Rävjägarn

Irmgard Keuns konstsilkesflicka

Irmgard-KeunKanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.

Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!

Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.

Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.

Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.

Hansaviertel, inför Interbau i Berlin

Inför den tyska utställningen Interbau 1957 byggdes området Hansaviertel upp på nytt. Området var helt sönderbombat och därför kunde en ny och modern stadsplan utformas. Husen ritades av bla Walter Gropius, Alvar Aalto, Oscar Niemeyer och Le Corbusier och är enormt snygga. På väg till Akademie der kunste, passerade jag en kulen februaridag området som numera ser en smula bedagat ut. Men nog är det fortfarande vackra hus som ligger inbäddade i grönskan i utkanten av Tiergarten.

Låt oss titta på några gamla bilder som visar hur det tog sig ut när området var nytt. Dessa snygga balkonger gillar jag! Luftig och linjeskön betongarkitektur är vad det är. Ett par av områdets byggnader visas på denna sajt.

I samma veva, till Interbau, byggdes Kongreshallen och Le Corbusiers gigantiska bostadshus Unité d’Habitation. Det sistnämnda är ett stort bostadskomplet: 135 meter långt, 23 meter brett och 56 meter högt. Komplexet står dessutom på 7 meter höga pelare; en ståtlig syn med all betong som accentueras av färgglada partier runt fönster och balkonger.

Prora är badorten var tyskvän åtrår

Prora

Badortens storslagenhet framgår med all tydlighet av denna vackra bild.

Det var Hitler som strax innan kriget tog initiativet till denna mastodontanläggning, tänkt som en rekreationsplats för de tyska arbetarna så att de skulle få vila ut och bli balanserade och därmed lämpliga soldater i det tredje rikets tjänst.

Det var på Rügen vid östersjökusten som den sex våningar höga och 4,5 kilometer långa anläggningen anlades. Monotont kan tyckas, men verkan blir trots allt fullkomligt imposant. Här skulle jag vilja ströva kring i den vita sanden och blicka ut över Östersjön., ty badorten är magnifik även i sitt långt gångna förfall.

Läs mer på Wikipedia och se klipp på youtube.

Snap-shots från ett höstlikt Berlin

Foto: Rävjägarn

I fredags anlände jag Berlin Schönfeldt och satte mig sedan på tåget upp mot Prenzlauer Berg och Bornholmer strasse, lite lagom nervös då jag köpt en biljett som bara gällde två zoner, inte tre. Väl ute på gatan, gick jag hem till mina vännersom hyrt sig en lägenhet på en parallellgata strax intill Bornholmer. Det gamla jugendhuset hade ett slitet, men helt intakt, jugendtrapphus, typiskt för de något enklare hyreskasernerna. Dörrarnas enkla slingor såg ut att vara skurna för hand. 3-rummaren högt upp i huset hade volym, kolkamin och balkong ut mot solen på gatan. Det var vackert.

Och jag ägnade mig åt konsumtion. Med mig hem hade jag ett par mycket snygga svarta stövlar, ett par lätta svarta kängor, en angoratröja i ljust grått och en argylerutig pull-over. Nu önskar jag mig bara mer höst, och jag tror att jag blivit bönhörd.

Foto: Rävjägarn

Söndagsmorgonen var regnig och grå. Någon spred en tunn vattendimma över både mig och alla boulevarder när jag promenerade runt i en halvtom stad på förmiddagen. På en skylt på en tvärgata läste jag Berlin Cocks. Vad det nu var för inrättning.

Foto: Rävjägarn

Berlins jugendhus är vackra och strama. Många ser fortfarande ut som de en gång i tiden gjorde. Överallt finns indragna balkonger som ser så inbjudande ut. Sådana har aldrig funnits  i Sverige. Berlin är också nyrenässansens stad, något som jag tycker mycket om. Pampiga byggnader med så riklig dekor att Valhallavägens fasader rodnar i skuggan.

Foto:Rävjägarn

Och så gick vi till en stor marknad. Det regnade, det var lerigt och det var östberlin. Man dköpa allt möjligt, även gamla benrester. Jag förmodar att de kom från djur, men ändå. Det var underligt. På väg till marknaden passerade vi kyrkan ovan, men bilden tog jag redan dagen innan, då solen fortfarande sken.

Hosta, heshet och några harklingar

Jag har precis anlänt hem från ett fuktigt Berlin. Vad jag kan förstå, saknar de flesta trapphus element och detta ger en speciell stämning av vemod när temperaturen närmar sig nollan. Jag tappade rösten i fredags och den är fortfarande på villovägar. Kanske beror det till viss del på det råa klimatet (och nu menar jag vädret). I övrigt är det verkligen inget fel på den staden. Men mer om det snart (kan tala om att jag fyndade ett par mycket stiliga svarta stövlar!).

Skandalblaskan Resumé har en artikel om Chefskarusell på UR ser jag. Ovanligt lite snask i den texten för att vara Resumé, framförallt med tanke på vad som skulle kunna grävas upp.

För ett par veckor sedan googlade jag Paul Anka. Bland de tio översta träffarna kom i princip bara sidor som hadlade om Anna Anka. Det är tydligt att Paul numera är Anna Ankas fru. Till min stora glädje ser jag nu att även herr Anka fått sig lite publicitet i och med att Michael Jacksons “nya” är Pauls “gamla”. Så penibelt.

I Tyskland och uttrycket lite frisk

Min tyska är inte den allra bästa, jag sätter ofta ett ge framför svenska verb och nöjer mig därmed. För ganska precis tre år sedan besökte jag Berlin. Där, på Konstindustrimuseet fann jag affischen ovan (gällande en utställning). Lustigt nog är den på tyska, vilket gör mig synnerligen förvirrad.

Och så är jag tillbaka igen, efter landsortslivet (SJ, liggvagn, något av en besvikelse, jag fick sova). Igår var det otroligt varmt, solen bara gassade och snön förvandlades till smältvatten så att både vägar och gårdsplan blev nästintill omöjliga att beträda. Jag pallrade mig dock stoiskt iväg till en grannfru (ledbruten efter två dagar i en verkstad med tjuriga bromsar), som hade kaffebordet färdigdukat. Hon hade tänkt bjuda in Post-Nisse (eller vad nu hans efterträdare kan heta) på en tår, men det var ingen utdelning igår, för det var annandag påsk. Och det var tur för mej, och för henne, att jag kom, när hon ändå hade dukat.

Att det är fint när det är vår i norr. Jag hade glömt känslan av solens heta värme och snöns smygande kyla som blandaas soliga vårdagar. det ger en speciell sorts luft som är mycket behaglig. Och varmt var det naturligtvis; det gick att gå i skjorta utan att frysa och satt man på farstukvisten, blev man rentutav stekt.

På tåget hem läste jag Lidmans Din tjänare hör. Bra, men det är lite svårt att hänga med i dialogen. Den är lika osammanhängande som gamla människor som byter tråd hela tiden och utgår från att man vet sådant som man inte känner till. Men den har fint språk och är alls inte dum. och lite frisk! Det uttrycket hade jag glömt, men det var ju så man sa om sjuklingar.

Ett tyskt tv-torn

I Tyskland finns dmest praktiskt tv-torn: Fernsehturm. Det fina med denna inrättning är att den bit av golvet som finns närmast fönstren roterar runt. Ungefär tre kvart tror jag det tar att beskåda Berlin i 360 grader och samtidigt kan man njuta av en god kycklingcocktail (i cocktailglas på fot, det är en gammal utdöd rätt i stil med räkcocktailen) som serveras av några manhaftiga tanter i serveringen som ligger i mitten av tornet och därför inte roterar. Det är verkligen höjden av civilisation.

Vinter i Tyskland

Nu börjar det bli kallt och jag längtar till Tyskland. Inget är som ett kylslaget Berlin i januari-februari; snön faller och kalla vindar blåser, men överallt finns där prisvärda syltor som värmer. Det vore en lögn att kalla klimatet behagligt, men det är något visst med kontrasterna mellan det kalla och råa utanför och de varma och behagligt inrökta interiörerna.

Där finns också musik, allt från Wagner till Alphaville. Här har vi ett riktigt mästerverk, vars video jag hittade på YouTube.

Youth is like diamonds in the sun,
and diamonds are forever.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur