Rävjägarn

I Slottets murgrönsomslingrade sal

Oscars vinterträdgård

I början av 50-talet utgavs boken Ur svenska hjärtans djup, bilder från Oscar II:s Stockholm. Den är full av vackra bilder och är nästintill omistlig. Här ovan ses en riktig raritet, nämligen den vinterträdgård som uppfördes på den nordvästra slottsflygelns tak (klicka för större bild). Väggar och tak var till stor del klädda med murgröna och möblerna var bekvämt stoppade som de brukade vara under 1800-talets sista kvartssekel. Naturligtvis fanns här också exotiska växter samt rosor. Här vill jag halvligga och bläddra slött i något tilltalande. Denna tillbyggnad sedan länge riven och det är verkligen synd. Ett vackrare rum är svårt att uppbringa.

Hos Carl-Magnus och Catharina Piper

familjen_piper

Det är sjuttiotal och Hemmets veckotidnings reporter befinner sig hemma hos greveparet på Ängsö, Carl-Magnus och Catharina Piper. Dottern Thomasine är i skolan men sönerna Carl och Fredrik poserar glatt med familjens hund. Syftet med reportaget var att samla in gamla klassiska recept från svenska slott och herresäten. Här ger oss grevinnan Piper receptet på Xenias chokladtårta (recept nedan) och Festgratäng med kaviar.

200 g smör
3 dl socker
3 stora ägg
200 g choklad
2 dl vetemjöl

Smält smöret och låt det svalna. Rör i sockeret och därefter gulorna, en i taget. Blanda i chokladen som fått mjukna i vattenbad, ej helt. Tillsätt mjölet. Vänd i de mycket hårt vispade vitorna.

Glasera med 50 g choklad som fått mjukna och rörts samman med 50 g smör. Dekorera med flisad mandel

Läs mer om Ängsö slott och den gamla legenden här.

Skoklosters slotts vackra barockrum

skokloster_1

För några år sedan besökte jag Skoklostrs slott, vackert beläget vid Mälaren någonstans mellan Stockholm och Uppsala. Byggnaden anses vara Europas främsta barockslott och är en riktig pärla. Det började byggas på 1650-talet men blev aldrig helt fullbordat vilket märks på den stora sal som än idag inte är något av en byggarbetsplats och har så varit sedan 1676!

skokloster_2

På bottenvåningen finns en bostad som på 1940-talet inreddes åt de sista privata ägarna, familjen von Essen. Dessa rum hr jag inte sett men jag är mycket nyfiken på hur de kan ta sig ut. Finns där månne något inslag av funkis?

Zuleikatårtan, den förträffligt läckra!

Zuleikatårta

Nationaldagens står för dörren och det innebär tårtbuffé i byaskolan. Varje hushåll  bakar en tårta och tar med. För 4 år sedan gick det till på detta vis. Här skall ni få veta vad jag kommer att ta med mig i år.

Jag är svag för mandel och mycket svag för mandeltårta. Den välkända Sans Rival kan dock vara en smula tidskrävande att baka, så jag blev ytterligt förtjust när jag fann receptet på den saftiga och smakrika Zuleikatårtan i Från slottsgemak och herrgårdskök där den bakats på Frängsäter av Märta Kugelberg. Anrättningen består av en mandelbotten och en mycket god kräm gjord på grädde, smör och äggulor.

Zuleikatårta

150 g sötmandel
125 g strösocker
1 struken msk potatismjöl
4 äggvitor

Vispa äggvitorna hårt och vänd ned dem försiktigt i den malda mandeln som blandats med socker och potatismjöl. Grädda i en inte alltför stor form i 150-180 grader i cirka 30 minuter. Enligt receptet rekommenderas 150 grader, men jag föredrog att grädda den i något högre temperatur. Botten skall bli genomgräddad, men den får inte bli torr.

2 dl grädde
4 äggulor
70 g strösocker
50 g smör
1 tsk potatismjöl

Blanda ingredienserna i en kastrull (ej av aluminium!) och låt sjuda upp under vispning. Man behöver inte vispa hela tiden, men den får absolut inte stå någon längre stund utan att man rör. Krämen får heller inte koka, då skär den sig. Använd därför låg värme eller vattenbad. När krämen tjocknat och blivit tämligen fast, tas den av plattan och får svalna under vispning. Jag vispade lite då och då, inte hela tiden.

Skulle krämen skära sig, räddas den lätt genom att vispa i ett par matskedar kokhett vatten.

När krämen är kall, lägges tårtan på en skärbräda eller dylikt och överdrages med krämen. Flytta den sedan till serveringsfatet och strö på rostad mandelspån (flagad mandel).

Förvara tårtan svalt fram till serveringen. Den håller sig ett par dagar och blir bara godare om den får stå.

Jag serverade tårtan på ett vackert fruktfat från Gustavsberg. Duken är hemvävd och i halvlinne (bomullsvarp och inslag av lin).

Ebba Bondes schackspel på slottet

Ebba Bonde målad av Nils DardelSörmlandsslottet Hörningsholm har sedan 1700-talet tillhört släkten Bonde. På 20-talet moderniserades byggnaden och Carl Bonde med fru Ebba, född Wallenberg, flyttade in. Pietetsfull hade nog en annan innebörd på den tiden, men resultatet blev inte så tokigt med hjälp av 20-talets mer namnkunniga arkitekter och konstnärer (Ivar Tengbom och Fabian Månsson). Mer om detta vide ett annat tillfälle.

Fru Ebba hade en svaghet för kalas och många vänner inom scenens värld. Hon umgicks flitigt med Karl Gerhard och en kväll bjöd hon hem honom på ett parti schack. Jag citerar:

På biljardbordet hade hon rutat upp ett schackbräde. De sirliga elfenbenspjäser som ingår i detta spel hade permitterats. De var ersatta av vinbuteljer. Drottningens roll spelades av en flaska champagne, och konungen framställdes av en flaska gammal ädel bourgogne. Som torn och löpare uppträdde mosel- och vouvraybuteljer och i böndernas ställe hade en pluton pilsnerflaskor ställt upp. Vid vardera bordsände låg en korkskrup parat, ty den spelare som förlorade en pjäs var dömd att korka upp den och på stående fot tömma innehållet. Jag var oskicklig i schack och måste ge upp efter att ha halsat tre bönder och en halv flaska vouvray.

I många memoarer skrivna på 50-60-talen möter man Ebba Bonde, men jag har aldrig fått veta hur hennes liv slutade. Hon föddes 1896 och gifta sig med Carl Bonde i början av 20-talet. 1941 skildes de. Hennes sista år lär ha präglats av sjukdom och ensamhet. Som frånskild bodde hon i det då nyligen ombyggda huset i korsningen Östermalmstorg/Humlegårdsgatan, i en våning med en gigantisk terrass och ett lika rymligt vardagsrum.

Ludvig XIV och hans Versailles

Ludvig XIVJag har läst Nancy Mitfords underhållande bok Solkungen – Ludvig XIV och Versailles. Det är en historisk skildring av Solkungens liv som skiljer sig en del från andra skildringar i samma genre. Det är ingen torr historia som dukas upp, istället är det en stor portion Nancy Mitford över hela texten och det är alls inte till någon nackdel; tvärtom, det ger porträttet liv och lyster.

Livet i Versailles ägnas till stor del åt att sköta de kärleksaffärer som de flesta av slottets invånare ägnar sig åt. Ludvig själv har mängder av älskarinnor och illegitima barn. Även hans bror, Monsieur kallad, är framgångsrik på detta område, fast han är slav under den italienska lasten vilket innebär att han främst riktar in sig på herrar. Detta hindrar dock inte honom från att avverka två fruar och en älskarinna samt dessutom avla 9 barn.

Ludvig är svag för trädgårdsanläggningar och älskar apelsinträd. Han har tusentals som sommartid planteras ut i stora trätunnor runt slottet. När han inte ligger i krig med Holland, importerar han också tiotusentals tulpanlökar för att piffa upp Versailles. Han är en verkligt intressant person som verkligen kommer till sin rätt i denna underhållande bok. Dock måste påpekas, att jag tycker att Mitford stundtals har dåligt flyt i språket vilket gör det svårt att hänga med.

En dansk slottskringla på Hjuleberg

Nina Treschow på Hjuleberg med sonen Anders

Idag möter vi Nina Treschow på Hjuleberg, strax nordöst om Falkenberg. På bilden ser vi även hennes son Anders och labradoren Bris. Slottsbyggnaden är en antik historia från 1878, dvs den ser nog äldre ut än den i verkligheten är.

Fru Treschow som är danska, bjuder på en dansk slottskringla  som är fullkomligt smördrypande! Hela 400 g åtgår till en krans. Receptet kommer från Gisselfeld kloster som är ett av Danmarks största slott.

Deg
300 g smör
3 ägg
40 g jäst
1 msk socker
375 g vetemjöl

Fyllning
100 g smör
1/2 dl strösocker
1 dl russin
1 dl suckat

Pensling
vispat ägg
pärlsocker
hackad mandel

Rör smöret mjukt och tillsätt de lätt vispade äggen samt jästen som lösts i sockret. Häll  över mjölet och arbeta ihop degen. Låt sedan den lösa degen jäsa övertäckt i 1  1/2 timme.

Rörs smör och socker poröst till fyllningen. Dela sedan degen i två delar på väl mjölat bakbord. Rulla ut varje degbit till en 50 cm lång rulle och kavla den så att den bli 17 cm bred. Bred fyllning mitt på båda längderna och strö över suckat och russin. Vik in sidorna så att bara en smal ränna av fyllningen syns. Lägg ihop längderna till en kringla på plåten . Låt jäsa i 30 minuter, pensla med ägg och strö över florsocker. Grädda i 20 minuter i 175 graders värme.

Gripsholms slott och dess interiörer

År 1892 påbörjades restaureringen av Gripsholms slott. Det var arkitekten Fredrik Lilljekvist som tillsammans med Nationalmuseums chef Gustaf Upmark tog sin an detta stora projekt. Slottet hade ombyggts ett flertal gånger genom åren, senast i mitten av 1800-talet, och dessa moderna avtryck ville Lilljekvist utplåna. Målet var att återskapa 1500-talets exteriör till den Vasaborg som stod färdig 1545. Interiört tjänade Hertig Karls kammare, det välbevarade 1500-talsrummet, som inspiration för nyinredningarna i renässansstil.

Att så brutalt förkasta den patina som var resultatet av århundraden av slitage och ombyggnader och istället bygga upp något nytt, något “autentiskt”, blev nu föremål för diskussion. Redan i samband med igångsättningen av Uppsala domkyrkas restaurering 1886 hade kritiska röster höjts, men när Verner von Heidenstam 1894 utgav kampskriften Modern barbarism, blev det starten på en hätsk debatt som fick till följd att de restaureringsprinciper som Lilljekvist och Helgo Zettervall stod för så småningom förkastades.

Trots att idealen beträffande renoveringar skiftat, får man konstatera att Gripsholm är ett helt förtjusande slott. Särskilt stämningsfulla är rummen på de två första våningarna, och då särskilt den nedre. De “nyinsatta” fönstren släpper in ett dämpat ljus genom de blyspröjsade glasen och färgskalan är mild och mörk. Vackra paneler, dörrar och tak- och väggmålningar bidrar till den sagolika stämningen. Det är verkligen något verkligt över dessa rum, inte minst Astraksalen. Man förstår, att en sådan miljö inte kan vara autentisk, vilket faktiskt gör den den tämligen underbar.

Intresserar man sig för Gripsholms och dess olika ombyggnader, bör man läsa denna pdf som Statens fastighetsverk står bakom. Inte minst den inre borggården (som ses på bilden nedan) från Lilljekvist restaurering var mycket vacker när den var ny och vitputsad. Den hade drag av jugend över sig, men dess saga var all redan på 60-talet.

På Gripsholm finns även Svenska statens porträttsamling bestående av cirka 4500 verk. Einar Nermans målning av Garbo hör till toppnumren, men det finns åtskilligt fler tavlor som är värda ett besök. Tyvärr finns det så mycket att se på detta vackra slott, att man blir helt överväldigad och inser att det inte räcker med ett besök. Jag måste därför snarast göra ett återbesök och denna gång koncentrera mig på porträttsamlingen.

Det var för övrigt en regnvåt dag som jag var på Gripsholm. Utanför fönstren låg fukten som en dimma över Mälaren och det var en helt tilltalande syn.

Rosersbergs slott – så svårt att finna

Har ni varit på Rosersbergs slott? Om inte, så beror det säkert på att ni inte hittade dit. Skyltningen är nästintill helt obefintlig och denna lilla pärla framlever därför sina dagar helt i skymundan. Vi hamnade nästan i Uppsala innan vi insåg att vi hamnat fel, vände och lyckades till sist ta oss till Rosersberg ocg hittade så småningom slottsvägen och voila: där var slsottet! I pur glädje, sladdade jag med Pontiacen på grusplanen och parkerade med en smäll, ty jag hade glömt hur lång motorhuv detta vrålåk har jämfört med den lilla skorv till hemtjänstbil som jag tutar runt i till vardags och åkte rakt in i ett betongfundament. Nå, turisterna fick något att titta på.

Inte nog med att slottet var svårt att hitta, fotoförbud rådde också och bilden ovan har jag snott från hovstaterna. De interiörbilder jag hittade var utan undantag usla. Men vilket slott!  Av inredningen från sen 1700-tal och empir finns det mesta kvar, även om i stort sett allt från byggnadsåren på 1630-talen är utplånat. Väggarnas tapetfält hade solblekt men tidstypisk textil, taken var lite spruckna och golven var obehandlade eller med rester av forna tiders färg. Slottet var inte alls pompöst, utan snarare intimt med välproportionerade gemak i långa rumsfiler.

Slottet hade naturligtvis ett café, men de tog inte kort så vi åkte raskt tillbaka in till staden.

Vilken pärla detta skulle kunna bli!

Forskningssymposium om Masreliez

Spegelsalen i Hagapaviljongen

Visst är den vacker, Spegelsalen i Gustav III:s paviljong på Haga? Mannen bakom denna interiör var Louis Masreliez, son till Jacques Adrien Masreliez som kom till Sverige från Frankrike för att hjälpa till med dekorationen av Stockholms slott.

Igår var jag på Nationalmuseums forskningssymposium om Louis Masreliez och hans gärning. Tyvärr var jag tvungen att gå innan dagens föreläsningar hade avslutats, men jag kan likväl rekommendera ett besök under onsdagen, då resterande del av programmet genomförs med start 09.00.

Masreliez utbildade sig till historiserande målare och spenderade mycket tid i Italien. När han kom åter till Sverige blev hans första uppdrag att dekorera Hagapaviljongen, en uppgift som han var tämligen oförberedd på. Inspirerad av de skisser han gjort under sin tid i Italien, utgrävningarna i Pompeij och Rafaels loggia i Vatikanen, var han en av dem som skapade den svenska pompeijanska stil som kom att kallas den sengustavianska. Här ett exempel på en av hans skisser till Hagapaviljongen.

Visit hos Gunnila Bennet på Örtofta

Örtofta

Det var i mitten av 70-talet som Gunilla Wärle började besöka svenska slott och herresäten för att forska efter gamla familjerecept. Idag får detta betraktas som en ytterst värdefull kulturgärning, ty nu är den generation som då bebodde godsen sedan länge borta och med dem har åtskilligt försvunnit. Man skulle dock ha önskat, att hon, eller någon annan, hade gjort något mer djuplodande intervjuer med dessa familjer.

Wärles arbete resulterade i mängder av artiklar i Hemmets Veckotidning åren 1976-1980. Min mor, som aldrig köpte veckotidningar, köpte dessa nummer, klippte ur och sparade. Recepten samlades i början av 80-talet i två böcker: De bästa recepten från Svenska slott och herresäten och Från slottsgemak och herrgårdskök och dem köpte jag för ett par år sedan. De är en verklig guldgruva att ösa ur och man lär sig åtskilligt om den klass som då bebodde våra herresäten, både den gamla och den nya tidens. De äldre fruarna var ofta engagerade i Röda korset och oftast ordförande i kretsen. De yngre damerna var inte lika förtjusta i matlagning och föredrog (dessvärre) heminredning, ofta med katastrofala resultat. Ett genomgående problem är bristen på hjälp. De flesta klarade sig så gott som själva eller hade hjälp endast ett par gånger i veckan eller vid kalas.

Idag presenterar jag en visit hemma hos friherrinnan Gunnila Bennet på Örtofta. Det är hämtat ur Från slottsgemak och herrgårdskök.

Gunnila Bennet är 78 år och bor på Örtofta, som hon sköter själv med hjälp endast tre gånger i veckan. Hon har alltid haft lantbruk och trädgårdsskötsel som främsta intressen och dessutom varit road av att driva upp tulpaner och dahlior. Från sitt hem på Tistads slott i Sörmland, kommer detta recept som hon 1919 fick av en gammal mamsell.

Mamsells valnötstårta

6 ägg
200 g socker
2 msk vatten
100 g valnötskärnor
70 g potatismjöl

Fyllning: 4 dl vispgrädde, 2 msk socker och 100 g hackade valnötskärnor

Mal valnötterna. Vispa gulorna och sockret poröst. Tillsätt vattnet litet i sänder. Blanda i de malda nötterna och potatismjölet. Vispa vitorna till hårt skum och vänd försiktigt ned dem i smeten. Grädda i 175 grader i 30-40 minuter. Låt svalna och dela i två bottnar som fylles med valnötsgrädden. Spritsa resterande grädde ovanpå tårtan och garnera med valnötter.

Läs reportaget i sin helhet, ty jag har scannat sidorna här och här.

Gunnebo slott och materialens äkthet

Gunnebo

Här en bild på Gunnebo slott, en byggnad som faktiskt aldrig haft en kunglig ägare och därför inte borde få kallas för slott. Men eländet tar inte slut här, det blir värre. Inom arkitekturen, den modernistiska är det bäst att tillägga, är materialäkthet något mycket viktigt. Jag minns tydligt den gång jag promenerade i Bagarmossen med en arkitektvän och jag påpekade vilka fula balkongräcken man monterat på en hyreskasern och att det hade varit klokt att åtminstone måla aluminiumprofilen för att slippa se eländet. Min vän höll inte med, ty det var icke materialäkthet.

Tillbaka till Gunnebo slott. Dess sockel är skärputsad för att efterlikna sandsten, fasaden är utförd i gråmålat trä som skall föreställa sandsten och taket är grönmålat för att ge sken av ärgad koppar. Slottet är på alla sätt en pärla och att moralisera över materialens äkthet förefaller lika dumt som att klanka ner på en god historia bara för att den inte är sann.

Jag brukar säga att allt är guld som glimmar, mest på skoj naturligtvis, men visst allvar finns däruti. Kan man göra något vackrare, så varför inte? Men till skillnad från en taffligt förgylld plastmugg, är rosafärgad kalkputs som imiterar sandsten en imitation av helt annan klass, ty att använda goda material är alltid en förutsättning, precis som en berättelse lätt förlorar sin charm om utförandet är av lägre klass.

Från svenska slott och herresäten

I mitten av 70-talet fick Hemmets Veckotidnings medarbetare Gunilla Wärle den brilljanta idén att åka landet runt för att samla ihop de bästa recepten från svenska slott och herresäten. Det var förmodligen i grevens tid, ty den generation som då bebodde många av dessa gårdar var av de årgångar som hade upplevt den gamla tiden, uppväxta innan eller under första världskriget.

En verklig guldgruva är den, boken, för alla som gillar bättre bakverk och inte drar sig för lite hemarbete (fru Stephens hör dock till dem som “låter baka”). Här finns mängder av smaskiga sötsaker, då det främst är kakor och tårtor som presenteras. Smaskigast verkar nog Hofdalatårtan från godset med samma namn.

Bilderna ovan föreställer Birgit Th Sparre från Sjöred, Mary Stephens på Torne gård samt Friherinnan Erna af Ugglas på Skönabäck. Boken heter De bästa recepten från svenska slott och herresäten och är utgiven 1979 på Förlaget Tifa.

Nils von Lantingshausens Bogesund

Kapellet på bogesundLikt Törnrosa, låg Bogesunds slott under många år i en slummer som var på god väg att bli helt förödande. Egendomen vanvårdades och slottet tilläts förfalla, så till den grad att taket över matsal och vinterträdgård rasade in. I förfallet finns dock ofta stora skönhetsvärden, se bara på interiören från slottskapellet här intill. Och slottskapell, jag älskar slottskapell och den sakrala stämning som där råder. Om jag kunde, skulle jag omedelbart köpa mig ett slott med både kapell och vallgrav.

Det var år 1946 som Bogesund övertogs av staten. Ägaren, friherre Nils von Lantingshausen von Höpken, kompenserades med en summa av 11,6 miljoner kronor. Varför friherren behandlat sin egendom så styvmoderligt vet jag inte, men jag utgår från att han var ett stort original. Efter övertagandet dröjde det många år innan en omfattande restaurering tog vid. Interiörerna reparerades så sent som på 90-talet, exteriören åtgärdades på 60-talet. Det var endast taket som omgående fick sig en översyn.

Jag har inte sett Bogesund idag, men är mycket förtjust i hur slottet tog sig ut i slutet av 40-talet när dessa bilder togs. För att inte tala om alla vackra eldstäder från skilda epoker som finns i slottet. Åh, om man fick springa runt i dessa vackra salar en varm sommardag och känna den svala stenen mot sina bara fötter och njuta av alla de dofter som lagrats  genom århundradena.

Slottssteken som jag händigt lagade

Slotsstek

Jag har lagat slottsstek. Behöver jag tala om att det blev enormt gott? Hemligheten bakom den goda smaken är tre ingredienser: ansjovis, ättika och lite sirap. Det låter märkligt, men en fylligare och mer välsmakande sås får man leta efter. Jag gjorde min stek på fransyska; brynte köttet och lite lök, hällde på buljong, ansjovis, ättika, sirap, salt och lagerblad samt några pepparkorn. Spädde med grädde och lät puttra under lock i knappt 2 timmar. Köttet fick ligga till sig under ett lock och skyn silades och reddes till sås. Kokt potatis, gelé och inlagd gurka till. Pressgurka hade varit godare, men nu var jag bekväm och tog den jag redan lagt in.

Slottsstek är inte bara god utan också mycket lättlagad. Steken sköter sig själv i grytan och man kan göra annat under tiden. Lätt att förbereda också och bara värma på. Idealisk vid stora kalas. Jag har en gjutjärnsgryta, gammal och med sliten blå emaljering. Den är utmärkt. Jag har faktisk en till, men det är gigantisk, den täcker lätt två plattor, och används därför mycket sällan.

Eric von Rosen på Rockelstad

Jag läser en bok om Carl Gustaf von Rosen och den inleds med en kortare skildring av hans far, greve Eric von Rosen, den märklige mannen som var en hängiven forskningsresande som saknade formell utbildning och istället bekostade Erland Nordenskiölds expedition till Sydamerika mot att han fick rollen som dess etnograf. Även om han inte var riktigt mogen det uppdraget, visade det sig att han var en utmärkt fotograf och en god berättare.

von Rosen föddes förmögen, en förmögenhet som kommit hans luspanka fader till del genom äktenskapet med den solida amerikanskan Ella Carlton Moore (en sätt att ordna det för sig som även släkten Bildt praktiserat, kanske är det fortfarande i bruk). Eric behövde därför inte arbeta, och under studietiden kunde han unna sig att bygga om slottet Rockelstad till renässansbyggand med två rejält tilltagna torn à la Gripsholm. Snyggt och inbjudande och säkerligen inte billigt!

von Rosen var en sträng fader och verkar till viss del ha saknat empati gentemot sina närmaste som han höll i strama tyglar och i ständig brist på pengar. Men han hade å andra sidan ett stort intresse för litteratur och musik och ägnade mycket tid åt att läsa svensk skönlitteratur som han sedan diskuterade med sin hustru och jämförde med kritikernas åsikter. På många sätt levde han helt i den värld som han skapat, skräddarsytt, åt sig själv. En tilltalande tanke.

Genom sin svägerska, blev von Rosen god vän med Göring och på 30-talet hade han ett finger med i bildandet av Nationalsocialistiska blocket. Han använde också hakkorset som en personlig symbol, redan innan nazistrna apterade det som symbol. När han år 1918 gav ett flygplan till det finska försvaret, var det försett med ett blått hakkors på vit botten, en symbol som sedan följde med de finska luftvapnet under lång tid.

Eric von Rosen avled 1948 och vid begravningen spelades det stycke som han upptecknat när han besökte inkaindianerna vid sin första expedition tillsammans med Nordenskiöld.

Läs Carl Gustav von Rosen av Ralph Hermanns (W&W, 1975). Viktigt att påpeka är att den bild av von Rosen som jag gett, bygger helt på Hermanns skildring.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur