Rävjägarn

Limnellska salongen, Malmtorgsgatan

dubbelsalongen_liten

I hörnet Gustav Adolfs torg, på Malmtorgsgatan 1, låg herr och fru Limnells våning. I den av Carl Limnell konstruerade dubbelsalongen, som bestod av två ihopslagna förmak, samlades 1870- och 1880-talets kulturpersonligheter. Fru Fredrika, ofta kallad Tant, var bland annat nära vän med Fredrika Bremer (författare och kvinnokämpe), filosofen Pontus Wikner (som döpte sina söner efter sina älskare) och Geijers dotter Agnes Hamilton (morfarsmor till Olof Lagercrantz).

På somrarna samlades umgängeskretsen i familjens sommarvilla Lyran, vackert belägen vid Mälaren. H Under de varma sommarmånaderna strömmande gästerna till och sällan var värdparet för sig själva, Mot slutet av sommaren år 1873 skriver Fredrika i ett brev “Torsdag var den enda dag i sommar, då vi varit ensamma utan främmande. Det kändes helt skönt”.

Låt ta del av programmet en kväll i mars 1874 som det beskrivis i ett brev författat av Fredrika Limnell den 27 mars detta år. “Första gången sjöng Amalia (Riego), som nu återfått röst och mod, på ett utmärkt sätt; Hilda Thegerström spelte solo; två stycken af henens elever à quatre mains; direktör Ohlson och Valborg Lagerwall spelte Mendelsohns Lieder på orgel och piano; löjtnant Munthe sjöng arior ur Frondörerna, ackompanjerad av Torssell. Societeten var för övrigt briliant med grefvar, baroner och generaldirektör öfver en bank”.

Nätterna ägnade Fredrika åt att läsa. Dagarnas plikter i form av fruntimmersföreningar, hushållsbestyr och festligheter gjorde det omöjligt för henne att bilda sig i den utsträckning som hon önskade. Så blev småtimmarna hennes andrum och nattvandraren kunde se hur fotogenlampan lyste i hennes fönster ännu vid tvåsnåret.

Fredrika LimnellFredrika var en generös dam och hjälpte gärna till då medel saknades. Familjeförataget Wifstavarv gav god avkastning och resurserna var nästan obegränsade. Selma Lagerlöf fick ett bidrag så att hon kunde ta tjänstledigt och skriva klart Gösta Berlings saga, Victoria Benedictsson lämnades ett anonymt bidrag för inredandet av en skrivarlya och många föreningar mottog gåvor ur Fredrikas börs.

Det var också många föreningar och andra sammanslutningar som hade mycket att tacka Fredrika Limnell för. 1865 startade Jenny Rosander Aftonkursen för fruntimmer i vilkens styrelse hon ingick och dessutom understödde med monitära gåvor, precis som hon gynnade Fredrika-Bremer-förbundet och Handarbetets vänner. Fredrika Limnell var också medlem i sällskapet Nya Idun, enligt Nordisk familjebok “Ett i Stockholm, 7 febr. 1885, efter mönster av Idun stiftadt, fruntimmerssällskap” som än i denna dag existerar.

Så här i efterhand framstår det som en smula exotiskt att ett privathem kunde tjäna som en mer eller mindre offentlig arena för dåtida författare och musiker, men det var inte ovanligt vid den här tiden. I Uppsala hade  Malla Montgomery-Silfverstolpes hem under många år på 1800-talet stått öppet för allehanda kulturutövare och i Österrike fanns den omtalade Rachel Varnhagen. För att inte tala om Madame de Staëls mor Suzanne Curchod som höll hov i Paris.

Huset vid Malmtorgsgatan är idag ombyggt, det gjordes redan på 1890-talet. Byggnaden, som innehöll en banklokal, omdanades än en gång och idag håller Medelhavsmuseet till här. Villa Lyran ute i Bredäng finns dock kvar i relativt oförändrat skick och i huset finns idag ett kafé.

De voro grannar på Kungsängsgatan

Kungsängsgatan

Grannarna på Kungsängsgatan är en alldeles ypperlig bok. Boken utgörs av två delar: den första behandlar livet på Kungsängsgatan, den andra Jenny Lind. Josephson (tondiktare och egentlig huvudperson), vars efterlämnade papper utgör bokens grund, var nämligen synnerligen god vän med den unga frk Lind som precis stod på gränsen till sitt stora genombrott.

Först möter vi dock det idylliska livet på Kungsängsgatan i Uppsala under 1840-talet. Här umgås man i mor och dotter Knös lilla våning på 3 rum och kök. Den tarfliga våningen är dock helt bedårande med sin rikedom på växter. Övriga rum i lägenheten är uthyrda till Jacob Axel Josephson. Tvärs over gatan bor överstinnan Malla Silfverstolpe i betydligt större omständigheter, här finns både förmak och sal av tämligen generösa mått. Mallas systerdotter, den vackra och begåvade Ava Wrangel, bor även hon i prakthemmet. Den stackars Josephson förälskar sig i Ava, men det har han tyvärr ingenting för.

När Josephson efter några år reser utomlands för att studera musik, resulterar detta i en omfattande brevväxling med vännerna på Kungsängsgatan. Det är i huvudsak dessa brev som utgör bokens grund. Här får vi veta att den vackra Ava gifter sig af Geijerstam och avlider i barnsäng, att Alida Knös lämnar jordelivet med ålderns rätt och att hennes dotter så småningom drabbas av sinnessjukdom. Dessa större händelser blandas med vardagsliv och Josephsons egna upplevelser ute i stora världen. Bland annat träffar han den, i tyskland välkända, Bettina von Arnim (en gång Göthes sista kärlek).

Breväxlingen med Jenny Lind, och tillhörande dagboksateckningar, är verkligt intressant. Jenny befinner sig bland annat i Tyskland, där även Josephson finns, och får efter en tid sitt stora genombrott. Jenny är en mycket vänfast natur och hennes ökade inkomster gör det möjligt för henne att ge Josephson ekonomiskt stöd för fortsatta musikstudier. Så småningom gifter sig Jenny Lind och flyttar till England. De båda vännerna träffas ytterst sällan, men de fortsätter att hålla kontakten brevledes.

År 1880 får så historien sitt slut. Theckla Knös avlider och Josephson följer henne till den sista vilan. Det kalla vårvädret får dock oanade konsekvenser, Josephson drabbas av en allvarlig förkylning och avlider. Här slutar berättelsen, även om Jenny Lind fortfor att leva ytterligare sju år. Överstinnan Silfverstolpe dog 1861 vid närmare 80 års ålder.

Lotten Dahlgren har som vanligt sammanställt brev och anteckningar på ett ytterst förtjänstfullt sätt. Särskilt hennes egna kommentarer och reflektioner gör boken läsvärd. För den som är intresserad av Jenny Lind, finns ytterligare en volym som helt ägnas sångerskan.

Vägen till Lotten von Kraemers villa

Samfundet de nio 1913. Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.

Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, “som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med “en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en “stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och “bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.

Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vår Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.

Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. “Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.

Slutligen två bilder på von Kraemer. Dels som ung i Uppsala och som gammal på Villagatan.

Gustava von Essens änkesäte var Svenstorp i Fröjdestads socken

Svenstorp säteri i Fröjestads socken utanför Skövde, skall inte förväxlas med det skånska storgodset och fideikommisset Svenstorp/Björnstorp. Gårdens anor sträcker sig långt tillbaka i tiden, troligen till 1400-talet, men det var först i början av 1600-talet (1619) som Bengt Börjesson Papegoja förvärvade Svenstorp. När Elisabeth Papegoja dog, 100 år gammal, år 1774 utslocknade ätten och gården övergick  i släkten von Essens ägo och användes som därefter som änkesäte. Först att flytta in var Gustava von Essen (född Rudbeck) och mest känd som moster till Malla Montgomery-Silfverstolpe. I Silfverstolpes memoarer kan den intresserade läsa sig till hur livet förflöt på den trivsamma gården.

Gustavas sonson, Gustav von Essen, övertog vid sitt giftermål med Blenda Rappe gården och ängande sig helt åt dess skötsel samt njöt lantlivets behag. När Svenska hem hälsade på år 1939, var det hans son Erik med tillhörande fru Lilly (född Strömberg) som var gårdens ägare. En hel del av interiörerna var vid denna tid välbevarade och redan i hallen möttes besökaren svunna tiders charm. Väggarna med sina rundade hörn var täckta av gråmålad väv med fält inramade av bladslingor. På bilden ovan ses salongen med sin Mariebergsugn, ty även om huset moderniserats och värmeledning införts, finns fortfarande de gamla eldstäderna kvar.

Även här var 1700-talet intakt med gråmålad väv och bladslingor i blått. Över dörrarna överstycken som föreställer urnor i brunt. Möblerna är rokoko från tiden och försedda med tyg i blågrått.

Den öppna spisen är även den från 1700-talet och ej insatt på senare tid. På dess spiselkrans står ätten Papegojas huvudbanér. Framför soffan ett bort som tjänat som sparkbord och de unga Essarna som inte tilläts sitta med vid  stora bordet.

Herrummet domineras av vapen och annat med jakt relaterat. Fågeltapeten utför en trivsam bakgrund till allt det mordiska och en bokhylla visar att visst intresse för tryckta alster fanns i familjen.

Slutligen vill jag passa på att visa interiören i det lilla kabinett som apterats till skrivrum. Rummets förnämligaste möbel, ett skrivbord, är signerat av Johan Linning men visas tyvärr inte på bild. Ej heller de trivsamma gästrummen på övre botten, försedda med fläktande mollgardiner och sparlakanssängar (“himmelssängar”), visas på bild.

Helena Munktell från Grycksbo bruk

På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.

Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.

Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en “ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.

För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.

Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.

Lyssna: P2 Dokumentär : Tonsättarinnor i ett manligt musikliv

Malla Silfverstolpe och livet i Uppsala

malla_litenMånga kända människor som gått till historien har efterlämnat något konkret efter sig, de har varit konstnärer och vid deras död finns tavlorna kvar; de har varit kompositörer och i kvarlåtenskapen finns verk som kommit att bli klassiska; de har varit författare som efterlämnat ett antal böcker åt eftervärlden. Men så finns det människor som inte presterat något riktigt konkret, utan istället lagt ner sin tid och sin själ i sitt liv och på så sätt gått till eftervärlden. En sådan person var Malla Montgomery-Silfverstolpe (1782-1861), ty i kvarlåtenskapen fanns endast hennes dagbok och många små grå påsar där hennes upptecknade minnen förvarades. Malla har istället gått till historien genom att öppna sitt hem i Uppsala för samvaro och på så sätt skapat en smältdegel, en halvprivat offentlig arena för de kulturella personligheter som på den tiden inte gärna kunde hänga på Riche.

Den tid jag nu skall beskriva är 1800-talets första hälft och platsen är Uppsala där överstinnan Silfverstolpe hade sitt hem. Som barn hade hon växt upp hos sin mormor på Edsbergs slott och alltid funnit ett stort intresse i litteraturen, musiken och teatern (som dåförtiden kallades spektakel). Efter några års äktenskap flyttade hon och henens triste make 1812 till Uppsala och det var här det hela började. Genom släktingar blev Malla bekant med skalden, och sedermera professorn, Atterbom. 1816 kom så tyska poetissan Amalia von Helvig till Uppsala och detta kan man säga blev starten på Mallas salong (så kallade man vid den tiden bruket att umgås i privathem). Amalia var vacker och berömd och följaktligen blev Mallas hem ytterst välbesökt.

I Mallas rymliga salonger fanns en rikedom av överfyllda bokskåp, här fanns möbler för alla upptänkliga behov uppradade längst med väggarna, kort sagt var det en miljö som var avgjort lämplig för ett socialt liv. Med Amalia som lockbete bjöd hon hem den redan då berömde Erik Gustaf Geijer, bjöd på te och drömmar (ett bakverk som är särskilt gott om basen utgörs av brynt smör) samt uppmanade Erik Gustaf att ta plats vid fortepianot. Naturligtvis blev det en kärleksaffär, precis som ofta sker idag när människor möts på lokal. Amalia satte sig vid pianot och Geijer lät sina händer följa hennes under förevändningen att demonstrera ett par färdigheter med tangenterna.

Men det fanns ett par moln på deras himmel. Amalia var redan gift och i Värmland väntade Anna-Lisa Lilljebjörn på det sommarbröllop som skulle göra henne till Geijers hustru. Amalia och Erik Gustaf skrev brev och dikter till varandra, men umgänget fick dessvärre ske i andras närvaro, oftast hemma hos Malla eller på promenader och konserter. Dagarna gick och Amalias avsked närmade sig, det var dags för henne att resa hem till Tyskland och major von Helvig. Alldeles innan avresan fick hon och Geijer ett par timmar helt för sig själva i den fagra Sörmländska naturen, timmar som aldrig någonsin redovisades utan helt blev deras gemensamma hemlighet.

Åren gick, Amalia var sedan länge tillbaka i Tyskland, men Malla hade funnit sin plats i livet och hennes salong hade blivit etablerad. Hon styrde med fast hand sällskapslivet och lockade än med högläsning, än med konserter, än med tableaux vivants. Det sistnämnda är en för oss idag bortglömd konstform, där levande människor illustrerar en statisk scen, precis som en tavla. Det rör sig alltså inte om teater utan en form av stilleben. Man kan tänka sig effekten när ljuset dämpades i salongen, matsalsdörrarna öppnades på vid gavel och fram träder en drömsekvens med ungdomens källa, några nymfer och handmålade kulisser.

Det var en strid ström av snillen som gästade Malla och många blev hennes vän. Jenny Lind, kompositören och musikläraren Adolf Fredrik Lindblad och inte minst den unge och vackre Bellmantolkaren Per Ulrik Kernell, som satte Mallas hjärta i brand (översten var numera död). Hon sände honom ett innerligt brev och bifogade en ring med en sten som hon låtit göra. Detta blev upptakten till en kärlekshistoria som till största delen utspelade sig på de tätskrivna ark som skickades dem emellan. Så en dag åkte Kernell utomlands för att bota sin klena hälsa, han hade problem med lungorna. Tyvärr var det ett försök som helt misslyckades. Han dog och begravdes på kyrkogården i Erlangen.

Vänskapen med Amalia gjorde det möjligt för Malla att åka på en bildningsresa till Tyskland, en resa vars huvudsakliga syfte var att en sista gång ta avsked av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. I Berlin fann sig Malla indragen i ett hektiskt nöjesliv där hon genom Amalia bland annat gästade Rakel Varnhagens beryktade salong (hon var en av tidens mest omtalade värdinnor). Bettina von Arnim, den under den tyska romantiken berömda författarinnan, blev hennes vän och hon berättade för Malla om de timmar hon i sin ungdom tillbringade med den då relativt nygifte Goethe i hans hem, och som blev upptakten till en av hans sista passioner. Även Bettinas mor, Max La Roche, hade förtrollats av den berömde författaren och haft en kärleksaffär med honom innan Bettinas födelse. Goethes erotiska moral var tydligen en produkt av det lössläppta 1700-talet.

Hemma i Uppsala fanns det naturligtvis plats för en mer intim samvaro, dagar då Malla tillsammans med en väninna förgyllde en enslig vardagstimme med en flaska vin, pratade om sina tysklandsminnen med sin beresta vän Fredrika Bremer eller i sin ensamhet ägnade sig åt läsning. Men Malla hade näsa för talang och ville inget hellre än att lära känna alla dessa snillen. Kanske var det en ständig känsla av ensamhet som drev henne att hela tiden överträffa sig själv genom att ha de mest framstående konstnärerna i sitt hem och att bjuda på förstklassig underhållning.

För mig är detta fascinerande, att upplåta sitt hem åt talangfulla människor och att hjälpa dem ekonomiskt om så skulle behövas. Malla själv hade ingen större begåvning när det gällde att skriva eller att musicera, hennes stora gärning var just den att hon hade förmågan att nosa upp begåvningar, att samla dem, sammanföra dem, uppmuntra dem och göra dem till sina vänner. Inget tror jag är så viktigt som just möjligheten att mötas. Det Malla gjorde var att erbjuda en arena där dessa möten kunde ägda rum och där hon själv tjänade som katalysator.

Ett visst avtryck har dock Malla själv gjort i litteraturhistorien. Under hela sitt vuxna liv förde hon dagbok och perioden fram till ungefär 1830 sammanställde hon dessa till vad som kom att bli hennes memoarer. Det var dessa som förvarades i de grå papperspåsarna. De utgavs så småningom med början 1908 på Bonniers förlag och består av 4 volymer som innehåller en förträfflig skildring av tiden mellan 1795-1830. Här återser vi det intellektuella Uppsala, vi möter kungligheter och framstående adelsmän, vi får se Tyskland och träffa deras snillen men naturligtvis lär vi känna den unga Malla som alltid är lika orolig att inte vara omtyckt och vill vara alla till lags. Nu väntar jag bara på att Bonniers skall ge ut memoarerna i pocket, precis som de för ett par år sedan gjorde med Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-svit. Fram till dess hänvisar jag alla till antikvariat och bibliotek för att ta del av denna fascinerande bok, det är en skildring som man verkligen inte bör missa.

Lotten von Kraemer på Villagatan

Jag praktiskt taget snubblade över ett synnerligen märkligt människoöde häromdagen: Lotten von Kraemers. Född 1828 i Uppsala och dotter till landshövding Robert von Kraemer tillbringade hon sin uppväxt i det vittra Uppsala, vars sällskapsliv dominerades av Geijers, Malla Silfverstolpes och mor och dotter Knös salonger. Till skillnad från de flesta i denna krets var Lotten redan som liten flicka en stark kämpe för kvinnosaken, ett kall som följde henne livet ut.

Under 1900-talets tidigare år var den åldrade Lotten mest känd som en excentrisk gammal dam som bebodde Villagatan 14; klädd i gamla slitna spetsar blev hon ett av Östermalm mest välkända original. Många var de böcker om hon för egna pengar lät trycka i påkostade band, men som nästan ingen köpte. Hennes sista vilja, som samtidigt får betraktas som en sista chans till revansch, var den donation som hon vid sin bortgång ämnade göra för stiftandet av Samfundet de nio.

Lotten, som saknade bröstarvingar, hade på känn att det skulle bli bråk om hennes sista vilja och lät därför två doktorer undersöka henne under en längre tid för att få svart på vitt att hon var vid sina sinnens fulla bruk. Trots detta var det en stor skara syskonbarn och svågrar som överklagade hennes testamente, endast en systerdotter lät bli och hennes namnteckning lät man förfalska för att släkten skulle bli fulltalig i sitt yrkande.

Efter mycket bråk, och trots en hel del fuffens, blev stiftelsen, precis som Lotten önskat, en institution i den svenska litterära världen, vid sidan av Svenska akademin. Läs mer om Lotten och hennes gärning här. Det är ett mycket märkligt människoöde som rullas upp om ni läser de texter som finns under menyn Lotten von Kraemer – ett liv präglat av en olycklig kärlek och en orubblig tro på sig själv.

Bach och salongsliv i Europa

På bordet, både framför soffan och vid sängen, ligger Salongsliv; en sammanställning av texter som behandlar salongskulturen i Europa under några sekler. Sedan tidigare är jag väl bekant med Uppsalas (Malla Silfverstolpe) och Stockholms (Fredrika Limnell) salonger, men de utländska vet jag mycket lite om. Skriften är sammanställd och kommenterad av Danile Hjort och riktigt läsvärd. Särskilt fastnade jag för Londons Lady Blessington, kanske mest beoende på namnet, men hon var också en intressant person som faktisk var tvungen att arbeta en smula för att försörja sig (och sin tillbedjare).

Till detta lyssnar jag på en fin gammal Decca-box: Bach Brandenburg concertos (samtliga) med Stuttgarts kammarorkester under ledning av Karl Munchinger. Förmodligen inspelad sent 50-tal. Välljudande, men tyvärr har jag monoupplagan.

Uppsala i solnedgången

Jag läser Anna Hamilton Geetes I solnedgågen, en skrift i fyra delar behandlandes Erik Gustaf Geijers sista år i livet. Naturligtvis finns här Uppsalalivet med Malla, Knösarna och Atterbom, men böckerna bahandlar så mycket mer. En stor del i Geijers senare liv präglades av det sk avfallet, dvs när han lämnar de konservativas läger och sällar sig till liberalerna, en händelse som ger stora avtryck i den stockkonservativa Uppsalasociteten och påverkar sällskapslivet i stor utsträckning.

Anna Hamilton Geete, Geijers dotterdotter, är en fin skribent som livfullt berättar om sina berömda släktingar. Lustigast är när hon talar om kärleksaffärerna i dåtidens Uppsala och ondgör sig över nutidens Flirt – leken med hjärtan och känslor, behandlad som sport. Dylika lättsinnigheter förekom aldrig på den tiden, då känslorna togs på fullt allvar.

Som sagt, skildringen består av fyra volymer, så jag får nog be att återkomma snart igen.

Grannarna på Kungsängsgatan

Jag är ju svag för 1800-talets Uppsala, framförallt seklets första hälft. När jag läst klart Mallas Minnen blev det allt lite tomt. Idag damp så äntligen en liten pärla ned på hallgolvet, Lotten Dahlgrens Grannarna på Kungsängsgatan. Lotten Dahlgren är för övrigt många finfina verk på sitt samvete, bland annat boken Lyran om Limnellska salongen.

Huvudpersonerna i detta verk, sammanställt av brev och dagboksanteckningar, är inga mindre än Överstinnan Silfverstolpe och hennes väninna Alida Knös samt Mallas systerdotter Ava Wrangel, Alidas dotter Theckla, Erik Gustaf Geijer och Jenny Lind. I detta eldorado för det vittra Uppsala rör sig tondiktaren Jakob Axel Josephson, det är nämligen hans efterlämnade papper som utgör bokens grund.

Malla Montgomery-Silfverstolpe

Just nu läser jag Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer i fyra delar. Det är innehållsrika volymer och första delen skildrar henns uppväxt till cirka 20 års ålder.

Malla föddes 1782 och uppfostrades av sin farmor, friherrinnan fru Rudbeck, då hennes mor dog ung och fadern gifte om sig. Mestadels bodde man på godset Edsberg, men vissa perioder tillbringades i hyrd våning i Stockholm, bland annat den höst Malla presenterades vid hovet.

Livet på landet är harmoniskt; kavaljerer kommer och går (ingen fångar dock Mallas intresseför en längre tid), spektakel (teater) sätts uppoch någon utbrister Kors! Malla är mycket förtjust i sin farmor och sin syster Gustava, vilket gör hennes uppväxt lycklig. Litteratur, teater och politik tillhör hennes intressen.Snart är det dock dags för Malla att välja sig en man. Mer om det i del två.

Malla

Efter de första två delarna av Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer har jag blivit god vän med den unga flicka som växte upp, gifte sig och blev änkefru vid relativt unga år. Mallas nedtecknade minnen är fantastiska i sin enkelhet och okonstlade form.

Livet igenom kämpar Malla mot sin känsla av ensamhet, sin vacklande tro på sina vänner ochdet livliga lynne som var hennes. Mallas behov av att kunna idealisera sina släktingaroch vänner ger henne ständiga problem. Hon har svårt att förstå att ingen är fullkomlig ochatt även hennes närmaste kan ha fel.

Lika tung är känslan av att ingen förstår hennes stora behov av trygghet och tillit. Minsta tvivel och hennes dagar bli tunga. Lika nära som hon har till tårarna, lika nära har hon till verkliga utbrott av skratt och glädje, en egenskap som hon under sin uppväxt ständigt får bannor för och hon därför strävar att undertrycka.

Malla och kärleken är ett besvärligt kapitel. Hennes make, ryttmästare Silfverstolpe, ären god man, men han saknar sinne för god litteratur och affärer. När Malla inser att hon själv skulle ha klarat av deras ekonomiska investeringar bättre, kan hon inte längre kännaden tillit för sin make som är så viktig för henne. David Gudmunds bristande intresse fördet litterära försöker hon komma till rätta med genom att själv förkväva detta hennes största intresse. En inte helt lycklig lösning.

Tiden som änka upplever Malla som ensam, men hennes umgängesliv blomstrar och hon blir förälskad i en ung man, Per Ulrik Kernell. Denna kärlek låter sig inte utlevas fysisktmen en tät brevväxkling inleds, som sedan avslutas när Per Ulrik avlider i utlandet 1824,under en vistelse ämnad att kurera hans dåliga hälsa. En annan ung vän tar då plats i hennes hjärta, Adolf Lindblad. Han blir Mallas bästa vän under återstoden av hennes levnad trots att han snabbt gifter sig med sin fästmö.

I Mallas salong återfinner man bland hennes närmste vänner Erik Gustaf Geijer och Atterbom, som umgås med hela det akademiska Uppsala. Man ses ideligen, ägnar sig åt högläsning och pianospelning, åker på utflykter och promenerar. Mallas dörr står alltidöppen och hon gör allt för sina vänner. Med Adolf signalerar hon medelst papperslappar i deras respektive fönster (de bor mitt emot varandra), ett förfarande som upptäcksoch leder till elakt skvaller.

Efter Per Ulrik Kernells död beger sig Malla i sällskap med Atterbom, Geijer och Adolfpå en årslång bildningsresa till Tyskland, där Mallas goda vänner Amalia och Louise von Imhoff är bosatta. För Malla är dock det huvudsakliga målet att ta farväl av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. Memoarerna slutar 1830 och då återstår 30 år av hennes levnad. Årdå hennes tröst i livet blir ett livligt sällskapsliv i Uppsala.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur