Då jag finner att modebloggandet inte är tillräckligt kvalitativt här i vår vrå av världen, har jag bestämt mig för att utöka modebevakningen på R-n. Kvantitet är som alla vet, inte detsamma som kvalitet.

Idag har jag bestämt mig för att slå ett slag för turbanen, denna utmärkta huvudbonad som är så bra i dessa dagar när var och varannan måste springa iväg på förvärvsarbete och därför sakna tid att lägga på morgonens förberedelser.

Turbanen är av tradition och hävd, en huvudbonad framförallt avsedd för män, men redan på 1800-talet började västerländska damer använda detta praktiska arrangemang. På 20-talet blev turbanen än mer populär och har alltsedan dess till och från varit ett obligatorium i damers garderob. Men varför ha då inte män turban? Jag förstår det ej! Som man behöver man verkligen inte tveka att skaffa en dylik huvudbonad. Se bara på Valentino som tar sig riktigt bra ut i rollen som turbanprydd latin lover.

Hur bar man då turban förritin? I min lilla glesbygdsby var tant Valborg dess främsta förkämpe. Varje gång hon skulle gå bort, åkte turbanen fram .Den var blå/vit/rosa och mycket stilig. Jag tror att den var av den sort som bara var att sätta på, ungefär som en hatt. I filmsammanhang kommer jag att tänka på Gloria Swanson som bar denna huvudbonad med solglasögon och cigarett i filmen Sunset Boulevard. Redan som ung på 20-talet hade hon burit turban med gott resultat. Cigaretten använder även Marlene Dietrich som accessoar till turbanen, se bara denna vackra bild. Lana Turner visste att använda turbanen i ett mer sportigt och avslappnat fritidssammanhang. Här är hon vitklädd, förmodligen med tennis i tankarna.

För er som fortfarande känner er osäkra, ty ni vet inte riktigt hur ni skall gå till väga för att knyta er turban hänvisar jag till turbancoachen Jaura Nagpal som demonstrerar hur detta konststycke går till.

Några av bilderna hittade jag på Manlo for the big girl som har ett intressant inlägg om turbanen genom tiderna.

Då och då råkar man ut för små förtretligheter i samband med nattliv. Det kan slumpa sig så illa att gästlistor bokstavligt talat går upp i rök, eller åtminstone blir såpass rejält bantade att ens eget namn försvinner. Ett par gånger har min lugg, av en finurlig människa döpt till VIP-lugg, räddat situationen.

– Nej, tyvärr, namnet finns inte med. Men förresten, en sådan lugg kan man inte neka.

Eftersom min hårkvalite är av den tagelartade sorten (du är inte svensk, brukar de exotiska frisörerna på lågprissalongen på Valhallavägen fråga), har jag helt sonika rakat bort allt hår utom luggen, som numera går en bra bit under hakan. Då och då snor jag ihop den till en liten knut och är då håret fuktigt, blir resultatet, när det åter släpps fritt, ett fluffigt hav av hår som skulle göra det tidiga 80-talets Vince Clark grön av avund. Rätt piffigt och verkligt originellt.

Bilden på innekonvolutet till Spandau Ballets True måste vara smått klassisk: sportigare kan man knappast vara. Och för att inte tala om hur maffig ljudbilden är på denna skiva.

Även New Order kunde, när så var lämligt, ge illusionen av sport till på köpet i en skivstudio. Här en snygg, men tyvärr allt annat än välljudande, session i studion, men nu är ämnet som sagt modetips. Och det är Blue Monday som framförs.