I boken Stockholmskärlek (Wahlström och Widstrand), är samtliga texter av Marianne Höök. De är inte speciellt märkvärdiga, men de har ett tonfall som jag tycker mycket om. Eftersom bokförlaget Atlas kommande antologi till största delen, som jag har förstått det, kommer att bestå av mer välkänt material, tänkte jag att det vore på sin plats med mer okänt material.

Här har vi två texter. Den första behandlar den svenska badsynden.

Sommarstockholm har ett äventyrligt rykte bland utlänningar, ett rykte som svensk filmexport gör det bästa för att upprätthålla. Vi badar nakna. Från gästande fransmän och amerikaner kommer frågan regelbundet i en diskret viskning: är det sant att ni badar nakna i Sverige på sommaren? Om vi, istället för att komma med bortförklaringar om att vi har så mycket kust, att det räcker til en ostörd bit åt varje invånare, utnyttjade ryktet i turistpropagandans tjänst, skulle vi kunna plocka in miljoner i hårdvaluta. Turisttrafikförbundet får uppslaget gratis. Affischförslag skall vi också kunna ge anvisning på.

En ung dam på en skärgårdsö kunde helt enkelt inte stå ut med att ett par gästande fransmän skulle återvända besvikna från Sverigesemestern förra året. Som ett offer åt fosterlandets good will kastade hon sig i sjön efter en kräftfest en augustinatt och simmande omkring i bara solbrännan. Så skall turistservice skötas.

Text nummer två skildrar svenska flickors förhållande till främmande makt. Jag är faktiskt mycket svag för bruket av engelska ord, inte alla, men sailors och boyfriend hör definitivt till de lämpligare uttrycken.

Detta är inte som man skulle kunna tro färjan till Coney Island, utan amerikanske sailors med svenska girl friends på Nöjesfältet. Gästfrihet mot örlogsflottan hör till god ton, vårt förhållande till främmande makter är gott. Men motsvarande vänlighet mot handelsflottans representanter, isynnerhet färgade och melerade, och Svenska Nämnder börjar använda ett språk som man trodde reserverat för dr Malau, Sydafrikanska unionens premiärminister. Orgier på utländsk båt läser man och uppfattar snart att orgien som sådan har man ingenting att använda mot. Men se utlänningar…

Det finns en utmärkt bok, Stockholmskärlek kallad, med bilder av Hans Hammarskiöld och texter av Marianne Höök. Utgiven i början av 50-talet, är den en samtidsskildring av Stockholmslivet och en mycket tilltalande sådan.

Marianne Höök har en avundsvärd förmåga att forumlera sig och kan skildra de mest romantiska av miljöer utan att det blir för sött, ty det hennes penna rister har den avundsvärda, och egentligen helt nödvändiga, egenskapen att alltid spetsa sina alster med en smula beskt. Kanske kan man säga att hon är en cynisk romantiker, kanske inte. Något ditåt är det iallafall.

Bilden föreställer den dam son under många år tillbringade dagarna på NK och var så punktlig, att firmans urmakare ställde tiden efter hennes entré. Höök undrar vilket Dorothy Parkerskt storstadsöde som döljer sig bakom hennes späda och välklädda figur. Och det kan man funderar över. Men lika bra är det att inte veta, utan istället dirigera den frågan vidare till sin egen fantasi.