Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
I’m travellin’ light, because my man has gone, and from now on, I’m travellin’ light. He said goodbye and took my heart away, so from today, I’m travellin’ light.
50-talets inspelning av Trav’lin light på Verve är kanhända på sitt sätt bättre, men denna version med stråkarna och den längtansfulla rösten är trots allt min favorit.
Jag hittade ytterligare en skiva med Ulla Sjöblom, femtiotalets stora Lars Forssell-tolkare. Det är en EP med fyra låtar; De fattigas piano och tre till. Det är en kraftfull och på samma gång förförisk stämma som möter lyssnaren; något mer exotiskt, och samtidigt svenskt, får man leta efter.
Jag går i Hamburg, ja matros,
jag är din dryck, jag är din ros.
Jag finns i Hamburg min matros,
jag är din tröst, jag är din blues.
Lyssna på Jag går i Hamburg:
Tid är pengar:
Det känns så skönt (denna text har Forssell dock inte skrivit):
Jag minns Ulla Sjöblom från tv-filmen Sparvöga efter Ann-Charlotte Alverfors romaner. Jag tror att det var hennes sista roll. Detsamma gällde nog både Irma Christensson och Sten-Åke Cederhök. Tyvärr gjorde Marie Fredriksson det lätt förskräckliga ledmotivet, inte Ulla. Jag minns att jag tyckte om filmatiseringen, kanske mest för att den var sorglig.
Monica Nielsen sjöng också franskt. Hör henne i Jag har dansat.
Romantik, för hela slanten. Ett gammalt klipp med Platters från sent 50-tal. Texten går verkligen inte av för hackor (Heavenly shades of night are falling). Hela låten med lite bättre ljud finns på Spotify.
Heavenly shades of night are falling, it’s twilight time
Out of the mist your voice is calling, ’tis twilight time
When purple-colored curtains mark the end of day
I’ll hear you, my dear, at twilight time
Here, in the afterglow of day, we keep our rendezvous beneath the blue
And, in the same and sweet old way I fall in love again as I did then
Deep in the dark your kiss will thrill me like days of old
Lighting the spark of love that fills me with dreams untold
Each day I pray for evening just to be with you
Together at last at twilight time
Och när kärleken är slut, tar man fram nästa Platters-singel och lyssnar på Smoke gets in your eyes (They asked me how I knew, my true love was true…).
Egentligen en småfånig låt med en mesig Ricky Nelson, men har man sett Scorpio Rising tänker man i andra banor. I Kenneth Angers film sitter en ung och farlig man hemma på kammaren i sin svarta perfecto och unnar sig lite kokain, innan han ger sig ut på motorcykeln för att finna sig en skinnknutte för kvällen. Tidigare har bara slutet på Scorpio rising funnits på YouTube, men nu finns äntligen briljanta första delen. Den är full av en ovanlig och tilltalande form av romantik
Fools rush in
Where angels fear to tread
And so I come to you my love
My heart above my head
Fools rush in where wise men never go
But wise men never fall in love so how are they to know
When we met I felt my life began
so open up your heart and let this fool rush in
Fools rush in är en smått genial text tycker jag. Kärlek, utan några som helst tvivel. Lite som Kim Wildes Never trust a stranger. Lyssna! Tyvärr hittade jag inte Brook Bentons geniala version med stråkar och allt.
I SVT Plays arkiv finns en smärre guldgruva och framförallt Måndagsbörsen är en källa till glädje. Men kan helt enkelt inte låta bli att skratta. Det minst sagt märkliga inslaget med Adam Ant i Måndagsbörsen slår alla rekord. Staffan Schmidt sitter mest och gör sig lustig på Ants bekostnad, vad det nu skall vara bra för. - Jaha, här tänker då Adam Myra visa upp något som han har knypplat.
- Show it to the audience, show everyting.
Lika klasssikt som när Susanne Olsson berättar för Paul Weller att - In Swedish Jam means sylt, like jelly.
Och vad har Adam Ant på sig? Han har funnit höstens stil. Mycket snyggt är det minsta man kan säga.
Nej, jag tänker inte fotografera mig själv avklädd i neonljus, istället tycker jag att vi tittar på denna Alphavillevideo. Texten är brilljant:
Winter cityside, crystal bits of snowflakes all around my head and in the wind, I had no illusions that I’d ever find a glimps of summers heatwaves in your eyes.
You did what you did to me, now its history I see, here’s my comeback on the road again.
Things will happen while they can, I will wait here for my man tonight, its easy when your big in japan.
Jag är en smula osäker på varför jag har en sådan svaghet för 80-talets videos. Kanske är det romantiken, kanske är det ungdomsminnen, kanske är det bara de galna idéerna. Ofta finns där någon form av allvarsamma lekar och jag tror att det är dem jag älskar.
Ovan Take five med Dave Brubeck, det amerikanska original som sedermera blev I New York med fin svensk text av Beppe Wolgers.
Någonstans i stans ödslighet, kände jag en nervositet, där finns allt det vackra jag vet, staden med musik
Och apropå Zetterlund så tycker jag att Var blev ni av är något man bör lyssna på. Den var ett av numren i Svea Hund 1976. Redan 1971 blev Where Did They Go, som den heter på engelskan, en stor sak för Peggy Lee. Den är så vacker och så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – känslan av glädje som trots allt finns kvar.
I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.
Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.
Jag vet inte vad som flög i Odeons inspelningschef när han lät Ulla Billquist spela in Kärlekens små ord utan att ändra på texten. Små flickor är det lätt att fastna för sjunger man ju knappast idag, framförallt inte som kvinna i en populär schlager. På 30-talet måste det ha varit en smärre skräll. Lyssna på Kärlekens små ord:
1956 spelade Ulla Sjöblom in en svensk version av den franska sången Le Déserteur av Boris Vian (text av Lars Forssell). Visan blev totalförbjuden i Frankrike och även i Sverige blev det rabalder vilket fick till följd att skivan drogs in, ett beslut som sedan ändrades och den kunde säljas igen. Läs mer om Le déserteur här (årtalet är fel i texten).
Jag står här på ett torg, som den svenska versionen heter, är en av de finaste svenska inspelningar jag vet. Dessvärre är den en smula kuslig och så sorglig att jag sällan vågar spela den. Den handlar om någon som förlorat sin kärlek i ett krig. Skivans b-sida är De fattigas piano, en schlager på modet som Lars Forsell skrev en ny, och bättre text till. Den ursprungliga svenska är rejält banal. Originalet heter Le piano du pauvre.
Jag står här på ett torg (om man inte lyssnar på detta mästerverk, är man bra dum)
De fattigas piano
Ulla Sjöblom var mest känd som skådespelerska, jag minns hennes bäst i, om jag inte minns fel, Sparvöga, en TV-produktion som spelades in precis innan hon avled. Här kan man läsa mer om henne.
Ken Laszlo var under ett par år en tämligen stor italodicsostjärna. För ett par år sedan, runt 2005, lyssnade jag mycket på italodisco. Genren upptäckte jag som genom en slump i och med att jag hittade en 12:a, Ken Laszlos hey, hey, guy.
Let me try your love. Yes babe, I”m waiting, please don”t stop. Hey guy all your love forever
Steps to heaven, three steps to me. Let me know what you are doing tonight, You love me, but sorry I don”t love you. Let me know what you are doing tonight
Det gjordes mycket bra under en följd av åttiotalsår som kan gå under benämningen italo. Lyssna t.ex. på Silent circle, Voyage, voyage, Charlie, Alan Ross och Flirts. Listan kan göras lång. Gemensamt är iallfall dramatiken, känslorna och det ostiga soundet. Och omslagen kan ofta kategoriseras under rubriken smaklösa.
Även Sverige bidrog till genren, hur konstigt det nu än kan låta. Svenska fake gjorde klassikern Brick som inte går av för hackor. En av medlemmarna var även verksam i tredje mannen. Snygg video! I Italien brukar man också ta med Lili och Susie, både Candy love och Oh mama.
Och för att inte tala om Savage. Bättre än Don”t cry tonight blir det knappast.
Det är en rätt speciell genre och jag tycker fortfarande om den.
Det här är någon slags repris. Jag upptäckte nämligen en fotograf, Nina Lee som fotograferade för Life redan på 40-talet (bildgoogla henne så får ni se fler bilder). Just bilden på Mildred Bailey tycker jag är bra. Hon ser aldrig sådna ut på andra bilder.
Delta rythm boys var en amerikansk vokalgrupp som bildats redan på 30-talet. Runt 1950 kom de på besök till Sverige och deras inspelningar av t.ex. Flickorna i Småland blev mycket populära. Folkhemsidoler skule man kunna säga.
1941 spelade Mildred Bailey in en lite annorlunda sak. Vanligtvis sjöng hon jazz, framförallt var hon verksam inom den genre som kallades swing, men denna gång var den en fin liten melodi som skulle vaxas. Texten är en liten pärla. I slutet av 40-talet, när Baileys hälsa försämrades, flyttade hon faktiskt ut på landet, till en liten gård som hon köpt.
It’s so peaceful in the country, it’s so simple and quiet, you really outta try it
You walk about and talk about, the pleasant things in life
It’s so restful in the country, it’s the right kind of diet, you really outta try it, you lie and dream, beside a stream, where daisies nod Hello
City living is a pretty living, it’s so full of unexpected thrill, but there’s too much stone, too much telephone, there’s too much of everything, but trees and hills
Lyssna på Mildred Bailey, ett piano och en smärre kör (Delta rythm boys) i It’s so peaceful in the country:
I onsdags strilade regnet ner och på Brunkebergs torg speglade sig de kulörta lamporna i den regnvåta ytan på dansgolvet. Månskensorkestern hade fått fint besök den unge tangokungen från Finland, Saska Helmikallio, samt ingen mindre än min egen Glesbygdssyster. Det blev en mycket vacker kväll och inte minst den nykomponerade Champagnetango, som GBS specialskrivit för detta tillfälle, bidrog till kvällens ljuvlighet. Finska är ett mycket vackert språk. Jag är svag för hela vårt östra grannland, inte minst efter vinterns helsingforstur.
På torsdagen var det Sveriges radios symfoniorkester som spelade på Gustav Adolfs torg. Finlands egen Eino Grön gjorde en helt lysande version av From russia with love. Stram som en lagårdsdörr, nästintill orörlig, stod den mäktige finske sångaren och sjöng så att man ryste. Och han sjöng på finska. Se honom
här som ung och fager yngling. Finlands store sångare innan Grön, var Olavi Virta. Han är också värd att lyssnas på.
Och: om ni inte har gjort det, lyssna på GBS sommarprogram. Det finns ett tag till på Sveriges radios hemsida. Högtidligt och humoristiskt kan man karaktärisera det. Och man får lära sig om lavendeltvålens förtjänster.
Det här är bland det bästa jag vet. Det finns som bekant mycket som är bra, men just den här tillhör favoriterna. Texten skrevs av Nils Hellström och musiken komponerades av Thore Ehrling.
Och det är texten som jag tycker allra bäst om. Man skulle kunna kalla den banalt romantisk, men var gör väl det när man faller hejdlöst, tar den till sitt bröst och nästan gråter?
När är väl kvällens luft precis som champagne, med doft av nattviol, ros och kastanj? Det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskens-promenad.
När spirar röda rosor upp där vi går, när dansa älvor runt omkring i vårt spår? Det händer alltid när vi mötas för att gå, på en månskens-promenad.
Och lyssna på den och lägg märke till stråkarna som kommer mot slutet. Så vackert.
Går jag alen och vankar, under en måne så stor, har jag i mina tankar, gissa min vän, vilken du tror.
När kan man lyckostjärnan nå med sin hand, när lyser vägen vit till vårt Samarkand, det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskenspromenad.
Bilden ovan kommer från notbladet (för övrigt en typisk bild från Ateljé Uggla, snygg som tusan). Det har tillhört min far och eftersom han började spela på dans redan 1943 så undrar jag om den fanns på repertoaren redan då, eller om det dröjde några år. Han var mycket ung på den tiden och sättningen var bas, fiol och dragspel. Deras Månskenspromenad måste ha varit av enklare slag, men så växte väl varken nattviol och kastanj vid de norrländska festplatserna. Och inte var det champagne i glasen.
Är jag på det humöret och sällskapet det rätta, brukar jag sjunga den.
Jag upptäckte en gammal jazzplatta som jag aldrig hörtförut: Howard McGhees Nobody Knows You When You”re Down And Out (YouTube-länk), en United Artists-inspelning från 1962. Rätt snygg måste jag säga, även om jag har lite svårt för orgeln. Omslaget är fint, dessutom.
Wake up slow down
Before you crash and brake your heart
Gullible clown
You fool, you”re heading
In the wrong direction
Can’t you see the detour ahead
Detour ahead, en Billie Holiday-inspelning från tidigt 50-tal gjord efter att hon hade dumpats av Decca och innan hon fick kontrakt med Norman Grantz bolag. Riktigt bra är den och så sorglig och uppgiven.
Apropå Grantz så slår jag ett slag för Jazz at the philharmonic, här i ett klipp från ett framträdande i Helsinki 1953.
Det har fyndats på Hötorgets loppmarknad igen. Dit går alla, från gamla tanter med päls till vindbitna existenser med cigaretten i mungipan. Vädret var rent gnistrande och jag tog mig friheten att ta några korta sekvenser med filmkameran. På ett bort låg några gamla glasplåtar som vi höll upp mot ljuset och Hötorgsskraporna. När det starka ljuset träffade dem, framträdde bland annat en något vidlyftig gammal dam från förra seklets början.
Inne i värmen på Citykonditoriet åt jag sedan laxpudding och såg en dam med turban längre fram i kön vid serveringsdisken. Hon log rart och hade förmodligen varit på gudstjänst en trappa ner. Björn tog en mazarin och studerade de tyska böcker han köpt (Han köper alltid tyska böcker, för typografins skull, språket förstår han sig inte på. Den roligaste han har handlar om Homosexualität och jag gissar att de råd som ges är mycket handfasta).
Och vad fick jag med mig? Jo, en raspig skiva med musik från Äktenskapsleken, Karl Gerhards rappa komedi från 1935 med Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken! På bilden ses han pusta ut efter en boxningsmatch. Verklighet och drömmar har en fin text, bra mycket bättre än genomsnittsdängen från den tiden.
Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strandVackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.
Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.
Lyssna på Verklighet och drömmar:
Allt på Hötorget är inte prisvärt. En hel del skräp säljs till dyra priser och en hel del nytillverkad smörja säljs till billiga priser. Undviker man dessa två kategorier kan man få mängder av fina grejer med sig hem: tavlor, böcker, skivor, pokaler, tidskrifter (Veckojournalen!), guldkoppar, lampskärmar, musikinstrument och gammal hemelektronik. Således det perfekta söndagsnöjet.
Jag tycker deras parties är så torra,
jag undar vad de gjorde i Gomorra.
I Sodom skulle jag ha firat orgier,
med perser, turkar, negrer och georgier.
Och dansat såsom skökorna i Babel,
men se det får jag inte alls för Abel.
En av de märkligaste texter jag vet. Det är en slags My fair lady-liknande historia i en mer barnförbjuden version. Lyssna genast på Abel:
Och varför åker hon till häst, när den vita Cadillacen åker bakom?
Tänk, jag trodde att det bara var Ulla Sjöblom som sjöng på svenska som man sjunger i Paris. Så fel jag hade, det inser jag nu när jag lyssnat på Monica Nielsens fina Jag har dansat:
Precis som de bästa av Ulla Sjöbloms nummer är det en komposition av Leo Ferré med svensk text av Lars Forssell. Det är en rent lysande kombination; en höjdpunkt under det svenska 50-talet.
Jag har spelat skivor några söndagskvällar på Berlin och upptäckt att man visst kan spela Månskenspromenader, Tangokavaljerer och tyskvänliga 30-talshits blandat med nyromantiker som Strasse och Lustans, utan att bli utkastad. Det är utmärkt. Där fick jag också låna den förträffliga Monica som ni måste lova att lyssna på. Genast!
Det är skönt att man inte längre är ung, är en mycket lustig gammal dänga:
Lyssna på texten: det dricks champagne ur en sko och alla passioner var bara en kurtis. Mycket underhållande.
Texten är faktiskt skriven av Bebbe Wolgers och inte av Gösta Rybrant som vid den här tiden brukade skriva åt Zarah Leander. Detta är en singel, baksidan till Sång om syrsor, som inte heller går av för hackor:
Tidigare har man lyssnat på Soldaten, Månskenspromenaden och Flottisten. Nu är det dags för Tangokavaljeren.
Får jag bli din tangokavaljer blott för några timmar och få en kyss och kanske fler och vad sen än sker, aldrig mötas mer?
Så till slut är allt vad jag dig ber,att för några timmar får bli din tangokavaljer,som en natt du ger din kärlek.
En verkligt sliskig gammal dänga som ursprungligen var populär 1933 (och från filmen En melodi om våren) men denna version är från 1949. Det är synd, att det är en så smetig sångare som gör den. Tangokavaljeren:
Barbro Alving, Bang, gillade inte texten. Hör hennes analys här.. Det är möjligt att hon har rätt, men jag kan mycket väl tänka mig en annan och helt annorlunda tolkning, dock under förutsättning att sångaren är en annan.
På 30-talet lämnade Marlene Dietrich Tyskland för USA. Tyskarna hittade då Zarah Leander från Sverige. Hon var ett rejält fruntimmer, så när hon medverkade i UFA:s filmer fick baletthopporna ersättas med män, för att hon framstå som mindre. Zarah var stor i både Sverige och Tyskland under detta årtionde och merparten av hennes bästa inspelningar gjordes då. Jag har valt ut några de allra bästa nazihitsen.
Mer tyskt. Den populäraste filmen under nazieran i Tyskland var Die große Liebe med ZarahLeander. Här det mer än pompösa ledmotivet Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n:
Det är bra synd att det var en så smutsig tid, ty det var en hel del förstklassigaverk som skapades undr dessa år. Läs mer om filmen här.
Den 12 juni 1942 spelade Billie Holiday in Trav’lin light för det nystartade Capitol records. För att undvika kontraktsbrott, då hon fortfarande låg på Columbia, kallade hon sig Lady Day på etiketten. Här är Billie Holiday med Paul Whitemans orkester, med stråkar och allt som Billie älskade, men som inte alla ansåg vara den perfekta bakgrunden för hennes speciella röst.
Jag går i Hamburg, ja matros,
I SVT Plays arkiv finns en smärre guldgruva och framförallt Måndagsbörsen är en källa till glädje. Men kan helt enkelt inte låta bli att skratta. Det minst sagt märkliga inslaget med Adam Ant i 
