Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt:
Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre. Den är från tidigt 30-tal och skriven av Karl Gerhard och så fylld av sorg och vemod att man blir alldeles stum.
Jag skänkte dig min kärlek,
du tog den varje kväll,
för mig var det min lycka,
för dig en bagatell
Jag skulle önska du ville säga,
jag har älskat dig.
Och att på kinden din det fölle,
en enda droppe salt,
För dig var det ju ingenting, för mig var det ju allt.
Tro det eller ej, men världens bästa glesbygdssyster, som här på bloggen går under namnet GBS och Laila Loales, har svängt ihop en ny singel och denna gång något som mycket väl kan roa oss alla efter midnatt, utom möjligtvis Coco Chanel: Terribly Dark. Något för dansgolven således. Nu väntar jag ivrigt efter 12-tumsmixen. Roa er också med videon som precis lagts upp på PSL.
I GBS by Le Flarque (kom inte och säg att man inte är internationell på landsorten!) med dess omgivningar har jag tagit alla min Västerbottensbilder. Tyvärr är det bara en bråkdel av dem som är taggade med just Västerbotten, ty det är bara de senaste månaderna som jag kommit på hur smidigt det är att märka upp bilderna lite bättre.
Jag tror att det i mångt och mycket är GBS förtjänst att jag fått upp ögonen för det sköna på den norrländska glasbygden. Naturligtvis fanns det där redan innan vi lärde känna varandra, men utan henne hade resultatet inte blivit vad det faktiskt blev.
Varför inte vara lite kontinental och samtidigt en smula sentimental? Tänk er att ni sitter på Cafe Piastowska på Tegnérgatan i Stockholm, en bedårande sylta där tiden inte längre existerar. Dit varken vinterkylan eller trafikbruset når. En inredning som är praktiskt överbelastad, omöjlig att damma, men mycket förlåtande gentemot nämnda otyg.
Dra för gardinerna, tänd brasan och lyssna på dessa 20 minuters frossande i sentimentalt kontinental romantik. Ni hör följande inspelningar: Gustaf Torrestad: I love you – Je t’aime; Zarah Leander – På café Zigan i Budapest; Naemi Briese: I rosenrött jag drömmer; Zarah Leander: Romans; Naemi Briese: En liten visa; Håkan von Eichwalds orkester (vokalist O Björling): Med ett fång Kamelior; Naemi Briese: Längtans blåa blomma.
När jag växte upp brukade jag, åtminstone under den första och andra sommaren, lyssna på ett radioprogram som hette smultron och tång. Det presenterades av Pekka Heino, Thomas Gylling och Pontus Enhörning. Vissa melodier som jag upptäckte då har stannat kvar i mitt minne. Jag minns Bobby Darins Words och jag minns framförallt Different drum, fast på den tiden trodde jag att den hette Distant drums. För några månader sedan hörde jag den på radion och försökte googla den, vilket naturligtvis inte alls gick bra. Men i torsdags spelades den på Vurma och jag frågade servitören som berättade att det var Stone Poneys som gjort den. Stone Poneys var en grupp som var verksam i mitten av 60-talet och vars lead singer var Linda Ronstadt. Enligt Wikipedia sjöng de “folk-rock”, en genre jag inte är speciellt förtjust i, precis som progg. Usch. Nå, låten är trots allt riktigt bra, även om jag tycker lite mindre om den när jag nu vet var den hör hemma. Men jag skall inte avskräcka er, lyssna på Diffrent drum.
Hittade en mycket intressant film som RCA Victor spelade in 1942 som visar hur det gick tillatt pressa grammofonskivor en gång i tiden. Filmen är gammal och en smula långrandig men mycket sevärd. Observera den våldsamma skivspelaren som på slutet spelar den färdiga skivan (här ett klipp som presenterar den i detalj). Den borde rimligtvis ha krossat de sköra krigspressningarna på löpande band.
Roligt är också att se det enorma arkiv med skivmatriser som innehåller allt som spelats in av RCA Victor. I Sverige kastades alla matriser, vilket gör det omöjligt att pressa nya, felfria exemplar.
På bilden ser ni Clifton Webb och Libby Holman på en ovanligt snygg bild (klicka på den för att se den i större format). Holman gjorde sig ett namn på Brodway i föreställningen The little show där hon bl.a. sjöng Moanin’ Low.
En av hennes mest omskrivna älskarinnor var Louisa d’Andelot Carpenter som var arvtagare till DuPont-miljonerna och ständigt i svängen. Företaget DuPont låg bland annat bakom nylonet och lycran så ni kan tänka er vilka rikedomar där fanns. Hursomhelst gifte sig Holman 1931 med Zachary Smith Reynolds, som var en hängiven amatörpilot. Året därpå inträffade en händelse som gav upphov till filmen Written on the wind (Douglas Sirk, 1955). På morgonen efter ett party hördes ett skott i det hus där Holman och hennes make bodde. Både Holman och Albert Bailey Walker (Reynolds personlige assistent och barndomsvän) kom rusande och fann Reynolds blödande och skjuten i huvudet. Elaka rykten hävdade att Walker och Holman haft en affär och dödat Reynolds, men ingen av dem blev dömda.
Även Holmans andra make, Ralph Holmes, dog genom att ta livet av sig. 1945, året efter deras skilsmässa, hittades han död efter en överdos sömnmedel. Holman dog först 1971, efter mycket händelserikt liv som innehöll en inte helt försumbar dos av tragik.
1965 spelade Libby Holman in en lp och här kan ni lyssna på dessa ena sida som är fylld av så kallade Torch songs. Hennes röst är kraftfull och stilen helt säregen.
Melodierna är Body and soul, Love for sale (lyssna på texten!), I Want A Man, Can’t we be friends, A Ship Without A Sail och Moanin’ low.
Har ni hört Marlon Brando sjunga? I filmen Guys and dolls (Pysar och sländor) tar han faktiskt ton och sjunger A woman in love (en melodi som på intet sätt har något med Streisands 70-talshit att göra). På svenska översattes den till När en kvinna är kär och blev riktigt populär. Brandos manlige motspelare var Frank Sinatra, en man med betydligt säkrare röst. På denna inspelning hörs dock inte Sinatra utan Jean Simmons. Jag tycker att Brandos version, som verkar vara tagen direkt från filmens ljudspår, är rätt undehållande.
Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.
Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)
Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.
Något säger mig att Helen Humes är tämligen bortglömd idag. När hon efterträdde Billie Holiday som vokalist i Basies band 1938 var hon däremot ett namn på mångas läppar. Under 40- och femtiotalet gjorde hon sig dock ett namn som soloartist och det var vid Gene Normans Blues Jubilee Concert i Los Angeles i augusti 1950 som hon spelade in Million dollar secret som var en av Helen Humes största hits. När man hör den här livinspelningen så förstår man att publiken kunde komma i extas redan innan Stones och Beatles.
Million dollar secret
If I could be with you
Och lägg texten på minnet!
I’m gonna tell all you girls a secret, please keep it to yourself
I’m gonna tell all you girls a secret, please, please keep it to yourself
Why it’s a million dollar secret, so please don’t tell nobody else
Now if you’re a real young girl
And you want to get rich quick
Get an old, old man, girls
And that’ll be the lick
You know those old men are fine, yes they know just what to do
They’ll give you lots of loving, but they’ll give you a whole lot of money too
(and I love that part)
Det är Roy Miltons orkester som står för ackompanjemanget på dessa inspelningar som jag var på en snygg utgåva på Vouge.
På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.
Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.
Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en “ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.
För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.
Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.
Tänk, trots att jag åkte med SJ är jag åter tillbaka i Stockholm. Jag kan inte annat än sakna snön där uppe. I onsdags var jag i Västerbotten. Solen sken, snön gnistrade och i buskarna glittrade de iskristaller som förvandlats till vatten. Att fotografera i sådant väder är en ren fröjd. Inte bli det sämre av att snön döljer mycket som är lite vackert.
På kvällen såg vi Humoresque, en film från 1946 med Joan Crawford och John Garfield. Bra kan man inte kalla den, däremot var den snygg. Och Dvoraks Humoresque kan jag inte få för mycket av, även om man kan invända att den är lite ostig. Tyvärr hittade jag ingen riktigt bra inspelning men
Homoresque med Isaac Stern tror jag hör till de bättre. Jag skulle dock vilja höra en allvarligare och mer dramatisk. Humoreqsue med Glenn Millers orkester hör dock till de mer originella inspelningarna.
Det finns faktiskt en svensk text till denna klassiker. Den skrevs av Gösta Rybrant och jag tycker att den är riktigt bra. Titeln som ni ser här ovan kommer därifrån och vad är väl lämpligare än att avsluta året med den i tankarna.
Det luktar lite rök i min kammare, ty jag stängde spjället något för tidigt för att kakelugnen skulle bli riktigt varm. Det är först när detta gjorts och glöden falnat som den verkliga hettan sprider sig i rummet. Jag brukar stänga spjället gradvis, för att på så sätt släppa ut minimalt med värme i skorstenen.
Det finns många läsvärda texter här i världen, och idag tänker jag slå ett slag för de välskrivna alster som publicerades på baksidan av skivomslagen förr i tiden. Särskilt gäller detta jazzalbum och dito klassiska.
Ovan ses det fina konvolutet till Wayne Shorters Night Dreamer (Blue Note 4173) som utgavs 1964 och var Shorters Blue Note-debut. Denna skiva är verkligen inget undantag och så här förklarar Shorter varför han döpt titelspåret till Night dreamer:
“The tune weaves from major into minor, but has mostly a minor feel. And the minor key always connotes evening or night time. That’s the reason for the first part of the title. In addition, it’s in 3/4; but the way Elvin Jones plays 3/4 gives it an almost floating feeling. Yet, although the beat does float, it also is set in a heavy groove. It’s a paradox, in a way, like you’d have in a dream – something that’s both light and heavy. Ant that explains half of the title”
Att spilla rejält med glögg på ett delikat möbeltyg är icke vad man önskar sig, men igår hände det. en lampa ramlade omkull, träffade ett bord och den olycksaliga glöggmuggen. Fåtöljen, i ljust guldfärgat tyg blev med ens röd. Illa! jaghällde på salt som jag sedan dammsög bort. Ingen skillnad. Fatalt! Då fick jag tipset att hälla på lite vitt vin. Sagt och gjort, fläckarna, som var ett par kvadratmeter stora dränktes i vitt vin. Nu var fåtöljen tämligen blöt och det var svårt att se hur det skulle sluta, men fläckarna verkade ha lösts upp. ett par timmar senare, när vi lyfte på filten som lagts över, syntes inte ett spår av glöggen. Den var puts väck!
Dock är jag lite irriterad på mig själv som inte fotade fläcken innan den togs bort!
(Om mamma Runarsdotter läser detta så är jag mycket tacksam för hennes tips!)
Och så lite musik denna trista och grå lördagsregniga dag. Blandad storbandsjazz från 30-40-talen. Lyssna!
I slutet på 40-talet började det tyska företaget Neumann att tillverka en mikrofon som blivit en verklig klassiker: Neumann U-47. I början såldes den främst via Telefunkens återförsäljare och försågs då med Telefunken-loggan. Otaliga är det inspelningar som gjorts med denna mikrofon. Frank Sinatra använde den alltid vid sina 50-talsinspelningar och Robert Fine hade knappast åstadkommit det makalösa ljudet i sin studio utan denna banbrytande mikrofon. (Här en bild från baksidan på en Dinah Washington-lp från 1959 som visar “hifi-infomation”.)
U-47 är en så kallat kondensatormikrofon och utvecklades kring ett radiorör, VF 14, som Telefunken tillverkade på 40-talet. Detta rör är placerat i själva mikrofonen och kräver ett externt spänningsaggregat för att fungera. Endast de allra bästa rören gick att använda i mikrofonen. Rören kontrollerades av Neumann och de som uppfyllde de höga kraven stämplades med ett M (för Microphone), resterande skickades tillbaka till Telefunken som använde dem i sina radioapparater. Totalt tillverkades 27 000 rör och av dem blev cirka 9 000 M-märkta.
Så småningom upphörde tillverkningen av detta speciella radiorör vilket gjorde att Neumann fick konstruera om denna klassiker. Tyvärr blev efterföljarna aldrig lika populära, men den transistorbaserade U-47 fet blev dock rätt uppskattad som trum-mikrofon.
Så tänk på Neumann var gång ni lyssnar på Sinatra, Dinah Washington, Beatles och andra stora stjärnor.
Läs mer om mikrofonen här och njuta av bilder här.
Här en gammal operapärla, ouvertyren till första akten av Verdis La traviata:
Det är en inspelning med New Yorks symfoniorkester under ledning av Arturo Toscanini som troligtvis är gjord på 30-talet, eventuellt 1936. Jag vet inte riktigt.
Den är så dramatisk och ödesmättad denna operas inledning. Jag tycker mycket om den. Verdi är också mannen bakom La Forza del Destino, Ödets makt. En opera med en alldeles lysande titel.
Toscanini var var jag förstår en riktig perfektionist och inte helt lätt att handskas med som jag har förstått. Charm verkar han dock inte ha saknat. På bilden ovan ser han faktiskt rätt så tjusig ut, vilket inte alla gör på bilder tagna runt sekelskiftet.
För ett par år sedan dog Francoise Sagan som debuterade med den sensationella Bonjour tristesse 1954. 1959 skrev hon Aimez-vous Brahms? som 1961 blev till film med Ingrid Bergman, Yves Montand och Anthony Perkins.Se ett klipp från filmen här.
Ingrid Bergman tröttnar på sin ständigt otrogne man, Yves, och blir förälskad i den unge Anthony. Man får förmoda att det slutar illa. Jag har visserligen varken läst boken eller sett filmen, men den är ju fransk. Däremot har jag läst några andra Sagan-böcker: Ett moln på min himmel (Bonjour tristesse), Något av ett leende och De underbara molnen. Jag tyckte om dem alla.
Musiken i filmen Aimez-vous Brahms? är fin. Här spelar George Autics orkester:
Jag köpte en skiva med Jimmy Raney. Det är en Metronome-EP utgiven i slutet av1953. Medverkar gör bl.a. Sven Coolson. Så kan man verkligen inte heta. Och mycket riktigt, det är Stan Getz om spelar under falskt namn!
Lyssna på Signal och Motion
Troligen låg Getz under kontrakt med ett annat bolag (Norman Grantz Clef/Norgran borde det ha varit), men kunde inte hålla sig från denna inspelning med Raney som ursprungligen gjordes för Prestige i december 1952. Medverkar gör, förutom Sven Coolson, Jimmy Raney, Hall Overton, Red Mitchell och Frank Isola.
Tor Mann var chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester under åren 1925-1939. År 1930 spelades Stenhammars Sentimental romans för violin och orkester (opus 28) in med Mann som dirigent och Francesco Asti på violin. Som av en slump finns den i mitt skivbibliotek.
Jag älskar Stenhammars sentimentala romanser. De är verkligen både romantiska och sentimentala och för mig mycket svenskklingande. Som en sommarnatt som sänker sig över en gård i landsorten, fylles den lyssnande med vemod och hopp. Verket är skriven 1910 och jag är osäker på hur det hela ligger till, men det året gjorde han ett verk som heter Två sentimentala romanser. Kanske är detta bara den ena? Skivans baksida innehåller en annan komposition och vanligtvis verkar de utges tillsammans (åtminstone på moderna lp-skivor).
På bilden ovan ses Tor Mann in action. Troligtvis är den tagen under den period när han dirigerade radiosymfonikerna vilket han gjorde fram till 1959.
Jag har två finfina album utgivna av Keynote records under andra halvan av 40-talet. Det ena har nummer 123 och det andra 140 och det rör sig om inspelningar gjorda mellan 1945-1947. Båda rymmer tre skivor och totalt blir det 6 spår i varje.
Några av de bästa spåren i denna skivbunt är Crying sands och Northwest Passage (klassiker som finns i en känd inspelning med Woody Hermans orkester). Över lag tycker jag att inspelningarna håller hög klass, bortsett från ett eller två vokala spår som jag finner lite fåniga. Sättningen varierar men Chubby Jackson medverkar på mer än hälften.
Ljudkvalitén något bristfällig, mycket beroende på de dåliga pressningar som gjordes strax efter kriget när schellacken var svår att få tag på (ljudet av stekt bacon!). Dessutom fick små bolag som Keynote ofta nöja sig med snäppet sämre material än de stora bolagen (som gjorde allt för att slippa konkurrensen från de nya uppstickarna). Än värre är dock att överföringen inte alls blev bra och det för att min dator har sett sina bästa dagar ljudkortet mer eller mindre brakat samman. Svänger gör det dock iallfall!
Bland det bästa med dessa album är texten som är tryckt på omslagets insida. Den har jag naturligtvis fotat av så att ni med nöd och näppe kan läsa den genom att klicka här (Keynote 123) och här (Keynote 140).
Spåren är som följer: She’s funny that way, Mean to me, Northwest passage, Elevation, Charge account, I woke up dizzy, Sloppy Joe’s, A cent and a half, Fine and dandy, Crying sands, Cross country och Characteristically, B.H.
De tre första och de tre sista spåren kommer från albumet Chubby Jackson Bill Harris, Keynote K123. Medverkar gör Howard McGhee/Pete Candoli (tp) Bill Harris (tb) Flip Phillips (ts) Ralph Burns (p) Billy Bauer (g) Chubby Jackson (b) Dave Tough/Alvin Burroughs (d) (fullständig data finns här). De 6 spåren i mitten kommer från albumet Be-bop, Keynote K140, och listan på medverkande hittar ni här.
Billie Holiday och den amerikanska jazzeliten framför Fine and mellow med text av Holiday. Det är en inspelning som jag tycker att man måste ha sett, ja, den är snart sagt helt omistlig. Året var 1957.
I november 1947 spelades volym 8-10 av Norman Granz JATP-serie in. Här har vi nummer 10 med Endido och I surrender dear. Omslaget är av David Stone Martin och mycket snyggt (klicka på bilden för större format). Jag är mycket svag för hans omslag från sent 40-tal och tidigt 50-tal.
Den första Jazz at the Philharmonic-konserten ägde rum 1944 på Philharmonic Auditorium i Los Angeles. Inspelningarna från denna konsert gavs så småningom ut som Jazz At The Philharmonic, Vol. 4 och 5. Varför den inte kom först i skivserien vet jag dock inte. Jag äger rätt många album i serien och tycker att de flest håller rätt hög klass. Inte minst är det mycket snygga.
Denan utgåva är påkostad, ty skivorna är pressade i vinyl och därför lite mindre brusiga. Mercury kallade sin vinyl Merc-O-Plastic (lustigt!). Lyssna på JATP vol 10:
Medverkar gör Illinois Jacquet, Flip Phillips, Bill Harris, Howard McGhee, Ray Brown, Hank Jones och Jo Jones.
Dansken Svend Asmussen är faktiskt fortfarande i livet, 95 år gammal. Det är en aktningsvärd ålder. Mest känd i Sverige tror jag han är för sin medverkan i Swe-Danes tillsammans med Alice Babs och Ulric Neuman, åtminstone är det genom dem jag först hörde hans namn. Sew-Danes tillhör dock inte mina favoriter, istället är det Asmussens fyrtiotalsinspelningar som tilltalar mig. Här är två från 1946.
Just a gigolo
You won’t be satisfied
You won’t be satisfied finns i en finfin versin med Ella Fitzgerald och Loius Armstrong. På anda sidan ligger Dream a little dream of me (som Mama Cass gjorde långt senare). Älskar den låten!
Det är en dramatisk himmel som tornar upp sig bakom vattenreservoaren vid Lill-Jans. Kanske är det Vår Herre som fräser och frustar över hur allt elände i vår värld. Jag betvivlar att han tycker att bankerna i västvärlden har har uppträtt ansvarsfullt.
Låt oss nu glömma det eländet och istället unna oss lite stadsromantik. Dofterna, luften och tystnaden är inte densamma som på landet. Lika lite som jag kan glömma den klara, svala och doftande Norrlandsnatten när det börjat skymma i början av augusti, lika lite kan jag glömma Sibyllegatan en mörk natt med våt asfalt och råkall kyla en natt i november. Och båda har sin charm.
Stadsromantiken flödade i grammofonaffärerna under en lång period av 1900-talet, precis som inom litteraturer (kanske mest i de något sämre genrerna). Ivar-Lo Johanssons roman Kungsgatan visar dock på baksidan av ungdomens längtan att lämna landsbygden för ett liv i staden.
När kvällens mörker sig sänker, jag ser från mitt fönster vår stad, den som många vackra tankar skänker, om dig finns ännu oskrivna blad.
…
Varje gång jag blir besviken, staden delar troget min sorg.
Dessa två inspelningar från 1942 med Sam Samsons orkester och Greta Wassberg vid mikrofonen gjordes i Sagabiografen på Kungsgatan men utgavs först 1943. Här finns inte någon statarflicka vid namn Martha som prostituerar sig. Här är drömmarna ljusa som den skira sommarnatten.
Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik. Bland de första artisterna som kom i fråga hörde Billie Holiday som vid den tiden spelade med Teddy Wilsons orkester.
Året därpå, 1936, spelade Wilson och hans orkester in Blues in C sharp minor, som jag betraktar som ett riktigt mästerverk. Suggestivare kan knappast en jazzinspelning bli.
Lyssna på Blues in C sharp minor
På den utmärkta sajten http://www.jazzdisco.org hittar jag följande information om inspelningen: Roy Eldridge (tp) Buster Bailey (cl) Chu Berry (ts) Teddy Wilson (p) Bob Lessey (g) Israel Crosby (b) Sidney Catlett (d) Chicago, IL, May 14, 1936. Brunswick 7684.
För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.
Idag tänkte jag att vi skulle lyssna på Duke Ellington:
Låtarna ni hör är som följer: It don’t mean a thing if it ain’t got that swing (vocal Ivie Anderson, 1932), Take the a train (1941), Me and you (vocal Ivie Anderson, 1940), Moonglow (1932), Don’t get around much anymore (1940), I’m in a sentimental mood (1935?). Tyvärr minns jag inte vilka de två sista är.
Kanske börjar jag bli gammal, men jag tycker fortfarande att det tidiga 90-talet är snyggt, åtminstone poplåtarna och alla videos. Inte alla, nej. Men en hel del. Till exempel verve här ovan. För att inte tala om Suedes So young och Pulps Razzmatazz. Och Manic Street Preachers Motorcycle emptiness.
Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.
Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.
På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm
Halleluja
Somebody loves me
1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.
Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.
I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.
Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.
I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along
Until the real thing comes along
I cover the waterfront
Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!
Kanske är det lämpligt att lyssna på Povel Ramel. Underbart är kort är nog den låt som jag gillar bäst i hans produktion (jag är inte speciellt insatt i hans karriär).
Det är en fantastisk text och en underbar inspelning från mitten av femtiotalet. Tyvärr är det en skada på skivan så ett visst oljud smyger sig in i början av låten.
1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.
I min garderob fann jag en av dessa skivor. Den ena skivan utgörs av Ernst Newmans tal och den andra upptar början på 2:a akten. Lyssna, det är en intressant utläggning och en fin inspelning.
Ernest Newton about the motives and their functions in the opera
Act 2. Prelude and opening scene
Jag måste villigt erkänna att inte visste något om Nanny Larsen Todsen så jag googlade och fann att hon dog det år hon fyllde 98 år och det var 1982. Om henne står också att läsa att hon “räknas som en av 1900-talets ledande högdramatiska sopraner och Wagnersångerskor, världsberömd inte minst för sin gestaltning av Wagners Brünnhilde och hon var länge den enda sångerska som där sjungit alla de ledande sopranpartierna i Nibelungens ring”. Även Lauritz Melchior var mig obekant men om honom finner jag inte mycket att säga.
And when I told them, how beautiful you are
They didn’t believe me, they didn’t believe me.
Your lips, your eyes, your curly hair,
are in a class beyond compare.
En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. I Siegfried Sassoons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn’t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmedan Sassoons alter ego helst vill höra något klassiskt verk.
1949 kom Delta Rhythm Boys för första gången till Sverige vilket inte alls blev någon vidare succé, men likväl återvände de sommaren 1950 och då passade Metronome records på att göra ett par inspelningar med dem. Domaredansen och Kristallen den fina. Naturligtvis på klingande, om än bruten svenska. 1951 skrällde det dock till på allvar och det med den klassiska Flickorna i Småland (Spotify). Samma år spelade man också in They didn´t believe me.
Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.
Under 10-20-talen var Amelita Galli Curci stor stjärna, först i Europa och sedan i USA dit hon flyttat 1916. Hon spelade in mängder med skivor för RCA Victor. De flesta av dem kom till under den akustiska eran när man sjöng in i en tratt. 1926 gick man dock över till elektrisk inspelning och två år senare spelade Galli Curci på nytt in Estrellita.
Visst har hon en fin röst? Den låter helt antik och allt annat än modern. Estrellita betyder något i stil med Lilla stjärna och stycket är något av en klassiker. Även Charlie Parker har spelat in det och min pappa spelaade det på piano när jag var liten.
1936 drog sig Amelita Galli Curci för gott tillbaka från scenen och ägnade sig istället åt att undervisa. Alltsedan 1930 hade hennes röst försämrats och en operation 1935 förvärrade situationen då en av nervtrådarna till struphuvudet skadades. Enligt Wikipedia kallas denna när numera för “the nerve of Galli-Curci”.
Hjördis Schymberg är inte den enda av våra sopraner som är bördig från Sundsvall. Vi har också Göta Ljungberg som föddes i Norrlandsstaden 1893 och utbildades av samma sångpedagog som bla Kirsten Flagstad (han hette Gillis Bratt). Göta var bland annat Wagnersångeska och jobbade tidvis i Berlin (Staadsoper from 1926). Mellan 1932-1935 hade hon engagemang vid Metropolitan i New York.
Jag hittade en skiva med henne i mitt skivbibliotek som är inspelad runt 1930.
Lyssna på Panis angelicus
och Ave Maria
På bilden ovan ser ni Göta Ljungberg som Salome, liggandes i en dramatisk pose.
Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.
Hallelujah
All the things you are
Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.
För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.
Säkert skall en dag
Heddas aria ur Pajazzo
Innan Birgit Nilsson gjorde entré, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Nilsson känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer lyrisk.
Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis Schymberg från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Schymberg.