Rävjägarn

When it’s summertime down south

Jag är i Västerbotten och där har jag varit sedan i torsdag som jag inte minns fel.

I fredags reparerade jag GBS gamla Luxor, en 1260 W från 1939 som hon fått i födelsedagspresent av Matt-Frans för ett par år sedan. Den var visserligen inte stendöd, men det lilla ljud som kom ur högtalaren var knappast hörbart. Resultatet blev inte så dumt och på mellan- och kortvåg gick det att få in de mest spännande stationer. Radion har dessutom grammofoningång, så med en adapter kan man lätt koppla in iPhonen eller datorn och lyssna på musik utan störande högfrekventa toner. Även basen är föredömligt svag.

Dan därpå begav vi oss till Ånäset där det var någon form av shoppingdag med allehanda stånd som kantade byagatan. Jag fyndade några sånghäften som ett gammalt par reade ut. De brukade uppträda på diverse tillställningar, men nu tyckte de att de var för gamla och hade därför lagt ned verksamheten och därför gjorde de sig av med sina gamal häften.

Även Afrikaaffärn (ja, den heter precis så!) hade öppet och jag fann en vacker halsduk för 220 kronor i mycket behaglig ullkvalitet. I Afrikaaffärn finns det mängder av tyg, väskor, halsdukar och klänningar. De sistnämnda är särskilt lämpliga för kulturtanter som börjat svälla över litet.

På eftermiddagen åkte jag och Sofia Runars, en lyckad kvinnoperson, till Holmön för att gå på fest. Båtresan var varm och behaglig (halsduken från Afrikaaffärn var därför helt onödig). Holmön är en fin ö, som en blandning av Norrländskt förritin och Saltkråkan. Målet var Egils båtbyggeri som egentligen var en gammal ladugård som för kvällen apterats till festlokal. På baksidan fanns ett trevligt uterum i turkisk stil, ej olikt ett klassiskt herrum.

Och så fanns där gris. Grillad gris i enorma mängder. Grisen var uppfostrad efter konstens alla regler och togs nyligen av daga medelst bultpistol.

Dagen därpå, efter en kall natt, hängde regnet i luften och båtfärden hem blev allt annat än lugn. Väl framme i Bjännsjöå, där jag parkerat min bil, startade hemfärden till Les Flarques och en väntande GBS. Solen bröt fram och det var mycket vackert längs med vägen från Västra Sjulsmark, via Ytterklinten och Överklinten till Les Flarques.

vad passar väl bättre en grå måndag än ett besök i Vebomark? Inte mycket vill jag påstå. Den gamla skolbyggnaden var mycket vacker och i hembygdsgården alldeles intill fann jag denna fantastiska degblandare av tysk kvalisort. Som droppen på moset användes den till att att blanda pizzadeg ty det bakades pizza i den gamla bakugnen!

Döden lurar någonstans runt knuten

Vid landsvägen stod en postlåda utan vare sig namn eller nummer. Intill låg två plastsoptunnor, omkullvälta. Den lilla avtagsvägen ledde in mellan höga träd och däremellan skymtade ett hus. Ett porlande ljud dödade tystnaden. Ett kallstråk gick strax intill grönskan och därinne strömmande en liten bäck.

Det var ett övergivet hus. Utanför låg soppåsar slängda. Fulla och påverkade av tidens tand. I blomkrukorna som hängde på bron trängdes vissnade rester av någon förfluten sommars fägring. Det vilade en obehaglig känsla över platsen och jag blev rädd.

Genom fönstret såg jag in i ett par rum. Det var lite stökigt och verkade övergivet. Gamla tapeter och ännu äldre eluttag. En vaxduk med blommor, en trasmatta på en kökssoffa.

Nästa fönster gjorde mig rädd. En julkaktus, visserligen lite uttorkad, men inte alls död, stod bakom glaset. Mellan rutorna fönstervadd. De kalla vintrarna i Västerbotten är inte nådiga mot dessa krukväxter. Hur kom det sig att den inte var död? Levde den, eller gick den igen?

Men än hängde ingen i tvättställningen. Än låg tvättlinan obrukad. Och jag förmodar att yxan fortfarande låg på sin plats. Var det nu kan ha varit.

Jag såg uthusen och undrade om där blommade paradisblomster? Jag tog ett par steg ut i det höga gräset men fann att någon gått före mig och trampat ned både prästkragar och timotej. Denne någon, var han en mördare?

I många byar fanns förritin en kvarn

Denna gamla kvarn, elektrisk till sin konstruktion, finns i Västerbotten. För ett par år sedan bestämde man sig för att åter såtta den i stånd och nu tror jag bestämt att man mal på den en gång per år.

Det är en rätt intressant byggnad. Fasaden är klädd med masonit med påspikat locklist. Ovanför den nedre dörren finns ytterligare en dörr, röd med ett vitt fönster, infälld i fasaden. Vilket tilltag!

En modernare ytterdörr tjänar som ingång till kontoret. Taket är klätt med pannplåt, ett material som räddat en stor del av norra Sveriges byggnader undan förfallet. När sticktaken gjort sitt och man inte längre orkade underhålla eller byta dem, spikade man på pannplåt och det har gjort att byggnaderna fortfarande är i gott skick.

När jag var liten åkte pappa och jag ibland till kvarnen i Öjebyn för att mala. Jag har glömt vad vi malde, men jag vet att vi hemmavid krossade korn i en elektrisk kross i logen som vi sedan gav till korna så det kan vi inte ha gjort. Kanske åkte vi till kvarnen för att rensa gräsfrö eller något annat.

Robertsfors bruk med anor från 1759

Robertsfors bruk är på intet sätt okänt, men jag tror likväl att det är många som inte hört talas om denna Västerbottniska pärla som av någon anledning bevarats åt eftervärlden.

Den ljusrosa magasinsbyggnaden i slaggsten är en verklig vacker byggnad. Ursprungligen förvarades där svavel, idag inryms bruksmuseet. Slaggsten var en biprodukt som framställdes av masugnsslagg som inte hade något annat användningsområde och därför ofta lagrades i stora slagghögar. Att gjuta stenar, något större än dito av tegel, var därför en ypperlig idé som dessutom gav vackra byggnader.

Är det inte något sydsvenskt, eller rentav engelskt, över denna slaggstensbyggnad? Det stora fönstret på övre botten är ytterst dekorativt.

Intill Järnvägsmuseet och alldeles vid Rickleån ligger denna nymålade kåk. Tyvärr har någon vandaliserat ett antal fönster och slagit sönder toaletten. Insidan är för övrigt i oreparerat skick och rätt skräpig. Huset ligger på samma sida som de två slaggbyggnaderna, på den sida som kallas Herrskapssidan. På andra sidan Rickleån ligger själva bruksbyggnaderna (bl.a. den som syns på översta bilden) och arbetarbostäderna. Vattendraget utgjorde här en klar social gräns.

Denna herrgårdsbyggnad anno 1888 är egentligen en magasinsbyggnad som ombyggdes när den gamla herrgården blivit omodern (och flyttats till andra sidan ån och blivit arbetarbostad). Idag är den i privat ägo. Jag tycker att dess yttre förmedlar en stram elegans; huruvida den kommer sig av sentida renoveringar eller en klassicistisk förebild låter jag dock vara osagt.

En lantidyll, något av en blå chimär

Detta hände sig i september år 2009. Jag fyllde år och firade den hos GBS i sagans Flark.

Med ens var sommaren åter här. Solen gassade och jag svettades på åkgräsklipparen. Bensinen tog slut och då smet jag från mina sysslor, gick på promenad i de vackra omgivningarna. Åkrarna låg öde, många gånger utan minsta spår av årets gröda. Här och där stod dock spannmålet rågblont mot den vackra himlen. Ovan ses en dieseltank i krokarna av madrassfabriken.

Än dröjer det en liten stund, innan höstens färger börjar att lysa och likt en flammande brasa får naturen att än en gång blomma innan vintern slutligen tar överhanden; kväver växtligheten i en tjock och ullig matta. Men till våren segrar naturen åter igen.

Min favoritvy låg med ens framför mig, men denna gång gick jag inte fram till gården, jag nöjde mig med att blicka på gårdsplanen som vore den en chimär. Den är det mest förtjusande av gårdsställen.

Höstens skuggor är långa och mönstrar den rågblonda åkern. Höstens skuggor, så dramatiska; jag tänker på Petra och Angela där ute på gården Eka i Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit. Men himlen är fortfarande blå och den glömmer jag ej.

Spannmålet står blekt mot kvällshimlen. Solen har försvunnit bakom några moln och ladugårdens tak behöver målas. Behöver, ja, men nog är det vackrare så här när färgen börjat att flagna från plåten.

Framför det vita kapellet på Västerbottens landsbygd, blommar ännu sommarens blomster, oansatta av nattfrost och annat elände. Men snart skall de dö. Det är vackra, och förgängliga.

Mina dagar i Västerbottensbyn var till ända, dessa vackra dagar i början av september 2009.

Markelius disponentvilla i Holmsund

Denna Markeliusritade disponentvilla i Holmsund i krokarna av Umeå verkar aldrig ha varit särdeles omskriven, men som av en slump fick jag veta att den fanns och att den var till salu. När jag sökte i Arkitekturs databas fick jag ingen träff och googling resulterar bara i träffar relaterade till de nu pågående försäljningen (bilderna hittar ni här). Det är en vacker villa med högt skiffertak som stod klar runt 1944. Planlösningen är till viss del fortfarande intakt men en hel del i interiören har ändrats. Köket är ersatt med ett riktigt fult och badrummen är heller inte något att skryta över. Det är dock inte alls omöjligt att återställa eller på annat sätt få ordning på denna arkitektoniska pärla. Även fasaden har fått sig en släng av sleven när den bruna färgen ersattes med en vit.

På 40-talet mjukades den hittills så strama funktionalismen upp och en del romantiska drag gjorde sig märkbara. Överhuvudtaget fick byggnaderna ett mildare uttryck. Fasaderna började spritputsas och tegel blev allt vanligare. De platta taken var inte längre så platta. Denna villa är ett bra exempel på dessa nya strömningar som även kom till uttryck i Markelius egen villa vid Kevinge strand.

Memories always start ’round midnight, haven’t got the heart to stand those memories when my heart is still with you

Jag lyssnar på Mulligan meets Monk, på öppningsspåret ‘Round midnight (finns på YouTube), och tittar på frostiga bilder som jag tog i julas . Vilken fantastiskt inspelning! vackrare baritonsax har knappast funnits.

Ser ni hur övergiven den stackars gården är? Fönsterrutorna har gått sönder och vissa har ersatts med masonit. Runtomkring betar djuren sommartid. Det finns så många hus som inte längre är människoboningar, utan istället får stå tomma och övergivna. Istället bor dess ägare i nya, moderna hus.

Visst är den ståtlig? Frontespis och ett fönster på var sida om dörren. Och skorstenen har kvar sin gammaldags smäckra form. Elegant och reslig.

Ett tredje hus som är lika försummat och bortglömt. Och vackert. Solen som skiner på gårdsfasaden syns även genom gavelfönstret.

Ladugård i vintersolens varma sken

Dessa vinterpromenader i solens varma, gula ljus med frost på väggar och tak och med glimrande vattenkristaller där temperaturen överstiger nollstrecket.

Ladugården har de klassiska färgerna vitt, rött och grönt och ligger alldeles intill vägen i Gammelbyn. I fonden skymtar ett reveterat hus som helt fått förfalla.

Har ni sett, en liten grotta! Kanske var det här de två männen bodde när de träffade på Tintomara?

Och detta! Betong och natursten! Jag tycker att hela byggnaden är oändligt vacker, särskilt i detta fantastiska ljus.

Ser ni den lilla luckan i panelen på övervåningen? Fönstret, som uppenbarligen lider en smula av eftersatt underhåll, är även det en pärla.

Runt hörnet ligger fasaden i skugga. Frosten är inte på väg att jagas iväg av vintersolens värmande strålar. Här är det kall och bister vinterdag.

Ett frostigt kapell i sagans dolda flark

Vi är återigen i Västerbotten och det är en frostig mellandag. Solen har precis börjat gå ned och skymningen lurar bakom bergen. Men är finns det dagsljus och jag bestämmer mig för att fotografera det vackra kapell som ligger mitt i byn och som byggdes i början av förra seklet efter att byborna anordnat en insamling.

Visst är det vackert med de röda luckorna i kyrktornet? Lördagar klockan sex är det helgmålsringning och då ljuder klockornas klang över nejden genom de öppna luckorna.

Ett f.d affärshus i glesa Västerbotten

Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.

Vinterfärger och eftersatt underhåll

Snyggt, eller hur? Pittoreskt och värt att avbildas. Färgerna är fantastiska och blev extra bra denna frostnupna mellandag.

Men skicket! Att underhållet är eftersatt råder det inget tvivel om. Putsen har fallit av och tegelväggen hotar att rämna. Till skillnad från trä är stenväggar mycket känsligare för sättningsskador.

Man kan ju tycka att denna ladugård är värd ett bättre öde än denna vanvård. Ekonomibyggnader är alltid bra att ha, inte minst som förvaringslokaler. Att bygga en ny är faktiskt kostsammare än man kan tro.

Kombinationen av trä och tegel/puts är klassisk för 1900-talets ladugårdsbyggnader. Istället för tegel använde man ibland lättbetong vilket jag antar var billigare.

Det återstår att se hur länge denna gamla ladugård får leva. Kanske är den snart jämnad med marken.

Och när sågades den sista plankan?

Jag skulle köra hem från Västerbotten och valde att köra några småvägar på min väg norrut. Efter att ha passerat ett litet samhälle skymtade en förfallen byggnad mellan träden och jag svängde av och ned mellan träden på den smala, asfalterade vägen.

Det var ett gammalt sågverk som inte verkade ha använts på många år. Färgen hade bleknat och några rutor var krossade. Det växte träd där det sannolikt inte skulle växa träd. Och så var anläggningen helt övergivet

Runtomkring fanns stora upplagsplatser där det förmodligen legat timmer eller brädor. Förmodligen lönar sig inte dessa småskaliga anläggningar. Koncentrerad rationalisering är vad tiden kräver.

Med ens hörde jag klappret av hovar mot den tjälskadade asfalten. Hjärtat stannade och jag befann mig mitt inne i en rysare. Sannolik var det en beväpnad person som red omkring på området, noggrant vaktande sin gömmor fulla med stöldgods. Jag sprang ljudlöst mot bilen, såg en sulky som var spänd bakom en häst passera runt ett hörn och körde sedan hastigt därifrån.

En av mina favoriter bland ladugårdar

Jag är svag för ladugårdar och finner de flesta tilltalande, men just denna älskar jag. Kanske är det för att den gör sig så bra mot den blå himlen eller att bergen tornar upp sig i fonden om man betraktar den från en annan vinkel. Det kan också bero på de vackra fälten som går från gräddgrönt till halmgult när sommaren närmar sig sitt slut.

Hög är den också. Maken till höskulle får man leta efter. Särdeles gammal är den inte ty den är nog av efterkrigsmodell. den vitputsade delen är djurens tillhåll. Där finns bås för kor och kanske för en häst, om man inte hade traktor.

Vägar av denna sort har jag sett under hela min barndom. Gräs i mitten och gräs på sidorna, men där hjulen rullar allra mest tittar jorden fram. Jord och jord, ibland är det sand. Är det dessutom tallskog och mängder av kottar däromkring, blir ingen gladare än jag.

Jugendhus vid Västerbottensgårdar

Valmat tak och jugendstil! Och en ladugård med sviktande taknock. Det är en härlig syn, men det rostiga taket säger att det börjar bli dags för en ordentlig renovering.

Tänk att ha sitt sovrum där uppe och på ömse sidor en kattvind med plats för allt mellan himmel och jord. Och hur illa trivs inte malen i dessa kalla utrymmen!

Jag älskar hur trähus tar sig friheten att med ålder bli alltmer organiska till sin form. Inga spruckna tegelmurar eller putsytor, istället tar det följsamt intryck av omgivningen.

Och någon lämnade huset och gick

Ödsligheten i interiören. Inte ens en köksklockas trötta tickande ackompanjerar stillsamt dagens eftermiddagssonat. Här inne råder det en ständig höst.

De fernissade köksskåpen har gulnat och dess vackra konjaksnyans vinner mitt hjärta.

Det var så här det såg ut i de lanthem som Sune Jonsson porträtterade. Jag minns dem också och vill aldrig radera ut dem ur minnet.

Det är något visst med ljuset i dessa stora gavelrum. Allteftersom solen har sin gång, förändras rummet och den vrå som badade i skugga får finna sig i att drunkna i kvällssolens starka ljus.

Den dunkla passagen genom farstukammaren. Till detta mörka gemak låg drog man sig undan, vilade.

Vackra pasteller i blekt gult och grönt

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!

Strama ödehuset i byn i Västerbotten

Ödehuset

Hit går jag alltid på promenad när tillfälle ges, ty jag kan inte slita mig från det vackra huset som ligger invid de stora åkrarna.

Ödehuset

Plåttaket har börjat rosta, men fasaden är skön. Övre botten kröns av en pampig frontespis på den traditionella Västerbottensgården. På gårdsplanen trängs gräs och ogräs i den karga jorden.

Ödehuset

Bakom huset brer en nysådd åker ut sig och snart spirar här grödan för att i augusti vara klar för skörd. Från salens fönster har man en utsikt som man inte kan vara annat än lycklig för.

Ödehuset

Uthuset följer naturens organiska former och vilar som en flygel invid huvudbyggnadens vänstra del. Här vill jag bo!

Skönheten i Vilhelmina fotoarkiv

Skräddarn

Bilden är makalös, jag fann den i Vilhelmina fotoarkiv. Jag tackar Herren, d.v.s Västerbottens egen glesbygdssiren, Lovisienstadt, som hade godheten att dela med sig av detta fynd.

Om bilden är makalös så undrar jag: hur bra är inte bildens text?

I ett skogsarbete 1907 slant yxan och slog rätt in i benet, min farfar hade sin bror med sig Pehr-Alfred Mattsson. Resan till Umeå tog 7 dagar med häst, under den tiden blev det kallbrand i benet som då måste amputeras, samtidigt dog det en person på lasarettet och benet lades då i den kistan.

När gräsklipparen strejkade en kväll

grasklippning

Jag har semester och befinner mig i Västerbotten. Hösten är här, men i lördags morse var det förunderligt varmt i solskenet på bron. Luften är klar och en smula kall, björkarna har börjat att gulna. Några övermogna vinbär hänger kvar i busken. Jag har promenerat omkring och tittat på omgivningarna.

Vi har bakat tårtor i fredags. 3 stycken som alla blev dekorativa. Vi skulle på kalas, ett kalas som blev mycket uppsluppet och slutade först sent på lördagen, eller rentutav på söndagen och då begav vi oss ut till havet och sanddynorna.

Och bilden ovan. Åkgräsklipparen ville inte starta.

Några ord om resan till Västerbotten

Jag har precis återvänt efter ett par dagar i Västerbotten. Jag tog bilen ner till Skellefteå, och körde sedan väg 264 mot Burträsk. I början var det inte mycket att titta på, men efter en mil eller två, blev det så vackert att jag blev tvungen att upprepade gånger stanna för att fotografera. Byn Kvarnliden hade en sjö på var sin sida och var därför omgiven av vatten. I fonden tornade några höga berg upp sig och överallt syntes bördiga jordbruksmarker. Det var rent förskräckligt vackert.

Såsmåningom anlände jag Glesbygdssystern och hennes hus i Seklernas by. GBS hade mellanlandat i sitt hem efter en hektisk tid av turnéer. I hennes trädgård tronade årets nyhet: ett trädgårdschateau. Däruti, omgivna av färgglada kuddar, åt vi kvällsmaten. Bakom oss lyste kapellet vitt. Kvällen var ljus, men sval. Och vacker.

På lördagen var det stor fest i Rickleå. På en höjd, med utsikt över nejden, tronade en stor och mycket gammal manbyggnad omgiven av ladugård, hagar, träd och stenhällar. Bilden ovan visar hur otroligt vackert det var vid midnatt, när solen gått ned och himlen färgats röd. Det kan kännas lite tröstlöst att man inte hinner njuta av allt det vackra som finns och Västerbotten hör verkligen till pärlorna i vårt land.

Söndagen var loj. Vi drack kaffe vid poolen och tog igen oss efter nattens festligheter. Efter en färd hem till Seklernas och middag i GBS trädgårdschateau, var det dags att styra bilen norrut, efter ett par riktigt fina dagar.

Berta Hansson, lärarinna i Fredrika

I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.

I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.

Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.

När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.