Sommaren 2011 var jag på Kvarnholmen. Det stora byggprojektet hade precis dragit igång, men det mesta var sig likt. Till vänster ser ni Munspelet från 1966 (Olof Thunström/Claes Tottie), i mitten magasin IV från ca 1931 och till höger Havrekvarnen från 1928 (Artur von Schmalensee). Jag är osäker på vem som ritat magasinet, men kanske var det Schmalensee då det var KF:s arkitektkontor som ritade det mesta på Kvarnholmen.
Här syns Havregrynskvarnens silorör. 9 av de 15 bevarades, resterande revs. Magasinet intill har förvandlats till bostadsrätter och fasaden har fått större fönster. Det gamla ruffiga kvarnområdet har förvandlats till ett modernt bostadsområde som osar av medelklassfräschör. Man får dock vara tacksam att så pass många byggnader bevarades.
Klicka på bilden för att studera ombyggnadsförslaget, ty då visas en större bild som gör det lättare att se detaljerna i förslaget.
En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar, med livet självt, med människor, vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningarna sysselsätta vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.
År 1894 formulerade Verner von Heidenstam dessa rader som en protest med den tidens hårdhänta restaureringar, ty just då var Gripsholms slott och Uppsala domkyrka under upprustning. Den tidens ideal var att skala bort alla de spår som sekel efter sekel skänkt vårt lands byggnader. Inte nog med det, det ansågs också passande att bygga om och bygga till, i en sådan stil att det passade ursprunget. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med vår egen tid när var och varannan skall ha kök i “sekelskiftesstil”, trots att den tidens kök saknade mycket av de detaljer som utgör det moderna kök som samtidigt eftersträvas.
Heidenstams text är hämtad ur praktverket Ombyggnad – utredning om hyreshus, egna hem och bruksbostäder 1880-1935, sammanställt av Olof Thunström och Ingrid Johansson. Här behandlas utförligt dåtidens byggnader, inventerade stad för stad, och så presenteras på uppslag efter uppslag förslag till hur dessa gamla byggnader skall anpassas till modern (1955) standard. Även om man tycks anse Heidenstam som en föregångsman, blir ingreppen markanta.
De ombyggnadsförslag som presenteras är ofta mycket omfattande (klicka på bilden ovan för en större variant). Lägenheter uppdelas och slås samman. Kök, garderober och fönster förutsätts ersättas med helt ny utrustning. Fasaderna får däremot, om de är i hyfsat skick, gärna behålla sin dekorativa utsmyckning. Vad som räddar det hela i mina ögon, är vetskapen om att hantverk och material vid denna tid var av så pass hög kvalité att även dessa övergrepp borde ha gett lägenheter av en godtagbar standard. Till försvar får man naturligtvis också komma ihåg att många av dessa bostäder hade en låg standard (om man beaktar köksutrustning, vatten, avlopp och ev. toalett) innan ombyggnad. Förslagen är också bara förslag; vad jag kan förstå har inte dessa ombyggnader verkligen ägt rum, utan de är i första han tänkta att tjäna som inspiration.
Men det är klart, de moderna lägenhetsplaner som blir resultatet av dessa reparationer, förutsätter oftast att familjen önskar ett vardagsrum och därför anpassas övriga rum till sovrum och det är ett oskick som jag knappt kan tåla. Rummen är också över lag snålt tilltagna och många och små rum premieras över få och stora. Jag tycker helt enkelt inte om denna typ av planlösning som än i denna dag dominerar bostadsbyggandet.
Även Byggfabriken har uppmärksammat detta verk, läs gärna mer där.
Kooperativa förbundets arkitektkontor hade i slutet av 20-talet och början av 30-talet några Sveriges mest funktionalistiskt sinnade arkitekter och stod för ett stort socialt engagemang. 1927 besökte Olof Thunström utställningen Weißenhofsiedlung i Stuttgart och inspirerad härav ritade han ett bostadsområde på Kvarnholmen i Stockholm som uppfördes 1928-30.
Särskilt intressanta är radhusen som ligger på sluttningen ned mot Saltsjön. Varje hus bestod av två rum och kök samt en väl tilltagen uteplats. För att vara arbetarbostäder är dessa lägenheter verkligen i en klass för sig.
Det är lätt att se de funktionalistiska influenserna: fönsterband, släta fasader och flacka tak. När husen stod klara hörde de till de allra första bostadshusen i den nya stilen här i stan (tillsammans med Markelius hus på Dalagatan och kåken i hörnan Katarina Bangata/Ljusterögatan). Några år senare skulle långa rader av strama funkiskåkar växa upp både inom och utanför tullarna.
Förutom radhusen byggdes också en trevåningslänga, ett smalhus, med mer ordinära lägenheter. Även dessa hade Thunström till upphovsman. På bilden ovan ses framsidan, som vetter mot radhusen och vattnet.
Tyvärr har den klantiga fastighetsägaren satt in nya, fula fönster i de befintliga karmarna. Snyggt är det inte, men i övrigt har de klarat sig hyfsat. Dock syn på en sådan unik bebyggelse. Observera att baksidan är mins lika elegant med sina smäckra vädringsbalkonger.
Till anläggningen hörde också en Konsumbutik med fyra lägenheter på övre botten. Idag är den naturligtvis stängd, men byggnaden står trots allt kvar i tämligen ursprungligt skick.
