1971 kom Generals motors med nya, snygga grundkarosser. Karosserna fanns i olika storlekar och varje bilmärke hade sina varianter av varje grundmodell. Här har vi den största Buicken, Electra 225 i en elegant 2-dörrarshardtopversion.

Min egen Pontiac Grand Prix hette i Oldsmobileutförande Cutlass Supreme, som Buick kallades den Regale och som Chevrolet fick den heta Monte Carlo. Alla hade dock sina särpräglade drag. I USA har man alltid varit bra på att rationalisera vilket också fått till följd att tex en lyskontakt passar till många, många modeller under många, många år.

Då och då fundrar jag påatt byta bil, dvs köpa något mindre och mindre bensinslukande. Egentligen borde jag köpa mig en Opel Rekord av årsmodell 1953-633. Under dessa år fanns Rekorden i tre helt olika karosser som alla var amerikanare i miniatyr. Tyskamerikanare brukar jag kalla dem. Lustigast är nog årsmodellerna 1958-60 som är en sorts nerkrymt Buick. Motorerna är mycket klena och bensinförbrukningen nästan försumbar. Dessutom har bilen onekligen charm.

Då och då, sommartid, roar jag mig genom att åka över till Lidingön. En av mina äldsta vänner kommer därifrån och vi brukade åka över och bada ibland med Grandprixen när jag hade köpt den. Det fina med Lidingö är att man där känner sig som förflyttad till landet. Vägen ut mot Elfviks gård tillexempel är fantastisk. Lika fint är det på flera ställen och extra vackert om det har börjat skymma och dofterna tränger in genom de nersänkta rutorna och musiken är den rätta.

Strax efter Klippuden, om man kommer körandes Södra Kungsvägen, ligger en badplats och någon form av småbåtshamn. Alldeles efter badplatsen finns några undanskymda klippor där man med lite tur kan få vara alldeles ensam varma sommardagar. När man ligger där och blundar hör man vattnet och båtarna som passerar förbi. Den kan vara fullkomligt underbart.

Lidingö är också höghus. Bilden ovan har jag tagit genom Grandprixens fönster när jag var ute på hus-spotting. Därav den drämska reflexen.

Då var det alltså första maj igen och allt vad det nu innebär. Redan igår stod det klart att den ena av bränslepumpens två slangar hade torkat, alternativt gnagts av av några råttor. Eftersom nutidens bensinstationer säljer korv och mat, istället för bilrelaterade produkter, blev jag tvungen att köpa någon form av vattenslang på Claes Olson.

Imorse skruvades den fast, men oj vad det sprutade bensin. Efter lite mer skruvande höll den så tätt och jag kunde köra fram bilen ur garaget. Nästan iallfall, för först var jag tvungen att gå från Hornstull till Slussen och tillbaka bara för att bensinmacken på Brännkyrkagatan hade stängt igen (bensinslukande bilar har ofta tom bensintank).

Här och här kan man lära sig mer om Pontiacs Grand Prix-modell (min är från -74). Ibland funderar jag på att byta bil, köpa något mindre och mer smidigt. Kanske en trevlig Sue Ellen-Mercedes? Fördelen är dock att amerikanska bilar är att de är lätta att reparera för lekmannen, dvs mig själv, och att de sällan går sönder.