Rävjägarn

Privatgatan på Söder som försvann

Privatgatan karta

I slutet av 1890-talet bildades ett flertal mer eller mindre ideella bostadsbolag som hade till uppgift att förbättra bostadssituationen för stadens arbetare. Ett av dessa bolag var Holmia som bildades 1896 på överståthållarens baron Claës Gustaf Adolf Tamm initiativ. Samma år inköptes kvarteret Ängsknarren på Kungsholmen och strax därefter delar av kvarteret Masken på Södermalm. På Kungsholmen uppfördes med start år 1897 en mängd byggnader i kvarteret Ängsknarren och dessa finns tämligen utförligt skildrade. I kvarteret Masken på Södermalm påbörjades byggnadsverksamheten strax därefter och i slutet av 1890-talet och i början av 1900-talet bebyggdes tomten som sträckte sig mellan Ringvägen och Bohusgatan. Här drogs en gata fram och på ömse sidor om den växte bostadshus i 3-4 våningar upp. De första husen ritades av Kasper Sahlin men resterande, och merparten, av Rudolf Aborelius som också ritade husen på Kungsholmen.

Här och här finns bilder från Privatgatans bebyggelse som revs ca 1960 och ersattes av HSB-komplexet Masken. Hur det kommer sig att dessa hus är så bristfälligt dokumenterade undrar jag verkligen. Holmia-kåkarna på Kungsholmen känner många till, men inte dessa.

Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus

kronprinsessan-lovisas-vardanstalt

Vid Polhemsgatan, där Kronobergshäktet ligger idag, låg fram till början av 1970-talet Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. Barnsjukhuset hade öppnat redan 1854 men då på Hantverkargatan 14 och 1899 invigdes nybygget vid Kronobergsparken. Det var läkaren Per Elmstedt som hade donerat pengar som skulle gå till en stiftelse vars uppgift var att hjälpa sjuka och fattiga barn och erbjuda dem fri vård.

Tyvärr revs hela rasket efter att verksamheten 1970 flyttade över till S.t Görans sjukhus. Byggnaderna verkar inte häller ha dokumenterats i någon större utsträckning, om det inte ligger bilder i något arkiv. Det var arkitekten Axel Kumlien som ritade barnsjukhuset.

Liljeholmens station 1860-1929

Stationshuset Liljeholmen

En bild tagen 1959 av Lennart af Petersens och som förträffligt nog finns på Stockholmskällan visar hur det gamla stationshuset vid Liljeholmen en gång tog sig ut. Det stod omedelbart till vänster om Liljeholmsbron om man åker ut ur staden. Det revs i samband med Liljeholmsbrons breddning (1959) men hade inte varit i bruk sedan 1929 då persontrafiken på banan lades ned. Godsbangården, som började anläggas 1900, kom dock att finnas kvar betydligt längre och revs först i slutet av 1990-talet. I anslutning låg dessutom SJ:s verkstäder. När dessa revs vet jag inte, men verksamheten avvecklades i början av 1930-talet.

Det vackra stationshuset ritades av Folke Zetterwall eftersom han var chefsarkitekt vid Statens järnvägar vid denna tid. Fler bilder finns på Stockholmskällan.

Nynäsområdet intill Lövholmsvägen

Lövhomsvägen Gröndal

Nynäs var ursprungligen namnet på hus som tillhörde Charlottendals gård i nuvarande Gröndal. 1880 såldes marken, ligger mellan Lövholmsvägen och Trekanten, och delades in i ett antal tomter i kvarteret som fick namnet Nynäs. Här växte en kåkstad fram med både bostadshus och industrier, till exempel Frosts hudar och G.E. Larssons Wört & Limpbageri. Byggnaden på bilden ovan låg vid Lövholmsvägen 57-59 och revs troligtvis i början av 1960-talet. Bilden är tagen av Lennart af Petersens och han bör ha stått på Lövholmsvägens norra sida, dvs nedanför de höga punkthusen vid Grenljusbacken.

En stor del av Gröndals äldre bebyggelse har utplånats, precis som de flesta andra kåkstäder i våra närförorter. I Gröndal finns dock en hel del träbyggnader från åren kring förra sekelskiftet bevarade. Dessa ligger framförallt i kvarteret Talman mellan Sjöbjörnsvägen och Utkiksbacken och minner om den tid som flytt. Byggnaderna, som påminner om grosshandlarvillor, bestod ofta en lite större lägenhet för ägaren och smålägenheter för fattiga arbetare. Idag är husen renoverade och jag gissar att många ettor slagits samman till rymligare våningar.

Snygga Klarahallen av Hakon Ahlberg

Klarahallen liten

Klarahallen ritad av Hakon Ahlberg och färdigställd i början av 1930-talet och var ett komplement till den stora Centralsaluhallen intill. Byggnadens tak var i själva verket en gata, en originell lösning. Saluhallen hade stora glasfasader åt båda långsidorna, något som framgår av denna bild. Här ytterligare en bild som visar uppfarten i byggnadens ena ände. Klarahallen revs på 1960-talet, Centralsaluhallen vid Kungsbron fick stå ytterligare ungefär 20 år.

Agra margarinfabrik, Långholmsgatan

Bulten 5 Agras Margarinfabrik

På Långholmsgatan, där det idag står ett bostadshus och det nybyggda Hornhuset, låg fram till början av 1960-talet Agra margarinfabrik. Anläggningen stod klar 1898 och kompletterades på 1920-atlet med ytterligare en byggnad mot Borgargatan som byggdes till i mitten av 1930-talet. Fabriken startades av Knut Knutson Heje som redan drev en liknande anläggning i Norge. Runt 1920 lanserades Melange, en smörblandad margarinsort som kom att bli mycket populär och som gjorde att fler köpte margarin.

Ture Sellmanhuset som helt försvann

Snöfrid 1

I samband med att Essingeleden byggdes på 1960-talet behövde Viktor Rydbergs gata i Fredhäll breddas och i kvarteret Snöfrid revs en huslänga. På bladen ses den stå tämligen tätt intill folkskolan i Fredhäll.

Snöfrid

Bostadshusen mot Viktor Rydbergs gata ritades dels av arkitekten dels av Ture Sellman och dels av Johan Edoff och innehöll 1:or och 2:or  fördelade på 6 trapphus. Byggnaden stor klar ca 1932 och revs på hösten 1963.  Husen som revs byggdes dels av HSB, den södra delen, och dels av stiftelsen Snöfrid och Hyresgästföreningen, den norra delen som ritades av Selmas.  Här fasadritningen för Sellmans hus och här planlösningen.

Knut Wallenbergs villa på Brahegatan

Wallenbergs villa 1

På en nöjd i utkanten av Ladugårdslandet byggdes 1876-1877 en ståtlig villa av  grosshandlaren och generalkonsuln Otto Blanck. Norr om Östermalmsgatan var det rena rama landet vid denna tid men efter cirka 10 år hade grannhusen växt upp som svampar ur marken.

Wallenbergs villa 2

1883 övertogs villan av Knut Wallenberg byggdes om i slutet av 1890-talet. Sedan stod den emellertid tämligen orörd fram till 1962 då den revs och ersattes av ett bostads- och ett kontorshus.

Wallenbergs villa 3

Som ni förstår var interiören magnifik. På Stockholmskällan. där jag hittade dessa bilder, finns fler som visar de vackra interiörerna. Om jag inte minns fel fanns även en stor fontän i ett av rummen.

Det är synd att huset försvann, men jag gissar att det var en ytterst god affär att sälja tomten och bygga något höggs. Så gör man som bekant ännu idag.

Den gamla Sveahallen på Sveavägen

Saluhallen vid Sveavägen

I en gammal bok från 1945 fanns bilder från ett svunnet Stockholm. En av bilderna fångade verkligen mitt intresse, ty dels skymtade något som såg ut ungefär som spårvägshallarna eller en gammal saluhall, dels en stor jugendbyggnad som jag mycket väl kände igen. Huset ligger vid Sveavägen, mellan Rehns- och Kungsstensgatorna. Först trodde jag det var fasaden mot Sveavägen som tornar upp sig mot bildens mitt, men så insåg jag att det var en felaktig slutsats, det var den åt Kungsstensgatan.

I början av 1900-talet var Sveavägen fortfarande en smal gata och i höjd med Kungsstensgatan kantades dess västra sida av gamla, låga hus. Tegelkomplexet måste således ha legat vid Sveavägen, men på dess östra sida i kvarteret Sjökatten. En titt i Stadsbyggnadskontorets arkiv gav vid handen att ritningar till en saluhall fanns för tomten Sjökatten 13, på Sveavägen 90 (Stora Badstugatan 68 som den hette tidigare). Ritningarna är från 1889 och arkitekten var Wilhelm Nerman. Det verkar ha varit en mycket elegant byggnad, omän inte lika stor som Östermalmshallen. Här ser ni fasaden vid Stora Badstugatan.

I slutet av 20-talet var dock dess saga all och på dess plats reser sig idag ett mäktigt funkiskomplex från 30-talets första år.

Högskolans institut för försäkrings- matematik och matematisk statistik

Institutet för försäkringsmatematik fasadbild

Alldeles intill Norrtullsgatan uppe vid Vanadisvägen låg Institutet för försäkringsmatematik och matematisk statistik, ritat av George Scherman och uppfört 1940. Precis som Werner-Grensinstitutet revs det dock i slutet av 1980-talet och ersattes av moderna hyreshus. Byggnaden hade sin entré mot gården, vilket syns på bilden där husen på Norrtullsgatan skymtar (klicka på bilden för att se den i större format och icke beskuren). Fasaden var i gult tegel och även inomhus, i trapphus och entréhall samt i biblioteket hyst upp, kom materialet till användning. I övrigt var samtliga snickerier i ek, utom fönstren.

Byggnaden var inte alls stor och dess disposition framgår av planlösningen för respektive våningsplan. Högst upp hittar vi föreståndarens rum. Balkong och burspråk syns tydligt på bilden ovan, en annan bild visar interiören. Husets vackraste rum torde dock ha varit biblioteket/läsesalen som låg intill föreståndarens. Här var även väggarnas insidor i tegel och en stor öppen spis skänkte trevnad.

Byggnadens exakta läge framgår av situationsplanen. Det är bara att beklaga att detta vackra institut inte fick leva vidare.

Det vackra Wenner-Grensinstitutet

Wennergreninstitutet från Byggmästaren

På Norrtullsgatan uppe vid Vanadisvägen, restes två byggnader i gult fasadtegel under några år i slutet av 30-talet och början av 40-talet. Det första var Wenner-Grensinstitutet som ni ser på dessa bilder. Jag tror att dess fullständiga namn var Wennergrens mikro-biologiska institut. I Byggmästaren anno 1939 presenteras anläggningen, därifrån är bilden ovan hämtad. Som ni ser var det en riktigt fin anläggning, typisk för sin tid, men med mycket fina linjer och eleganta fönster. Arkaden vid entréns pelare tycker jag mycket om, likaså trappan dit upp. Den intresserade kan också studera fasadritningen. På Stockholmskällan fann jag ytterligare en exteriörbild, denna från 1940-talet.

Wenner-Gren-institutet baksida

Enligt situationsplanen låg huvudfasaden mot gården och “baksidan” som syns på bilden ovan åt Vanadisvägen till. De två gavlarna var snarlika och väldigt snygga! Trapphuset ligger i det högra hörnet och fönstren med tillhörande franska balkonger är anordnade på vilplanen vilket ger fasaden liv. På Stockholmskällan hittade jag en interiörbild från 1956. Institutet låg en bit in från Norrtullsgatan sett.

Arkitekt var Georg Scherman som bl.a. ligger bakom Historiska museet på Narvavägen och Patentverkets annex från 50-talets mitt. En annan av hans byggnader är denna som ligger i Västberga och var datamaskinen Servus vackra hem. Scherman tog studenten i Umeå och läste sedan vid KTH och Konsthögskolan och fick anställning på Byggnadsstyrelsen. Under många år drev han också eget arkitektkontor.

Denna byggnad och den intilliggande för försäkringsmatematik och matematisk statistik revs vad jag kan förstå 1987 och på platsen uppfördes bostadshus.

Två rivna hus invid Humlegårdsgatan

Humlegården 8

Humlegårdsgatan var en mycket fin gata en gång i tiden, men tyvärr revs en hel del av husen på 1960-talet. Två av dem var särskilt eleganta och låg i korsningen med Brahegatan. Det hus som syns  på bilden ovan, Humlegårdsgatan 20 (kv Humlegården 8) är ritat 1895 och ersatte då ett hus från tidigt 1870-tal. Arkitekt var Carl Kleitz som ritat en hel el i området, bl.a. Birger Jarlsgatan 12, Stureplan 19 och Artillerigatan 12. Huset inrymmer 3 lägenheter åt gata till och två gårdslägenheter. Hörnlägenheten är störst och består av 6 rum åt gatan samt kök, jungfrukammare och barnkamamre åt gården vilket framgår av planlösningen. Huset revs ca 1962.

Skvalberget 24

Humlegårdsgatan 18 (kv Skvalberget 24) ritades 1884 och bör ha stått klart året därpå. På varje våningsplan fanns 8 rum och kök och på vinden två små tvårummare. Planlösningen 1884. Fasaden var mycket elegant.

1915 var det dags för ombyggnad och jag gissar att man drog in centralvärme då och dessutom inreddes badrum. Så här ser planlösningen ut efter ombyggnaden.Ändringar görs också på vinden, men jag blir inte klok på vad som inreds. tvårummare med stora badrum och kokvrå eller inget kök? Fasaden påverkas till viss del men mycket är sig också likt. Huset revs ca 1966.

Funkis i kv Frigga på Drottninggatan

Funkis i kvarteret Frigga

Det är intressant att titta på gamla bilder på Stockholmskällan och se hur det såg ut förr, framförallt studera byggnader som inte länge finns kvar eller är kraftigt ombyggda. I samband med ombyggnaden av Stockholms city revs otroligt många byggnader och kvarter slogs samman och resultatet blev något helt annat. Många hus var mycket gamla, andra var av modernare snitt. På bilden ovan ses två byggnader i kvarteret Frigga vid Drottninggatan. Detta kvarter motsvaras idag av kvarteret Skansen och ligger mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg (dagens Skansen är en sammanslagning av Frigga och Skansen). Mot nämnda torg låg Odeonteatern som revs ca 1969.

Det högra huset på bilden (Frigga 2) ritades 1929 av Allan Christensen som också ritade Hästskopalatset vid Hamngatan. Det var ett kontorshus men i gårdshuset fanns lägenheter. Huset till vänster har Albin Stark ritat 1940. Däremot är jag inte så säker på om det verkligen byggdes. På en bild från rivningsåren ser vi byggnaden,det andra huset från vänster, och det verkar som om man istället för att bygga ett nytt nöjde sig med ett fönsterbyte och en lätt fasadhyvling. 1936 hade man nämligen gjort vissa ändringar vilket framgår av denna bild. Krigsåren och planerna för nedre Norrmalm gjorde säkerligen att man inte realiserade planerna.

Så såg det ut i Hornstull runt 1950

Kv Sågen 1959

Känns den igen, kontorsbyggnaden i kvarteret Sågen vid Hornstull där tunnelbanans nedgång ligger? Fotot är taget 1959 från Hornsgatan och huset till höger är rivet idag och ersatt med en tegelbyggnad om jag inte minns fel. I denna korsning har mycket förändrats. Många hus har rivits, nya hus har relativt nyligen byggts på Hornsgatans andra sida och så har vi hela Drakenbergsområdet från tidigt 70-tal. Hur såg det då ut tidigare?

Kv Sågen Hornsgatan

Här en bild av kvarteret Sågen från 1950. I bottenvåningen mot Hornsgatan syns en Linoleumaffär och till höger i bild ses Långholmsgatan mot Västerbron. Notera också skorstenspiporna! Som ni ser var det två byggnader mot Långholmsgatan som ersattes av kontorshuset.

Här samma kvarter men från andra hållet, dvs i hörnan av Lågholmsgatan och Bergsunds strand (då Brännkyrkagaatan). Långt borta till vänster i bild skymtar funkiskomplexet där Friskis och Svettis ligger idag. På den tiden låg biografen Flamman där. Som ni ser ligger det fortfarande gatsten på gatorna, en snyggt men kanske inte alltid så praktisk beläggning som kan bli väldigt hal. Å andra sidan släpper den igenom dagvattnet och försvårar översvämning.

Tyvärr har jag inte hittat några ritningar över de två husen ovan så jag vet inte något om lägenheterna som fanns i huset. Antagligen var det mest mindre våningar, Hornstull var inte något populärt område för den övre borgarklassen. Mycket har hänt i området sedan bilderna togs, ty idag är områdets lägenheter mycket eftertraktade.

Elisabeth Östmans Husmodersskola

Elisabeth Östmans Husmodersskola 1

På Jakobsbergsgatan 34 låg en gång i tiden en gamma kåk och där drev Elisabeth Östman en husmodersskola. På Stockholmskällan fann jag 4 bilder som enligt uppgift är tagna 1912. På bilden ovan ser vi en av dem, köket där kursdeltagarna fick öva sig i matlagning. Det verkar dock som om skolan flyttade till Klarabergsgatan 40 strax därefter ty redan 1914 annonserar Östman i Idun att hon även kommer att hålla kurser i vegetarisk matlagning i det nyinredda köket på Klarabergsgatan. Här syns fastigheten till höger i bild. Huset måste ha varit nyuppfört när husmodersskolan flyttade in. Intressant att notera är att det fanns både dagkurser för fruar och kvällskurser (kanske för ogifta yrkesarbetande?).

Elisabeth Östmans Husmodersskola 3

Men åter till den gamla skolan på Jakobsbergsgatan. I matsalen ser vi eleverna prydligt uppradade vid matsalsbordet. Klädseln är av allt att döma oklanderlig och man får anta att det rådde sträng disciplin i skolans lokaler.

Bilderna på Stockholmskällan gör mig dock lite konfunderad. En av dem visar eleverna i ett trångt kök med vedspis. Kanske är det så att den bilden när tagen på Jakobsbergsgatan i de gamla lokalerna och bilden högst upp i detta inlägg är tagna i de nya på Klarabergsgatan. Huset där ritades 1910 av Höög och Morsing och bör ha stått klart ca 1911-1912. Här en ritning som visar vindsvåningens lokaler som är anpassade efter hushållsskolan.

Disponentvillan vid Tanto Sockerbruk

Disponentbostaden - fasad

Jag tror inte det är många som känner till eller minns Tanto Sockerbruk som lades med runt 1956 och revs i början av 60-talet för att sedan ersättas av 5 höga och svängda huskroppar med fantastisk utsikt över Årstaviken. På platsen har det funnits sockerbruk sedan 1700-talet, menen det var först på 1850-talet som produktionen tog fart på allvar i och med att en ny, stor anläggning byggdes upp.

Så sent som 1950 ritades en disponentbostad till Tanto Sockerbruk. Om den ersatte en tidigare skall jag låta vara osagt. På ritningen ovan syns två av fasaderna och här den tredje, östfasaden. Arkitekt var vad jag kan förstå Gösta Callmander., som till Ivar Callmander.

Disponentbostaden plan

Villan innehåller stora ytor för umgänge, två sovrum och ett rymligt kök. Det stora rummet med eldstad ligger ett par trappsteg ned från omgivande rum. En elegant lösning. Som ni ser finns det gott om garderober och badrummet är generöst tilltaget och har bidé. Det enda som förvånar mig är att det inte finns någon jungfrukammare. 1950 var det legio i hus av denna typ.

Villan kom dock att rivas redan vid 1960-talets början när sockerbruket jämnades med marken. Synd, för det verkar ha varit en elegant villa.

S:t Erikshallen vid S:t Eriksmässan

Sankt_Eriks-Hallen_1950-tal_entré

Föregångaren till Stockholmsmässan i Älvsjö var S:t Eriksmässan intill Kungliga Tennishallen. Det var 1943 som den första utställningen ordnades och då höll man faktiskt till i själva tennishallen. Ett antal tillfälliga paviljonger kom sedan att uppföras men det var först 1958 som S:t Erikshallen stod klar. Den ritades av Gustaf Lettström och var en elegant historia.

Sankt_Eriks-Hallen_1950-tal_entréhall

Här entrén i Lettströms byggnad som numera är riven. Ute och inne flyter samman och i taket hänger vackra lampor. Tyvärr revs byggnaden som redan 1970 övergavs för den nya anläggningen i Älvsjö.

Sankt_Eriks-Mässan_USA_paviljong

Samma år uppfördes den amerikanska paviljongen som ritades av Lettström och Reino Marino från USA. Till skillnad från S:t Erikshallen finns den kvar än idag men i det skick som den fick vid en ombyggnad för Svenskt Möbelcentrur 1963. Här ytterligare ett foto som visar entré i närbild.

Nödbostäderna vid f.d. Skånegatan

Nödbostäder Skånegatan 1

Mellan Hallandsgatan (dåvarande Skånegatan) och Blekingegatan, i korsningen med Ringvägen uppfördes 1917 ett område med nödbostäder som låg i kvarteren Stativet och Tumstocken. Området ritades av Gunnar Asplund och bestod av tvåvåningshus som var uppdelade i fristående kåkar samt en längre länga.

Nödbostäder Skånegatan 2

Fasaderna var enkla men dekorativa och målade i röda, gula och gröna nyanser och försedda med pilastrar. Om det var ettor eller tvåor i husen kan jag inte säga då jag inte hittat några ritningar. Snygga och prydliga var de dock och när grönskan växt upp blev området rena rama idyllen, även om standarden naturligtvis var långt ifrån modern när 60-talet stod för dörren. Kallvatten och slask var nämligen det enda som bjöds, förutom el och gaskök som komplement till vedspisen.

Nödbostäder Skånegatan 3

En bild av köket tagen strax innan rivningen. Som ni ser är det ett mycket välbevarat kök med pärlspont och öppna hyllor.

En brand 1964 blev dödsstöten för kvarteret som revs året därpå. Planer fanns på att rusta upp området, men eftersatt underhåll och nämnda eldsvåda gjorde att området revs och nya 6-våningshus byggdes på platsen samtidigt som Rosenlundsparken skapades. I kvarteret intill, Stiftet, som ses bakom raden i denna bild fanns också nödbostäder men dem ritade inte Asplund. De är emellertid också rivna som mycket annat i dessa kvarter.

En ståtligt kåk på Upplandsgatan 18

Upplandsgatan 18 1

På Upplandsgatan 18 låg fram till 60-talets slut en pampig kåk från 1889. Rivningshus tenderar att vara välbevarade, och så även detta. Både fast inredning och exteriör verkar ha förändrats ytterst lite under åren. Som ni ser är det en vacker byggnad med balkonger på de två huvudvåningarna.

Upplandsgatan 18 2

Om ni lyfter blicken ovan kakelugnen ser ni en något som är sällsynt idag: ett schablonmålat tak! Detta var inte alls ovanligt förr, framförallt i matsalar. Med åren har de flesta tak målats vita och därför är de ytterst sällsynta idag. Notera också den vackra, ådringsmålade dörren.

Upplandsgatan 18 3

Ytterligare en vacker kakelugn och en pampig dörr med ett riktigt fint överstycke. Jag gissar att rummet varit ett förmak eller en salong. På senare år verkar dock rummet ha förvandlats till sovrum, om det beror på lägenhetsuppdelning eller att här fanns ett pensionat skall jag dock låta vara osagt.

Upplandsgatan 18 4

Här en detaljbild av exteriören, Balkongen sitter på våning 2 tr. Notera de fina detaljerna på fasaden på våningen under. Dessa nischer ser man då och då än idag, men det är inte lika vanligt att det står någon figur där idag. Den kan ha vittrat och försvunnit i samband med någon ombyggnad.

I hörnet av Linnégatan & Grevgatan

Linnegatan Grevgatan 1

Då och då när jag tittar på gamal bilder får jag syn på något hus som jag inte känner igen och då är det oftast rivet, åtminstone om det ligger på Östermalm, ty den stadsdelen känner jag utan och innan. I korsningen Linnégatan/Grevgatan fann jag en fasad med ett hörntorn som icke verkade bekant. Idag ligger Linnégården på dess plats så det är inte så konstigt.

Linnegatan Grevgatan 2

Huset var speciellare än jag trodde upptäckte jag när jag letade fram fler bilder. Tomten är rätt smal och av den anledningen har den lilla gården förlagts till Grevgatan, istället för “åt gården”. Originellt och inte vanligt alls! Rosenborgska huset vid Stureparken har en liknande lösning.

Linnegatan Grevgatan 3

På bilden ovan syns tydligt gården en trappa upp. Ett balusterräcke har komponerats in tillsammans med entrén på ett enkelt men elegant sätt. Det är verkligen synd att huset revs!

I hörnan låg en halvstor femrummare med jungfrukammare visar ritningen. I “gårdsflygeln” två mindre lägenheter verkar det som. Ett enkelrum, tror jag, och någon form av två-trerummare med minimalt kök.

Malmskillnadsgatan 46 av Dahlberg

Malmskillnadsgatan 46 från sidan

När nedre Norrmalm sanerades och nybyggdes försvann många äldre hus. Vissa var riktigt gamla, andra bara från 1800-talets sista decennier. Men även några modernare kåkar strök med och en av dem var Mauritz Dahlbergs bostads-, kontors- och affärshus ritat 1939. Ritningarna ändrades under hand och det ursprungliga huset skulle ha haft fasader med balkonger när de togs fram i februari 1939. På våning 2-4 trappor skulle det dessutom ha funnits en 4:a med jungfrukammare. Kanske var det krigsutbrotten som gjorde att nya ritningar togs fram i januari 1940. Balkongerna togs bort och istället fick fasaden burspråk vid de flesta matplatserna. Planerna ändrades också något och 4:an blev en 3:a. Högst upp, i den indragna takvåningen, fanns en rätt fin 3:a med ett stort rum åt gården. Kanske var tanken att rummet skulle tjäna till ateljé, vad vet jag.

Malmskillnadsgatan 46 från ovan

Huset fick dock inte stå många år, ty redan 1969 revs det för att ge plats åt ett nytt komplex i den lite större skalan. Hur det kom sig att man byggde nytt i detta område så sent som 1939/1940 är jag bra nyfiken på. Jag vet att det rådde ett generellt förbud att nybygga och rusta upp/modernisera på nedre Norrmalm. jag är inte säker på när det infördes och hur det gick att få dispens från detta. Tanken bakom detta var naturligtvis att hålla värdet nere på fastigheterna om man skulle tvångsinlösa dem i framtiden, något som man också kom att göra.

Karlavägen 43 & 45 sommaren 1964

Karlavägen

Dessa två hus på Karlavägen, Östermalm, hör till miaa favoriter i stan men finns tyvärr inte kvar. De var verkligen speciella och dessutom mycket påkostade. Jag har skrivit om 45:an tidigare, men denna bild hade jag missat. Idag ligger Park Hotell på 43:ans plats och på 45:ans f.d. LKAB-huset. Kvarteret har dessutom öppnats upp vid Park Hotell, som jag för övrigt tycker är en mycket fin byggnad, men nog är det synd att dessa hus revs, precis som fasaderna mot Sturegatan.

Riktigt pampigt på Odengatan 73

Fasad

På Odengatan, mellan Norrtullsgatan och Vegagatan, hade man år 1883 storstilade planer för tomten mot Odengatan. Trakterna kring Odenplan var ännu sparsamt bebyggda och trakten nästintill lantlig så denna pampiga byggnad hade verkligen stuckit ut om den realiserats i sin helhet. Det gjorde den dock inte, men däremot uppfördes den västra delen, den mot Vegagatan. Exakt hur stora lägenheterna var då vet jag inte men det var 4 lägenheter per våningsplan fördelat på två trapphus. När huset moderniserades 1907 blev det dock bara 3 per våning vilket framgår av denna planritning. Hörnlägenheten har sex rum åt gatan och kök samt jungfrukammare åt gården till. På den östra tomten låg under många år en mindre byggnad som ni ser till höger på denna bild.

1929-30 uppfördes en stor och modern kåk på tomtens östra del och i slutet av decenniet revs även den östra och ersattes av en ny. Båda ritades av Ivar Tengbom och ser ut så här.

Fru Lianders hem på Odengatan 69

Odengatan 69 exteriör

Där idag Odenplans läkarhus tronar, låg fram till 60-talets början två pampiga jugendhus som uppfördes i början av 1900-talet. Bakom husen gick en liten gränd som först kallades Gåsgränden men sedan bytte namn till Stjärngatan efter kvarteret ni ser på bilden ovan. Gatan försvann när läkarhuset byggdes.

Odengatan 69 från tvärgatan

Här syns huset från Nortullsgatan med den nybyggda fastigheten som idag ligger bakom och ihopbyggd med läkarhuset.

Odengatan 69Filips konditori

I bottenvåningen, mot Norrtullsgatan, låg Filips konditori. Interiören var säkerligen rätt typisk för sin tid, dvs kondis som inte hade följs med sin tid och bevarade en något äldre inredning.

Fru Lianders hem Herrummet

I huset Odengatan 69 bodde fru Liander i en hörnvåning om 6 rum, kök och jungfrukammare. Våningen hade moderniserats 1928 och de gamla kakelugnarna hade kastats ut och istället installerades en öppen spis i ett av rummen. På bilden ses fru Liander i herrummet. Här ser ni den ursprungliga planen och här dispositionen efter ombyggnaden 1928.

Fru Lianders hem Matsalen

Matsalen var knappast något litet rum och man får anta att fru Liander hade iläggsskivor till matsalsbordet. Det är synd att kakelugnen inte fick vara kvar!

Fru Lianders hem Salongen

Salongen var ett praktfullt rum tack vare det magnifika burspråket i hörnan Odengatan/Norrtullsgatan. Även detta rum hade rejäla dimensioner och som ni ser var det konservativt möblerat.

Fru Lianders hem Serveringsgången

Serveringsgången hade inte bara generös skåpinredning utan också diskbänk för porslinet.  Jag är inte säker, men jag misstänker att det mesta här inne härstammar från byggåret som bör ha varit 1903.

Fru Lianders hem Jungfrukammaren

I samband med ombyggnaden 1928 flyttades det ursprungliga badrummet och det gamla inkorporerades i jungfrukammaren som därmed blev riktigt rymlig.

De vackra bilderna fann jag på Stockholmskällan, denna förträffliga webbplats.

Birger Jarlsgatan 6 och pälsateljén

SSMFOE001527S

Känns huset igen? Nej, jag anade just det. Den gamla kåken som ritades 1896 revs i början av 60-talet. Från början fanns här ytterst praktfulla lägenheter. På varje plan en 7:a med jungfrukammare samt en 8:a med två rum för tjänstefolket. Den mindre hade en mycket elegant droppformad hall, den större en riktigt elegant salong med dubbla kakelugnar som omgav öppningen till den åt gården belägna matsalen. Studera ritningen för närmare detaljer.

Birger Jarlsgatan 6 idag

1962 byggdes detta strama och i mitt tycke snygga kontorshus, men det är likväl att beklaga att det äldre huset revs. Det var både påkostat och välbevarat, interiört såväl som exteriört. Tyvärr verkar en brand ha inträffat runt 1960 som delvis förstörde ett våningsplan. Om det var en bidragande orsak till rivningen vet jag dock inte.

SSMFOE001538S

I huset fanns en gång Ivan Petersens pälsateljé. Se så elegant där var! Tyvärr vet jag inte mer om rörelsen, men den verkar ha varit riktigt elegant. Fler bilder finns hos Stockholmskällan vilket man får vara tacksam för.

Villagatan 10, nätt villa av bröderna Kumlien ritad för AB Stockholms Byggnadsförening 1876

1876 började arbetet med att förvandla de gamla tobaksfälten norr om Humlegården till eleganta villastad efter kontinentala förebilder. I kvarteret Kulberget Mindre, som idag heter Granen, uppfördes i korsningen Villagatan och, som det står på ritningarna, “Ny gata parallell med Norra Humlegårdsgatan”. Norra Humlegårdsgatan döptes raskt om till Karlavägen och den nya parallellgatan blev Östermalmsgatan. Villans arkitekter var Axel och Hjalmar Kumlien, som ritade många hus i området och dessutom var engagerade i projektet med den nya villastaden.

Bakom projektet med den nya villastaden låg AB Stockholms Byggnadsförening med Johan Henrik Palme som ordförande. I en skrift av Tarras Blom hittar jag följande rader om hur projektet genomfördes: “Förslaget hade väckts av en av de ledande mannen inom byggnadsföreningens styrelse, bankdirektören Johan Henrik Palme (vars halvbror blev far till Olof). Eftersom villor ej stipulerats i stadsplanen lät föreningen belägga tomterna med servitut. Vid försäljning infördes förpliktelserna i köpekontraktet, som sedan intecknades för att få rättslig verkan”. När tomtpriserna sedan steg, lönade det sig att lösa inteckningarna, riva villorna och istället uppföra stora hyreskaserner. Av den anledningen finns det inte många kvar idag och de allra flesta är rejält ombyggda.

Denna villa har två bostadsvåningar och i den med fönster försedda källaren finns kök och utrymmen för personalen. På entréplanet finner vi salen på ena sidan och ett förmak jämte salong på den andra. Invid salen finns ett rum som jag gissar används vid serveringen, ty där finns också trappan ned till köksregionerna.

En trappa upp ligger den privata sovrumsavdelningen som bl.a. innehåller ett stort, avdelat sovrum.

Villan finns inte kvar, den revs i mitten på 30-talet. Innan det hade den emellertid byggts om två gånger. Den första 1915-16 (arkitekt Edvard Bernhard), den andra 1930 (Ture Wennerholm), båda för ingenjör Paul Toll. Vid det laget var villan så om- och tillbyggd att den inte stod att känna igen.

Som framgår av planritningen ovan har köket flyttas upp till bottenvåningen och byggnadskroppen har förstorats. I ett entresollplan ovanför köket har jungfrukammare m.m. placerats. Bruspråken på nedre botten härrör från en tidigare ombyggnad.

Ungefär 5 år senare revs villan och istället restes ett praktfullt funkishus med fyra välplanerade lägenheter per plan och två trapphus. Där skulle jag hemskt gärna bo.

5 nedrivna fasader vid Vanadisvägen

Kvarteret Heimdall återskapat

Vid Vanadisvägen, i kvarteret Heimdalls norra del, byggdes i mitten av 1880-talet fem bostadshus. Vanadisvägen var vid denna tidpunkt inte ens anlagd och på en av ritningarna står det “Fasad åt blivande ny gata”. I området fanns sedan tidigare Borgerskapets änkehus och mittemot detta komplex hade man satt igång med uppförandet av Allmänna Barnhuset. Hur det kom sig att man uppförde dessa hus så långt upp i Vasastan är för mig en gåta, ty i övrigt var dessa kvarter nästan obebyggda. Kanske var tanken att ordna bostäder åt dem som arbetade i närheten. Lägenheterna var mestadels små, 1-3 rum och kök, men i det påkostade Kolonnhuset i korsningen med Norrtullsgatan fanns vad jag tycker verkar vara 5-rummare med jungfrukammare.

Om vi tar en titt på det första huset, det som i folkmun kallades Kolonnhuset, kan man konstatera att fasaden var ovanligt vacker och rikt utstyrd för att ligga i dessa kvarter. Planlösningen för våningarna 2-4 såg ut på detta sätt. Högst upp, på våning 5 (4 tr) fanns mindre lägenheter, ty vid denna tid, när hissar inte installerades, var det bara fattiga människor som tog sig så högt upp.

Grannhuset, Heimdall 3 som byggdes i slutet av 1890-talet, har tre lägenheter per våningsplan. Plantypen är rät vanlig i hus byggda kring år 1900. Intill ligger ett hus ritat 1886 (Heimdall 4). Där finns en 3-rummare, en 2-rummare och två 1-rummare i gathuset vilket framgår av ritningen. Ett bra sätt att skilja bättre och sämre hus från varandra är förresten att notera förekomsten av skafferiventiler i gatufasaden. Ser man dylika, detta hus har en, vet man att det finns kök åt gatan till och då finns det fler än två lägenheter per plan vilket i sin tur ger att det är frågan om mindre lägenheter. Borgerligt betonade hus har aldrig mer än två lägenheter per våningsplan (och köken åt gården till).

Det fjärde husen i raden är Heimdall 6. Det ritades 1885 och innehåller även de lägenheter om 1-3 rum och kök.

Sista huset i raden, hörnhuset mot Upplandsgatan, har även det 1-3-rummare. De lite större lägenheterna har naturligtvis köksingång, men ettorna får nöja sig med en dörr.

Hur det kom sig att byggmästare Folke Ericsson köpte upp hela husraden i slutet av 60-talet och gav i uppdrag åt Kjell Ödeen att rita ett nytt komplex går bara att spekulera i. Husen var omoderna, och jag tror att endast mittenhuset hade WC, ty det moderniserades i mitten av 20-talet (och byggdes på med en våning, planen hittar ni här). I övrigt var det nog torrdass som gällde för hyresgästerna i de slitna kåkarna när 60-talet gick mot sitt slut.

Arkitekter och byggår var, från vänster till höger: Heimdall 2 Hedin 1884, Heimdall 3 Vallin 1897, Heimdall 4 1886 osignerat, Heimdall 6 1885 osignerat, Heimdall 7 1885 soignerat. Det är troligt att det är Vallin eller Hedin som ritat de resterande husen.

Linnegatan 85 1960, innan rivningen

Linnegatan 85 1

I korsningen där Linnégatan möter Narvavägen och Banérgatan låg från förra sekelskiften fram till 1960-1961 ett imponerande jugendhus med minst lika imponerande lägenheter. Innan rivningen dokumenterades fastigheten och bilderna finns tillgängliga på Stockholmskällan. Om tittar noga på bilden ser man att det fanns et ateljévåning högst upp till höger på 4 tr. Ett rum på samma våningsplan hade dessutom extra hög våningshöjd.

Linnegatan 85 2

I trappspindeln hade en rund hiss av tämligen blygsamt format anordnats. Jag är lite osäker på det där med hissar, men den skulle mycket väl ha varit insatt när huset byggdes.

Linnegatan 85 3

Renoveringsgraden verkar ha varierat i de olika lägenheterna, men över lag verkar det mesta ha bevarats. Kakelugn och dörröverstycke är verkligen en prydnad för detta rum. Under denna tid inspirerades kakelugnsmakarna av gamla 1700-talsugnar och man nytillverkade t.o.m. vissa modeller.

Linnegatan 85 4

Vad sägs om denna elegans? Den förr så populära nyrenässansen hade blivit omodern när detta hus byggdes, istället började man intressera sig för svenskt 1700 som kom att bli omåttligt populärt under 1900-talets första decennier.

Linnegatan 85 5

Dessa rum! Jag är bra nyfiken på om det kan ha funnits ytterligare en kakelugn i samma utförande i rummet, för att skapa balans. Så gjorde man då och då och då främst i stora rum. Valvet och den höga panelen i det inre rummet är verkligen något alldeles extra.

Linnegatan 85 6

Och här har vi köket. Vedspis och gasspis, den senare verkar vara av senare datum. Det bör dock ha funnits en gasspis redan från början. Notera vägghyllorna och den sparsamma inredningen.  Köket är heller inte särdeles stort. Redan på 90-talet började de krympa i storlek och framförallt i hörnvåningar blev de små, mycket beroende på att det blev trångt mot gårdssidan i denna våningstyp (men desto mer plats åt gatan – men dit kunde man inte förlägga köken!).

Linnegatan 85 7

Ett välinrett serveringsrum med diskbänk för finporslin (blev vanligt på 90-talet i större våningar). Som ni ser så verkar huset ha moderniserats och försetts med centralvärme (elementet till höger). Till vänster en väl tilltagen tavla med 10 siffror, en för varje punkt i våningen där en ringklocka fanns installerad. När någon i hushållet tryckte på en knapp, ringde det i serveringsrummet och av tavlan kunde man utläsa var. I matsalen var det vanligt med en knapp under bordet eller en sladd ner från taket.

Det är verkligen att beklaga att detta vackra hus revs, framförallt för att det var så välbevarat. Det hus som restes i dess ställe verkar dock vara av rätt hög klass och jag är mycket nyfiken på dess inre.

Kv. Ladugårdsgrinden vid Stureplan

Jag har skrivit om kvarteret Ladugårdsgrinden tidigare, kvarteret som idag innehåller nya Hotell Anglais och två kontorshus. Hotellet, som vetter åt Humlegården till, är en rätt flott byggnad men resterande hus är tämligen anonyma trots det centrala läget. annorlunda var det för 60 år sedan, när bebyggelsen från 1800-talet fortfarande var intakt.

Jag har roat mig med att försöka rekonstruera kvarteret Ladugårdsgrinden vilket inte var helt lätt, ty i samband med rivningarna gjorde man om fastighetsbeteckningarna och de olika tomterna fick andra nummer. Dessutom hette kvarteret Sperlings backe på 1800-talet. När det fick namnet Ladugårdsgrinden vet jag inte. I slutet av 1800-talet eller tidigt 1900-tal skulle jag gissa. Sperlings backe är idag namnet på det kvarter som ligger intill och inhyser Sturegallerian. Jag är inte säker, men jag har för mig att dessa två kvarter en gång var ett.

Mot Sturegatan låg fram till 1955 4 fastigheter. Den första var Hotell Anglais som hade sin huvudentré från Stureplan 8. Några butiker eller en restaurangentré fanns dock mot Sturegatan till och lystrade till adressen Sturegatan 1. De ritningar som jag hittat av huset är daterade 1885 och signerade Helgo Zettervall. I början av 1900-talet såg fasaden ut på detta vis. Ett mycket stiligt hus! Till höger i bild ses Sturegatan 3 och 5 som verkar mer eller mindre samkomponerade och uppförda 1888.

Sturegatan 3 innehöll fyra bostadsvåningar om 6 rum och kök samt jungfrukammare. Planlösningen visar tre rum i fil åt gatan och tre rum åt gården samt kök och jungfrukammare i en liten utbyggnad. Sturegatan 5:s våningar är betydligt större och planlösningen av annan typ. Förutom de tre rummen i fil åt gatan finns en matsal som ligger åt gården till och som fortsätts av en gårdsflygel med sovrum, kök och jungfrukammare. Denna typ av planlösning, när gatufilen kompletteras med en fil vinkelrätt in åt gården, kallas kontineltalplan, till skillnad från den tidigare så populära herrgårdplanen som lägenheterna i 3.an var ett exempel på. I den låg matsalen åt gatan till.

Sturegatan 5 var det hus som i raden som revs sist, troligen sent år 1962. Här en bild på exteriören i augusti detta år och en på en kakelugn i ett av rummen. Det verkar som fastigheten vid denna tidpunkt övertagits av Hotell Anglais, åtminstone låg deras restaurang vid den tiden i bottenvåningen.

Sturegatan 7 var hörnhuset åt Humlegården till och det byggdes redan 1883. Det är fasaden till detta hus som ni ser på bilden ovan. Lägenhetsfördelninge i denna hus är en 5:a och en 6:a med jungfrukammare. Femman är en hörnvåning av det rymligare slaget. Mot gården ligger också en liten trist 2:a vars kök verkar vara mer att betrakta som en kokvrå. De sociala skiktningarna kunde vara betydande i Östermalmshusen vid denna tidpunkt.

Nu återstår att skildra byggnaderna mot Biblioteksgatan till men det blir nog inte lätt, ty det verkar som om många av de ritningar saknas i arkiven.

von Rosens hus på Östermalmsgatan

Strandvägen 55 är adressen för det flotta von Rosenska palatset. På Östermalmsgatan 45, där idag en Markeliusritad kåk från sent 50-tal tronar, stod fram till våren 1958 en pampig hyresfastighet byggt 1884. Jag gissar att tomten tidigare var bebyggd med en klassisk villastadsvilla, men när tomtpriserna ökade, revs många av dessa hus, trots att de inte hade mer än 10år på nacken. Den utsmyckade fasadens upphovsman var Helgo Zettervall, som på 1870-talet ritat det mycket påkostade och överlastade Bolinderska palatset vid Södra Blasieholmskajen.

Det var Håkan Olsson Håvander som lät bygga det pampiga huset på Östermalmsgatan. 1889 såldes det till Gillis Boy och sedan till Reinhold von Rosen. År 1893 gifte han sig med Elsa von Horn som var född 1873. När Elsa dog i mitten/slutet av 50-talet försåldes fastigheten (vilket framgår av köpebrevet) och en bostadsrättsförening uppförde en modern byggnad av högsta klass.

Även om Markelius nybygge är vackert, saknar jag det gamla von Rosenska huset med sin pråliga renässansfasad. I huset fanns 9 lägenheter. Två per plan samt en skrubb för portvakten. När huset stod klart 1884 var våningsplan 1-3 tr disponerade på detta sätt. Notera de tre små herrummen i husets mitt. I början av 30-talet moderniserades fastigheten och vissa ändringar gjordes. Kök, serveringsrum och badrum verkar ha uppdaterats. Vissa skillnader mellan planen förekom, men i stort sett såg de ut på detta vis. På planritningarna verkar det som om merparten av kakelugnarna monterats ned. Kanske var det verkligen så. Med centralvärme installerad, fanns det inte längre något behov av eldstäder. Greve Reinhold von Rosens salong var dock sig lik intill husets sista dagar, vilket framgår av dessa bilder på Stockholmskällan.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur