Rävjägarn

En dam, en dam med sin handväska

Annastina

Damen i fråga hade precis hållit ett lång föredrag och pustade ut innan det var dags att åka vidare. På benen vilar en rejäl handväska.

Åter till dåtiden.

I en by i Norrbotten levde en gång tant, låt oss kalla henne Hilma. En originell dam vars bror var gift med min mors lilla klotrunda faster Rut. En dag skulle Hilma ta bussen in till stan och med handväskan i högsta hugg lämnade hon hemmet och började promenera på landsvägen. Bussen kom, men stannade inte, ty Hilma gjorde inget tecken. Detta ansåg hon vara höjden av fräckhet – Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte! Att bege sig ut på landsvägen med handväska kunde i Hilmas värld bara betyda en sak.

Nå, har du lärt dig att köra traktor?

När jag var liten, fick jag alltid av en släkting i en närliggande by frågan om jag lärt mig köra traktor. Detta var på 70-talet och jag hade inte hunnit fylla tio år så svaret blev naturligtvis nej. Jag antar att frågan var av den art som gubbe i by lämpligen ställer till släktings lilla son i annan by. Farbror Lasse var en trevlig prick, så det var inte fråga om att vara spydig. Han var bara intresserad.

Farbror Lasse, inte att förväxla med farbror Lasse på Lantmännen, var jordbrukare och hade en mycket fyllig, för att inte säga klotrund, fru som kommit från Finland till Sverige under krigsåren och pratade med verkligt framträdande finsk brytning. Hon var rar, men man var lite rädd för henne eftersom det var svårt att förstå vad hon sa.

Familjen hade också slåttarstuga bortåt Åskogen till.

Jag minns inte när jag första gången rattade en traktor. Jag kommer bara ihåg att jag satt i pappas knä och fick styra emellanåt. Så gott det nu gick. Vi hade inte styrservo på traktorn dåförtiden.

Ett minne har jag dock som etsat sig fast. Det var när jag satt i min farbrors gula Cartepiller (jag ser nu att det heter Caterpillar). Det var en väldig maskin tyckte jag och utsikten var slående. Innertaket var av perforerad plast och det luktade nytt om hela maskinen. Tyvär har jag ingen bild, men denna hittade jag på nätet. Farbrors maskin såg dock inte riktigt ut så ɃŲ.

Försommartecknet som aldrig uteblev

Våren 1973 skulle jag gissa. Ännu är det lite för tidigt för farbror Odal att avlägga sitt besök. Snön har precis försvunnit och grönskan är ytterst späd. På kvarnstenen, som ursprungligen satt i kvarnen nere vid ån, står kaffekopparna.

Den Norrbottniska våren är inte lik den årstid som präglar sydligare breddgrader. April månads obarmhärtiga ljusflod får visserligen snön att så sakteliga smälta undan och stundtals förvandlas till is. Det är de svaga dofternas årstid. När maj månad gör sitt inträde, ligger ofta en och annan snöhög kvar, och i värsta fall även marken täckt av ett sargat snötäcke.

Mot slutet av maj förändras naturen i rasande takt och i början av juni är naturen så grön att man inte kan ana att en lång vinter precis är förbi. Vid denna tid kom vårens och försommarens säkraste tecken: farbror Odal. Trots sitt agrart klingande förnamn var Odal skräddare, ty en medfödd skada hade gjort honom låghalt vilket gjorde det omöjligt för honom att bruka sin jord. När grusvägen mellan vår by och farbror Odals torkat upp och blivit farbar, satte han sig på mopeden och körde de 15 kilometerna hem till oss.

Lika väl som jag minns Odals försommarbesök, like lite minns jag honom. Jag kan inte se dragen framför mig och jag kommer inte ihåg hans röst. Och jag kan heller inte hitta någon bild på honom. Däremot minns jag att när han blev äldre och skröpligare uteblev besöken och han flyttade så småningom till hemmet. Det är nu länge sedan han dog.

Farbror Lasse jobbade på Lantmanna

Då och då under min barndom fick jag göra ett besök på Lantmännen (som vi alltid kallade Lantmanna). Fastigheten var på den tiden stor och uppdelad i olika avdelningar. Först kom man in i själva butiken där hyllorna var fulla av härliga produkter som spensalva, juverskydd, arbetskläder och mindre apparater, till exempel kompressorer.

Nästa anhalt var att gå in på kontoret. Bakom en disk satt en tjock tant med stora glasögon, en telefonväxel med sladdar och lampor och naturligtvis en skrivmaskin . Hon hälsade alltid glatt och meddelade att farbror Lasse tog emot.

I ett rum med glasade väggar och cigarettrök satt farbror Lasse och offererade jordbruksmaskiner, utsäde och smörjolja. Längs med väggarna fanns hyllor fulla med pärmar och i dessa pärmar letades de magiska nummer fram som krävdes för att beställa en specifik reservdel till en traktor eller någon annan maskin på gården.

Det var verkligen något extra att få komma in på kontoret, sitta i en av stolarna framför skrivbordet och lyssna på farbror Lasses glada prat och se hur han ivrigt bläddrade i pärmar och bland papper. Jag har alltid gillat maskiner och motorer, så det är klart att det var en upplevelse att se farbror Lasses flinka fingrar leta fram den hett eftertraktad reservdelen till den strejkande traktorn hemmavid.

Förutom butiken och kontoret fanns på Lantmännen också verkstäder, spannmåls- och reservdelslager. Den var en härlig byggnad som sjöd av liv, men så var det också på den tiden när det fortfarande fanns många små och medelstora lantbruk över hela landet.

Numera råder det stora lugnet i lokalerna.

Cigaretterna gav farbror Lasse  hjärtproblem och han dog förra sommaren.

Ingeborg, en faster jag inte glömmer

När jag skulle lägga upp denna text fann jag en bild på Ingeborg, flankerad av Knut och farbar med mig i famnen, så inser jag att hon, åtminstone, något yngre dagar, så ser jag att faster Ingeborg var ett riktigt stiligt fruntimmer. Jag antar att minnena av hennes personlighet speglar hur jag mindes henne. 70-talets första år var väl dessutom omöjliga att genomlida om man inte hade en färgglad och mönstrad klänning.

Så många släktingar och andra med familjen bekanta fyllde min bardom. En av dem var min pappas faster Ingeborg och hennes man.

Med jämna mellanrum fick vi besök av faster Ingeborg och hennes man Knut. Ett originellt äldre par som gift sig först i femtioårsåldern utan att egentligen helt passa för varandra. På det hela taget var väl arrangemanget rätt praktiskt och sommartid vistades Knut mestadels i sommarstugan ute på Mörön där han kunde ägna sig åt det han tyckte allra bäst om; att fiska. Stugan i fråga var vår gamla bagarstuga, som de köpt och apterat till fritidshus. Knut hade i sin ungdom gått till sjöss och sett nästan hela världen, åtminstone både Syd- och Nordamerika. När han gick i land på 40-talet, jobbade han på byggen runt om i landet. Någon gång i slutet av 50-talet träffade han Ingeborg och de gifte sig. Knut var lugn och fåordig och hade sina väl inrotade vanor, precis som Ingeborg. Därför skar det sig ibland.

Faster Ingeborg var ett mycket speciellt fruntimmer. Hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis. Hon hamrade taktfast, men inte speciellt melodiskt på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande. Någon muntergök var hon inte. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade. Det var däremot våra besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.

Lägenheten var en halvmodern tvårummare med sviktande golv och mycken charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen som man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
När Ingeborg växte upp, vistades hon ofta hos sin storasyster Valborg som ägde ett hus i stan där hon drev en egen rörelse. Hon sålde tyg och sybehör och var dessutom sömmerska. Tyvärr dog hon ung, redan i 30-årsåldern hämtade Vår Herre hem henne men Ingeborg fortsatte de textila affärerna på egen hand. Var hon än kom, hade hon alltid en eller ett par väskor med tygbuntar och sybehör till försäljning och på detta sätt försörjde hon sig.

Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former. På överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast klädde sig i. Naturligtvis bar hon endast vigselringarna och kanske ett halsband, naturligtvis saknade hon make-up. Smink var för övrigt något som endast tvivelaktiga kvinnor nyttjade när jag växte upp, om man bortser från ett eller annat läppstift.

Farmors två systrar Hildur och Agnes

Många gamla släktingar befolkade min barndom. En av dem var moster Agnes, en imposant och mycket barsk dam som det faktiskt var lite svårt att riktigt tycka om. Och ändå glömmer jag henne aldrig och kan ibland längta efter henne och önska att jag fått lära känna henne idag, när jag själv blivit äldre.  Jag minns när hon flyttat till ålderdomshemmet och vi kom på besök och hur hon tog fram en blå skål, infattad i något som skulle föreställa silver och hur hon bjöd oss barn och hur uteslutet det var att ta mer än en  av de hårda karameller – mandarinklyftor i orange respektive gul.

Hon var inte elak, istället får man nog säga att hon var ytterst reserverad mot sina släktingar och grannar. Några intimare vänner, tror jag inte att hon hade. Hon var dock mycket förtjust i min far. Jag tror inte att hon var en särskilt empatisk människa. Men inte elak; hennes problem låg nog mer på det känslomässiga planet. Det finns en bild i vårt fotoalbum när hon håller min nyfödda syster i sin famn: lite tafatt håller hon i hennes som ett barn håller i en docka för första gången. Det är en rörande bild. Några egna barn fick hon aldrig, men hon adopterade en finsk flicka under kriget och blev verkligt fäst vid de barnbarn hon så småningom fick.

Hennes tal var speciellt: hon liksom slungade ut orden. Hon hade nog passat bättre som tyska. Dialekten, bondskan, var grov och talet var allt annat än inställsamt. Hon var ingen muntergök och domderade gärna. Hennes man, Levi, var mycket snäll.

Agnes, som var änka redan när jag föddes, bebodde ett hus med en liten ladugård intill. Köket var stort och ovanför spisen, lyse en vid vägglob. Väggarna var som i många andra hus, moderniserade efter kriget, klädda med masonit och oljemålade. Stora sexluftsfönster släppte in ljus från två väderstreck, men likväl blev det aldrig riktigt ljust därinne. Kanske berodde det på de stora björkar som omgav huset.

Som ung hade moster Agnes utbildat sig till sömmerska och fortsatte även som gift att ägna sig åt detta yrke. På övervåningen inreddes så småningom en lägenhet som i många år var uthyrd och bidrog med extrainkomster.

I kammaren intill köket, sydde och förvarade Agnes sina lapptäcken. Det var fantastiska tingestar, sydda av överblivna tygrester och utrangerade plagg som fantasifullt och vackert komponerats till en sprakande kaskad av färger. Dåtidens mode för fruar gav ofta upphov till lapptäcken och trasmattor i glada färger. Jag älskade hennes lapptäcken när jag var liten och önskade innerligt att vi hade haft ett, men det hade vi inte. Det var inte så lätt att tänka sig att dessa vackra textilier skapats av den barska dam som alltid bjöd på hårda karameller.

Min farmor hade flera systrar. Äldst var Agnes, men så var hon också bara halvsyster, ty hennes mamma dog ung och pappan gifte sedan om sig och fick farmor, Hildur, Fritz och ytterligare några till. Moster Hildur i grannbyn var den syster som stod farmor närmast. Till farmors stora förargelse låg grannbyn på gränsen till en annan kommun, och därför hade den ett annat riktnummer. Förmodligen blev det för dyrt att dra telefonledningarna över berget och träsket och därför tog man det nät som låg närmast, dvs grannkommunens. Varje gång farmor skulle ringa till Hildur, tvingades hon beställa rikssamtal och det blev naturligtvis dyrt.

Moster Hildur var enormt rar och den snällaste av gamla gummor. Hon var alltid glad och älskade barn. Hon hade en fin gul villa med vita snickerier som låg naturskönt belägen med utsikt över vattnet. Varje gång vi åkte och hälsade på, måste jag prompt titta på hennes stiliga tekanna i form av ett hus, komplett med tak och allt. Den stod på den murade öppna spisen av efterkrigsmodell och var det bästa med besöket. I uthuset stod hennes döde mans gamla motorcykel som kanske var en Harley Davidson men som jag aldrig fick se. Men den fanns där alltid, i tankarna. Så mycket mer minns jag inte av Hildur. Redan i slutet av 70-talet blev hon åderförkalkad och flyttade till hemmet. Hennes dotter lever dock fortfarande och är minst lika förtjusande.

Några rader om farmor och hennes hemsamarit, döda sedan många år

När jag idag ser gamla bilder på min farmor ser jag att hon måste ha varit något av en skönhet. Här firar hon troligtvis sin 65-årsdag med en klassisk mösntrad tantklänning i konstmaterial. När dessa plagg blev omoderna, förändrades trasmattorna drastiskt och fick en helt annat apparition.

När jag idag ser gamla bilder på min farmor ser jag att hon måste ha varit något av en skönhet. Här, i början av 70-talet, firar hon troligtvis sin 65-årsdag i en klassisk mönstrad tantklänning i konstmaterial. När dessa plagg blev omoderna, förändrades trasmattorna drastiskt och fick en helt annat apparition.

På sjuttiotalet fanns igen hemtjänst, istället hade man en hemsamarit som kom några timmar varje dag och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. På 60- och i början av 70-talet hjälpte både tant Emy och tant Ronny sin grannfru, min farmor, och det kommunala betalade. Farmor var sjuklig av sig och älskade medicin; alla tabletter vårdades ömt, här fick inget förfaras. En skada i höften hade fått till följd att hon var stelopererad och hade svårt att röra sig. En gång hade tant Ronny hittat en stor samling piller högst uppe i ett köksskåp som hon ansåg klokt att kasta. Förfärad märkte farmor det, tog alla tabletter och svalde dem. Naturligtvis blev hon sjuk och fick gå till sängs och kunde heller inte delta i kvällens festligheter, men hon fick i alla fall behålla sin älskade medicin, som emellanåt gjorde mer skada än nytta.

När jag var liten hade farmor hjälp av tant Elna som bodde i en litet modernt hus i utkanten av byn. Hon och hennes man hade flyttat till landet i slutet av 60-talet då de blivit förtjusta i byn efter att ha hälsat på tant Anna och farbror Ivar. Sven och Ivar var nämligen arbetskamrater på Järnverket inne i stan. Tant Elna var toppen och bjöd då och då med sig oss hem till sig. Deras hem var en liten stuga som byggts runt 1970 med arbetskök, vardagsrum och sovrum och en inglasad veranda. På verandagolvet fanns en lucka ner till en matkällare och där hade Elna sina gamla skivor som hon då och då plockade fram och spelade på en liten bärbar plastskivspelare. Jag älskade etiketterna, framförallt den med hunden framför tratten. Tyvärr minns jag inte mer än att en skiva var spräckt och att en annan var en julskiva, men nog var det underbart att få sitta där på verandan och lyssna på Elnas ungdomsplattor.

På dagarna spenderade Elna många timmar med min farmor. Hon städade, tvättade, lagade mat och gjorde allt som man knappast får hjälp med nuförtiden. Det var precis som att ha fått en extrafarmor av en något yngre modell så det var klart att hon var älskad. Jag minns att hennes bruna lockar hade formen av en relativt kortklippt permanentad frisyr och att hon bar långbyxor och en praktisk och mönstrad 70-talsblus, ofta i något gulbrunt. Det var så länge sedan och minnet är, trots de ljusa tonerna, svagt.

Historien om Elna fick ett tråkigt slut. När hon och hennes man Sven blev pensionärer, skilde de sig – Sven var nämligen omotiverat svartsjuk – och hon flyttade till Motala med en ny man. Hon blev inte lycklig och hamnade så småningom på ett ålderdomshem efter att ha blivit dement. Sven vann en större summa pengar på lotto och fann en ny vän. Deras hus, som sålts till en ny ägare, brann ned en kall vinternatt; ett elfel fortplantade sig från uthuset in till stugan och så var även den ett minne blott.

Valborg, en barsk dam med turban

Då och då när det var kalas kom tant Valborg på besök. Tant Valborg var mycket barsk och fåordig. Hon var kort och korpulent och bar alltid turban, när hon gick bort. Henne var man nog lite rädd för, även om jag tror att hon i grund och botten var rätt snäll, åtminstone mot barn. Hennes man hette Anselm och hade nog varit något av en charmör i unga dagar. Han var lång och smal och rätt stilig, även på gamla dagar med sitt vita hår och väderbitna ansikte och så rökte han pipa. Jag misstänker att han icke var herre i sitt eget hus.

Anselm var populär, hos alla, utom möjligen hos sin fru, vilket inte gjorde så mycket; han vistades gärna utomhus. En gång var han på sällskapsresa per buss ner till Värmland med bland andra min farfar. Blickandes ut över den vackra naturen yppade han den omtalade frasen ”Man saknar endast det sprakande norrskenet”.

Jag har inget minne av att tant Valborg brukade dra på munnen; nej, hon snörpte nog mer på densamma. Hon påminde inte sällan om ett åskmoln. Konstigt nog gillade jag henne. Om det var för att hon var just barsk eller för den stiliga turbanen som gick i mörkblått och rosa vet jag inte. På något vis utstrålade turbanen en viss flärd, för ingen annan i byn skulle någonsin ha drömt om att sätta på sig en turban.

Pommes frites-fabriken i grannbyn

Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.

Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.

Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.

Ett norrländskt barn som gillar kaffe

Ett norrländskt barn

Ett norrländskt barn

Ett norrländskt barn

Ett norrländskt barn

Ett norrländskt barn

Men tiden är inte längre närvarande

Moster

Nej, tiden är inte längre närvarande. Den har stannat, flugit sin kos och kommer aldrig åter igen. Men dagarna går.

Moster

För många år sedan hade min moster affär, ett litet snabbköp i en by i norra Sverige. Där fanns det mesta och bakom charkdisken stod hennes syster. I rummet bakom affären stod ett antikt kassaskåp, fikabröd och läsk. Där ville man gärna vara!

Moster

Åren har gått och i ett album finns minnena fortfarande kvar. Där och ingen annanstans. Lite blekta och oftast utan några namn, är det inte lätt för oss andra att förstå.

Moster

Men än finns texterna kvar, psalmer och schlagers. De ljusa tantrösterna är så sällsynta, ty snart är den generation som kunde sjunga de höga tonerna för alltid borta.

60-tal: Surströmming i slåttarstugan

En kväll i slutet av augusti för länge sedan var var två tanter i byn bjudna bjudna till Alfred och Augustas slåttarstuga bortåt Råskogen till. De cyklade byavägen fram och kom så småningom in på en lite bredare väg som efter en bit satte av rakt in i den mörkaste av skogar samtidigt som uppförsbacken tog emot. Genom trädmassorna hördes älvens stilla brusande. Så småningom kom det några åkrar och med dem ett kallstråk, men snart var skogen där igen och det blev varmare. Och mörkare, för skogen stod tät och vägen var visserligen bredare än den riktigt smala byavägen, men någon autostrada var den alls inte.

Slåttarstugan låg en bit från vägen, lägre in bland träden där skogen odlats upp till några små åkerlappar för att dryga ut den lilla skörd som marken hemma i byn gav.

Inne i den mörka stugan satt August och Augusta på var sin sida av den öppna spisen som var rummets enda ljuskälla. Inte hade de någon mat att bjuda på, men tanterna förstod hur knapert där var ställt så de hade tagit med sig en burk surströmming och lite potatis. De två gamla blev naturligtvis mycket glada över både mat och besök. Potatisen sattes på elden i en gryta och strömmingsburkarna ställdes på bordet i den mörka och ålderdomliga slåttarstugan av timmer som var så spartanskt inredd.

När festligheterna till sist var över, cyklade de två tanterna hem genom den kolsvarta augustinatten. Något ljus fanns inte att uppbringa ty, cykellyktorna var trasiga. Endast månen spred ett matt ljus över skog och mark.

När jag var riktigt liten tog pappa med sig mig hem till Augusta som då var änka. Hon skulle laga ugnspannkaka, och långpannan var trasig – sönderrostad i ena hörnet – vilket inte bekymrade henne; hon la bara en läderbit i hålet och hällde på smeten.

70-tal: Sågverk med tändkulemotor

En vårvinter behövde vi såga plankor och det gjorde vi hos farbror Nils i grannbyn som låg på andra sidan träsket. De gamla gårdarna i den byn låg alla längs med en liten byaväg som gick ungefär hundra meter upp från strandkanten och kantades av potatis- och bärodlingar. Längst in, där vägen nästan tog slut – den förvandlades sedan till en smal skogsväg – låg en gård och bakom den fanns ett gammalt sågverk i det mindre formatet som drevs av en stor tändkulemotor med ett enormt svänghjul av gjutjärn.

Farbror Nils, som hade stora polisonger och praktiska arbetskläder, demonstrerade den åldersstigna anläggningen som skyddades av ett plåttak. Från motorns svänghjul gick en bred rem till själva såganläggningen som bestod av en sågklinga och diverse attiraljer för att styra stockarna så att resultatet verkligen blev bräder av önskad sort. För att få fart på motorn, gällde det att värma upp tändkulan med en gasbrännare så att den blev rödglödgad. När den osade av hettan, tog man tag i svänghjulet och drog igång motorn som gick på det mesta i oljeväg, även spillolja. Ville det sig illa, baktände motorn och började rotera baklänges.

Det stora svänghjulet roterade långsamt och motorn tuffade på som en gammal motorbåt. Från skorstenen steg en blåsvart strimma mot den kalla och klara himlen, vars solreflexer lekte i snödrivorna som fortfarande stod emot aprilmånadens blidare klimat. En och en fördes stockarna in och sågklingan förvandlade dem alla till plankor av en lämplig dimension. Det lugna och rytmiska dunkandet från motorn, blandades med det vassa ljudet, som uppstod när stockarna klövs.

Efter en timmes arbete, låg resultatet i en prydlig hög som kunde lastas på skogsvagnen, och vi kunde åka tillbaka hem till byn.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur