Det har fyndats på Hötorgets loppmarknad igen. Dit går alla, från gamla tanter med päls till vindbitna existenser med cigaretten i mungipan. Vädret var rent gnistrande och jag tog mig friheten att ta några korta sekvenser med filmkameran. På ett bort låg några gamla glasplåtar som vi höll upp mot ljuset och Hötorgsskraporna. När det starka ljuset träffade dem, framträdde bland annat en något vidlyftig gammal dam från förra seklets början.
Inne i värmen på Citykonditoriet åt jag sedan laxpudding och såg en dam med turban längre fram i kön vid serveringsdisken. Hon log rart och hade förmodligen varit på gudstjänst en trappa ner. Björn tog en mazarin och studerade de tyska böcker han köpt (Han köper alltid tyska böcker, för typografins skull, språket förstår han sig inte på. Den roligaste han har handlar om Homosexualität och jag gissar att de råd som ges är mycket handfasta).
Och vad fick jag med mig? Jo, en raspig skiva med musik från Äktenskapsleken, Karl Gerhards rappa komedi från 1935 med Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken! På bilden ses han pusta ut efter en boxningsmatch. Verklighet och drömmar har en fin text, bra mycket bättre än genomsnittsdängen från den tiden.
Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.
Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.
Lyssna på Verklighet och drömmar:
Allt på Hötorget är inte prisvärt. En hel del skräp säljs till dyra priser och en hel del nytillverkad smörja säljs till billiga priser. Undviker man dessa två kategorier kan man få mängder av fina grejer med sig hem: tavlor, böcker, skivor, pokaler, tidskrifter (Veckojournalen!), guldkoppar, lampskärmar, musikinstrument och gammal hemelektronik. Således det perfekta söndagsnöjet.
Den bästa versionen och den minst sorgliga av dem alla är Mildred Baileys när hon sjunger med Benny Goodmans orkester runt 1940. Chet Bakers är inte så dum den heller och man får på köpet en viss Underbara kvinnor vid vattnet-romantik, men ändå.