Serveringsrummet, stramt vackra

Jag är svag för serveringsrum. Mitt eget är alldeles för liten, bara en liten smatt, utanvare sig avställningsytor eller slask. Här hittade jag ett alldeles förträffligt serveringsrum i en tidig 1900-talsvåning. Rummet är beläget mellan kök och matsal, dvs precis där det skall ligga.

Ibland är serveringsrummet en lång, smal gång vars väggar är täckta av skåp. Här är man helt skyddad från insyn och den höga takhöjden, som förstärks av passagens ringa vidd, ger enspeciell känsla. Dagens genomtrista lägenheter saknar helt denna finess.

Jag går i August Roeslers fotspår

Jag går i Roeslers fotspårEtt av mina favoritfotografier är August Roeslers makalösa bild tagen i serveringsrummet i familjens våning 1895. Detta är inte den enda av hans bilder som är värda att uppmärksammas, även i serveringsgången hör till den erans bästa bilder. Ni måste titta på dem, något annat är ren och skär dumhet.  Roesler var fotograf till professionen och en mästare på att utnyttja befintligt ljus. Särskilt vacker är den första bilden där jungfruns kjol tycks nästintill levande.

Jag är svag för serveringsrum. Få rum har en sådan erotisk laddning. Ja, det anser jag, och det utan att ha blivit förförd i en lång och mörk gång i en Östermalmsvåning.

Jag beslöt mig för att låta mig inspireras av Roesler, trots att mitt eget hem har det minsta av serveringsrum. Ljusförhållandena var knepiga ty jag ville utnyttja befintligt ljus och den lampa som finns i taket är alldeles för stark. Därför tände jag i köket, drog igen den glasade skjutdörren och tog två bilder, den ena överexponerad och den andra underexponerad. Den överexponerade och den underexponerades inverterade “direktfilmsnegativ” sattes samman till en bild.

Det är därför som älskar jag masonit

Kök på Valhallavägen 155

Som barn åkte vi då och då till min fars moster. Hon hette Agnes och var praktiskt taget änka när jag föddes. Levi, hennes man, har jag inget minne utav. Agnes var stram och behärskad. Henne var jag lite rädd för. Hon bjöd på hårda karameller, mandarinklyftor. Man vågade bara ta en.

Moster Agnes hade ett hus, jag tror att det var tre rum och kök med en inredd övervåning vars rum hon hyrde ut. Det är köket jag minns. Det var stort och hade fönster i två väderstreck och var moderniserat  efter kriget. Vägarna var klädda med masonit som var målad med en ljus oljefärg. Ovanför elspisen, satt en opak glob fastskruvad i väggen. Ljuset som reflekterades i den något knottriga ytan, som kanhända var ströpplad, var för mig rena magin. Stramhet. Skönhet. Därför älskar jag masonit.

Bland det vackraste jag vet i hela världen är ett klassiskt och stramt kök, ofta platsbyggt och med luckor kläda med masonit. Jag tycker att det passar överallt, både i äldre och i modernare miljöer. Dessutom fanns det knappt några köksinredningar innan masoniten gjorde entré. De kök i äldre stil man ofta ser, är ofta ett modernt kök vars utförande anpassats efter serveringsrummets skåpinredning. I köket fick man förritin nöja sig med en bänk, kanske med slask, och ett rejält bord. Överskåp och arbetsytor var mycket sällsynta.

Masointinteriörer är underskattade. Vem älskar gamla hus som fått en ny interiör av masonit? Jag gör det, men jag är rätt ensam om det. Idag rivs det mesta ut för att återskapa det som en gång var. Det kan ha sina poänger, men för mig är det ofta årsringarna som räknas.

Detsamma gäller människor.

Inredningstips: Serveringsrum i sal

Ja, nu är vi otidsenliga för hela slanten, men detta är bar så fint. Ett serveringsrum skall som bekant alltid ligga mellan kök och matsal; det är där det hör hemma och gör nytta. Här har man dragit det snäppet längre och nästintill infogat skåpinredningen i salen. Och nog är det vackert alltid, och praktiskt dessutom, att ha allt porslin, dukar, vaser mm till hands när det skall kalasdukas.

Det framgår inte av bilden, men egentligen är det en gammal 90-talsvåning som radikalt ombyggts på, jag gissar, 10-20-tal för att möta den tidens krav på inredning i form av tapetfält, stram stuckatur och en kakelugn som tog direkt avstånd från det ena 1800-talets historiska stilexcesser. Stramhet var den nya tidens ideal.

Typiskt för den tidens skåpinredning är att luckorna inte är överfalsade och att den sk sparksockeln sitter i liv med skåpet istället för att vara indragen och därmed ge utrymme för fötetrna. Allt detta kom med den moderna köksstandarden som började att växa fram på 30-talet.

Det finaste serveringsrummet

Den som har detta serveringsrum borde rimligtvis vara bra lycklig. Finare snickerier får man leta efter. Särskilt snyggt är det att man även placerat skåp ovanför dörren till köksingången.

Som så många andra lobotomerade människor här i vårt land, har den tidigare ägaren valt att ersätta köksinredningen som gick i samma stil som serveringsrummet med något nytt och vitt av en billigare kvalité. Man både ryser och häpnar och frågar sig när alla inredningsprogram och -tidningar från helvetet skall förbjudas och ordningen återställas.