilket på intet sätt är ett problem för mig).

Men det finns frågetecken i berättelsen, sådant som jag inte förstår. Hur var Börje och Påls relation egentligen? Hände det något den där natten när Börje ensam besökte honom i hans rum? Och om nu Börje och Pål hade en innerlig relation, var det då svartsjukan som fick Börje att bli så upprörd över fru Mariannes bekännelse? Här får vi aldrig några svar, vilket kan beklagas, men samtidigt gör det att jag inte kan sluta tänka på Benedictssons berättelse och det gör den på intet sätt sämre, snarare tvärtom, ty då tillåts fantasin få fullt spelrum.