Mer tyskt. Den populäraste filmen under nazieran i Tyskland var Die große Liebe med Zarah Leander. Här det mer än pompösa ledmotivet Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n.

Det är bra synd att det var en så smutsig tid, ty det var en del förstklassiga verk som skapades under dessa år. Läs mer om filmen här.

En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.

Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.

Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame

Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine

Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.

På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.

Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.

Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true

And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you

Strax innan kriget bröt ut tog paret ut skilsmässa och Red Norvo bytte instrument till vibrafon och blev en av de inflytelserika inom den nya nya era som kallades bop. En klassisk inspelning är Slam slam blues med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker på saxofon. Mildred sjöng istället med Benny Goodmans orkester, bl.a. Bluebirds in the Moonlight och Darn that dream. Karriären rann dock ut i sanden och hennes hälsa försämrades, till stor del beroende en ansenlig övervikt. En övervikt som hon hävdade var orsaken till att aldrig blev en riktigt stor stjärna.

I mitten av 40-talet gjorde hon dock  in några inspelningar för de små etiketterna Crown och Majestic, av vilka några är små guldkorn (t.ex. Lover come back to me), men sålde gjorde de inte. Hennes gamla kollegor, Billie och Ella, spelade nu in skivor med stor orkester och stråkar, vilket gick bättre kommersiellt.

1951 dog Mildred Bailey av hjärtproblem och komplikationer av sin diabetes. Bortglömd har hon dock inte blivit, även om jag kan tänka mig att det är många som inte känner till henne idag.

Här en platta från mitt eget skivbibliotek, Loving you från åren 1937-38.

Karl Gerhard som ung i början av 1900-talet när han fortfarande hette Gerhard Johansson.

Att det skall vara så svårt att hitta en bra bild på Karl Gerhard! Mestadels är han alldeles för medveten om kameran och poserar med en min som både utstrålar fräckhet och en viss självbelåtenhet. Och jag som vill ha en bild på den Karl Gerhard som skrev dessa vackra rader:

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Dessa strofer hör till mina absoluta favoriter. Hur sanna är inte de tre sista och hur väl formulerar han inte kärlekens ödesdigra fälla. Det är denne Gerhard som jag skulle vilja lära känna, den man vars mask jag aldrig kommit bakom. Endast genom att läsa mellan raderna i hans självbiografier kan man ana sig till ett annat lynne än det som vanligtvis doldes bakom (ibland något syrliga) kvickheter.

Gerhard var en politisk man och tog tidigt parti mot nazismen vilket rönte viss irritation bland de överklassen som ofta hade ett gott öga till Tyskland i mitten av 30-talet. Han var dessutom mycket god vän med Zarah Leander som sjöng hans nazikritiska I skuggan av en stövel innan hon kontrakterades av UFA och flyttade till Tyskland. Som grädde på moset var han gift tre gånger och levde sedan under många år tillsammans med sin betydligt yngre privatsekreterare Göthe Ericsson och adoptivdotterna Fatima. En ovanlig familjebildning på den tiden.

Men det är främst den Gerhard som skrev denna vackra sång som jag skulle ha velat träffa.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Bodes musikaliska bana började redan i slutet på 20-talet och i början på 30-talet var han ett namn i Stockholm. Han blev vän till familjen Ekman och tillsammans med sonen Hasse skrev han Gösta Ekmans slagnummer En herre i frack. Vänskapen tog dock slut när det visade sig att Bode stulit familjen Ekmans bordssilver. Tillsammans med några kollegor ägnade han sig dessutom åt bedrägeri med värdepapper, mestadels checker om jag minns rätt, vilket till slut gjorde att han ställdes inför rätta och förklarades som sinnessjuk, blev tvångssteriliserad och hamnade på Beckomberga.

Trots allt trassel, var Bode under en följd av år en populär grammofonartist. Han sjöng in både egna och andras kompositioner. Min favorit är Bel Ami, som jag tror ursprungligen var en tysk schlager (lyssna på Lizzi Waldmüllers insjungning). Hans röst inte alls dum, kanske lite vek, men charmfull. Här sjunger Bode Stjärnehär, en svensk översättning av Close your eyes (dåligt ljud – för hård digital brusreducering). Han har också spelat in den vackra Dina blåa ögon lova mer än dina röda läppar ge.

Efter frisläppande hamnade han så småningom i Norge och satte upp en revy för den tyska ockupationsmakten, något som helt spolierade hans rykte i Sverige.I en gammal nöjestidning från krigsåren hittade jag en notis där Kar de mumma uppmanade alla att lämna in Johnny Bodes skivor när de köpte en ny i affären. Under kriget rådde det nämligen brist på råmaterial till skivor och för att få köpa en ny, var man tvungen att lämna in en gammal. Inget passade väl då bättre, enligt många, än att göra sig av med denna pestsmittade sångares alster.

I slutet av 40-talet inledde Bode ett samarbete med den religiösa sångerskan Lapp-Lisa, som är mest känd för sin inspelning av Barnatro. Hon hade aldrig hört talas om Bode, men så småningom blev hon uppmärksammad på hans bakgrund, vilket dock inte gjorde henne alltför upprörd, då hon uppskattat deras samarbete och funnit Bode sympatisk. Här en bild på Lapp-Lisa, hennes dotter och Johnny Bode. Bode insåg dock att var fortfarande var bränd i Sverige och åkte till Wien där han började komponera operetter vilket till en början gick utmärkt, men i början av 60-talet tvingades han lämna Österrike och flyttade hem till Sverige.

Mot slutet av 60-talet kom Bodes största framgång, Bordellmammas visor. Lyssna här på den trivsamma duetten Runka mig med vita handskar på som han sjunger tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Lp:n blev en stor framgång, trots att den mestadels såldes på postorder, och tillsammans med uppföljarna, Bordellmammas visor och Styrman Karlssons frestelser, tjänade Bode en smärre förmögenhet som han dock omgående förslösade. Några år senare var det dags för nästa sensation: homosexsingeln Vi är inte som andra vi utgiven under namnet Johnny Delgada. Den blev ingen större framgång men översattes bl.a. till tyskan och har idag gått till historien.

Bode av också ut ett par böcker, bl. a. Min kärlek var till salu och Jag var en kärlekskonstens mästare. Tyvärr har jag inte läst någon av dem och ber att få återkomma i ämnet.

Johnny Bode uppfattades av många som en mycket trevlig man, vältalig och bildad. Detta omdöme reviderades dock snabbt när utlånade pengar aldrig betalades tillbaka, pälsar försvann och löften bröts på löpande band. För Bode var verkligheten som vi känner den, något sekundärt, ja kanske helt försumbart. Han tog vad han kom över, men förstod aldrig att väga risken mot den förväntade vinsten och förlorade därför ständigt. Jag tror inte att han var någon genuint elak person, bara helt världsfrånvänd och mycket naiv. Och så levde han alltför mycket i drömmarnas värld.

Avslutningsvis några bilder på Johnny Bode. Med Hasse Ekman i mitten av 30-talet. Vid pianot i slutet av 40-talet. Med andra frun Inge Pelz. På ålderns höst i lägenheten i Malmö där han hittades död 1983.

Bésame, bésame mucho,
Como si fuera esta noche la última vez.
Bésame, bésame mucho,
Que tengo miedo a tenerte y perderte después.

Velázquez komponerade inte endast Besame mucho, utan står som upphovsman till åtskilliga latinamerikanska klassiker som Cachito och Enamorada. Hon var också en framgångsrik pianist och spelade själv in åtskilliga skivor.

Och vad passar väl bättre än att lyssna på några av de versioner av Besame mucho som finns inspelade? Den första, från börjanav  40-talet, lär vara Emilio Tueros version. År 1953 var det Lucho Gaticas tur att gå in i studion med Velázquez’s  noter. Denna inspelning gjorde Besame mucho till en världshit och det  var få artister som under 50-70-talen underlätt att göra sin egen version.

Redan år 1943 gick dock Wingy Manone in i studion och gjorde en helt annorlunda version av denna komposition,ty Malone var jazzmusiker med egen orkester. Jag har skivan på en ytterst tafflig krigstidspressning och  blev ytterst glad att den fanns på Spotify.

Min personliga favoritinspelning av denna klassiker är dock Fredesvinda Garcias från 1960. Jag har tidigare skrivit om henne och både text och den unika inspelningen hittar ni här.

Åh, denna vinter, denna frost och dessa vackra nätter! Aldrig promenerar jag så mycket som när kvicksilvret sjunker och snön faller vit. Jag kan inte hålla mig inne och min kropp får åter den energi som novemberfukten berövat den.

Åh, dessa vinternätter när jag sitter ensam inomhus. Timmarna när fönsterrutorna är svarta hål och andas kyla. Timmarna när man kan lyssna på musik. Det är då man bör plocka fram midnattsplattorna.

Jag tycker att lukterna är annorlunda dessa kalla nätter. De är svala och frostiga. Bor man i ett nyproducerat hus går man miste om detta, ty då är naturen alltför avlägsen. Den är utestängd. Det tycker jag är synd. Årstidernas växlingar bör, åtminstone i viss grad, avspegla sig inomhus.

Midnattsmusik, denna exklusiva genre, diskuterade jag med Schniff som framhöll den klassiska Coltrane/Hartman-skivan och Monica Zetterlunds Waltz for Debby.  Jag höll med och rekommenderade Lady in satin, en av de sorgligaste skivor jag vet. Jag brukade ligga på golvet och lyssna på den när jag inte mådde så bra, på lagom avstånd från båda högtalarna för bästa stereoljud. Det var lite hårt, men jag hade huvudet på mattan.

Många midnattsskivor är solitärer, d.v.s. från den tid innan lp-skivan inte intagit marknaden.  Dessa får man bunta samman på lämpligt sätt. Jag har därför skapat en playlist med några av mina favoriter.  Känner er fria att lägga till det som saknas.

Hedenbratt gjorde över huvud rätt få inspelningar, utan var framförallt en scenartist. Inte minst fick hon stora framgångar med Jubel i busken och Låt hjärtat va me, två något för burleska anrättningar för min smak, även om det finns ljuspunkter i dessa soppor. Inte minst följande nummer, Du är mitt lilla kärlekskuckel:

År 1951 vann Hedenbratt en sångtävling (hon korades till Göteborgs Doris Day!) och började sjunga med Malte Johnsons orkester. Med honom blev hon en populär sångerska och spelade bl.a. in Stranger in paradise. Lyssna, den är mycket vacker och texten kan man inte annat än falla för. Hon spelade också in den tidigare nämnda He´s funny that way med Gunnar Johnsons kvintett och det är bara att konstatera att hon kunde sjunga jazz redan vid relativt unga år.

Att Hedenbratt kom att ägna sig åt jazzen var inte så underligt, ty hennes bror Östen var jazzpianist och tog lillsyrran med sig ut om kvällarna. Det var på den vägen hon kom att delta i tävlingen 1951. Efter framgångarna i Göteborg, kom hon så småningom till Stockholm och Nalen. Men Stockholmslivet passade henne inte alls och hon flyttade tillbaka till Göteborg och hade livet ut sin bas på västkusten.

Andrews sisters var mycket produktiva under en följd av år på 30-40-talen vilket resulterade i 113 singlar på Bullboard, 75 miljoner sålda skivor och 1800 inspelade låtar. Vissa titlar är verkligen ovanligt bra. Vad sägs om Scrub me mama with a boogie beat eller Beat me papa, eight to the bar? Den sistnämnda ger dessutom associationer som uppenbarligen inte den amerikanska censuren fann oroande.

En av de kommersiella höjdpunkterna i systrarnas karriär är Rum and coca-cola, inspelad 1944. Den ursprungliga texten handlar om att de lokala fnasken ger amerikanerna rabatt på sina tjänster då de besöker Trinidad. En ny, mer amerikansk, text togs fram och denna sjöngs in. Det hindrade dock inte radiostationer från att bannlysa den eftersom en alkoholhaltig dryck nämndes.

Zoot Suit

Is you is or is you ainմ my baby?

Rum and Coca-Cola

Pistol packing mama

Ulla Billquist tog sitt liv den 6:e juli 1946 och hittades död i köket i sin lägenhet på Nybrogatan 77. Hon hade tagit sömnmedel och vridit på gasen, istället för att åka till en spelning i Karlstad. Ytterdörren var låst, men köksingångens entrédörr var inte reglad. Genom åren har det spekulerats åtskilligt kring vad som var orsaken till hennes självmord. Troligtvis får vi aldrig något säkert svar på denna fråga.

I dagarna har det dock släppts en CD-box med 17 skivor där alla hennes inspelningar finns med (432 stycken!). Med boxen följer också en bok som berättar om Billquists liv och karriär. I denna lanseras en ny teori som förklarar självmordet. Parallellt med sina äktenskap levde Billquist med en annan kvinna och en dag orkade de inte längre med dubbellivet. Tillsammans bestämde de sig för att ta sina liv och tog därför sömntabletter och vred sedan på gasen. Det dröjde dock innan väninnan tappade sitt medvetande och när Ulla somnat in, svek henne modet och hon lämnade våningen.

Dessa uppgifter sägs vara baserade på en intervju med en bekant till Billquist som fortfarande är i livet och en bandad intervju med Billquists sista man som där berättar hemligheten om sitt äktenskap. Huruvida detta är att lita på, kan jag inte yttra mig om. Existerar bandet och f.d. maken kan anses tillförlitlig, får man anta att uppgifterna är sanna. Det är inte på något sätt en otroligt historia och i början av 40-talet var det fortfarande straffbart att praktisera sina homosexuella böjelser. Min främsta invändning är dock att jag inte kan förstå hur man kan lämna sin älskande döende i ett av gas fyllt rum. (I ärlighetens namn tycker jag det verkar det troligare att Billquist tog sitt liv efter att ha blivit sviken av sin väninna, något som till viss del styrks av ett vittne som såg henne anlända till hemmet i bil, gråtandes den morgon hon vred på gasen.) Lyssna gärna på P4:s inslag om Billquists hemliga liv.

Det finns en mycket bra dokumentärfilm, Väninnor av Cecilia Neant-Falk, som handlar om några kvinnor som levde ett förbjudet liv på 40-talet i Stockholm. En av kvinnorna är gift men umgås ofta med en annan kvinna som hon älskar. Maken vet om deras kärlek, accepterar den och tillsammans åker de på semesterresor. Se den, den är mycket fin och kanske kan den kasta ett förklarande ljus över Ulla Billquists privatliv under dessa år.

Billquist var en av de allra populäraste artisterna under första halvan av 40-talet. Hon spelade in mängder av skivor och många av dem är intimt förknippade med krigsåren. Min soldat, När det ljusnar på andra sidan sundet och Räkna de lyckliga stunderna blott hör till de mest kända. Hennes röst är lyrisk, vemodig och ibland helt uppsluppen. Hon har också förmågan att uttrycka mer än bara texten förmår att göra. På så sätt kan hon jämföras med Billie Holiday och Edith Piaf. På Spotify finns en skiva med några av hennes inspelningar för Sonora. Söker man på hennes namn hittar man ytterligare några. Man skulle önska ett mer komplett sortiment.

Kärlekens ord, som jag citerade i början på denna text, är komponerad av Kai Gullmar som står som upphovsman för åtskilliga av de schlagers som slog på den tiden. En hel del av dem spelade hon också in själv. Hennes riktiga namn var Gurli Bergström och hon flyttade på 20-talet från Sundsvall till Stockholm där hon slog igenom. Läs mer om henne här. Till skillnad från Billquist, var Gullmar mer öppen när det kom till fruntimmersaffärer och hon var dessutom god vän med Gustaf Wally som inte var känd för någon större diskretion på det området, även om han naturligtvis föredrog herrar.

Min absoluta favorit med Ulla Billquist är En månskenspromenad. Den har jag skrivit om här. Bättre än så blev det inte under krigsåren i Sverige. Knappt i fortsättningen heller.

Updatering: Nu har dn.se skrivit en längre text om Billquist. Läs den här!

Bredvid Duke Ellington på bilden ovan står Al Hibbler, en sångare som ofta sjöng med Duke Ellingtons orkester på 40-talet. Hibbler är inte någon klassisk jazzsångare, mer en duktig vokalist. Det gör honom inte på något sätt sämre, ej heller om man jämför med den brölige James Rushing som var stor på den tiden.

Under en kort period 1946 låg Ellington på det nystartade bolaget Musicraft som tyvärr snabbt gick omkull, inte minst för att de blev utestängda från de bästa skivpressarna och endast fick tag i undermåligt material, ty de etablerade storbolagen ville inte ha konkurrens. Nåväl, bandet hann med att spela in några skivor innan de bytte till Columbia.

Den 25:e november gick de in i studion på WOR Longacre Theater i New York för att spela in It shouldn’t happen to a dream.

Ett år senare, när orkestern spelade in för CBS, var det dags att spela in Do nothing till you hear from me.

Lyssna på Ellingtons orkester med den förträffliga Al Hibbler!

Det hela är lite märkligt, för Sarah Vaughan var en respekterad jazzsångerska i början av 50-talet och ingen som förknippades med billig populärkultur, vilket naturligtvis inte hindrar att det är ett fint omslag. På 50-talet var det över lag svårt att ha mörkhyade sångare på omslagen, om de inte var just tecknade, kanske är det förklaringen till att detta omslag ser ut som det gör.

Inspelningarna gjordes 1954, samma år som skivan släpptes och där finns bland annat en fin version av My funny Valentine.

Is your figure less than greek
Is your mouth a little weak
When you open it to speak
Are you smart?

Ytterligare ett utmärkt spår är Imagination av Jimmy Van Heusen och med text av Johnny Burke. Tyvärr finns det inte tillgänglig någonstans, så ni får hålla till goda med My funny valentine.

Kanske kan man kalla henne för Torch singer. Fredesvinda Garcia var iallfall en enorm dam vars huvudsakliga sysselsättning var att tjäna i de välbärgades hem. Varje natt, i slutet av femtiotalet, förvandlades hon till sångaren Freddy och skred långsamt fram till scenen på Havannas nattklubbar, där hon sjöng sina sånger utan tillstymmelse till ackompanjemang – något hon ansåg fullkomligt överflödigt.

1960 spelades Freddys första och enda skiva in, La Voz Del Sentimento (Puchito records). Den innehåller, förutom covers på The Man I love och Night and day, verk av kubanska kompositörer. Rösten är makalös och kan egentligen inte beskrivas. Ett år sedan dog Freddy i en hjärtinfarkt och har sedan dess mer eller mindre fallit i glömska. Jag har för mig att albumet aldrig gavs ut, utan att det var Pedro Almodovar som återupptäckta henne någon gång under 80-90-talen. För ett par år sedan hittade jag en artikel om henne på nätet, men den finns inte längre kvar. Däremot har Wikipedia en kortare text om henne.

För ungefär 6 år sedan fick jag en CD i present av en kund. Skivan var Freddys första och enda, tillika en av de bästa inom sin genre. Här är 4 av spåren. Lyssna, det är ohyggligt bra!

The man I love

Tengo

Besame mucho

Night and day

Det finns inte mycket skrivet om Freddy men jag hittade iallfall en lägre text som kastar ett visst ljus på hennes alltför korta liv.

Hey, make me a make believe baby
A dreamy make believe baby
Because I had no baby and I was all alone

Sal Mineo, som agerade James Deans unge vän Plato i Ung rebell, spelade in några popsinglar i slutet av 50-talet. Mest känd är Start movin’ (in my direction) som blev en riktigt stor hit och vars baksida är den mycket smetiga Love affair där Sal pratsjungandes berättar som sin första kärleksaffär (den är mycket tillrättalagd; inte ett ord om cruising i parkerna här inte). 1959 släppte han singeln Make believe baby, hans bästa tycker jag; en riktig dänga med text så banal att den inte går att motstå. Lyssna på Sal Mineos Make believe baby.

I februari 1976 höggs Sal Mineo ihjäl strax intill hemmet i West Hollywood. Han blev 37 år gammal.

Stylistics var i början av 70-talet en av de populäraste av alla de grupper som gjort Philly soul till ett begrepp. Soulen från Philadelphia var polerad och vacker med svepande stråkar och tjusiga arrangemang. Männen i Stylistics var däremot inga slanka eleganter, utan klassiskt soul-fylliga. Vad som saknades i yttre företräden tog de dock igen när de sjön, inte minst i den popinfluerade klassikern I can’t give you anything (but my love). Den hör till en av mina bilfavoriter och bidrager knappast till att hålla bensinförbrukningen nere, ty man vill flyga fram!

I can’t give you anything
But my love, but my love
I can’t give you anything
But my love, but my love

I cannot promise you a world
Can’t afford any fancy things
I cannot buy you diamond rings
No string of pearls

Tro´t eller ej, men det finns en video på YouTube, kanske inte den snyggaste, men ändå. Hi-fi-entusiasten lyssnar på Spotify istället: I can’t give you anything (but my love)

Hur bra är inte Jack Teagarden med sin sorgsna och blaserade stämma? Han är en av mina verkliga favoriter bland jazzsångare och han låter inte alls som sina såsiga vita kollegor från den tiden. Hans inspelningar förmedlar ett märkbart vemod, trots att melankolin i hans röst inte finns i den stora orkester som ackompanjerar honom . En perfekt kombination.

Jack Teagarden blev aldrig ett riktigt stort namn inom jazzen, utan att för den skulle vara direkt okänd. Han spelade in många skivor och jobbade under ett flertal år med Paul Whitemans orkester. I mitten av 40-talet började han samarbeta med Louis Armstrong och tillsammans spelade de bl.a. in klassikern Rockin’ chair och St. James infirmary (spotifylänkar till utmärkta livinspelningar)

The moon is shining and that’s a good sign
Cling to me closer and say you’ll be mine
Remember darling we won’t see it shine
A hundred years from today

A hundred years from to-day

I just couldn’t take it baby

I ain’t lazy

Samtliga inspelningar bör vara gjorda 1935-1940.

En av 60-talets populäraste sångerskor i Italien var Mina och henne kan man verkligen lyssna på än i dag, ja, jag tycker att vi kan låta sommaren präglas av Minas vackra stämma. Inte minst den fina Grande, grande, grande och duetten Paroles, paroles.

Har man Spotify, kan man hitta åtskilliga av Minas inspelningar, t.ex. det framgångsrika albumet Studio Uno 66. Läs mer om Mina på Wikipedia.

Det var inte bara Mina som sjöng in Paroles, paroles, det gjorde även Dalida och Alain Delon. Dalida var av Egyptisk börd, men flyttade till frankrike och var under många år en av Frankrikes största artister. År 1987 tog hon livet av sig. Lyssna på hennes inspelning av Bang bang.

Dags för den vemodiga svenska folkvisan som här framförs av den vackra men bortglömda rösten.

I mitt tämligen omfattande skivbibliotek fattas av någon anledning post B50 som skulle ha innehållit Hjördis Schymbergs insjungning av Madame Butterfly – faktiskt en av mina favoriter just nu – och det får man verkligen beklaga och jag får nöja mig med Maria Callas version av nämnda stycke vilket inte är det sämsta, men nog hade man velat höra den svenska stämman från Alnön utanför Sundsvall.

Men som tur är har jag en annan skiva. Inspelad av tyska tekniker, men trots detta inte särskilt välljudande, sjunger här Schymberg de finaste av svenska folkvisor. Man blir lite högtidlig inombords när man lyssnar, inte minst när hon stämmer upp Ack Värmeland du sköna och Vårvindar friska; skogarna, bergen och vattnet som flyter fram där nere i dalen är vad man ser framför sig. Och lukten av skog. (Telefunken 1943, Stockholms Radioorkester, dirigent Tor Mann).

Bilden ovan föreställer en vind som inte rensats ordentligt på många år. Fördelen med detta är att man inte slängt sådant som man inte ansett värt att sparas. Som bekant ändras kriterierna för vad som är värt att sparas med tiden. I ett hörn står en mycket gammal barnvagn som är en smula illa tilltygad; vid en vindsröjning räddades den i sista minuten sedan den slängts ned på gården.

1949-1950 spelade Miles Davis och hans band in 12 sidor som senare skulle komma att kallas Birth of the cool när de så småningom gavs ut på lp. Det enda vokala spåret är Darn that dream (lyssna!) med vokalisten Kenneth Hagood.

Det är en fin inspelning med en väldigt fin text:

Darn your lips and darn your eyes
They lift me high above the moonlit sky
Then I tumble out of paradise
Oh, darn that dream

Mer musik? Klicka på taggen Sång här under.

I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.

50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.

Jag går i Hamburg, ja matros,
jag är din dryck, jag är din ros.
Jag finns i Hamburg min matros,
jag är din tröst, jag är din blues.

Lyssna på Jag går i Hamburg:

Tid är pengar:

Det känns så skönt (denna text har Forssell dock inte skrivit):

Här finns ytterligare musik med UllaSjöblom.

Jag minns Ulla Sjöblom från tv-filmen Sparvöga efter Ann-Charlotte Alverfors romaner. Jag tror att det var hennes sista roll. Detsamma gällde nog både Irma Christensson och Sten-Åke Cederhök. Tyvärr gjorde Marie Fredriksson det lätt förskräckliga ledmotivet, inte Ulla. Jag minns att jag tyckte om  filmatiseringen, kanske mest för att den var sorglig.

Monica Nielsen sjöng också franskt. Hör henne i Jag har dansat.

Gypsy rhapsody är riktigt bra, faktiskt en av de bättre inspelningarna i den genren från den tiden. Lyssna på den

och detsamma gäller den andra sidan, When you look at me

Artistic records är ett av alla småbolag som idag är helt okända. Förmodligen gav man inte ut mer än ett par skivor, precis som ett annat bolag, Black & White vars främsta bidrag till historien är Henry Kings försök i latinogenren. Även Esy Morales får betraktas som bortglömd. En gång gjorde han sig dock ett namn med inspelningen av Jungle fantasy 1950 (som fanns med i noir-filmen Criss cross). Morales dog av en hjärtattack samma år (han var född 1916).

Romantik, för hela slanten. Ett gammalt klipp med Platters från sent 50-tal. Texten går verkligen inte av för hackor (Heavenly shades of night are falling). Hela låten med lite bättre ljud finns på Spotify.

Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time
Out of the mist your voice is calling, ’tis twilight time
When purple-colored curtains mark the end of day
I’ll hear you, my dear, at twilight time

Here, in the afterglow of day, we keep our rendezvous beneath the blue
And, in the same and sweet old way I fall in love again as I did then

Deep in the dark your kiss will thrill me like days of old
Lighting the spark of love that fills me with dreams untold
Each day I pray for evening just to be with you
Together at last at twilight time

Och när kärleken är slut, tar man fram nästa Platters-singel och lyssnar på Smoke gets in your eyes (They asked me how I knew, my true love was true…).

Egentligen en småfånig låt med en mesig Ricky Nelson, men har man sett Scorpio Rising tänker man i andra banor. I Kenneth Angers film sitter en ung och farlig man hemma på kammaren i sin svarta perfecto och unnar sig lite kokain, innan han ger sig ut på motorcykeln för att finna sig en skinnknutte för kvällen. Tidigare har bara slutet på Scorpio rising funnits på YouTube, men nu finns äntligen briljanta första delen. Den är full av en ovanlig och tilltalande form av romantik

Fools rush in
Where angels fear to tread
And so I come to you my love
My heart above my head

Fools rush in where wise men never go
But wise men never fall in love so how are they to know
When we met I felt my life began
so open up your heart and let this fool rush in

Fools rush in är en smått genial text tycker jag. Kärlek, utan några som helst tvivel. Lite som Kim Wildes Never trust a stranger. Lyssna! Tyvärr hittade jag inte Brook Bentons geniala version med stråkar och allt.

Lika klasssikt som när Susanne Olsson berättar för Paul Weller att
- In Swedish Jam means sylt, like jelly.

Och vad har Adam Ant på sig? Han har funnit höstens stil. Mycket snyggt är det minsta man kan säga.

Nej, jag tänker inte fotografera mig själv avklädd i neonljus, istället tycker jag att vi tittar på denna Alphavillevideo. Texten är brilljant:

Winter cityside, crystal bits of snowflakes all around my head and in the wind, I had no illusions that I’d ever find a glimps of summers heatwaves in your eyes.
You did what you did to me, now its history I see, here’s my comeback on the road again.
Things will happen while they can, I will wait here for my man tonight, its easy when your big in japan.

Jag är en smula osäker på varför jag har en sådan svaghet för 80-talets videos. Kanske är det romantiken, kanske är det ungdomsminnen, kanske är det bara de galna idéerna. Ofta finns där någon form av allvarsamma lekar och jag tror att det är dem jag älskar.

Något osammanhängande och jazzrelaterat.

Ovan Take five med Dave Brubeck, det amerikanska original som sedermera blev I New York med fin svensk text av Beppe Wolgers.

Någonstans i stans ödslighet, kände jag en nervositet, där finns allt det vackra jag vet, staden med musik

Och apropå Zetterlund så tycker jag att Var blev ni av är något man bör lyssna på. Den  var ett av numren i Svea Hund 1976. Redan 1971 blev Where Did They Go, som den heter på engelskan, en stor sak för Peggy Lee. Den är så vacker och så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – känslan av glädje som trots allt finns kvar.

I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.

Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.

Lyssna:

1956 spelade Ulla Sjöblom in en svensk version av den franska sången Le Déserteur av Boris Vian (text av Lars Forssell). Visan blev totalförbjuden i Frankrike och även i Sverige blev det rabalder vilket fick till följd att skivan drogs in, ett beslut som sedan ändrades och den kunde säljas igen. Läs mer om Le déserteur här (årtalet är fel i texten).

Jag står här på ett torg, som den svenska versionen heter, är en av de finaste svenska inspelningar jag vet. Dessvärre är den en smula kuslig och så sorglig att jag sällan vågar spela den. Den handlar om någon som förlorat sin kärlek i ett krig. Skivans b-sida är De fattigas piano, en schlager på modet som Lars Forsell skrev en ny, och bättre text till. Den ursprungliga svenska är rejält banal. Originalet heter Le piano du pauvre.

Jag står här på ett torg (om man inte lyssnar på detta mästerverk, är man bra dum)

Ulla Sjöblom var mest känd som skådespelerska, jag minns hennes bäst i, om jag inte minns fel, Sparvöga, en TV-produktion som spelades in precis innan hon avled. Här kan man läsa mer om henne.

Ken Laszlo var under ett par år en tämligen stor italodicsostjärna. För ett par år sedan, runt 2005, lyssnade jag mycket på italodisco. Genren upptäckte jag som genom en slump i och med att jag hittade en 12:a, Ken Laszlos hey, hey, guy.

Let me try your love. Yes babe, I”m waiting, please don”t stop. Hey guy all your love forever

Steps to heaven, three steps to me. Let me know what you are doing tonight, You love me, but sorry I don”t love you. Let me know what you are doing tonight

Det gjordes mycket bra under en följd av åttiotalsår som kan gå under benämningen italo. Lyssna t.ex. på Silent circle, Voyage, voyage, Charlie, Alan Ross och Flirts. Listan kan göras lång. Gemensamt är iallfall dramatiken, känslorna och det ostiga soundet. Och omslagen kan ofta kategoriseras under rubriken smaklösa.

Även Sverige bidrog till genren, hur konstigt det nu än kan låta. Svenska fake gjorde klassikern Brick som inte går av för hackor. En av medlemmarna var även verksam i tredje mannen. Snygg video! I Italien brukar man också ta med Lili och Susie, både Candy love och Oh mama.

Och för att inte tala om Savage. Bättre än Don”t cry tonight blir det knappast.

Det är en rätt speciell genre och jag tycker fortfarande om den.