Publicerat

Armfeldts i Sommarnattens leende

Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck som som mor och dotter Armfeldt i Ingmar Bergmans fantastiska film Sommarnattens leende hör till de verkliga pärlorna i den svenska filmhistorien och de verkligen perfekt avv SVT valde att visa denan film som måndagsmatiné. Bergman har jag dock aldrig förstått mig på, kanske mest för att övriga filmmakare, kritiker och cineaster blivit som lamslagna av hans storhet.

Gunnar Björnstrand som den kärlekskranka advokaten och Harriet Andersson som den villiga jungfrun är två andra karaktärer som man inte kan annat än älska. När Andersson knäpper upp blusen och gör den stackars unga och fagra Björn Bjelfvenstam smått galen förstår man varför Mai Zetterling valde henne till rollen som Agda i filmatiseringen av Fröknarna von Pahlen.

Dagen därpå var det dags för ännu en film, Karin Ekelunds näst sista spelfilm, Supé för två (1947) som är en svensk variant på den franska filmen L’ inévitable Monsieur Dubois. Ekelund en parfymdirektör med en nöjeslysten lillasyster. Bocken i örtagård gestaltas av spelar mot Edvin Adolphson och han är verkligen rolig, lika rolig som Ekelund är elegant. Mimi Pollack som Elekunds sekreterare är heller inte dum, precis som Douglas Håge. En rätt bra film tycker jag, elegant och kvick.

Karin Ekelunds nästa och tillika sista film, Så tuktas kärleken, kom först 1955 och den gjoreds många år senare i en nyinspelning och fickdå namnet Lust och fägring stor.

Publicerat

Mollie Faustman, Ninnan och Siri

Jag läser Mollie Faustmans kåserisamling Indianer och vita (W&W, 1945). Det är ingen omistlig volym, utan den består mestadels av kåserier i en snäll och klok stil som ibland kan kännas lite väl präktig. Jag blir dock nyfiken på Mollie.

När jag läste om Siri Derkert figurerade också Mollie där. Båda var konstnärer och ställde ut på den utskällda fruntimmerstutställningen på Liljevalchs 1921. Albert Engström skrev i Strix: ”Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”. Särskilt Siri Derkert råkade illa ut den gången.

I kretsen kring kostnärskvinnorna fanns även Ninnan Santesson, också hon konstnär. Uppenbarligen var hon och Mollie mycket goda vänner. Men en dag mötte Ninnan Naima Wifstrand, den tjusiga damen med cigarrcigaretterna och den mörka rösten som en gång varit stor operettstjärna. Ninnan och Naima flyttade samman och bodde under en tid även i London, där Naima uppträdde med sin säregna röst. Bland annat medverkade hon vid den första tv-utsändningen i England 1933.

Mollie blev rosenrasande och sade helt upp bekantskapen med Ninnan och hälsade aldrig mer på henne när de möttes på bussen. Det måste ha varit starka känslor i omlopp.

Naima Wifstrand var förresten med vid det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire. Det kan vara roligt att veta i dessa dagar av nyväckt intresse för atonal musik.

Bilden ovan föreställer en affisch som Faustman gjorde inför valet 1938. Fin!

Publicerat

Naima Wifstrands helt utmärkta stil

I Karl Gerhards Katt bland hermeliner  fann jag bilden på Naima Wifstrand. En stiligare och mer genomtänkt klädsel får man leta efter. En gång i tiden, på 10-20-talen, var hon en den största operettprimadonnan i landet, men en dag tog rösten och karriären slut och hon stod utan både jobb och pengar, trots enorma inkomster under några år.

I slutet av 30-talet fick hon äntligen en roll som åter gjorde henne omtalad och eftersök, nämligen rollen som mor Peachum i Bertold Brechts Tolvskillingsoperan. Senare skrev Brecht Mutter Courage för just Naima, men jag har för mig att hon aldrig fick spela den rollen, men jag kan ha fel.

Jag läste hennes memoarer för några år sedan, men kan inte hitta boken nu. Jag minns dock att hon umgicks i kretsarna runt Siri Derkert och Ninnan Santesson och under den perioden träffade Brecht som flytt till Sverige under kriget och bodde på Lidingön där både Ninnan och Siri hade atelje.

Mest fascinerande är dock Naimas ansikte. Som en skulptur i vars yta de många och svåra åren avspelgar sig. Outsägligt vackert och så fint att hon till sist fann sin rätta plats i livet.

Publicerat

Unge Carl Gustav Kruuse af Verchou

I nummer 2 av Svensk scenkonst och film fann jag en vacker bild. Den föreställer balettmästaren och koreografen friherre Carl Gustav Kruuse af Verchou. Jag vet inte vad som är bäst, namnet eller bilden. Unge Kruuse af Verchou verkar ha varit framgångsrik, ty han finns på Wikipedia, och där står att läsa att han under ett drygt års tid var gift med Marianne Aminoff, finskättad skådespelerska och adelsdam.

Kruuse af Verchou älskar att dansa och sätter all slags dans lika högt. Texterna är som ni säkert förstår av en viss genre och samtliga medverkande framstår som ödmjuka tjänare i konstens tjänst.

Svensk scenkonst och film är något av ett praktverk med mängder av bilder på svenska artister. Trycket är förstklassigt och verket gavs ut runt 1939-40. Här finns bland annat bilder på Gösta Ekman, Tora Teje och Naima Wifstrand. Porträtten är i många fall utmärkt fotograferade och inte sällan underkastade en utförlig retusch.  Denna analoga form av bildmanipulation tycker jag om. Resultatet påminner ibland mer om en målning än om en bild och det är inte det sämsta.

Här ytterligare en bild på samme man från Svensk scenkonst och film.