Rävjägarn

Med moster Ebbas gamla plastängel

img_7226-1

Lagom till första advent plockade jag fram moster Ebbas gamla plastängel med elektrisk belysning inuti. Jag vet inte hur gammal den är, men gissar på 1950-tal. Lite kitschig kantänka, men jag tycker om den och en sprider ett fint sken omkring sig. Moster Ebba var inte min moster utan min mammas. Hon var född i början på 1900-talet och en av få i familjen som verkligen var djupt troende, ja så pass att henens man inte fick gå på bio då det ansågs alltför syndigt. Det där märkte jag aldrig något av när jag var lite, ty moster Ebba var alltid gladlynt och jag hörde henne aldrig predika om sin kristna tro. Nu är hon död sedan länge, men ängeln har jag kvar och varje jul åker en fram.

Sommarkaffe i kyrkstugan i Öjebyn

Kusinträff

Varje sommar är det kusinträff och då kommer flickorna från Tvärån till gamla mosters Ebbas kyrkstuga (som jag numera är ägare till) för att dricka kaffe och äta kakor. Samt för att prata.

kyrkstugan_2

Bordet är dukat med moster Ebbas gamla vaxduk och kakfatet har två våningar. Ovanför soffan hänger några tavlor som minner om Vår herre. Jag tycker att de är vackra.

Kusinträff

I det lilla rummets ena hörn står en liten järnspis där två elektriska plattor placerats. Köksutrustningen är sparsam, men så är det endast enklare matlagning som förekommer här. Oftast inget mer avancerat än kaffe- och tevatten.

Kusinträff

Invid fönstret står ett skåp med två lådor och pardörrar, det är kyrkstugans serveringsskåp som innehåller allt från gamla torkade våtservetter till blommigt porslin. Genom det spröjsade enkelfönstret silar ljuset in, dämpat genom björkarna grönska och alltid tämligen svagt.

Kom o kära lilla Ebba, kom och stanna kvar hos mig! Skulle du ej hos mig stanna intill livets sena höst?

En av ytterst få släktingar som jag skrivit om är moster Ebba. Hon var inte min moster, hon var mormors syster och hon dog när jag var tonåring. Efter henne har jag ärvt en liten kista och en kyrkstuga. Kistan är full papper och böcker. Ebba var tämligen djupt religiös vilket var svårt att tro, ty hon var alltid full av upptåg och hennes ansikte var fullt av skrattrynkor. Som ung tog hon hand om sin utvecklingsstörda lillasyster som även flyttade med henne när hon gifte sig med sin avgudade Karl, som vi lite vanvördigt kallade “Farbror Kalle”. Farbror Kalle fick inte gå på biografen, ty den var alltför ogudaktig. När tv:n gjorde sitt intåg i hemmen fick han dock se de gamla filmerna som eftermiddagsmatinéer.

Ebba och Karl fick inga egna barn men adopterade en liten pojke men det var inte många år som de fick behålla honom. Han var lika livlig som sin fostermor och en dag hoppade han upp på mjölkbilen för att åka med och klämdes snabbt till döds.

I moster Ebbas kista hittade jag ett brev som hon fick till sin konfirmation. Det är helt rörande och mycket vackert skrivet. Klicka på bilden ovan för att läsa de vackra raderna.

I Ebbas kista fanns även en dagbok. Den hör till det mest rörande jag läst. Ett utdrag därur finner ni här.

Surhippa i augustinattens mörker

Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet Norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.

Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsång på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.

Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige maken. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.

Trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var “han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.

Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.

Livet i korthet på några futtiga rader

Jag bläddrar i en tunn anteckningsbok som tillhört  moster Ebba. Börjar jag från början, hittar jag hennes dagboksanteckningar från 40-talet. Vänder jag istället boken, och börjar läsa från slutet, möter mig korta anteckningar; en rad för varje händelse med start år 1952. Kort och koncist avhandlas de viktigaste hållpunkterna i hennes liv.

Farbror Lindblom död den 15 okt 1952.

Några år senare köper hon och hennes man en ny bil och detta leder till anteckningen Bilen hämtat den 4 juni 1955. Denna bil återkommer igen år 1967, men då är det frågan om en krock. Mestadels är det dock sjukdomar och död som fyller dessa sidor.

Sylvia till lasarettet den 23-1 1956.
Sylvia död den 30-1 1956. Måndag

Det är inte bara människor som går hädan. Tvättstugan upphörde den 1 juli 1968 läser jag och på raden efter en av 60-talets största händelser: Första månresan den 21 dec. 1968 Allt väl 3 st. återvände till Moder Jord den 27 dec. 1968.

År 1983 upphör anteckningarna. Några av de sista är

Bröstopererad den 17 aug. 1982
Till Umeå den 14 sept. för 17 behandlingar
Hem från Umeå den 12 ok. 1982

Min gammelmoster dog inte av cancern, men några år senare var det lik väl hennes tur att bli en rad i någon annans anteckningsbok. Efter att maken somnat in, tappade hon livsmodet och jag minns så väl hur jag besökte henne på sjukhuset. Hennes hår spretade och såg ingenting ut, ansåg hon.  – Hos mig märks det direkt på håret när jag är sjuk, fortsatte hon. Jag nickade och höll med.

I’m in the mood for sommarferier, 15

Kammarinteriören

Nu  börjar mörkret så sakta sänka sig, ty juli månad är snart över och in träder de mörkögda augustinätterna. Men än behövs den blå rullgardinen och än kan jag ta med mig kameran ut även om det är mitt i natten.

Jag har begåvats med arvegods av allehanda slag och dessa kommer från min mormor och min mormors syster, moster Ebba, och delvis från deras barndomshem. Moster Ebba hade en hel del gamla uppbyggliga skrifter, bl.a. Syndens makt och nådens kraft samt Luthers katekes från 1916. Bland hennes böcker och papper, som ligger i en handmålad gammal kista, hittade jag också hennes dagbok och ett brev från två konfirmationskamrater. Det är rörande alster som jag skall återkomma till. Av Ebba fick jag också en gammal skön och välstoppad bäddsoffa med tillhörande bord samt ett mycket vacker skänkskåp från 1800-talet som en gång stått i hennes föräldrahem. Det sistnämnda är något av en raritet med marmorimitation på avställningsytan. Tyvärr har någon lutat av dörrarna och lådfronterna. I övrigt är den intakt,  men naturligtvis har den en hel del patina.

Från min mormor kommer ett lavoar med tvättservis, det är den ni ser på bilden ovan, bl.a. omgiven av ett porträtt på gamle kungen och en tavla föreställande Konserthuset innan Milles staty restes (denna kammare är mitt sommarhem). Från samma hem kommer också ett väggur,  tyvärr inte i nyrenässans, utan snarare i mycket sen jugendstil och en rejäl chiffonjé som stod i mormors kök och  som innehöll allehanda roligheter. Särskilt minns jag skriften Om kriget kommer. Chiffonjéer är väl praktiskt taget värdelösa idag, och dessutom skrymmande,  men jag är glad ändå.

I en gammal trälåda, en  gång i tiden innehållande 10 flaskor Cutty Sark, Harry Scheins favoritwhisky, låg ytterligare några riktigt gamla uppbyggliga skrifter från systrarnas barndomshem. Man må säga att de kanske förvarats en smula olämpligt de senaste 50 åren.

I’m in the mood for sommarferier, 10

Kyrkstuga

Inget sliter så på magen som alla dessa kafferep som man ständigt hamnar på här uppe i norr. På förmiddagen tittade ett gammal par från grannbyn in och med sig hade de en smörgåstårta. Gott, naturligtvis, och jag åt med god aptit. Vid tretiden var det dags för kaffe, bullar och kakor i trädgården. Jag mumsade för glatta livet och var sedan lite lätt illamående, men köttsoppa vid sex iallfall och tog sedan After eight och kaffe. Så småningom pallrade vi oss till Greta i grannbyn och tro det eller ej, hon hade precis bakat bullar, kakor och en sockerkaka! Till det, starkt nybryggt kaffe. Nu funderar jag på om jag kanske borde ta mig ett glas vatten med en tesked bikarbonat i.

Imorgonkväll tar jag tåget söderöver och förstör magen med vin istället. Omväxling förnöjer!

När jag inte fikat eller läst, har jag varit ute i solen och  bland annat cyklat långt  in i skogen där en gång utskiften med tillhörande slåttarstugor låg. Idag har åkrarna växt igen och stugorna börjat förfalla, men nog är där fortfarande vackert. När bilderna är framkallade, skall jag berätta mer om detta.

På bilden ovan ses väggen ovanför den ena kökssoffan i moster Ebbas gamla kyrkstuga. Hon var faktiskt religiös och hade ett något kluvet förhållande till världslikheter. Hennes man fick inte gå på bio, det passade sig icke. När samma filmer visades på TV 20-30 år senare var det dock inget problem, men då kunde å  andra sidan Ebba  hålla ett öga på sin mycket avhållne make.

Julstämning i glesbygden, del 3

Moster Ebbas gamla elektriska plastjulängel skänker julaftonsstämning i västfönstret, precis som den en gång sken i hennes hem i Arnemark. Jag tänker på Linda Ståhl och alla de märkliga människor som man ständigt möter i Lidmans romaner. I frågespalter och vid anställningsintervjuer lär man sig att springa så snart en individ av liknande art kommer i ens närhet. Det får en att fundera på vart dessa människor egentligen skall ta vägen, vem skall ägna sig åt dem? Får man inte det, är det kanske ett etikettsbrott?

Linda och Simon leker mamma-mamma-barn och Simon finner extasen i Lindas hand. De älskar varandra men Linda utnyttjar den veke och alltför snälle Simon, som, bland annat efter en lögn från Lindas sida, så småningom skickas till ett hem för vanartiga barn där han får lära sig mer avancerade kärlekslekar.

Moster Ebba var en glad dam som ofta skrattade och då blev ansiktet alldeles rynkigt och de grå lockarna svajade. Hon och henens man fick aldrig något eget barn så till sist adopterade de en liten pojke av en kvinna som inte kunde försörja sin son. Den lille var glad och lik Ebba till sättet. När han var sju år, blev han överkörd av tåget vid järnvägen. Det hade nog funnits en hel del sorg och smärta i hennes liv, men det märkte jag aldrig av som barn och när jag blev vuxen, var hon död sedan några år tillbaka.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur