Rävjägarn

Aga V203 S – först i Sverige för vinyl

För en tid sedan kom jag över en AGA 203 S som är vara den första svenskkonstruerade skivbytaren för vinylskivor. Philips kom med en redan 1950, men den är i princip identisk med holländska Philips apparat. AGA:n är en vidareutveckling av den växlare som kom redan 1943 men med vissa skillnader. Dels har man lagt till hastigheterna 33 och 45 varv, och dels har man gjort det möjligt att spela 7-tumsskivor. Precis som föregångaren är den försedd med mellanhjul istället för direktdrift via snäckväxel som 1943 års apparat hade. Det är knappat den mest sofistikerade apparaten, men den fungerar och är rätt speciell vilket framgår av denna bild. Klippet ovan visar växlaren när den byter 78-varvsplattor.

När jag kom över skivbytaren fungerade den delvis men en fjäder som ser till att 25- och 30-centimetersplattor hade kommit ur läge så jag fick ta isär den och lossa på det stora kugghjul som sköter det mesta. Där såg jag också att en pigg saknades på en länkarm så den ersattes med en liten skruv och en mutter. Tro det eller ej, men sedan funkade den! Nu återstår att göra något åt mellanhjulet som inte är riktigt runt och att göra vissa justeringar. Men på det stora hela fungerar den faktiskt!

Luxor AW och den fantastiska Robot

Luxors vanliga och Robot

1935 konstruerade Luxor den första svenska skivbytaren som kom att bli en stor framgång. Den var enkel och därför billig och dessutom pålitlig eftersom den inte var speciellt avancerad. Till nackdelarna hörde dock att den bara klarade 10-tumsskivor så den som köpte 12-tumsskivor med klassisk musik kunde inte spela dessa. Efter att AGA 1942 släppt sin genial konstruktion började ett intensivt utvecklingsarbete hos Luxor och resultatet av det blev Luxor Robot som klarade både 10- och 12-tummsskivor. På bilden ovan ser ni både den gamla och den nya skivbytaren intill varandra. Eftersom Robot var dyr, sålde den gamla konstruktionen fortfarande rätt bra. Jag äger själv ett exemplar av den äldre modellen, dock i ett lite senare utförande, från ca 1949, se den byta skivor på denna film. Luxor Robot i full aktion finner ni här, men tyvärr äger jag inget exemplar av denna första generation, bara av dess ersättare Luxor RKW från ca 1949.

Luxor RT, smart svensk konstruktion

Luxor rt

När de nya moderna vinylskivorna kom till Sverige i början av 50-talet vållade det vissa problem. Dels behövdes det nya grammofoner, och dels var dessa inte alltid så lätta att använda. Skivbytare var populära men skiftande hastigheter, storlekar och nålyper krävde att konsumenterna visse vad de gjorde när de skulle använda sina nya radiogrammofoner. I slutet av 1952 eller möjligtvis i början av 1953 släppte Luxor en ny skivbytare som kom att bli mycket populär. Den kallades Luxor RT och hade en så kallad rullpickup. Tonarmen satts ned en bit in på skivan och rullade sedan ut mot kanten och när den kom dit, stannade den och fällde ned nålen. En mycket smart konstruktion som attesterades och som även Dual kom att använda sig av.

De gamla 78-varvsskivorna avspelades med en grövre nål än de nya mikrospårsskivorna i vinyl och följaktligen behövdes två olika sorters nålar på 50-talets grammofoner och det gällde att komma ihåg att byta när man bytte skivtyp. Bytet var inte svårt, ofta vred man bara på ett litet reglage, men det var lätt att glömma. Luxor RT bytte automatiskt nål när man valde hastighet. Endast en spak behövdes för att sköta apparaten. Man förde reglaget åt höger eller och vänster för att välja hastighet och sedan sköt man det framåt för start, eller bakåt för stopp. Enkelt och genial! Läs också hur Luxor själva presenterar underverket. Här en film som visar hur skivbytaren fungerar.

Garrard RC 60, skivbytare från 1940

1946 Garrard RC 60

Året lär ha varit 1940 då Garrard lanserade sin nya skivbytare RC 60. Den kom dock att tillverkas relativt sparsamt då krigsutbrottet gjorde att Garrard så småningom fick övergå till att tillverka krigsmaterial. Efter kriget återupptogs produktionen och den lär ha tillverkats till 1951 då den rsattes av en modernare variant som klarade lp-skivor.

RC 60 var dock modern när den kom, ty den klarade utan problem av att spela både stora och små skivor, dvs både 7- och 12-tumsskivor. Tidigare hade man fått välja vilken skivstorlek som skulle spelas vilket ibland kund vara opraktiskt. Konstruktionen är på det stora hela mycket enkel och det verkar vara en driftsäker modell. Se den spela A kiss to build a dream on här.

Luxors grammofonbord säsongen -43

Luxor grammofonbord

I en Luxorbroschyr (klicka på bilden för större format) anno 1943 fann jag följande eleganta modeller. Den flammiga och mörkbetsade björken var populär under dessa år, kanske på grund av kriget och minimal import av exotiska träslag. Hur som haver tycker jag att dessa möbler är riktigt snygga, men jag misstänker också att de aldrig kommer att betinga något större värde. Samtliga var försedda med Luxors patenterade skivbytare som dessvärre bara klarade av vanliga 25-centimetersskivor. De större plattorna som var vanliga till klassisk musik fick man vackert lägga på dem manuellt. Inte så smidigt om det rörde sig om stora symfonier.

Dual 1003 med svenskt Luxorpatent

Dual 1003

Cirka 1955 började Dual använda sig av Luxors genial patent från tidigt 50-tal, nämligen den lösning som användes av skivväxlaren RT: rullpick-upen! När växlaren släppt ned en skiva, sätts tonarmen ned mot skivans mitt och rullar sedan ut mot dess ytterkant. När den når kanten, åker indexhjulet ned från skivans kant och nålen hamnar i ingångsspåret. En genial konstruktion som dock knappast är skonsam mot pick-upens safirnål. Förloppet kan studeras i denna youtube-video (och här). Några år senare, runt 1960, modifierade Dual konstruktionen och monterade ytterligare ett indexhjul som skonade nålen. Skivväxlaren 1006, som den benämndes, blev dock inte särskilt långlivad. Troligen var lösningen allt för komplex. Däremot var den rent genial!

Luxor Robot, en komplicerad apparat

Luxor Robot1944 hade Luxor äntligen konstruerat en ny skivväxlare som klarade de 12-tumsskivor som klassisk musik (symfonier och längre verk) pressades på. Denna nya apparat fick namnet Luxor Robot vilket var ett passande namn, ty en mer komplicerad apparat får man nog leta efter. En röd lampa tänds så snart en skiva skall byta och då får man på inga villkor röra tonarmen eller kontrollspakarna. Huår många apparater som behövde lämnas in på service för att detta inte efterlevdes vet jag inte, men det kan knappast ha varit få. Jämfört med konkurrenterna Garrard och Aga får man nog säga att Luxor låg lite på efterkälken, trots det spännande namnet.

Naturligtvis finns Luxor Robot på YouTube. Här ett klipp som visar skivbytaren i funktion. En föregångare, den gamla 30-talskonstruktionen, finns här.

AGA:s tänkande skivbytare från 1942

AGA skivväxlare

1942, mitt under brinnande krig, presenterade svenska AGA-Baltic en verklig nyhet, den tänkande skivväxlaren V42! Riktigt så genial var den kanske inte, men den var onekligen rätt modern för sin tid. Den klarade både stora och små skivor (78-varvsplattor med diameter 25 eller 30 cm) blandade huller om buller. Pausfunktion fanns och man kunde välja att ha paus mellan varje skiva eller varannan (dansläge). Skivbytarens kontrollspakar fanns i dubbla upplagor, både på själva verket och externt som nåddes från radiogrammofonens utsida (om locket var stängt). Vitsen med detta var säkerligen att man ville ha locket stängt för att slippa oljud från maskinen när den var igång. En större bild på annonsen finns här.

Det var först på 40-talet som skivbytare slog igenom och på 50-talet fanns de i nästan alla radiogramofoner, utom de allra billigaste. Uppfinningen är dock äldre än så och på 30-talet monterades de i radiofabrikernas prestigemodeller. Under 78-varvseran var detta en ovärderlig uppfinning, ty på varje skiva fanns endast ett spår och att byta skiva var tredje minut blir i längden ansträngande. Klassisk musik, symfonier mm, gavs ofta ut i en speciell upplaga för skivbytare och då låg första sidan och sista sidan på samma skiva, andra och näst sista på nästkommande osv. Allt för att satserna skulle komma i rätt ordning när de dunsade ned på skivtallriken.

Tysk mästarklass från Elac Miracord

Elac Miracord PW9

1957 släppte Elac Electroacustic GmbH en ny skivväxlare, en efterföljare till de populära modellerna PW5 och PW6 som tillverkats i några år och som kom att finnas kvar i modellutbudet ännu ett par år. Den nya modellen fick beteckningen PW9 och kom även i en stereoversion som benämndes PW90.

Denna skivväxlare har ett smått fantastiskt sätt att ta reda på skivans storlek innan den släpps ned. Tonarmen är på översidan försedd md två små gummihjul och en liten hake. När man slår på apparaten åker tonarmen in under skivhögen, höjs sedan lite och börjar åka utåt, steg för steg. För varje steg försöker den sedan åka inåt igen för att se om den hittat en skivkant. Hittar den ingen skiva, slås den av. Lite svårt att förklara, men här finns ett klipp som visar den i aktion. Man kan blanda skivstorlekar hur som helst, skivväxlaren kommer alltid att finna rätt storlek och sätta ned tonarmen på rätt ställe. Genialt, men kanske inte så skonsamt mot skivorna, även om jag inte märkt att gummijulen på tonarmens ovansida repat några skivor.

Växlaren är monterad i en trevlig väska med lock och jag köpte den för 99 kronor i höstas. Den var dock inte riktigt användbar, ty samtliga gummiupphängningar hade torkat och behövde bytas. Mellanhjulet till drivningen hade också torkat och jag beställde ett nytt. Den långa pinnen, den man använder när man vill växla skivor (och lägga på upp till 10 stycken) saknades. Den kallas SA-72 och är inte lätt att hitta. Däremot hade jag en SA-73 som sitter i de nyare 60-talsmodellerna. Den gick faktiskt att använda efter några smärre justeringar.

Pick-upen fungerade visserligen, men lät intre bra, det gör i princip aldrig gamla kristallpickuper. Kristallen har åldrats och gummit har blivit hårt så jag bytte den mot en Pfanstiehl P-226 och justerade sedan ned nåltrycket till 4,6 gram. Resultatet är en mycket trevlig skivväxlare som dessutom är både snygg och portabel!

Perpetuum-Ebner Rex Deluxe, ett tysk tekniskt mästerverk i toppklass

Nu skall ni få se något finessrikt! Titta noga på detta klipp och notera hur den nedersta skivan i högen sänks ned, hur tonarmen känner av dess storlek och hur den sedan landar på skivtallriken och nålen i ingångsspåret. Det hela är faktiskt något av en teknisk triumf som faktiskt fungerar klanderfritt, vilket jag hade svårt att tro.

Rex Deluxe var en flottare variant av den vanliga Rex som heller inte gick av för hackor. Bland annat är den mindre plastig och så har den större skivtallrik. Detta flaggskepp är dock överlägset lätt att manövrera och håller hastigheten mycket bra.

Flotta P.E. Rex De Luxe Sonderklasse

Detta är en verkligt flott skivväxlare från slutet av 50-talet. Perpetuum-Ebner hade under många år producerat den klassiska modellen Rex som hösten 1957 fick en systermodell som fick namnet Rex De Luxe. Designen var uppdaterad och skivväxlarens centrumpinne var av ny konstruktion och man kunde lägga på skivorna utan att någon slags balansskiva krävdes. Motorn hade även den fått sig en översyn och försetts med en lite mer avancerad styrning av hastigheten.  Här ett YouTube-klipp som visar den gamla Rex A och ett som visar den nya Rex De Luxe.

High fidelity-version av denna fick tillägget Sonderklasse och den hade magnetisk pickup, till skillnad från de flesta andra vid denna tid som hade de billiga kristallpickuperna. Kristallpickuperna gav hög utspänning och krävde ingen frekvenskorrektion, men de hade svårt att återge avancerad klassisk musik och krävde ett rätt högt nåltryck. Dessutom åldrades de snabbt och tappade i utspänning.

Sonderklasse hade som sagt magnetisk pickup som krävde en liten förförstärkare för att kunna användas med de vanliga radiogrammofonerna. Perpetuum-Ebners första Sonderklasse hade hade reglage på skivspelare så att man kunde ställa in vilken sorts skivtyp som skulle spelas av (78-varvsskivor, tidiga lp-skivor och moderna lp-skivor, är alla inspelade med olika karaktäristik och vid uppspelning måste detta korrigeras – det är därför 78-varvsskivor låter så fattiga på diskanten om man spelar dem på en modern anläggning och inte höjer diskanten). När De Luxe Sonderklasse lanserades hade man dock tagit bort dessa. Gissningsvis för att man utgick från att high fidelity-entusiasterna inte spelade gamla skivor.

Perpetuum-Ebner Rex De Luxe Sonderklasse är en fin skivspelare för sin tid och jag skulle hemskt gärna äga en sådan någon gång.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur