Rävjägarn

Med ögon väldigt känsliga för brunt

Brun funkis

Jag såg en 30-talsvåning till salu för några år sedan. Många tycks tro att allt var ljust, ja rentutav vitt, under dessa år. Så var det inte. Här en helt fantastisk lägenhet, som dessutom är mycket vackert inredd, där snickerierna i den offentliga delen är uteslutande målade i brunt. Golvlister, dörrlister, fönster och dörrar är har denna dekorativa nyans som gör sig så bra mot ljusa väggar. Här ytterligare en bild som visar ståten.

Jag undrar när gemene man skall få upp ögonen för annat än det vitaste vitt. En lyckad interiör kan inte bara vara ljus, det måste finnas ett samspel mellan skuggor och dagrar. Det är precis lika självklart som att öppna ytor måste kombineras med slutna för ett en tilltalande helhet skall uppnås.

Gårdstemplet i Villastadens skugga

Templet i Villastaden

I kvarteren norr om Humlegården finns det mycket att se; även om man promenerar fram och tillbaka var och varannan dag undgår man att bli uttråkad. I Villastaden stod ursprungligen bara villor, idag är bebyggelsen mer skiftande. På gården till ett 30-talshus i Korsningen Östermalmsgatan/Villagatan finns fortfarande det gamla tempel kvar som uppfördes av Axel och Hjalmar Kumlien tillsammans med en praktfull dubbelvilla. Dubbelvillan är riven, men det gamla lusthuset som liknar ett tempel står kvar liksom den vackra muren i fonden. Det är en sällsynt vacker miljö.

Längre upp på Villagatan ligger en dubbelvilla som klarat sig undan rivning. Det är Lotten von Kraemers gamla hus som numera ägs av Samfundet de nio. Studera den gärna, framförallt trädgården som är lagomt vildvuxen. Huset är dock uppdelat i mindre lägenheter idag.

Näst längst ned på Villagatan, i nr 3, har Kungliga Vitterhetsakademien sitt hem. I slutet av 50-talet donerade familjen Retting sin villa (och Skånelaholms slott i Uppland). I Rettingska villan har tiden helt stannat upp, åtminstone i den mycket stora våning som numera är akademiens representationsrum. Hela våningsplanet slogs 1899 samman till en 16-rummare med två kök. Det ena köket har fått vara oförändrat allt sedan dess. Jag har fått för mig att man kan få besöka dessa vackra rum. Om så är fallet, vill jag hemskt gärna gör det någon gång.

Arkivbilderna kommer från Stadsmuseets inventering av Östermalm, volym 4. Bilen på teplet har jag dock tagit själv.

Och Edvard Liljevalchs Karlavägsvilla

Falkmanska villan

Nej, detta är inte en villa i Villastan, utan Edvard Liljevalchs (bror till Carl Fredrik jr Liljevalch) privatvilla i korsningen Skeppargatan/Karlavägen. Till höger skymtar Veterinärinstitutets gamla lokaler som på  10-talet ersattes med hyreskaserner av modernaste snitt. Villan, som år 1915 köptes av Oscar Falkman som helt lät nyinreda den, revs 1964 och idag står här ett mycket elegant 60-talshus. Fler bilder på denne elegant villa finns på Stockholmskällan.

Veterinärinstitutet uppfördes runt 1880 då trakten kring  Karlaplan  fortfarande var oexploaterad och området tämligen lantligt. Drygt 10 år senare hade Karlaplans södra halva bebyggts med pampiga hyreshus. I början av 10-talet var det dags för Veterinärinstitutet att skaffa större och modernare lokaler och då började man bebygga Karlavägens norra sida mellan Skeppargatan och Karlaplan. Kräftriket blev institutets nya hemvist och de eleganta husen står än idag kvar ute vid Albano.

Att precis i början av 1900-talet låta bygga en sådan pampig villa som den Falkmanska måste ha kostat åtskilligt. Lika typiskt är att den nye ägaren år 1915 grundligt ombyggde interiören för att passa tidens nya ideal. Det fattades inte pengar under dessa år, trots att många mindre välbärgade hade det riktigt svårt. De ekonomiska förutsättningarna varierade högst betydligt under 10-talet, men sällan har så många praktfulla hem inretts som under denna era. Äldre hyresfastigheter moderniserades och våningar på 10-15 rum var inte alls ovanligt.

Stockholms hospital för sinnessjuka

Konradsberg

Jag tror att det var år 1861 som Stockholms hospital för sinnessjuka invigdes i den vackra parken vid Konradsberg på Kungsholmen. Precis som vid många andra mentalsjukhus, fick de intagna hjälpa till med praktiska sysslor, ty det sågs som en del av behandlingen. Eftersom självhushåll till stor del rådde, fanns det gott om arbetsuppgifter.

Konradsberg

Doktor Ludwig Scholz och Axel Enwall sammanfattade skötarnas riktlinjer som följer:

Skötaren bör alltså lära sig ge akt på sig och att icke glömma, att hvarje menniska under sjukdomens dagar är ömtåligare och känsligare än under helsans, och därför måste behandlas dubbelt så grannlaga och hänsynsfullt. Arbetet är ett läke- och eller hjälpmedel till bibehållande af ännu förefintliga själskrafter och tillika ett medel att lugna och välgörande afleda från sjukliga tankar och drifter.

Konradsberg

I mitten av 90-talet lades Konradsbergs mentalsjukhus ned och in flyttade Lärarhögskolan. Idag är både parken med sina vackra byggnader något av en sevärdhet. Trots närheten till Drottningholmsvägen är detta en verklig oas som är värd ett besök. Särskilt lugna sommarkvällar när studenterna lyser med sin frånvaro.

Stockholms hospital för sinnessjuka

Televerkets apparatsal och grevinnan

I april 1886 flyttade Stockholms allmänna telefonaktiebolag in i sina nya, mycket påkostade lokaler vid Brunkebergstorg. Adressen var Malmskillnadsgatan och Norra Smedjegatan, ty huset var stort och gick tvärs igenom kvarteret. Den sistnämnda gatan låg ungefär där Gallerians mittgång idag går. Högst upp i huset låg apparatsalen och där satt mängder med damer vid varsin kopplingsplint, fullt sysselsatta med att se till att alla samtal kopplades rätt. Arbetsdagarna var måttliga, med dåtida mått mätt: 7 timmar uppdelade på passen 08.00-12 och 13.00-18.00 alternativt 12.00-15.00 och 18.00-22.00.

Jag bläddrar då och då i Nya Stockholm (1890) av Claes Lundin. Titeln kan tyckas märklig, men den förgående volymen hette Det gamla Stockholm och skrevs tillsammans med Strindberg. Här presenteras i stort sett hela det offentliga Stockholm på ett mycket detaljerat sätt. Formuleringarna är i många fall obetalbara: den af grefvinan Augusta Björkenstam, född Schwerin, i december 1877 upprättade expressbyrån, vilken är ett bland bevisen att ett fruntimmer äfven af de högre samhällsklasserna kan med framgång ägna sig åt praktiska bestyr i det offentliga.

Kv. Ladugårdsgrinden vid Stureplan

Jag har skrivit om kvarteret Ladugårdsgrinden tidigare, kvarteret som idag innehåller nya Hotell Anglais och två kontorshus. Hotellet, som vetter åt Humlegården till, är en rätt flott byggnad men resterande hus är tämligen anonyma trots det centrala läget. annorlunda var det för 60 år sedan, när bebyggelsen från 1800-talet fortfarande var intakt.

Jag har roat mig med att försöka rekonstruera kvarteret Ladugårdsgrinden vilket inte var helt lätt, ty i samband med rivningarna gjorde man om fastighetsbeteckningarna och de olika tomterna fick andra nummer. Dessutom hette kvarteret Sperlings backe på 1800-talet. När det fick namnet Ladugårdsgrinden vet jag inte. I slutet av 1800-talet eller tidigt 1900-tal skulle jag gissa. Sperlings backe är idag namnet på det kvarter som ligger intill och inhyser Sturegallerian. Jag är inte säker, men jag har för mig att dessa två kvarter en gång var ett.

Mot Sturegatan låg fram till 1955 4 fastigheter. Den första var Hotell Anglais som hade sin huvudentré från Stureplan 8. Några butiker eller en restaurangentré fanns dock mot Sturegatan till och lystrade till adressen Sturegatan 1. De ritningar som jag hittat av huset är daterade 1885 och signerade Helgo Zettervall. I början av 1900-talet såg fasaden ut på detta vis. Ett mycket stiligt hus! Till höger i bild ses Sturegatan 3 och 5 som verkar mer eller mindre samkomponerade och uppförda 1888.

Sturegatan 3 innehöll fyra bostadsvåningar om 6 rum och kök samt jungfrukammare. Planlösningen visar tre rum i fil åt gatan och tre rum åt gården samt kök och jungfrukammare i en liten utbyggnad. Sturegatan 5:s våningar är betydligt större och planlösningen av annan typ. Förutom de tre rummen i fil åt gatan finns en matsal som ligger åt gården till och som fortsätts av en gårdsflygel med sovrum, kök och jungfrukammare. Denna typ av planlösning, när gatufilen kompletteras med en fil vinkelrätt in åt gården, kallas kontineltalplan, till skillnad från den tidigare så populära herrgårdplanen som lägenheterna i 3.an var ett exempel på. I den låg matsalen åt gatan till.

Sturegatan 5 var det hus som i raden som revs sist, troligen sent år 1962. Här en bild på exteriören i augusti detta år och en på en kakelugn i ett av rummen. Det verkar som fastigheten vid denna tidpunkt övertagits av Hotell Anglais, åtminstone låg deras restaurang vid den tiden i bottenvåningen.

Sturegatan 7 var hörnhuset åt Humlegården till och det byggdes redan 1883. Det är fasaden till detta hus som ni ser på bilden ovan. Lägenhetsfördelninge i denna hus är en 5:a och en 6:a med jungfrukammare. Femman är en hörnvåning av det rymligare slaget. Mot gården ligger också en liten trist 2:a vars kök verkar vara mer att betrakta som en kokvrå. De sociala skiktningarna kunde vara betydande i Östermalmshusen vid denna tidpunkt.

Nu återstår att skildra byggnaderna mot Biblioteksgatan till men det blir nog inte lätt, ty det verkar som om många av de ritningar saknas i arkiven.

Modehuset Anglais på Stureplan 8

Nu skall jag skriva några rader om något som jag inte vet ett dyft om.

När Hotell Anglais vid Stureplan rivits byggdes ett nytt kontorshus som kom att innehålla Modehuset Anglais. När det öppnade och när det stängde vet jag inte, men jag gissar att affären fanns där redan när huset stod klart i slutet på 50-talet. Övriga byggnader i kvarteret, utom grannhuset (till vänster, knappt i bild, Biograf Anglais), revs också och ett nytt hotell byggdes med ingång från Humlegårdsgatan. Ett vackert komplex om ni frågar mig.

Till höger i bild syns brandgaveln till Sturegatan 5 som tillsammans med nummer 7 utgjorde den östra delen av kvarteret. I samband med rivningarna passade man på att bredda Sturegatan och detta är orsaken till att husen ser ut att stå mitt i gatan. När gamla Hotel Anglais jämnades med marken råkade man skada väggen till serveringsrummet och matsalen i Sturegatan 3. Om detta, och livet vid Stureplan i början av 50-talet, kan man läsa i denna intressanta text på dn.se.

Modehuset Anglais fasad är idag inte mycket att hurra för och av dess eleganta lokaler syns inte ett spår (klicka på bilden för att se den i ett större format).  Information om dess liv och leverne mottages tacksamt!

Ångfartygs AB Gotlands varumagasin

Ångfartygs AB Gotlands gamla varumagasin uppfördes 1909-1910 och kommer kanske snart att rivas. Jag hänger inte med i turerna, men jag minns att man planerat för ett nytt Nobelmuseum på denna tomt. Hur det blir med det vet jag inte, men man kan säkert hitta på att bygga något annat här istället om de planerna går i stöpet. De småspröjsade fönstren är dessutom mycket vackra.

Trä är ett fantastiskt material som med tiden han ge fasader där de raka linjerna ersätts med mjukt böjda och det tycker jag är vackert.

Det är väl egentligen ett smärre under att dessa skjul fått stå i 160 år utan att rivas. Inte heller har de vanvårdats i någon större utsträckning, även om underhållet kanske är något eftersatt.

Det är bara att hoppas att dessa enkla skjul får stå kvar och sprida sin enkla trevnad åt området bakom Nationalmuseum.

Korrigering: Byggnaderna är uppförda 1910 som magasinsbyggnader för tullverksamheten.

Den forna kontoristen var self-made, den moderna är en Bar-Lock-maid

Det fanns en amerikansk skrivmaskin som hette Bar-Lock och som introducerades 1888. Knappt 20 år senare startades i Stockholm en yrkesskola för kontorister som fick namnet Bar-Lock-institutet. Genialt namn, inte sant? Allt eftersom åren gick utvidgades skolan och man kunde lära sig stenografi, bokföring och handelsräkning. I en gammal snitsig annons som jag fann på Stockholmskällan presenterar sig institutet på ett underhållande sätt.

Yrkesskolan kom att bestå till 1975 och hade då legat på flera olika platser runt om i stan, bland annat Hamngatan, Mästersamuelsgatan och Klarabergsgatan. En tant berättade en gång för mig om sin tid på institutet och den fåfänge lärare som ständigt polerade sina naglar. Det verkar ha varit en rätt bra utbildning och på den tiden var det heller inte svårt att få jobb. Arbetsmarknaden måste ha tett sig som en dröm.

Så var det då, men hur är det nu?

Jag läser August Blanche och hittade en berättelse som heter Gården vid Gumshornnsgatan (Ur Bilder ur verkligheten,del 5). Dåtidens Gumshornsgata hade en sträckning som skiljer sig från dagens, men den gick likväl i närheten av kvarteret Harpan.

Stadens rikaste grosshandlare hade förbjudit sin dotter att nyttja en hårkläderska inför den stora festen med motiveringen “är du inte så gammal att du kan kamma dig själv, så kan du gärna vara hemma från balen”. Många år senare kommer denna stränga uppfostran på tal och då avfyrar gamla fru Strandlund (som anser innanfönster och mattor vara en alltför iögonfallande lyx) följande svada: “Nu finns det väl knappast någon hantverkardotter, som inte låter kluta ut sig i håret, så hon ser ut som om hon hade en krokan på huvudet. Ack, herr kyrkoherde! Det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen.  Lyx och flärd drar nog försorg därom!”

 

30-talets flyghangar vid Lindarängen

Lindarängens flyghangar

I december 1931 invigdes den av Sven Markelius ritade hangaren vid Lindarängen i Stockholm. Intill hangaren låg då en vik som sedan 20-talet använts som flyghamn, ty det var på den tiden då flygplanen ofta hade pontoner. Här några bilder på hur det såg ut på den tiden.

Lindarängens flyghangar

Vintertid, fram till 1938, förvandlades byggnaden till Ispalatset, en konstisbana som användes till både hockey, curling och konståkning. När Bromma flygplats öppnade 1936 minskade trafiken ute vid flyghamnen i Lindarängen och 1952 lades verksamheten ned. Viken fylldes igen och år 1971 öppnade den conteinerterminal som fortfarande är i bruk. Läs mer om verksamheten vid Lindarängens flyghamn här.

Lindarängens flyghangar

I Stieg Trenters Lysande landning utspelar sig huvuddelen av handlingen ute vid Lindarängen och det var därför jag begav mig ut med kameran för att se om jag skulle kunna hitta den gamla hangaren, vilket jag faktiskt gjorde. Tyvärr står byggnaden idag på conteinerterminalens område och är därför inte möjlig att beskådas på nära håll. På håll tar den sig dock bra ut.

Systrarna Cedergren vid Riddargatan

Cedergrenska huset

I hörnet av Riddargatan där det idag ligger ett tämligen fult 70-talshus, låg fram till 1962 ett gammal rödputsat hus som stammade från mitten av 1700-talet.  År 1889 flyttade guldsmeden Gustav Adolf Cedergren med familj in i huset, däribland sonen Albert Gotthard Nestor Cedergren och hans 4 döttrar. Sonen med det imponerande namnet var för övrigt samme Cedergren som lät bygga Cedergrenska tornet vid Stocksund.

I Per Wästbergs bok Östermalm möter vi systrarna Naja och Vera Cedergren som bott i huset hela livet. De närmar sig då 80-årsåldern och är fullkomligt uppgivna över att behöva flytta till Nybrogatan. “Vore bättre att slå ihjäl oss”, yttrar Naja. “Vi har aldrig tyckt om att umgås. Ibland går vi på Lyceumklubbens möte någonstans på Östermalm. Det är allt” berättar Vera. Deras hem består av 11 rum i fil och det mesta står som det gjorde på deras farfars tid. De värdefulla gobelängerna har de skänkt till Nordiska museet, men vad som skall ske med övriga inventarier vet de ej, ty allt kan inte följa med till Nybrogatan.

I detta strama gamla 1700-talshus låg från år 1941 konditori Sturekatten, men när huset skulle rivas, flyttade firman in i huset mittemot, även det ett 1700-talshus som ägdes av familjen Cedergren och detta hus står kvar än idag och Sturekatten ligger kvar än idag.

Avslutningsvis en bild från rivningen år 1962. Av de hus som försvann på Östermalm, får detta sägas tillhöra de mer värdefulla.

Gangster-Norma på Vasagatan 24

Gangster-Norma

Jag hittade några gamla vykort föreställande ett par Norma-restauranger. I ärlighetens namn kan jag inte komma på vad Norma stod för, men det var iallafall en restaurangkedja. den mest omtalade, som ständigt dyker upp i gammal litteratur är Gangster-Norma som låg på Vasagatan. Med tanke på namnet, får man får förmoda att detta inte var stans bästa tillhåll. Längre upp, vid Norra bantorget låg dygnetruntöppna Röda rummet, ett taxifik där stans festprissar ofta möttes upp. Var man trött, fanns det kanske något uppiggande i handväskan. I början av 50-talet var amfetaminpreparaten inte speciellt ovanliga i vissa kretsar och några eventuella biverkningar kände man inte till.På Röda rummet hängde bl.a Birgitta Stenberg och poeten Paul Anderson som hörde samman med metamorfos-gänget. En av de mindre kända besökarna blev många år senare kunde hos mig. Hon hade både fått tabletter och träffat Paul, som hon beskrev som en mycket varm person.

Åter till Norma. På Karlbergsvägen 4 låg ytterligare en av deras restauranger. Idag ligger Burger King i delar av lokalen. Även om jag gillar Burger King bäst av alla eländiga hamburgerställen, skulle jag föredra en Norma-restaurang som serverade varm och enkel mat. Förmodligen skulle det bli alltför dyrt idag, ty man får anta att Norma-maten var tämligen närproducerad vilket också får mig att reflektera över hur det var vid förra sekelskiftet när alla fattiga åt nyttig mat (som i dag är dyr) och de rika åt smördrypande rätter och frossade i bakelser. Tiderna förändras.

I Svensk Uppslagsbok läser jag följande om Nporma: “Norma, Kafé & restaurant a b., Stockholm, grundades 1924 under namnet Kafébolaget Norma; nuv. namn 1941. Bland stiftarna var bolagets förste ordf., sedermera dess verkst. dir. Jonas Folcker (1886—1950).Företaget hade till främsta mål att förbättra den allmänna kafé-standarden i Stockholm genom att i rena och välvårdade lokaler söka vädra ut det s.k. öl-tänkandet samt att till billigt pris tillhandahålla vällagad mat från hygieniskt inrättade kök. I syfte att realisera detta program har man maximerat aktieutdelningen till 7% och stadgat, att en styrelseledamot, en suppleant och en revisor skola utses av överståthållarämbetet. — N. äger numera 20 egentliga Norma-reslauranger i Stockholm och driver dessutom en beställningsavd. Med koncernen införlivades 1939 Restaurant-ab. Regnbågen (med en restaurang i Stockholm och en vid Svenska aeroplan-ab. i Linköping) samt 1944 AB. Berns’ salonger, Stockholm.”

Kar de Mummas hem på Floragatan

Kar de Mummas våning på Floragatan 16

För en tid sedan var Kar de Mummas lägenhet till salu. Erik  Zetterström dog redan på 90-talet, men hans fru Marianne, signaturen  Viola, är fortfarande i livet. Snart fyller hon hundra. Kanske en bidragande orsak till försäljningen.

Fastigheten är en av de hyreskaserner som ersatte en av Villastadens villa då tomtpriserna skenade under 1880-talet. När Kar de mumma flyttade in, hade dock  fastigheten genomgått en radikal ombyggnad; fasaden hade hyvlats och våningen inretts i den stil som vanlig i slutet  på 20-talet och början på 30-talet. Stramt och med en möblerbar hall som ansluter till salongen via en kolonnförsedd öppning. Jag är inte särdeles svag för denna typ av lägenheter, men jag kan tänka mig att de tog sig bättre ut förr, när snickerier,  möbler, gardiner och tapeter var färgrikare.

Det finns en uppsjö av hus i Villastan som  moderniserats vid denna tidpunkt. Lite trist tycker jag, som är svag för nyrenässans. Tråkigt är också att många av villorna skattat åt förgängelsen och ersatts med flerfamiljshus som inte uppförts i “villastil”.

Tessinparken en gång på 60-talet

Tessinparken

En fin bild som jag hittat på Stockholmskällan, tagen någon gång på 60-talet. Fasaderna är inte lika skinande rena som när området var nytt , men en del markiser finns kvar och några ovarsamma renoveringar har ännu inte gjorts. Idag ser här annorlunda ut. Av markiserna finns intet spår och de flesta hus har försetts med fula standardbalkonger i klumpigt utförande i aluminium. Av husen på bilden är det bara det gröna i mitten som har en helt intakt exteriör och det är mycket vackert.

Apropå renoveringar, så tror jag att ett måttligt förfall är det bästa sättet att bevara bebyggelsen åt eftervärlden. Bra material har en förmåga att klara år av vanvård. En klumpig renovering däremot, kan för alltid  förstöra en vacker fasad.

Lärkstadens verkliga pärla till villa

Villa i Lärkstan

En av Östermalms absolut finaste villor är just nu till salu. Maken till påkostad interiör får man leta efter, åtminstone i denna nationalromantiska stil. Bostaden består idag av två inredda våningsplan samt ytterligare en våning med tillhörande vind som aldrig blev inrett när villan uppfördes.  Kanske sinade kassan och man fick klara sig med 320 kvadratmeter. Hallen är hursomhelst helt magnifik. Det är också matsalen och övriga sällskapsutrymmen. Köket verkar trivsamt och jungfrukammaren ligger på våningen ovanför och nås genom den interntrappa som var avsedd för tjänstefolket.

Läs mer om objektet hos Lagerlings och donera sedan lämpligt belopp så att jag lyckas skrapa ihop de 45 miljoner som krävs.

Milles Orfeus framför Tengboms hus

Orfeus

Det är något särskilt med Milles Orfeusstaty framför Konserthuset. Orfeus är så elegant och fylld av ungdomlig smidighet att det smittar av sig på Tengboms solida byggnad vars kapillärprydda kolonner ses dansa på bilden ovan.

Spillrorna av Lidingöbro värdshus

Lidingöbro värdshus

I lördags promenerade jag ut mot Kaknäs och hamnade så småningom vid Lidingöbro. Där ligger några gamla villor som har en magnifik utsikt över Stockholms inlopp och Lidingön. Här låg också Lidingöbro värdshus, idag finns inte mycket kvar av anläggningen, ty här skall det byggas en modern konferens- och spaanläggning. Det var bland det dummast jag hört. Plaska runt i ett gyttjebad och konferera kan man göra någon annanstans, inte behöver man riva ett anrikt värdshus för den skull.

Lidingöbro värdshus har gamla anor. I början av 1800-talet byggdes här en bro över till Lidingön och så småningom etablerades här ett utskänkningsställe. Vid förra sekelskiftet byggdes en pampig anläggning upp som eldhärjades på 20-talet och återuppbyggdes. hade man varit liter mer förslagen, hade man naturligtvis renoverat och tillbyggt anläggning och då fått en tämligen unik miljö. Här en bild på hur värdshuset tog sig ut när det begav sig.

Det var en vacker dag jag  kom till Lidingöbro. Området låg tämligen övergivet, bortsett från en hantverkare i en av villorna intill där bostadsrätter skall inredas. Hans sågklinka ekade i tystnade. Först förstod jag inte vad som skett, men den tomma grunden och en ensam och rumphuggen flygelbyggnad fick mig förstå. Bland sågspånet på marken hittade jag en skärva från en kakelugnsfris. Jag smög mig in i den halvt nedrivna längan och ställde mig i tornrummet (vacker bild!) och såg ut över vattnet. Innanfönstren stod på glänt och de yttre bågarna var mycket smutsiga. Brädgolvet var gulnat av många lager fernissa och i kaminens gamla nisch syntes spår av grön färg. Väggarna var till viss del täckta av pärlspont och en tapetflaga svajade i taket. Jag hörde steg nalkas och blev skrämd. Efter en stund förstod jag att det bara var takdroppet. Jag tog några bilder och begav mig sedan därifrån.

Ytterligare två bilder av exteriören och interiören.

Östermalmsståt nyinredd på 10-talet

Snyggt hem på BrahegatanHär intill en bild från en våning i en gammal 1870-talsfastighet på Brahegatan som reparerades och nyinreddes i början av 1900-talet, närmare bestämt åren kring 1913. Det var dekorationsmålare Bernt Andersson som utförde arbetet. Jag antar, men är inte säker, att det var hans eget hem. På bilden här intill syns skrivrummet med väggfasta bokhyllor och ett imponerande valv mot rummet intill. På dess andra sida låg matsalen med vacker stjärnparkett (som sig bör i en riktig matsal).

Bilden intill hittade jag på Skeppsholmens mäkleri, ty det är de som har våningen ute till försäljning idag. Se prospektet här. Interiören är märkvärdigt välbevarad, om man bortser från att det mesta målats vitt och att en kokvrå inretts i ett av rummen mot gården och det gamla köket apterats till sovrum. Rena idiotin, ty nu förbinds inte längre matsalen med köket medelst serveringsgången. Dessutom lär det knappast vara klokt att utsätta väggmålningar för matos. Nå, detta går att åtgärda.

En gång i tiden var våningen allt annat vitmålad. Här en bild från förritin när skrivrummet var inrett i en stil som går åt det orientaliska hållet. Det är mycket vackert!

På 10-20-talen ombyggdes många äldre fastigheter och detta gjorde inte sällan så radikalt att fasaden inte längre stod att känna igen. Burspråk monterades, fönster ersattes och planlösningen förändrades. Är man intresserad av att läsa mer om detta rekommenderar jag att man går till Stockholmskällan. Där finns Stadsmuseets byggnadsinventeringar inscannade, det är bara att läsa.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur