Publicerat

Mollie Faustman, Ninnan och Siri

Jag läser Mollie Faustmans kåserisamling Indianer och vita (W&W, 1945). Det är ingen omistlig volym, utan den består mestadels av kåserier i en snäll och klok stil som ibland kan kännas lite väl präktig. Jag blir dock nyfiken på Mollie.

När jag läste om Siri Derkert figurerade också Mollie där. Båda var konstnärer och ställde ut på den utskällda fruntimmerstutställningen på Liljevalchs 1921. Albert Engström skrev i Strix: ”Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”. Särskilt Siri Derkert råkade illa ut den gången.

I kretsen kring kostnärskvinnorna fanns även Ninnan Santesson, också hon konstnär. Uppenbarligen var hon och Mollie mycket goda vänner. Men en dag mötte Ninnan Naima Wifstrand, den tjusiga damen med cigarrcigaretterna och den mörka rösten som en gång varit stor operettstjärna. Ninnan och Naima flyttade samman och bodde under en tid även i London, där Naima uppträdde med sin säregna röst. Bland annat medverkade hon vid den första tv-utsändningen i England 1933.

Mollie blev rosenrasande och sade helt upp bekantskapen med Ninnan och hälsade aldrig mer på henne när de möttes på bussen. Det måste ha varit starka känslor i omlopp.

Naima Wifstrand var förresten med vid det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire. Det kan vara roligt att veta i dessa dagar av nyväckt intresse för atonal musik.

Bilden ovan föreställer en affisch som Faustman gjorde inför valet 1938. Fin!

Publicerat

Naima Wifstrands helt utmärkta stil

I Karl Gerhards Katt bland hermeliner  fann jag bilden på Naima Wifstrand. En stiligare och mer genomtänkt klädsel får man leta efter. En gång i tiden, på 10-20-talen, var hon en den största operettprimadonnan i landet, men en dag tog rösten och karriären slut och hon stod utan både jobb och pengar, trots enorma inkomster under några år.

I slutet av 30-talet fick hon äntligen en roll som åter gjorde henne omtalad och eftersök, nämligen rollen som mor Peachum i Bertold Brechts Tolvskillingsoperan. Senare skrev Brecht Mutter Courage för just Naima, men jag har för mig att hon aldrig fick spela den rollen, men jag kan ha fel.

Jag läste hennes memoarer för några år sedan, men kan inte hitta boken nu. Jag minns dock att hon umgicks i kretsarna runt Siri Derkert och Ninnan Santesson och under den perioden träffade Brecht som flytt till Sverige under kriget och bodde på Lidingön där både Ninnan och Siri hade atelje.

Mest fascinerande är dock Naimas ansikte. Som en skulptur i vars yta de många och svåra åren avspelgar sig. Outsägligt vackert och så fint att hon till sist fann sin rätta plats i livet.