Rävjägarn

Göta Ljungberg och Panis angelicus

Hjördis Schymberg är inte den enda av våra sopraner som är bördig från Sundsvall. Vi har också Göta Ljungberg som föddes i Norrlandsstaden 1893 och utbildades av samma sångpedagog som bla Kirsten Flagstad (han hette Gillis Bratt). Göta var bland annat Wagnersångeska och jobbade tidvis i Berlin (Staadsoper from 1926). Mellan 1932-1935 hade hon engagemang vid Metropolitan i New York.

Jag hittade en skiva med henne i mitt skivbibliotek som är inspelad runt 1930.

Lyssna på Panis angelicus

och Ave Maria

På bilden ovan ser ni Göta Ljungberg som Salome, liggandes i en dramatisk pose.

Yes and I ain’t saying you ain’t pretty

När jag växte upp brukade jag, åtminstone under den första och andra sommaren, lyssna på ett radioprogram som hette smultron och tång. Det presenterades av Pekka Heino, Thomas Gylling och Pontus Enhörning. Vissa melodier som jag upptäckte då har stannat kvar i mitt minne. Jag minns Bobby Darins Words och jag minns framförallt Different drum, fast på den tiden trodde jag att den hette Distant drums. För några månader sedan hörde jag den på radion och försökte googla den, vilket naturligtvis inte alls gick bra. Men i torsdags spelades den på Vurma och jag frågade servitören som berättade att det var Stone Poneys som gjort den. Stone Poneys var en grupp som var verksam i mitten av 60-talet och vars lead singer var Linda Ronstadt. Enligt Wikipedia sjöng de “folk-rock”, en genre jag inte är speciellt förtjust i, precis som progg. Usch. Nå, låten är trots allt riktigt bra, även om jag tycker lite mindre om den när jag nu vet var den hör hemma. Men jag skall inte avskräcka er, lyssna på Diffrent drum.

 

Earl Hines & You can depend on me

En Earl Hines-gammal platta som spelades in redan 1940 och gavs ut på Bluebird B-10792. Det dröjde dock innan den letade sig till Sverige och först i september 1944 låg den nypressad i skivaffärerna. Bakom mikrofonen hittar vi Walter Fuller.

Lecuona Cuban Boys, Oye mi rumba

Lecuona Cuban Boys är en av mina favoriter och jag har en hel del av deras plattor som verkar ha såld i stora upplagor här i Sverige på 30-40-talen. De kom nästan uteslutande på engelska Columbia och är i stort sett alltid värda att köpas. Just denna låt är jag dock inte säker på att jag har, men däremot är det roligt att äntligen hitta ett klipp där man får se dem “live”. Lyssna!

Kvällen är farlig, men kärleken ljuv

Kvällen är farlig

Åhlén och Holm startade 1932 ett eget skivmärke för att kunna sälja prisbilliga inspelningar till sina kunder. Etiketten fick namnet Dixi som två år senare döptes om till Silverton. Vilka orkestrar som medverkar på skivorna är inte lätt att veta, ty på etiketten står ofta det mycket diffusa “Dansorkester med refrängsång”.

1940 gavs en platta ut som ligger i en av mina skivhyllor. På des ena sida finns spåret Kvällen är farlig (men kärleken ljuv) av Kai Gullmar och Gus Morris För sången står Olle Tahlén, men vilken orkestern är som spelar vet jag inte. Den är dock inspelad i Odeons studio i Stockholm den 8:e december 1939. Skivan gavs ut i januari 1940.

Hanser Lina Göransson från Orsa

Hanser Lina Andersdotter gjorde under ett par års tid stor lycka på Operan i Stockholm, men lämnade redan 1941 operahuset och kom sedan att turnera i Sverige och USA.

Dalkullan Hanser Lina Andersdotter föddes 1908 och upptäcktes av Hugo Alfvén 1926 när hon kom precis kommit hem från Spirisby där hon vallat korna och komponerat en egen vallåt.

Hanser Lina kom att bli medlem av Orsa kyrkokör och gifte sig så småningom med kantorn Erik Göransson. 1939 debuterade hon på Kungliga Operan i Stockholm som Santuzza i Cavalleria Rusticana och sjöng mot Jussi Björling. Dagens Nyheters Curt Berg skrev: ”En av de bästa debuter undertecknad varit med om på Operan… en kärnfull, redan färdigbehandlad sopran, vars besjälade timbre är påfallande”.

Hanser Lina trivdes aldrig på Operan och föredrog istället att turnera med maken som ackompanjatör. Tyvärr har jag aldrig hört henne sjunga, men det finns inspelningar, både gjorda för för radion samt någon enstaka skiva. Detta  framgår av en sökning i SLBA.

Carola och Heikki Sarmanto trio 1966

Den 5:e juni 1966 gick Carola Standertskjöld och Heikki Sarmanto trio in i YLE:s studio på Liisankatu i Helsingfors för att spela in 10 jazzlåtar som äntligen har getts ut på grammofonskiva.

1961 letade Esa Pethman quartet efter en ny sångerska och fann den då 20-åringa Carola Standertskjöld med sin märka och uttrycksfulla röst. Kombinationen blev lyckad och under ett par år turnerade de tillsammans, främst i Finland men även i Polen och Tjeckoslovakien. På repertoaren stod mycket jazz, men också tango och den latinamerikanska musik som efterfrågades bl.a. på skoldanser. 1963 släpptes Carola sin första singel och i takt med att hon blev en mer och mer efterfrågad artist, fick hon allt mindre tid för jazzen och Esa Pethman quartet.

1966 fick hon dock ett erbjudande om att spela in ett antal jazzlåtar med Heikki Sarmanto trio, som bestod av Saramato (piano),  Tapaninen (bas) och  Reino Laine (trummor). De flesta av låtarna sattes på första tagningen, endast The Flame finns i två olika versioner. Om resultatet någonsin sändes i finsk radio vet jag inte, men banden blev liggande och först 2004 sammanställdes den cd som fick namnet Carola & Heikki Sarmanto Trio och som innehåller de 10 spåren från studion, ett liveframträdande från samma år samt den andra tagningen av The Flame.  Lp-versionen är något bantad och består av de 10 studioinspelningarna samt 2 livespår. Jag hade turen att hitta ett exemplar via discogs, helt ospelat, vilket gjorde mig mycket glad! En del av spåren finns tillgängliga på Spotify, men inte alla.

Detta är en mycket bra skiva. Att dra en parallell mellan den och Zetterlunds Waltz for Debby är inte så dumt, även om de två sångerskorna inte är speciellt lika när det kommer till rösten. Min absoluta favorit är Don’t smoke in bed. Så enkel och så elegant och så kraftfull. Jämför man med Nina Simones version behöver Standertskjöld inte på något sätt skämmas. Tvärtom.

Jag tycker mycket om Carola Standertskjölds röst och tillsammans med en trio kommer den verkligen till sin rätt. Det är svårt att jämföra henne med någon annan. Hon har en egen röst och en styrka som inte är alltför vanlig. Lyssna bara på Sunrise, Sunset. Det finns tillfällen när den inte riktigt träffar rätt, nu menar jag inte att hon sjunger falskt, utan snarare att hon och kompositionen inte blir till ett, men det är små försumbara undantag. På det stora hela är detta en inspelning som man bör ha i sitt skivbibliotek, gärna intill andra mästare i genren.

 

Allra sista flamman av dagen är förbi

Det är en dramatisk himmel som tornar upp sig bakom vattenreservoaren vid Lill-Jans. Kanske är det Vår Herre som fräser och frustar över hur allt elände i vår värld. Jag betvivlar att han tycker att bankerna i västvärlden har har uppträtt ansvarsfullt.

Låt oss nu glömma det eländet och istället unna oss lite stadsromantik. Dofterna, luften och tystnaden är inte densamma som på landet. Lika lite som jag kan glömma den klara, svala och doftande Norrlandsnatten när det börjat skymma i början av augusti, lika lite kan jag glömma Sibyllegatan en mörk natt med våt asfalt och råkall kyla en natt i november. Och båda har sin charm.

Stadsromantiken flödade i grammofonaffärerna under en lång period av 1900-talet, precis som inom litteraturer (kanske mest i de något sämre genrerna). Ivar-Lo Johanssons roman Kungsgatan visar dock på baksidan av ungdomens längtan att lämna landsbygden för ett liv i staden.

När kvällens mörker sig sänker, jag ser från mitt fönster vår stad, den som många vackra tankar skänker, om dig finns ännu oskrivna blad.

Varje gång jag blir besviken, staden delar troget min sorg.

Dessa två inspelningar från 1942 med Sam Samsons orkester och Greta Wassberg vid mikrofonen gjordes i Sagabiografen på Kungsgatan men utgavs först 1943. Här finns inte någon statarflicka vid namn Martha som prostituerar sig. Här är drömmarna ljusa som den skira sommarnatten.

Nattens melodi

Stadens melodi

Phil Spectors A christmas gift for you

A christmas gift for you cover

En av de bästa julskivor som gjorts! Skivan släpptes ursprungligen lagom till julen 1963 och sedan dess har den nog betraktats som en riktig klassiker. Att hitta den första utgåvan är dock inte lätt idag och lyckas man blir det dyrt.

Hela skiva är fylld av klassiska jullåtar i riktigt maffig Phil Spector-produktion. Min absoluta favorit är Christmas (baby please come home) som är rent bombastisk. Jag älskar verkligen den inspelningen! Darlene Loves röst är kraftfull. Snön ligger meterdjup, kyrkklockorna klämtar och stjärnorna glittrar och hon är övergiven och ensam.

Ronettes version av White christmas är en annan klassiker. Den nyskrivna versen om den grönskan i Los Angeles är heller inte dum. Detta är ytterligare en favorit!

Jag kan inte säg att det finns något dåligt spår på denna utomordentliga julskiva. Skaffa den om ni inte redan har den!

Sarah Vaughan sjöng Tenderly 1958

Ett riktigt fint klipp med Sarah Vaughan från femtiotalets slut fann jag nyligen på YouTube. Jag är mycket svag för den unga Sarah som ofta framträdde med lite mindre orkestrar. hennes röst är så ung och ljuv, men också mycket kraftfull. Lyssna på Tenderly!

Hjördis Schymbergs svenska folkvisa

Dags för den vemodiga svenska folkvisan som här framförs av den vackra men bortglömda rösten.

I mitt tämligen omfattande skivbibliotek fattas av någon anledning post B50 som skulle ha innehållit Hjördis Schymbergs insjungning av Madame Butterfly – faktiskt en av mina favoriter just nu – och det får man verkligen beklaga och jag får nöja mig med Maria Callas version av nämnda stycke vilket inte är det sämsta, men nog hade man velat höra den svenska stämman från Alnön utanför Sundsvall.

Men som tur är har jag en annan skiva. Inspelad av tyska tekniker, men trots detta inte särskilt välljudande, sjunger här Schymberg de finaste av svenska folkvisor. Man blir lite högtidlig inombords när man lyssnar, inte minst när hon stämmer upp Ack Värmeland du sköna och Vårvindar friska; skogarna, bergen och vattnet som flyter fram där nere i dalen är vad man ser framför sig. Och lukten av skog. (Telefunken 1943, Stockholms Radioorkester, dirigent Tor Mann).

The modern jazz sextet på Norgran

Modern jazz sextet

Ett album från 1956, utgivet på Norgran MGN-1076, fann jag i en bunt med plattor på Hötorget. Tyvärr saknades det vackra omslaget, men skivan var dessbättre praktiskt taget i nyskick. Jag hade aldrig hört talas om inspelningarna och blev mycket glad åt skivan. Sextetten består av Dizzy Gillespie (trumpet), Sonny Stitt (alt- och tenorsax), John Lewis (piano), Clifton “Skeeter” Best (gitarr), Percy Heath (bas) och Charlie Persip (trummor). Om jag skall säga något negativt om skivan så är det att där finns en gitarr. Gitarr och jazz är inte riktigt en kombination som tilltalar mig, men i övrigt är det jazz av fint märke på Norman Grantz egna etikett. Lyssna på Mean to me.

Olavi Virta, finsk sångare med röst!

Vårt östra grannlands fantastiske sångare Olavi Virta sjöng både tango och italienska sånger. Här en fantastisk inspelning av Guarda Che Luna. Olavi var mycket populär, men från slutet av 50-talet gjorde hans alkoholmissbruk att karriären mer och mer ebbade ut. I början av 70-talet dog han, inte ens sextio år fyllda.

Det finns många vackra inspelningar med Virta. Lyssna t.ex. på Punatukka, Tie (Gelsomina från filmen La Strada) och Syysunelmia (Höstdrömmar).

Art Blakey and the Jazz Messengers spelar favoriten A Night In Tunisia

En jazzklassiker! Jag är mycket svag för Art Blakey och hans Jazz Messengers. Den första inspelning med Jazz Messengers gjordes 1954 och då medverkade även Horace Silver, Hank Mobley och Kenny Dorham. Sättningen skiftade allt efter åren gick och många blev kända och skapade egna grupper som vann berömmelse. Till de ovan nämnda namnen fogar jag Wayne Shorter, Lee Morgan, Curtis Fuller och Freddie Hubbard.

Albumet A night in tunisia släpptes på Blue Note 1960 och är en riktig klassiker. Jag har både den och andra med the Jazz Messengers och jag köper ständigt på mig skivor med de musiker som slog igenom i Blakeys band.

Helen Merrills fantastiska debutplatta

Helen Merrill

Det blir lätt superlativ på superlativ när jag skriver om jazz. Inte så konstigt, ty jag väljer bara ut de plattor som jag tycker är riktigt bra. En av de allra bästa jag hört på ett ta är Helen Merrills debut som släpptes på Mercurys jazzetikett EmArcy 1954.

Det första spår jag hörde var Yesterdays, ty jag råkade spela b-sidan först. Vilken underbara inspelning! Den inledande trumpeten, Merrills fantastiska röst. Den blev genast min absoluta favorit, precis som Don’t explain och What’s new.

Albumet arrangerades av Quincy Joes och jag tror att man kan säga att det är Clifford Brown som leder musikerna. Detta är verkligen en jazzplatta där både vokalist och musiker håller hög klass. Ofta är det antingen eller, men då och då träffar man på vokalister som får förmånen att sjunga till riktigt fina mindre orkestrar och då är förutsättning de bästa.

You’d Be So Nice To Come Home To

Helen Merrills debutplatta från 1954 är ett fantastiskt album och förmodligen hennes bästa. Ett av spåren på skivan framför hon på Festival de Jazz d’Antibes i Juan-les-Pins i juli 1961. Lyssna!

Mästerverket Blues in C sharp minor

Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik. Bland de första artisterna som kom i fråga hörde Billie Holiday som vid den tiden spelade med Teddy Wilsons orkester.

Året därpå, 1936, spelade Wilson och hans orkester in Blues in C sharp minor, som jag betraktar som ett riktigt mästerverk. Suggestivare kan knappast en jazzinspelning bli.

Lyssna på Blues in C sharp minor

På den utmärkta sajten http://www.jazzdisco.org hittar jag följande information om inspelningen: Roy Eldridge (tp) Buster Bailey (cl) Chu Berry (ts) Teddy Wilson (p) Bob Lessey (g) Israel Crosby (b) Sidney Catlett (d) Chicago, IL, May 14, 1936. Brunswick 7684.

Ty New York var ett skönt instrument

Något osammanhängande och jazzrelaterat.

Ovan Take five med Dave Brubeck, det amerikanska original som sedan spelades in av Monica Zetterlund under titeln I New York med  svensk text av Beppe Wolgers.

Någonstans i stans ödslighet, kände jag en nervositet, där finns allt det vackra jag vet, staden med musik

Och apropå Zetterlund så tycker jag att Var blev ni av är något man bör lyssna på. Den  var ett av numren i Svea Hund 1976. Redan 1971 blev Where Did They Go, som den heter på engelskan, en stor sak för Peggy Lee. Den är så vacker och så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – känslan av glädje som trots allt finns kvar.

I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.

Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.

I Got It Bad And That Ain’t Good

Här har vi Ivie Anderson, Duke Ellingtons  vokalist mellan 1931-42. Det är sällan man ser så stenhårda damer på gatan. Evie fick problem med astma i början av 40-talet och slutade sjunga. Här är ett klipp där hon sjunger I Got It Bad And That Ain’t Good. Duke hade många andra vokalister genom åren, bland andra Art Lund, Dolores Parker och Alice Babs.

I början av 30-talet var Ellington en av de allra bästa inom jazzen. Han hade redan spelat in Black and tan fantasy, Mood indigo och ökenromantiska Caravan. För att inte tala om Blue Serge! I början av 40-talet satte han samman Black, brown and beige, en konsert som berättade om den afroamerikanska befolkningen i USA.

1963 träffade Duke Alice Babs och insåg hennes resurser. Samma år spelade de in en skiva i Paris, Serenade to Sweden. Den är inte så tokig, men jag är osäker om den givits ut på CD, troligtvis inte.

Sarah Vaughans vackra Swingin’ Easy

sarah vaughan swingin easy

Sarah Vaughans Swingin’ Easy hör verkligen till de bästa vokala jazzplattorna från 50-talet. Av de tolv inspelningarna är åtta gjorda 1954 och då utgivna på en 10-tums-lp med titeln Images. När de större lp-skivorna slog igenom på allvar, gav man ut inspelningarna igen och kompletterade med ytterligare som gjordes i början av 1957.

Egentligen finns det bara ett dåligt spår och det är öppningsspåret, a-sidans Shulie A Bop. Inte för att den rä direkt dålig, nej, bara för att den inte passar in. Den följs av Lover Man, I Cried For You och Polka Dots And Moonbeams som samtliga håller mycket hög klass. Det sista spåret på denna sida är dock skivans bästa. Words Can’t Describe är en helt magnifik inspelning av en melodi jag aldrig hört förut. Hur underbar är inte känslan när man hör en sång man aldrig hörtförut och fullkomligt älskar den! Det sparsmakade ackompanjemanget skall ha en stor eloge.

På skivans andra sida finner vi en rad klassiker: Prelude to a Kiss, You Hit the Spot, Pennies from Heaven, If I Knew Then (What I Know Now), Body and Soul och They Can’t Take That Away from Me. den sist nämnda är en verklig favorit.

På skivan medverkar Jimmy Jones/John Malachi på piano, Richard Davis/Joe Benjamin på bas och Roy Haynes på trummor. EmArcy var Mercurys jazzetikett och skivan har förlaktligen katalognumret EmArcy 36109. Vill man lyssna på den så finns den nog på Spotify.

Gold Star på 6252 Santa Monica Blvd

Gold Star studios i Los Angeles är en verklig ikon i pophistorien, även om den inte längre finns kvar. Mest känt är den, åtminstone för mig, som hemvist för Phil Spectors Wall of Sound-inspelningar med  bl.a. Ronettes, Crystals och The Righteous Brothers. I studion fanns en ekokammare som ansågs mycket lyckad säkerligen är en av förklaringarna till det maffiga ljudet på många inspelningar.

 

Veronica “Ronnie” Spector i Gold Star studios med Phil Spector i bakgrunden. När Phil laserade Ronettes var han fortfarande gift med Anette och strax intill etiketten, precis där spåren slutar på en 45-varvssingel, brukade han låta gravera in PHIL + ANETTE. Så också på Be my baby som var Ronettes första singel. Men sedan kraschade äktenskapet och Veronica Bennett blev fru Spector och den romantiska gravyren försvann.

Why can’t you see the detour ahead?

Jag upptäckte en gammal jazzplatta som jag aldrig hörtförut: Howard McGhees Nobody Knows You When You”re Down And Out (YouTube-länk), en United Artists-inspelning från 1962. Rätt snygg måste jag säga, även om jag har lite svårt för orgeln. Omslaget är fint, dessutom.
Wake up slow down
Before you crash and brake your heart
Gullible clown
You fool, you”re heading
In the wrong direction
Can’t you see the detour ahead

Detour ahead, en Billie Holiday-inspelning från tidigt 50-tal gjord efter att hon hade dumpats av Decca och innan hon fick kontrakt med Norman Grantz bolag. Riktigt bra är den och så sorglig och uppgiven.

Apropå Grantz så slår jag ett slag för Jazz at the philharmonic, här i ett klipp från ett framträdande i Helsinki 1953.

Tchaikovskys violinkonsert i D dur

Deutsches Opernhaus Berlin

Söndagsmusik. Tchaikovsky violinkonser i d dur opus 35. Det är en tysk inspelning från 1939 med professor Georg Kulenkampff på violin och orkestern leds (Orchester des Deutschen Operahauses berlin) av generalmusikdirektör Artur Rother. Verkligen tjusiga titlar.

Stycket är som sagt inspelat 1939, strax innan eller precis efter krigsutbrottet vilket måste ha varit en speciell tid. Jag förmodar att det låg mer av seger i luften i Tyskland än på många andra håll i Europa. Violinisten, Georg Kulenkampff, dog ung, redan 1948. År 1944 flyttade han till Schweiz. Kanske berodde detta på den politiska situationen i Tyskland, jag vet inte. Han kan dock knappast ha varit av judisk börd.

Lyssna på Tchaikovskys vackra och vemodiga violinkonsert D-dur op. 35.

Inspelningen gavs ut på 4 stycken 78-varvsskivor (Telefunken) vilket är förklaringen till de kortare avbrott som med jämna mellanrum inträffar.

Om en Scandale aux Champs-Élysées

1949_Scandale_aux_Champs_ElyseesI ett stort parisiskt varuhus mördas den ena stjärnmannekängen efter den andra. Vem står på tur? Polisen arbetar febrilt.

I den dramatiska filmen Scandale aux Champs-Élysées spelas två melodier varav Bolero blev den mest populära. Originalinspelningen gjordes av Jacqueline François med Paul Durands orkester (Durand var tillika kompositör).

Mademoiselle de Paris

Bolero

Precis som Lucienne Boyer och Patachou, är Jacqueline François idag tämligen, för att inte säga helt, bortglömd. Lite synd kan man tycka, ty onekligen är det en ganska fin fransk air över dessa artisters insjungningar. För att inte tala om Joséphine Bakers väldigt vackra Mon coeur est un oiseau de iles och Charles Trenets lätt uttjatade La mer (Spotify). Fransk vår!

Men glöm dock ej, att du tillhör mej

Här en vid första mötet banal tidigt 50-talsschlager som jag numera tycker mycket om. Texten är faktiskt helt fantastisk och jag tror nog att den är bättre idag än den gång det begav sig. Den svenska versionen är faktiskt att föredra, även om Dean Martin är nog så smördrypande härlig i det vackra klippet ovan. Av engelskspråkiga inspelningar kan dock Patsy Clines eller The Duprees rekommenderas.

Men nu Staffans Broms svenska cover från 1953 som fått titeln Du tillhör mig. Den handlar om kärlek, trygghet och frihet. Mer behöver inte sägas.

Pyramiderna vid Nilens strand,
en oas vid horisontens rand,
om du ser en hägring,
glöm då ej att du tillhör mig.

Se Champs-Elyssess i all dess prakt,
njut av Söderhavets trollska makt,
om du blir bedårad,
glöm då ej att du tillhör mig.

Lyssna på Du tillhör mig:

Mr Paganini, please play my rhapsody

Freddy Martin hette en orkesterledare som en gång under storbandseran satte i system att förvandla välkända klassiska konserter till 3-minuters dansdängor. Mest känd är nog hans version av Warszawakonserten, men både Grieg, Rachmaninoff och Tjajkovskij fann sin väg till danspalatsen genom hans förmedling. Bra vet jag inte om man kan kalla dessa märkliga utgåvor, dramatiska är de iallfall och kanske kan de än i dag ha sitt existensberättigande om timmen är sen och sällskapet framför brasan det rätta.

Även Glenn Miller gav sig in i denna dubiösa genre med Cradle song som bygger på ett stycke av Brahms. Den är inte helt misslyckad, utan snarare riktigt bra, precis som hans version av den klassiska ryska folkvisan Song of the volga boatman. Även Tommy Dorsey lämnade sitt bidrag till denna genre, men tyvärr har jag glömt titlarna, men de ligger någonstans i skivhyllan.

Så till Mills Brothers som 1938 gjorde swing med hjälp av Mr Paganini. En riktig liten pärla tycker jag. Mills Brothers är överlag en fin vokalgrupp, särskilt gillar jag deras duett med Ella Fitzgerald, Dedicated to you. Men här har vi iallfall Mr Paganini:

There’s always Dangerous moonlight

En väldigt romantisk filmtitel tillhörande en gammal krigsfilm från 1941. Dangerous moonlight är ett engelskt drama som handlar om nazisternas belägring av Polen. Ledmotivet i filmen är Warsawakonserten, som blev enormt populär. Den finns inspelad i flera olika versioner men här har jag plockat fram den som spelas i filmen. Lyssna på Warsaw Concerto med London symphony orchestra:

Läs mer om filmen och musiken här.

Bob Laine med Stan Hasselgard

Bob Laine hade en gång en svensk orkester bland andra bestod av den legendariske klarinettisten Åke “Stan Hasselgard” Hasselgård . Den 3 maj 1947 spelade de in några, i mitt tycke, tämligen moderna alster. Det här var precis innan Sverige blev det jazzland som vi faktiskt var på femtiotalet, när både Stan Getz och James Moody spelade in skivor i Sverige med svenska musiker.

Här är Am i blue, som jag var mycket förtjust i när jag var i 20-årsåldern

samt b-sidan Blues Cupol

Den senare skriven av Bob och Gösta Törner. Leta gärna efter dessa inspelningar, tyvärr tror jag att de är mycket svåra att finna.

Bob Laine föddes i Stockholm 1910 och begav sig till USA 1929 för att få uppleva den amerikanska jazzmusiken men blev kvar där och återvände inte förrän besöket i Sverige år 1947. Åren i USA var tämligen framgångsrika och Laine spelade med många välkända amerikanska musiker, även om han aldrig själv blev ett stort namn. Efter besöket i hemlandet, återvände han till USA. Till USA åkte även Stan Hasselgard. Stan dog redan i november 1948 i en bilolycka efter att ha gjort amerikansk karriär och fått den äran att spela med Benny Goodmans orkester samt blivit smått känd för inspelningen av Swedish Pastry med bl.a. Red Norvo och Barney Kessel. Här en bild på dessa musiker.

Jeune homme, Aimez-vous Brahms?

Francoise Sagan debuterade som bekant med Bonjour Tristesse 1954. 1959 skrev hon Aimez-vous Brahms? som 1961 blev till film med Ingrid Bergman, Yves Montand och Anthony Perkins. Se filmens trailer här eller kanske detta klipp.

Ingrid Bergman tröttnar på sin ständigt otrogne man, Yves, och blir förälskad i den unge Anthony. Man får förmoda att det slutar illa. Jag har visserligen varken läst boken eller sett filmen, men den är ju fransk. Däremot har jag läst några andra Sagan-böcker: Ett moln på min himmel (Bonjour tristesse), Något av ett leende och De underbara molnen. Jag tyckte om dem alla.

Musiken i filmen Aimez-vous Brahms? är mycket vacker. Särskilt svag är jag för den passage i Brahms tredje symfoni, tredje satsen, som blivit till detta vackra stycke som spelas av George Autics orkester:

Även Serge Gainsbourg fann detta stycke tilltalande och satte text till det vilket resulterade i Jane Birkins Baby alone in Babylone.

Jazzarkivet: We Insist! Freedom now

We insist

1960 släpptes albumet We insists! som komponerats av Max Roach och Oscar Brown Jr. Albumet var ett var de första i genren som var klart politiskt och ett led afroamerikanernas frihetskamp. Redan 1939 hade dock Billie Holiday lyckats spela in Strange Fruit (skriven av Abel Meerpol 1936) som handlar om de lunchade svarta människor hänger i träden i södra USA. Holidays skivbolag Columbia ville inte stöta sig med den vita publiken, så istället blev det Milt Gablers Commodore Records som gav ut den.

We insist! orsakade också visst rabalder och blev ingen kommersiell framgång. Vissa kritiker gillade den, andra inte. När Roach och Lincoln kom till Sverige i januari 1964 orsakade spelningen på Konserthuset visst rabalder. Vissa ansåg helt enkelt att We insist! var alltför hatiskt emot de vita vilket idag framstår som en underlig reaktion, men så var det alltså på den tiden.

Jazzarkivet har haft den goda smaken att plocka fram denna legendariska konsert från sina arkiv. Lyssna på den och likaså på introduktionen av Olle Helander. Inspelningen är kanske inte helt lättillgänglig, men jag tycker at den är både effektfull och vacker. Förutom Lincoln och Roach medverkar också Coleman Hawkins och ytterligare ett  halvdussin  solister.

Abbey Lincolns vackra Abbey Is Blue

Av en slump upptäckte jag Abbey Lincoln, just då var jag verkligen i behov av en ny röst. Den skiva jag hade turen att finna var Abbey Is Blue som gavs ut på Riverside 1959. Den är en mycket bra skiva (köp den) och jag tycker nog att man får säga att hon har en helt egen stil. Rösten är dessutom vacker och ackompanjemanget av hög klass. Bland de medverkande finns nämligen inga mindre än Kenny Dorham Wynton Kelly, Phil Wright, Philly Joe Jones och Max Roach samt en handfull andra musiker.

Abbeys is blue var Lincolns tredje album för Riverside. Det föregicks av That’s Him! från 1957 och It’s Magic från året därpå. 1961 kom plattan Straight Ahead på etiketten Candid men sedan blev det mycket glest med skivinspelningar. Det dröjde till 1990-talet innan skivkarriären återfick sin stjärnglans. Mellan 1959 och 1961 släppte hon dock tre skivor tillsammans med Max Roach som också blev hennes man. Moon Faced and Starry Eyed, We Insist! och It’s Time.

Lyssna på Lonely House, Come Sunday och Love Has Gone Away från Abbey Is Blue, eller detta vackra klipp där Abbey Lincoln framträder med Max Roach (de var gifta under en tid) i Freedom Now Suite, inspelat i Belgien 1964.

Si vous l’aviez compris, Tino Rossi

Tino Rossi, den något tvålfagra mannen ovan, var skådespelare, sångare och operettcharmör och vars inspelning av Petit Papa Noël hör till de franska klassikerna i juletid.

Rossi föddes på Korsika 1907 och blev populär i mitten av 30-talet då också de två inspelningar som vi skall lyssna på togs upp. Han hörde till Columbias populäraste artister, framförallt i Frankrike, men även i övriga Europa och så småningom USA.

Här sjunger Tino Rossi två franskt vemodiga stycken, Si vous l’aviez compris

och Ideale

Tino Rossi må vara en smula smetig, men jag tycker om hans fagra stämma och särskilt Si vous l’aviez compris, en favorit i genren.

Hartman just dropped by to say hello

I_Just_Dropped_by_to_Say_Hello

I just dropped by to say hello är Johnny Hartmans andra skiva på bolaget Impulse och uppföljaren till den klassiska John Coltrane and Johnny Hartman som kom året innan, dvs 1963.

I just dropped by to say hello är ingen dålig skiva, tvärtom, den är mycket bra. Visserligen är den inte lika sorglig som föregångaren, men den är verkligen full av de vackraste melodier och av Illinois Jacquets tenorsax. Charade (från filmen med samma namn) är fantastisk men även Kiss and run, Our time, I just dropped by to say hello och How sweet it is är några av pärlorna som radas upp på detta vackra album. Och rösten! Detta är verkligen klassiska inspelningar med en av de vackraste röster jag vet.

Hartman ackompanjeras av Hank Jones, Kenny Burrell, Milt Hinton, Elvin Jones och Jacquet.

Be-bop-söndagar med skivspelaren

Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.

Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands och Northwest Passage (klassiker som finns i en känd inspelning med Woody Hermans orkester). Över lag tycker jag att inspelningarna håller hög klass, bortsett från ett eller två vokala spår som jag finner lite fåniga. Sättningen varierar men Chubby Jackson medverkar på mer än hälften.

Ljudkvalitén något bristfällig, mycket beroende på de dåliga pressningar som gjordes strax efter kriget när schellacken var svår att få tag på (ljudet av stekt bacon!). Dessutom fick små bolag som Keynote ofta nöja sig med snäppet sämre material än de stora bolagen (som gjorde allt för att slippa konkurrensen från de nya uppstickarna). Än värre är dock att överföringen inte alls blev bra och det för att min dator har sett sina bästa dagar ljudkortet mer eller mindre brakat samman. Svänger gör det dock iallfall!

Bland det bästa med dessa album är texten som är tryckt på omslagets insida. Den har jag naturligtvis fotat av så att ni med nöd och näppe kan läsa den genom att klicka här (Keynote 123) och här (Keynote 140).

Spåren är som följer: She’s funny that way, Mean to me, Northwest passage, Elevation, Charge account, I woke up dizzy, Sloppy Joe’s, A cent and a half, Fine and dandy, Crying sands, Cross country och Characteristically, B.H.

De tre första och de tre sista spåren kommer från albumet Chubby Jackson Bill Harris, Keynote K123. Medverkar gör Howard McGhee/Pete Candoli (tp) Bill Harris (tb) Flip Phillips (ts) Ralph Burns (p) Billy Bauer (g) Chubby Jackson (b) Dave Tough/Alvin Burroughs (d) (fullständig data finns här). De 6 spåren i mitten kommer från albumet Be-bop, Keynote K140, och listan på medverkande hittar ni här.

Miles et Ascenseur pour léchafaud

Hiss till galgen, Lift to the scaffolds och Ascenseur pour l’échafaud är alla namnet på en Louis Malle-film från 1958 med Jeanne Moreau. Soundtracket gjordes av Miles Davis och improviserades fram i en studio all medan musikerna tittade på filmen. Det är fantastisk musik som helt dränkts i det våtaste av reverb. Mycket vackert och suggestivt är vad det är. Äntligen har jag lyckats köpa skivan.

Jag visste inte att den amerikanska utgåvan, som är den enda som finns i ett större antal, hette Jazz track. Det vet jag nu och nu står ett exemplar i min skivhylla. Omslaget som ses på bilden är det ursprungliga. Efter ett tag byttes det ut mot ett mer kommersiellt som inte är lika passande.

Skivan finns att köpa på CD, men då får man på köpet, tyvärr, alltför många alternativa tagningar UTAN det ursprungliga reverb som gör så mycket för stämningen. Unna er lp:n istället för på dess andra sida ligger tre lite längre nummer med Miles Davis sextet (med bland andra Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans).

Ett av de bästa spåren från Ascenseur pour l’échafaud, Generique, kan man lyssna på här.