Rävjägarn

Engkvists Villa Eldtomta av Markelius

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Sven Markelius ritade i slutet av 20-talet en villa i Eldtomta åt byggmästaren Olle Engkvist. Huset, som främst var avsett för sommarbruk, hade en fasad som utförd i liggande panel och ett entresollerat vardagsrum. Det är en mycket intressant villa som det är ytterst svårt att hitta bilder på och dessa hör inte till de allra bästa. Dock bättre än inga alls.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

För ungefär 10 år sedan har jag för mig att huset var till salu, men dum som jag var, sparade jag inte ned bilderna. Då hans hustru Signhild dog först 2001 i hög ålder, är det troligt att det var då försäljningen ägde rum. Vad jag minns, var det mesta bevarat i originalskick. En tillbyggnad gjordes dock, och jag tror att det var i samband med Engkvists 60-årsdag, ty som present ritade Sven Markelius till ett bibliotek av tämligen rejäla dimensioner.

Husets verkliga slagnummer är det entresolerade  vardagsrummet med ett stort fönsterparti som vetter ut mot trädgården. Rummet påminner om de lösningar som presenterade på Stockholmsutställningen året därpå. Här en bild på entresolplanet och en på fönsterpartiet och flygeln.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Fru Signhild hade ett eget sovrum med balkong. Inredningen är enkel och ger ett intryck av att vara ändamålsenlig. Någon braskande lyx är det inte tal om, men man får förmoda, att material och utförande är av hög klass. Engkvist värnade om gamla traditioner när det gällde byggande och hantverk.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Byggmästaren hade ett eget snickarrum med hyvelbänk och skrivbord. Vad jag kan förstå, låg detta rum på nedre botten. Sovrummen låg en trappa upp.

Den som är intresserad av planritningar hittar här nedre och övre botten.

Flotta Markeliushuset på Floragatan

Östermalmsgatan 45 fasad

På Östermalmsgatan 45, där tidigare von Rosenska huset stod, ligger sedan 1961 ett påkostat och elegant hus som ritats av Sven Markelius. Visserligen var det synd att Helgo Zettervalls pampiga skapelse revs, men jag tycker att denna byggnad är en rätt god ersättning trots allt.

Det finns många mycket fina lägenheter i huset och högst upp våningar med terrass (så här ser ett vanligt våningsplanen ut). Vardagsrummet i denna trevlig hörnvåning är stort och tudelat. Öppen spis saknas ej, ej heller utgång till balkongen.

Köket är en dröm! Fantastiskt snyggt och med de fina beslag som var lite lagom out-of-date vid 60-talets början. Spiskåpan gillar jag verkligen, dessutom finns kallskafferi vid ytterväggen och dubbla skärbräder till vänster. Jag gissar att få av dessa praktkök återstår idag.

Fönster och balkongernas handledare är även de av yppersta klass. Fasaden är i gult tegel och kåken tarvar därför inget dyrbart underhåll. Burspråken är inklädda i koppar tror jag och mycket dekorativa.

 

Markelius presenterar Sweden speaks på New York World’s Fair anno 1939

Sweden speaks på New York World's Fair 1939

När New York World’s Fair anordnades 1939 blev Sverige erbjudna ett stort område på 4500 kvm och på detta område uppfördes efter arkitekt Sven Markelius ritningar eleganta paviljonger. Sweden speaks, of present achievements and future aspirations” var det motto utställningskommittén valt och man får nog säga att det politiska inslaget var märkbart. Se bara på denna vy som visar “den svenska demokratins sociala strävanden”.

Markelius byggnader var låga, 4-6 meter, och förlades till tomtens yttergränser och på så sätt skapades en öppen gård med planteringar och trivsamma sittgrupper. Byggnaderna uppfördes i trä men den bärande konstruktionen var av stål. Ytskikten kläddes med gipsskivor (“gypsum board”) och taket med aluminiumpapp. Takets undersida kläddes utomhus med fernissad furupanel. Områdets plan kan i detalj studeras här och sektion och detaljer här.

För den konstnärliga utsmyckningen stod Bibbi Lindström och Anders Beckman (mannen med mustach som startade Beckmans tillsammans med Göta Trädgårdh). Lindström var en av Sveriges mest anlitade filmarkitekter och var under åren 1932-1962 enormt produktiv. En av hennes sista jobb var som scenograf för tv-serien Den vita stenen. Tillsammans med Markelius skapade de intressant miljö som visade olika delar av Sverige. Man får säga att utställningen blev riktigt snygg, även om har ett visst propagandatråkigt skimmer över sig i vissa presentationsdetaljer.

För att ytterligare belysa utställningen kommer här en svit av bilder. Här turistbaren alldeles innanför entrén. Kartan i bakgrunden är försedd med nummer och slår man detta på någon av de telefoner som står på disken får man höra en redogörelse för den traktens historia. Skogsindustrin presenteras i en egen sektion och mannen mellan trädstammarna berättar om hur “skogen utnyttjas och återväxten tryggas”. Även järnet fick sin beskärda del av uppmärksamhet på denna utställning.

Lite festligare blir det när vi kommer över till den konstindustriella avdelningen. Här diverse keramik. Glas och andra bruksföremål exponerades på detta piffiga sätt och konstglaset gavs gott om utrymme. Slutligen fick även de ädla metallerna komma med på ett hörn, ty de försågs en egen silverkammare vars väggar var fanerade med naturfärgad björk.

Mogens Mogensens villa i Tågaborg

Mogens Mogensens villa i Hågaborg

40-talets skånska arkitekt på modet var Mogens Mogensen, åtminstone om man får tro Svenska hem i ord och i bilder. Hans eget hem låg på Johan Banérsgatan i Helsingborg och var en elegant villa som bl.a.  koketterade med öppen spis på takterrassen som för övrigt var avsedd för solbad.

Paradrummet är vardagsrummet vars kombinerade fönster och vinterträdgård ses på bilden ovan. Mellan de båda glasen har en trädgård skapats och detta är verkligt effektfullt. En en annan vrå av detta stora rum, som går tvärs igenom villan,  finns en spiselvrå med två stora fåtöljer som Mogensen ritat och som klätts av Elsa Gullberg. Ytterligare en sittplats är anordnad vid dörrarna ut till trädgården. Här ett par Bruno Mathsson-fåtöljer i vitt fårskinn samt en ljusgrön flossamatta.

Intill vardagsrummet ligger matsalen som också är generöst uppglasad. Inredningen är mestadels klassisk med två tunga malmljusstakar och ett par stolar nyrokoko (tror jag iallfall).  Ytterligare ett sällskapsrum är den övre hallen vars golv är klätt med kalksten. Jag misstänker att väggarna är klädda med stavfanér i ädelfuru, precis som detta lilla rum.

Mogensen studerade vid KHT och Konsthögskolan och jobbade bl.a. hos Kooperativa förbundet samt ritade hus för Stockholmsutställningen innan han fick jobbet som kontrollant vid bygget av Helsingborgs konserthus, en byggnad som ritades av Markelius. Så småningom blev han en av de mer inflytelserika arkitekterna i denna del av Sverige och 1941 stod det vackra Simhallsbadet i Helsingborg klart.

Billiga EPA, Enhetsprisaktebolaget

När jag var lite fanns det fortfarande EPA-varuhus i städernas centrum. jag har inget direkt minne av dem, däremot minns jag naturligtvis Tempo, en kedja som hörde till Åhlen och Holm-koncernen och som mot slutet av 70-talet köpte upp EPA-varuhusen. I samband med sammanslagningen lades många EPA ner, ty i många städer fanns det både ock.

EPA grundades av Josef Sachs (som var mannen bakom NK) och Herman Gustaf Turitz. De första affärerna öppnade 1930 vilket väckte starka reaktioner. Enligt Wikipedia inleddes en statlig utredning för att undersöka om marknaden för lågprisaffärer skulle regleras för att skydda övrig handel. EPA:s varor var onekligen mycket billiga, vilket hade sin grund i den lägre kvalitén, men i dagens öron låter det befängt att reglera lågprismarknaden. Hur låg kvalitén var vet jag inte, men jag minns att man i min barndom sade att dåliga grejer var epa-grejer. Tänker dock att på 30-40-talen borde låg EPA-kvalité vara relativt hög ändå, jämfört med mycket av det som massproduceras idag, men säker är jag inte.

EPA startade också EPA-barer. På Drottninggatan 53 i Stockholm låg en som ritats av Sven Markelius och som invigdes 1937. Den var mycket snygg vilket framgår av denna bild. EPA-barer fanns i hela landet och här är en bild med interiörer från Borås och Örebro. Jag gissar att EPA-barerna inspirerats av de framgångsrika mjölkbarer som startats av Mjölkpropagandan.

På bilden ovan ses Umeå i 60-talsskrud. Både EPA och Tempo finns på plats och samtliga byggnader är av modernt snitt. Jag tycker att det är rätt snyggt, men antar att byggnaderna är förfulade idag och den strama stilen knappast har behållits.

Markelius disponentvilla i Holmsund

Denna Markeliusritade disponentvilla i Holmsund i krokarna av Umeå verkar aldrig ha varit särdeles omskriven, men som av en slump fick jag veta att den fanns och att den var till salu. När jag sökte i Arkitekturs databas fick jag ingen träff och googling resulterar bara i träffar relaterade till de nu pågående försäljningen (bilderna hittar ni här). Det är en vacker villa med högt skiffertak som stod klar runt 1944. Planlösningen är till viss del fortfarande intakt men en hel del i interiören har ändrats. Köket är ersatt med ett riktigt fult och badrummen är heller inte något att skryta över. Det är dock inte alls omöjligt att återställa eller på annat sätt få ordning på denna arkitektoniska pärla. Även fasaden har fått sig en släng av sleven när den bruna färgen ersattes med en vit.

På 40-talet mjukades den hittills så strama funktionalismen upp och en del romantiska drag gjorde sig märkbara. Överhuvudtaget fick byggnaderna ett mildare uttryck. Fasaderna började spritputsas och tegel blev allt vanligare. De platta taken var inte längre så platta. Denna villa är ett bra exempel på dessa nya strömningar som även kom till uttryck i Markelius egen villa vid Kevinge strand.

Markelius ritade ett tidigt funkishus

Mig veterligt är detta ett av Stockholms första renodlade funktionalistiska bostadshus. Det är dessutom ett av de allra stramaste och tillika den byggnad som bäst påminner om den stil som Le Corbusier gjorde känd. Fasaden är avfärgad i en svagt grågrön färg och fönstren är mörkt gröna. Det är en mycket snygg kåk! Arkitekt var Sven Markelius (född Jonsson) som fick ett funktionalistiskt genombrott på Stockholmsutställningen 1930. På Södermalm byggdes vid samma tid ett funkishus i kvarteret Vitbetan, men det har spröjsade fönster vilket jag tycker förtar verkan något. Dessutom är balkongerna klumpigt renoverade.

Interiören är även den stram med ett enkelt men linjeskönt trapphus. Redan när man öppnar ytterdörren möts man av den gröna färgen som där går igen. På bilden här intill syns trappan som är uppglasad ut mot den tidigare köksbalkongen som hörde till de stora hörnlägenheterna. Dessa balkonger ses till vänster på denna bild. Till vänster ses vädringsbalkongerna till trapphus nummer två (som bara innehåller ettor och tvåor). Notera det snygga balkongräcket.

Den stora hörnbalkongerna mot Dalagatan/Tegnérgatan, är precis som de balkonger som hör till påkostade fyrarummarna med jungfrukammare, putsade. En sidovägg har dock lämnats bar och försetts med stålribbor. Mycket lyckat!

När huset stod klar någon gång 1929-30 fanns på varje våningsplan en stor femma med jungfrukammare (se plan). Den bestod av matsal, vardagsrum och tre sovrum samt domestikregionen. Intill låg tidigare nämnda fyrarummare som jag tycker har en verkligt bra planlösning. 1933 var dock tiderna inte riktigt vad de varit och den stora hörnvåningen styckades upp. Matsal, jungfrukammare, serveringsrum och kök blev en finfin liten tvårummare. De pelare som avgränsade vardagsrummet mot hallen i den ursprungliga stora lägenheten sattes upp i vardagsrummet för att skapa en inre hall. Serveringsrummet blev matsal och jungfrukammaren dög gott och väl till sovrum. Resterande del av femman, vardagsrum och sovrum, blev en inte speciellt lyckad fyra där delar av vardagsrummet blev kök. Trist på så rara ärtor! Det verkar också som den öppna spisen flög sin kos.

Året därpå, 1934, inreddes vinden och resultatet av det blev tre små lägenheter med stora terrasser. Där måste vara fantastiskt att bo!

En detalj med detta bygge som jag finner märklig, är att våningshöjden på 5 trappor, planet under vindsvåningen, har en takhöjd på bara 2,5 meter precis som vindsvåningen. Är inte det i snålaste laget? 2.5 slog igenom först på 50-talet och det borde ha mötts med viss skepticism 1930.

Är man nyfiken på hur huset ter sig idag, klickar här. Den nyligen utförda fasadrenoveringen är oklanderlig.

Att vara arkitekt kan vara att…

För ett år sedan avled Bengt Lindroos, arkitekten som idag är mest känd för att ha ritat Kaknästornet tillsammans med kollegan Hans Borgström. Lindroos började sin bana redan i mitten av 30-talet, läste vid KTH 1942-1945 och öppnade år 1954 eget tillsammans med Borgström, en verksamhet som de drev tillsammans till 1968 då de gick skilda vägar och Lindroos drev därefter sin egen firma fram till sin död vid nära 92 års ålder.

Lagom till 90-årsdagen gavs boken “Att vara arkitekt kan vara att…” ut på Arkitektur förlag. Det är en mycket charmig volym där Lindroos berättar om sitt liv som arkitekt. Bokens enda fel är att all text är versal och därför blir den allt annat än lättläst (till saken hör att formgivarna belönades med silver i Svenska Designpriset 2009). Bortsett från detta är den en ypperlig bok och Lindroos är både klok och kvick och lite bullrig. Särskilt bra tycker jag om honom när han skriver om NK:s nya entré som han ritade i början på 70-talet och hur den förvanskades 1997: “DÄR SPETSEN KOM FLYGANDE UR ETT INRE, LIGGER DEN NU KRAFTLÖS, ILLA HOPFOGAD MED EN GLASSKIVA, HELT FÖRVANSKAD AV FFNS STUDIO AKITEKTURA. LIKA FÖRVANSKAD SOM HANS ASPLUND TYCKTE OM OM MIN TILLBYGGNAD TILL HANS FASAD”.

Lindroos storhetstid började i slutet av 50-talet, men han hade varit yrkesverksam sedan han tagit realen i mitten av 30-talet. Under många år, innan han öppnar eget, arbetar han åt Sven Markelius och blir på så sätt vara delaktig i flera prestigefulla uppdrag, bl.a. inredningen av en sessionsal i FN-byggnaden och utbyggnaden av KTH:s kårhus. Det är dock i och med färdigställandet av Söderledskyrkan som uppdragen börjar ramla in i allt raskare takt. I och med färdigställandet av Kaknästornet går Lindroos till arkitekturhistorien och lär där förbli.

En ständig källa till bekymmer under Lindroos tid som arkitekt är pressade byggkostnader och standardisering. När jag ser hans hus i kvarteret Drottningen på Katarinaberget kan jag inte låta bli att undra hur dessa tagit sig ut om de byggts 30 år tidigare? Smäckrare fönstersnickerier och mer påkostade interiörer borde ha varit fallet. Dock måste det påpekas att både detta komplex och hyreshuset i kvarteret Järnet på söder är allt annat än hafsbyggen. Jag tänker också på hur man som arkitekt alltid mer eller mindre tvingas följa med sin tid. Även om Lindroos hade sin tydliga stil så är han naturligtvis tvungen att anpassa sig efter sin tid. Om han fötts 50 år tidigare, hur hade då hans samlade produktion tett sig?

Lindroos skriver också om byggledaren, den nya roll som förmedlar kontakten mellan arkitekt och byggherre. Byggledaren gör det svårare för arkitekten att kommunicera direkt med byggherren vilket Lindroos menar får till följd att arkitekturen får stryka på foten. “ARKITEKTUREN KUNDE STÄNDIGT FÖRENKLAS OCH REDUCERAS UTAN ATT HUSEN BLEV OANVÄNDBARA” skriver han. Ytterligare ett problem, som sannerligen inte är nytt, är att de hus som byggdes på spekulation, d.v.s. för att snarast säljas, byggdes så enkelt som möjligt för att vinsten skulle maximeras. Bygger man ett hus för att själv förvalta det, blir det betydligt viktigare med kvalité, både ur ett tekniskt och estektiskt perspektiv.

Sven Markelius flotta villa i Kevinge

Sven Markelius villa i Kevinge

1930 byggde Sven Markelius en flott villa i Nockeby. Byggnaden gick helt i funktionalistisk stil och var på det hela mycket tjusig. År 1938, i samband med skilsmässan från första frun, flyttade han in i en etagelägenhet i det av honom ritade kollektivhuset vid John Ericssongatan. Våningen blev dock snart för trång för Markelius och hans nya familj (han gifte sig med Karin (“Ka”) Simon) vilket gjorde det nödvändigt för honom att bygga en ny villa, denna gång i Kevinge vid Norrvikens strand.

Villan är i ett plan och av det generösare slaget, vilket framgår av planlösningen. Entrén ligger mot gatan och fasaden är där nästan helt sluten. Mot gården är det däremot gott om fönster som släpper in solen från söder. Här har också en damm anlagts.

Vardagsrum och matsal ligger intill varandra och planlösningen är helt öppen. Dock finns det en möjlighet att medelst draperier, avskärma matsalen om man vid en bättre middag, vill ha möjlighet att duka ostört. Från vardagsrummet kommer man också ut på terrassen, som är är stensatt och badar i ljus.

I husets flygelbyggnad finns Markelius arbetsrum, ett gästrum samt bastu och redskapsbod. I arbetsrummet finn en öppen spis och fönsterdörrar ut till gården. Här samlas ibland hela familjen för att njuta av en kvällsbrasa.

Som ni ser av bilderna, är också inredningen av påkostat slag. Här finns bl.a. Frank, Svedberg, Saarinen, Breuer, och Edna Martin representerade. Bland konsten märks verk av Leander Ensgtröm, AndersBbeckman, Stig Blomberg samt Arne Jacobsen. Uppvärmningensker medelst golvvärme och inblåst, konditionerad luft. Villan är på det hela taget strålande och ett goee exempel påden nya stil som utvecklades efter 2:a världskriget.

Gösta Werners vackra Skymningsljus

Skymningsljus

Här en verklig pärla från filmarkivet.se: Skymningsljus av Gösta Werner som gjordes för att fira lumalampans 25-årsjubileum. Det allra vackraste i hela filmen är all gammal ljusreklam i neon. Se bara bilden ovan som jag tagit från filmen! Överhuvudtaget är den utmärkt fotograferad och perfekt exponerad.

Men det finns fler pärlor i detta arkiv. I ett klipp från 1952 spelar Arne Domnérus orkester med bl.a. Lars Gullin! Any time och Car-Rider är klassiker som jag sedan tidigare har på skiva. Tyvärr vet jag inte var inspelningen är gjord. Ytterligare ett klipp är relaterat till musik och det är en lustig reklamfilm som jag antar har producerats med något sorts stöd från Luxor som tillverkade trådspelaren Magnefon: Talande tråden.

År 1953 besökte Ingrid Bergman Sverige och Berns och den visiten förevigades naturligtvis. Här passerar åtskilligt med kulturpersonligheter från förr, bl.a. Lorens Marmstedt som hade bolaget Terra-Film och samarbetade med Hasse Ekman under hans konstnärligt mest lyckade period på 40-talet.

Matlagningsprogram är inget nytt. Tore Wretman och Folke Olhagen gjorde under flera år Novisen vid spisen och här är ett klipp från 1955 som handlar om ost.

Avslutningsvis tre arkitekturrelaterade filmer. Först en mycket kort film av det ovanligare slaget som presenterar den nya lyxbiografen Paraden på Gärdet, sedan en snutt om det gamla Folkets hus vid Norra Bantorget där även Sven Markelius medverkar och presenterar ritningar till det nybygge som skulle komma att byggas 1955, samt till sist en film från invigningen av Stockholmsutställningen 1930.

Natur och Kultur vid Karlavägsallén

Natur och Kultur

Har ni tänkt på vilken vacker byggnad Natur och Kulturs hus på Karlavägen är? Huset uppfördes ursprungligen för Svenska Trävaruexportföreningens räkning efter ritningar av Sven Markelius och stod klart runt 1961. Det är en påkostad byggnad med fasader i natursten och någon slags bronsplåt (enligt Stadsmuseets byggnadsinventering). Se hur vackert det var en kall decemberkväll när jag promenerade hem från jobbet.

Natur och Kultur

Tyvärr vet jag inte vem som utfört keramiken vid entrén som är både dekorativ och ett barn av sin tid.

Naturligtvis stod här en enfamiljsvilla som revs när denna nybyggnad skulle uppföras. Det är bara att beklaga och man får samtidigt hoppas på att detta inte upprepas och Natur och Kulturs byggnad får stå kvar.

Funktionalistiskt vid Norr Mälarstrand

Kollektivhuset vid John Ericssongatan

Åh, detta hus! Det är kollektivhuset vid John Ericssongatan som ritades av Sven Markelius och som vänder sin sluta fasad upp mot Pontonjärgatan. Står man däremot vid Norr Mälarstrand, ser man nästan bara fönster. Detta är arkitekturen i sitt esse. Huset är dessutom mycket förtjänstfullt restaurerat och i princip helt i ursprungligt skick. Tyvärr finns här mestadels smålägenheter vilket är att beklaga; endast högst upp ligger ett par större entresolerade etagevåningar.

Gröna hus vid John Ericssongatan

Tvärs över gatan ligger ett par funkisgröna kåkar varav den ena har brutala balkonger som också de är grönputsade. Jag tycker att de är så snygga! En slags betongbrutalism från 30-talet som inte är speciellt vanlig, och kanske just därför mer eftertraktad i mina ögon. Det finns ytterligare några hus i de närliggande kvarteren och ett i korsningen Tegnérgtan/Dalagatan, men i övrigt lyser de med sin frånvaro här i Stockholm. pallra er till John Ericsson-gatan och beundra ståten!

Markelius Sverigehus vid Hamngatan

Sverigehuset

År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.

Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.

Sverigehuset

För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigehuset

Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).

Sverigehuset

Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.

30-talets flyghangar vid Lindarängen

Lindarängens flyghangar

I december 1931 invigdes den av Sven Markelius ritade hangaren vid Lindarängen i Stockholm. Intill hangaren låg då en vik som sedan 20-talet använts som flyghamn, ty det var på den tiden då flygplanen ofta hade pontoner. Här några bilder på hur det såg ut på den tiden.

Lindarängens flyghangar

Vintertid, fram till 1938, förvandlades byggnaden till Ispalatset, en konstisbana som användes till både hockey, curling och konståkning. När Bromma flygplats öppnade 1936 minskade trafiken ute vid flyghamnen i Lindarängen och 1952 lades verksamheten ned. Viken fylldes igen och år 1971 öppnade den conteinerterminal som fortfarande är i bruk. Läs mer om verksamheten vid Lindarängens flyghamn här.

Lindarängens flyghangar

I Stieg Trenters Lysande landning utspelar sig huvuddelen av handlingen ute vid Lindarängen och det var därför jag begav mig ut med kameran för att se om jag skulle kunna hitta den gamla hangaren, vilket jag faktiskt gjorde. Tyvärr står byggnaden idag på conteinerterminalens område och är därför inte möjlig att beskådas på nära håll. På håll tar den sig dock bra ut.

Myrdals villa på Nyängsvägen 155

Myrdals villa

Hem och arbete äro två ting, som ofta råka i konflikt med varandra, och när plikten kallar, är det alltid hemmet som får maka åt sig. det har professor Gunnar Myrdal och hans familj fått en allvarlig erinran om, då de just i samma ögonblick de fått sitt nya stockholmshem vid Stora Mossen färdigt, tvingas bryta upp för att bosätta sig i Amerika under två år framåt, där professorn skall undersöka negerproblemet och fru Alva ägna sig åt barnpsykologiska studier vid Columbiauniversitetet.

Villan i Stora Mossen ritades av Sven Markelius i tätt samarbete med Gunnar och Alva Myrdal och resultatet blev verkligen en villa utöver det vanliga och framförallt en helt skräddarsydd villa vars planritning kan studeras här. På nedre botten finns ett stort vardagsrum med matsalsdel, två sovrum samt ett rum för sköterskan. Intill det stora köket ligger en jungfrukammare och ordentligt med förråd.

På övre botten ligger det stora arbetsrummet som även får betraktas som föräldrarnas vardagsrum, ty det är delat i två delar, en sällskapsdel med öppen spis, och en arbetsdel med skrivbord. I anslutning till detta, ett stort arkiv och två separata sovrum som man bli ett, om väggen mellan sängarna skjutes undan. Väggarna i sovrummen är täckta med lackerad furuplywood.

Mer information och ytterligare bilder, finns på Wikipedia.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur