Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt:
Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre. Den är från tidigt 30-tal och skriven av Karl Gerhard och så fylld av sorg och vemod att man blir alldeles stum.
Jag skänkte dig min kärlek,
du tog den varje kväll,
för mig var det min lycka,
för dig en bagatell
Jag skulle önska du ville säga,
jag har älskat dig.
Och att på kinden din det fölle,
en enda droppe salt,
För dig var det ju ingenting, för mig var det ju allt.
Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag 
Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.
På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien 
Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.
Här en gammal operapärla, ouvertyren till första akten av Verdis La traviata:
Tor Mann var chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester under åren 1925-1939. År 1930 spelades Stenhammars Sentimental romans för violin och orkester (opus 28) in med Mann som dirigent och Francesco Asti på violin. Som av en slump finns den i mitt skivbibliotek.
Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.
Dansken Svend Asmussen är faktiskt fortfarande i livet, 95 år gammal. Det är en aktningsvärd ålder. Mest känd i Sverige tror jag han är för sin medverkan i Swe-Danes tillsammans med Alice Babs och Ulric Neuman, åtminstone är det genom dem jag först hörde hans namn. Sew-Danes tillhör dock inte mina favoriter, istället är det Asmussens fyrtiotalsinspelningar som tilltalar mig. Här är två från 1946.
För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.
1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.
And when I told them, how beautiful you are
Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.
För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.
