Jag läser Mollie Faustmans kåserisamling Indianer och vita (W&W, 1945). Det är ingen omistlig volym, utan den består mestadels av kåserier i en snäll och klok stil som ibland kan kännas lite väl präktig. Jag blir dock nyfiken på Mollie.

När jag läste om Siri Derkert figurerade också Mollie där. Båda var konstnärer och ställde ut på den utskällda fruntimmerstutställningen på Liljevalchs 1921. Albert Engström skrev i Strix: “Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”. Särskilt Siri Derkert råkade illa ut den gången.

I kretsen kring kostnärskvinnorna fanns även Ninnan Santesson, också hon konstnär. Uppenbarligen var hon och Mollie mycket goda vänner. Men en dag mötte Ninnan Naima Wifstrand, den tjusiga damen med cigarrcigaretterna och den mörka rösten som en gång varit stor operettstjärna. Ninnan och Naima flyttade samman och bodde under en tid även i London, där Naima uppträdde med sin säregna röst. Bland annat medverkade hon vid den första tv-utsändningen i England 1933.

Mollie blev rosenrasande och sade helt upp bekantskapen med Ninnan och hälsade aldrig mer på henne när de möttes på bussen. Det måste ha varit starka känslor i omlopp.

Naima Wifstrand var förresten med vid det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire. Det kan vara roligt att veta i dessa dagar av nyväckt intresse för atonal musik.

Bilden ovan föreställer en affisch som Faustman gjorde inför valet 1938. Fin!