Rävjägarn

The Blitz på Great Queen Street, New Romantic, Rusty Egan, Steve Strange

Det vore intressant att åka tillbaka till 1979-80 och gå på The Blitz i Covent Garden. Bilden ovan föreställer en av ägarna, Steve Strange, och Boy George. Det var Strange och Rusty Egan som startade klubben Billys vilken så småningom blev The Blitz i nya, större lokaler.

Billys och The Blitz startade praktiskt taget New Romantic-vågen och de som gick till klubbarna blev trendsetters bland de unga. Gör en bildgoogling eller läs mer här och här. Eller klicka på taggen New romantic nedan.

Such a shame to believe in escape

Och nu har jag blivit helt besatt av Talk Talk. Det är de två första skivorna, The party’s over och It’s my life som ljuder i mina högtalare.

This endless sea of tears the feeling that I’ll drown
I”d try to catch them but they”re sure to touch the ground
My world of emptiness a child without a toy
Forgiving anything restore me to my joy
It’s so serious

Jag kan inte få nog av all dramatik, alla känslor. Eskapism. Jag förmodar att det var allt detta och mer därtill som bäddade för det ironiska 90-talet. Som jag inte alls uppskattade.

The party’s over
I never thought you’d stay
A style of reason
This life of masquerade

Debuten The party’s over producerades av Colin Thurston som låg bakom Duran Durans två första skivor. Låten Talk talk är rent bombastisk. I Today är de stora känslorna tillbaka igen:

Visions in my cell begin to breed
Was everything a fact of what I”d read
Excuse me while I spell my name
Boat and ship could sound the same
Catch me if you can but don”t delay

Talk Talk gjorde ytterligare ett par skivor. De lär vara alldeles ypperliga. Men, det är de två första som fångat mig. 1991 splittrades gruppen.

And they fall in love, they fall in love

Japan Gentlemen take polaroids, baksidesbilden

Det är icke första gången jag skriver om Japan, men nu när hösten är här och det är dags att damma av slängkappan, tända brasan och hälla i sig konjak, är det helt enkelt på sin plats att åter stifta bekantskap med herrarna i Japan.

Gentlemen take polaroids
They fall in love they fall in love
Gentlemen take polaroids
They fall in love they fall in love

Breathe life into me
Spin me round
And I’ll just sit and wonder why
Just a foreign town with a foreign mind
Why is everything so cut and dried?

För nog är det så, att herrar bör polaroidfotografera. Allra helst när de är förälskade.

Vi tittar på ytterligare en vacker bild. Kanske en av de bästa på David Sylvian. En gång var jag själv utspökad som en korsning mellan Sylvian och Ferry. Det blev inte helt lyckat, men viss charm har faktiskt bilden. Som sig bör, knusslades det inte med kajalen.

Men åter till Japan. Gentlemen take polaroids bör man naturligtvis se, likaså min favorit Life in Tokyo, älskar den låten! Dessutom är videon SNYGG. Stramare är däremot Visions of China som är svartvit och elegant. Ytterligare ett tips är The art of parties. Listan skulle kunna göras längre, men här sätter jag punkt.

Å denna new romantic-värld! Var höst vill man stiga in i den, omslutas och vandra på gatorna, gömma sig i mörkret och ha förbjudna rendez-vous när natten är på väg att bli till dag och sedan promenera hem i gryningen. Gråtandes. man vill plocka sommarens sista ros och man vill sitta i ett tyst vardagsrum och stirra ut i den mörka natten lyssnandes till brasans knaster och klockans rytmiska tickande.

Jag tror bestämt att jag är gjord för ett sådant liv.

(Klicka på taggen nedan, New romantic, för mer i samma stil.)

Jag fann mig här i bolster och läppar

Här har vi dem i färg, männen i Strasse som inte knusslade med sminket. Strasse är några av mina favoriter från det tidiga åttiotalets Sverige. De kom från Göteborg, dock tror jag att de hemsk gärna hade fötts i Tyskland, ty i tv:s Måndagsbörsen lät bandets sångare Ruzz som en barnförbjuden variant av Drottning Silvia. Strasses texter är mer än märkliga, i vissa fall helt obegripliga, men det gör dem knappast sämre.

Jackie Man skjuta kan, och allt du vill är hasa runt på kall divan. Söt sak har krossat dej och bitarna jag plockat upp efter lilla Joe. Dom väntar på att nummer få av Baby Pro. Slå hårdare….

Producent för den första skivan var Midge Ure från Ultravox vilket får betraktas som anmärkningsvärt. Tyvärr gick det raskt utför. Bandets sångare, Ruzz, avslutade sin karriär med en rutten singel utgiven av Medborgarskolan.

StrassePå bilden intill, som kommer från baksidan på Crash Slowly-singeln (som var en engelsk version av Långsam krasch), ses Ruzz posera i sina snygga stövlar. Nedanför står resten av bandet, rikligt försedda med kajal.

Lyssna genast på Kamouflage

Långsam krasch

Slå hårdare

Följa John

Cleo Chickan

Slår ett rejält slag för slängkappan

SlängkappanFör många år sedan, när jag bytt glesbygd mot storstad, valde jag alltsomoftast slängkappan när jag skulle gå bort. Plagget var inte alltigenom praktiskt, framförallt uppstod ofta problem när jag skulle hänga av mig i garderoben. Men jag härdade ut. Orsaken till min faiblesse var att jag ville vara som Tom Wolgers, och han hade slängkappa när det begav sig i börhjan av 80-talet.

Många år senare, närmare bestämt förra vårvintern, plockade jag fram mitt gamla plagg som jag inte använt på många år. Det var den gång jag agerade det gamla avdammande Dramatenspöken.

Slängkappan är ett trevligt plagg med anor. Ett plagg vars comeback jag förespråkar. Den för tankarna till Röda nejlikan, Brideshead revisited eller varför inte Oscar Wilde. Huruvida associationen är korrekt eller ej, är alls inte relevant. Det viktiga är den känsla som slängkappan förmedlar.

Slängkappan har den fördelen att den är dramatisk. Den ger ökad tyngd åt den banalaste av gester, den är utmärkt att söka skydd bakom i en trängd situation och den har en air av overklighet över sig.

Man kan också nynna Tangokavaljeren eller Månskenspromenaden och på så sätt försätta sig i en romantisk situation.

Kort sagt, slängkappan är ett verkligt kulturkonservativt plagg.

Speak easy, blaska med spritreklam

Tidningen Speak Easy 1983 gavs tidningen Speak Easy ut för första gången. Publikationen finansierades med spritreklam och delades bara ut på ställen med 18-årsgräns. Bakom tidningen stod Frederick Offrein som också arbetade som värd på klubben Atlantic (låg den vid Kungsträdgården kanhända?) och verkar ha varit en präktig linslus. Tidningen framstår åtminstone idag som rätt tafflig (omslaget är dock inte så dumt) och saknar helt spår av new romantic och det finns inte ett uns Stranded-erans charm. På mingelbilderna syns diverse utländska kändisar, svenska dito, både kända och mindre kända, samt gemene man.

Roligast i hela tidningen är dock reklamen för solarier (ja, ni läste rätt). Roligast är Sun Tropez vid Slussen. Jag undrar, när den sortens annonser kommer att komma tillbaka.

De två första numren av denna publikation finns här. Bläddra i dem, det är rätt lustiga. Skvallerspalten, Strikt privat, på sidan 3 är verkligen old-school.

Du trivs nog bäst så här, ett liv i exil

Nog är det ett snyggt omslag alltid, men hade jag fått in lp:n i scannern, hade jag föredragit den. Mockba Musics enda album är mycket tilltalande grafiskt sett. Bilden här intill är konvolutet till andra singeln Någon som du/Indiskret. Se en liten bild av lp-konvolutethär. Påpekas bör också att singeln In från kylan är utmärkt formgiven.

Till min förtjusning, ser jag att skivan finns på Spotify. De första 10 spåren är den ursprungliga utgåvan, de övriga sex är två singlar och en tolva. Jag föreslår att man börjar med att lyssna på spår nummerr 11 som är den helt förträffliga Exil och sedan hoppar till albumets början och lyssnar vidare. Det gör sig bra lite senare på kvällen, när det börjat bli mörkt och volymen är låg.

Jag var mycket förtjust i Mockba en gång i tiden, och skaffade mig, som jag tidigare har nämnt, en svart slängkappa för att se ut som Tom Wolgers. Lp:n är dramatisk och pretentiös; jag gillar den mycket. Någon vidare framgång tror jag inte att den blev, när den äntligen släpptes efter viss försening.

Och hur bra är inte texten på sina ställen: Som en kniv mot hud, det känns varje dag, som en mun mot ditt skinn, det känns varje dag eller Vi möts i passionen, i en natt utan slut. Ja, man kan skratta åt texterna, men jag gör inte det.

Men där växte bara vackra blommor

Jag lyssnar på Min trädgård (Spotify-länk) från Olle Ljungströms självbetitlade album från 1993. Tyvärr hade jag den på CD, så den åkte upp på vinden. Därför var det var länge sedan jag lyssnade på den. Men nu är det dags igen och åh vad den är bra!

Jag älskade skivan när den kom, precis som uppföljaren Världens räddaste man. Ett av favoritspåren var Min trädgård: I den trädgård som jag valt, växer bara vackra blommor. Fint tycker jag, att man kan odla och omge sig med dem och det man tycker om; så tolkar jag de vackra blommorna. Och dum vore man väl annars: om man inte odlade sådant som man verkligen tycker om och som man själv kan finna näring i.

Jag samlar vatten till dig,
heligt vatten till dig,
vi är idag, vi är imorgon,
vissa är lite för mer.

Och bilden! I mitten på 90-talet var även jag svag för kritstrecksrandigt. Jag hade en mellangrå kavaj med tunna, ljusa linjer. Och en väst. Vit skjorta och paletå. Några år senare fann jag mig en fez-liknande historia som jag gärna bar på huvudet. Bilden på Olle hade jag inte sett då, men nu, när jag för första gången ser den, väcks minnen. Och när jag lyssnar på musiken.

Spår att lyssna på: Du och jag, Minns i november och Drömmar.

Body and soul med Paris Bis

Det är möjligt att denna video knappt ens visades ens när det begav sig men här är den iallfall: Body and soul med Paris Bis, dvs Tom Wolgers och Irma Schultz.

Det var 1986 som Paris Bis släppte singeln och tolvan Body and soul. Mer blev det inte, om man undantar ett spår på Mekanos julskiva 1986, då under namnet Paris Bizarre. Wolgers egentliga mästerverk, ett något starkt ord i detta sammanhang, är Mockba Musics lp från 1984 som är ett mycket dramatisk album med titlar som Kniv mot hud. Och omslaget! som är att betrakta som mycket stiligt.

Paris Bis gjorde nog inte så mycket väsen av sig men Body and soul är en i mitt tyckte mycket maffig produktion. På skivans omslag finns en av 80-talets vackraste bilder på Irma och Tom.

Och jag var såpass svag för Tom Wolgers och hans stil, att jag skaffade en svart slängkappa, en gång för länge sedan – när det begav sig. Nu hänger den i garderoben och väntar på sin renässans och att än en gång få komma ut på galej.

Lustans lakejer och slängkappan

Lustans lakejer var definitivt mycket bättre när det begav sig och begav sig gjorde det till ungefär 1982. Sedan gick det bara utför. Under ett par år var Lustans bäst, men det visste inte jag som var lite för ung och framförallt bodde jag på vischan dit inga trendiga Stockholmsband nådde.

10 år senare upptäckte jag dem och då ville jag vara som Tom Wolgers och köpte slängkappa, men uppenbarligen hade vacktmästarna på Riche glömt hur man hanterade dyliga plagg; jag minns fortfarande hur fumliga de var och hur det vackra plagget hamnade på golvet. Tur att jag inte var alltför lättrörd, för då hade kajalen börjat rinna.

Och jag lusläste varenda Schlager från tidigt 80-tal och fick för mig att det man skulle dricka var Martini Bianco blandat med Russian, för det drack Tom. Jag kallade blandningen Indiskret, efter en Mockba Music-singel från 1982 men blev inte populär när jag frågade efter Russian i de amerikanska livsmedelsbutikerna under en USA-resa 1994.

På bilden ovan ser ni Tom, klaviaturspelaren, längst fram och Christer Hellman, trummisen, med de svarta handskarna längst till höger.

På YouTube finns nu några relativt nuypplagda Lustansklipp. Det första, som jag tror är från 1981-82, är Diamanter. Det andra klippet borde vara från 1984 och det är Begärets dunkla mål.

Läs mer om Lustans lakejer på Rävjägarn.

Gentlemen take polaroids

Först nu slår det mig; det är klart att man bara måste polaroidfotografera, precis som David Sylvain i Japan. Gentlemen take Polaroids är en finfin lp med en finfint omslag och dessutom det min favoritskiva med Japan. Kanske är det dags för mig att blondera luggen, den gode Davis höga kindben har jag redan.

Stilsäkert är ett ord som ofta och helt opåkallat, används i mäklarnas annonser. Här har vi dock en video som gör skäl för uttrycket.

För att citera Lustans lakejer: De rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtande laser och kolyresnö. En flicka jag ser, hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick.

Fåfängans marknad

Den härligaste bilden från åttiotalets galna period: Vanity Fairs A place in the sun (1983) med den klasiska koppelbilden. Skivan är Lustans lakejers försök till internationell lansering och en översättning av En plats i solen (1982). Resultatet blev inte särskilt lyckat, den svenska originalversionen är mycket bättre. Bilden ovan fanns ursprungligen på konvolutet till Läppar tiger, men det kommer mer till sin rätt här. Se videon till Lips are silent med Vanity Fair.

Reeperbahns sista skiva, Intriger

Reeperbahnd IntrigerJag har precis lyssnat på  Intriger, Reeperbahns sista skiva från 1983. Den är, i mitt tycke, en väldigt ojämn historia men några guldkorn finns och allra bäst är Små druvor. Den är mycket fin.

Han sover
det regnar
hål i paraplyet

Intriger finns numera på Spotify, så lyssna på dem där. Där finns också en bra samling med det bästa de gjort under sin karriär.

Samma år, fast vid årets början, släppte Reeperbahn Peep-Show; det är en helt formidabel skiva. En av de bästa svenska från 80-talet. Här finns bl.a. de fantastiska Marrakesh, Peep-Show, Älskling, du är som en pistol och min absoluta favorit; Gröna tapeter.
Jag leker doktor i mitt rum,
har praktik i min säng

Det finns faktiskt en hel del med Reeperbahn att köpa, både på nätet och i butik. Gör det, de tillhör guldklimparna från det svenska 80-talet. Dessa skivor gavs dessutom ut på Stranded, ett legendariskt bolag som ligger mig varmt om hjärtat och som hade både Ratata och Lustans lakejer i sitt stall. Det måste ha varit några fantastiska år där i början på 80-talet.

Blixtrande laser och kolsyresnö

Lustans lakejer

Dom rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtrande laser och kolsyresnö.
En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick.

Ingen har någonsin skildrat nattlivet som Lustans lakejer gjorde med låten Se men inte röra från 1980 (citatet ovan kommer därifrån). Låten gavs ursprungligen ut på Strandedsamlingen Popjob. Lyssna på Se men inte röra:

Jag skall börja bli elak

Nej, jag skall inte falla in i den populära bloggjargongen, jag citerar bara Lustans lakejers Diamanter. Texten fortsätter “jag skall odla mitt hat, för om hatet blir tillräckligt kallt ser man världen så klart.” Jag upptäckte Lustans för femton år sedan och var redan då i 20-årsåldern, men föll likväl pladask för den bästa av alla våra svenska grupper. Debuten,Lustans Lakejer, tog det sin tid att riktigt uppskatta, men album nr 2, Rendez-vous i Rio, var ett praktfull new romantic-alster, fylld av dängor, redan från början. Skiva 3, En plats i solen, som producerades av Richard Barbier i då enormt stora Japan, är mer lågmäld men en väldigt bra skiva den med. Sedan åkte Johan Kindes skapelse störtlopp mot avgrunden. De 3 första skivorna hör självklart hemma på min top 5 (eller 10) över svenska 80-talsplattor.Nu finns hela Lustans produktionen på box, så det är bara att handla (även om de ursprungliga skivorna på bolaget Stranded är mycket trevligare att äga, fantastiska innerkonvolut!). Stranded hade för övrigt även Reeperbahn och Ratata i sitt stall, tillsammans var de hörnstenarna i det tidiga svenska 80-talet. Mer om det en annan gång.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur