I fredags var jag hemma hos Björn för att trycka i mig rom, ty vi skulle gå på stort kalas (och mycket riktigt, det blev uppsluppet, men jag höll mig från att ilsket påpeka att jag minsann blev utan pris den gång för 6 år edan då jag var nominerad). I ett hörn i Björns möblerbara hall, som han apterat till herr-/damrum, står en mycket vacker guldfärgad gitarr. Jag är rätt säker på att den tillhört Francoise Hardy en gång på 60-talet. Hennes dekorativa slarver till man, Jacques Dutronc , lämnade den säkert till stampen och glömde att lösa ut den. Tror jag, måste jag be att få tillägga.

Björns hem är en liten skattkista. I bokhyllan står Adelskalendern, något ansatt av ett utspillt glas vin, i en annan hylla står en samling mer eller mindre fungerande kameror. I ytterligare en bokhylla finns tyska typografiböcker som får samsas om utrymmet med diverse märkliga volymer, t.ex. bildboken om Gustav V, en engelsk heminredningsbok från 30-talet och den gamla helknasiga tyska praktverket Homosexualität som man inte begriper någonting utav. Det finns faktiskt saker överallt. Att vara hemma hos Björn är ungefär som att gå omkring på en loppmarknad och det är en komplimang.

Det är en varm junimorgon och Laila Loales sitter i sin trädgård, ety Laila vistas gärna i sin trädgård. Det vet alla som läser Mellanbygden och Laila är inget undantag. En dums hörs från brevlådan nere vid vägen och Post-Nisse ropar:
- Du har fått paket. Från Jan-Britt i Träskuman. Nu är du allt bra nyfiken? Jag med för den delen.

Tio minuter senare sitter Laila på farstukvisten med en kopp nybryggt kaffe och det nyanlända paketets emballage ligger bredvid. På frimärket ler Slivia som en galen Carlola. Postfrukostmazarinen är så gott som nybakad. Florsockerglasyren är tämligen oskadd. Träplankorna doftar i sommarvärmen och på snickeriet har de precis tagit rast. Det är mest bara fåglar och insekter som hörs denna juniförmiddag.

Jag läser gammal kiosklitteratur av det sämre slaget; litteratur som kan vara nog så underhållande.

Här möter oss fröken Bielke som för några kapitel sedan råkat ut för en gift man som hon sedan länge funnit sin själsfrände i. Ni kan lät tänka er hennes lycka, när han gjorde henne sin kur. Men nu har det som sagt gått några kapitel och stackars fröken Bielke har fått veta att herr Fock, av diverse orsaker, funnit det lämpligt att stanna kvar i den trygga hamn som han sedan några år seglat in i, som den oroliga själ han är.

Döm då om fröken Bielkes förvåning när det trillar ner en inbjudan på hallgolvet; herrskapet Fock bjuder in till cocktail och det vore så väldigt trevligt och fröken Bielke ville hedra tillställningen med sin närvaro. Ni förstår säkert hur den unga fröken känner sig; hon, som varken fick prins eller kungarike. Nej, hur kan herr Fock ens tänka sig att hon skall stå där, mitt i herrskapets tomtebolycka och känna sig som om hon inte dög, även om hon vet att hennes känslor till viss del är besvarade?

Fröken Bielke förstår inte alls och blir alldeles upprörd och ledsen och skäller ut herr Fock efter noter. Detta trots att det egentligen är helt emot både principer och vilja. Hade hon varit mer försikommen, hade hon naturligtvis gått dit och vampat honom. Men den läggningen saknar vår unga hjältinna.

Som sagt, detta är en kioskroman och intrigen är därefter.

Det var en fantastisk morgon. Redan vid åttatiden värmde solen hett på bron och det doftade av varmt trä. Det var en sådan dag som man verkligen inte får förslösa.
- Är det inte idag som vi skall plocka längtans blåa blomma?
- Jo, det är det nog.
- Jag vet inte var den växer men jag tror att vi skall finna den idag. Den är fantastisk, det är jag säker på.
- Huvudsaken är iallafall att vi finner den nu när du påminnt mig om den. Jag trodde inte ens att den fanns, men det är klart att den gör det. Annars vore det väl allt bra trist.

I en liten sval dunge i utkanten av en åker står den, den lilla klarblå klockan på sin skira stängel.
- Men det är ju magi! Längtans blåa blomma, tänk att vi fann den! Jag trodde en stund att du bara hittade på.
- Kanske gjorde jag just det, men det gör ju detsamma.
- Kanske är det allra finast just därför.

Naemi Brise 1945: Längtans blåa blomma

Vissa seder i vårt avlånga land kan verka förbryllande på de delar som saknar vanan ifråga. Få är de människor som har för vana att köra omkring med en bakelse på sitt biltak. Ännu färre är de människor som inhandlat bakverket i fråga hos Westmans i Bygdsiljum.

Men vad skall nu denna galenskap göra för nytta? Är det inte rentav livsfarligt vid en hastig inbromsning? En 20-kilos nougatbakelse måste väl motsvara en smärre elefant om olyckan är framme? Jag säger bara: betänk då hur trivsamt och praktiskt det är att alltid ha en rejäl bakelse till hands.

Parkerar man fel så underlättar inget som att bjuda parkeringsvakten på en bit sött. Tar bensinen slut, slår man sig bara ner och tar en kopp med dopp; förr eller senare stannar en vänlig själ och bjuder på några liter mot en rejäl smakbit. Är olyckan framme och det slutar med en krock, lindrar inget smällen som ett rejält tilltaget bakverk.

Det är klart att man vill ha en bakelse på biltaket.

Det var en ljus natt i slutet av juni. En lång, låg tyskamerikanare hade sänkt sig ner från ingenstans och landat på villans gräsmatta. Den såg allt lite malplacerad ut där den stod invid syrenbusken. Trädgårdsmatrosen stod uppsträckt och orörlig i den tysta natten. Inte skall ni tro att nytillskottet på gräsmattan störde honom.

Trädgårdsmatrosen är ett vanligt inslag i trädgårdarna i åtskilliga av våra mer lantligt belägna län. Den anses skänka sin ägare evig kärlek – något som i våra dagar kan te sig en smula onödigt. Vissa hävdar också att en stilig trädgårdsmatros ger lycka i affärslivet. Det är inte otroligt att det bara är gammal vidskepelse.

Såsmåningom lättade dimman från åkrarna och morgonsolen blev allt starkare. Den tyskamerikanska vagnen stod inte längre kvar på gräsmattan. Om nu någon noterat dess besök, är det inte alls orimligt att den antog att det var trädgårdsmatrosens förtjänst att villans ägare fått ett så flott, nattligt besök.