Rävjägarn

Monroe och Miller levde tillsammans

Marilyn Monroe och Arthur Miller

“She was a whirling light to me then, all paradox and enticing mystery, street-tough one moment, then lifted by a lyrical and poetic sensitivity that few retain past early adolescence” skrev Arthur Miller om sin forna hustru, Marilyn Monroe, sin självbiografi Timebends. Bilden ovan är tagen av Inge Morath under inspelningen av De missanpassade, den period när äktenskapet föll samman.

Marilyn Monroe och Arthur Miller

Efter ett drygt års samvaro, gifte sig Arthur Miller och Marilyn Monroe i New York den 29:e juni 1956. Två dagar senare, upprepades vigseln, men denna gång var det en judisk ceremoni. Smekmånaden firades i London där pressen blev helt till sig av den blonda, amerikanska aktrisen.

Marilyn Monroe och Arthur Miller

Innan vigseln hade paret knappt visat sig tillsammans, rädda som de var för all publicitet. De två bilderna ovan (och eventuellt den nedan) kommer troligtvis från Life och borde vara tagna av fotografen Milton Green, som var en nära vän till Monroe.

Marilyn Monroe och Arthur Miller

Till höger i bilden ses Monroes röda Ford Thunderbird som hon köpte i mitten av 50-talet (i ungefär samma veva som hon slutade röka), samma bil som figurerar på övriga bilder i detta svep. De är så vackra båda två.

I början av 1955 lämnade Monroe Hollywood och flyttade in hos Milton Green och hans familj. Hon hade tröttnat på de fåniga komedier som tvingades spela in och hon ville också ha större del av intäkterna, ty hennes villkor hos 20th Century Fox var inte direkt lysande. Hon började också ta lektioner för Lee Strasberg vid Actors Studio. Lee var förtjust i henne och ansåg att bland sina elever, var det endast Marlon Brando överträffade henne. Paula Strasberg, Lees hustru, blev, så snart Monroe fått ett bättre kontrakt med Fox, hennes ständiga sällskap vid filminspelningarna, vilket oftast inte uppskattades av regissörerna. Paulas råd till sin unga adept gjorde dem stundtals vansinniga; bl.a. yttrade hon en gång den famösa repliken “Honey — just think of Coca-Cola and Frank Sinatra”.

I augusti 1962 hittades Monroe död i sitt hem. Vid sidan av kubakrisen, var detta årets största händelse och dessutom en stor tragedi.

Ett flott modelejon från Västerbotten

För er som inte har för vana att tillbringa sommaren i Västerbotten kommmer bilden här intill kanske som någon av en chock. Vi andra är inte lika förvånade.

Det halmgula håret har en luftig och bångstyrig elegans, de generösa bomullsbyxorna ger svängrum och sörjer dessutom för god luftväxling, den ljust gröna skjortan är uppkavlad till armvecket. Sist men inte minst kommer sommarens accessoar nr 1: lien!

I bakgrunden skymtar decenniets största modehändelse: höstacken, en gammal klassiker som fick ett ordentligt uppsving när Norrbotten som av en händelse blev det nya svarta.

Bilden är hämtad från Tora Bonniers artikel om livet på landsbygden (Vecko-Journalen 1945). Då jag hade turen att fynda tre tjocka inbundna samlingsvolymer känner jag mig nu mer än nöjd.

Modetips: Inte speciellt mycket alls

Steve McQueen hade alltsom oftast en fenomenal förmåga att klä sig helrätt. Han var inte alltid uppklädd, utan verkar ha föredragit en mer avslappnad stil. På denna bild har han valt att ta på sig minsta möjliga. Det är inte få bilder, där han utan att skämmas väljer en minimal klädsel. Och det var något som han kunde kosta på sig.

1972 gjorde McQueen filmen Le Mans som utspelar sig under motortävlingen med samma namn. Här får vi se honom i finfina racingoveraller och annat snyggt. Föredömligt, då jag är svag för just bilsportrelaterat mode. Jag har faktiskt en kort, röd konstskinnsjacka som jag själv totat ihop och försett med Pontiac-emblem.

Bullit har väl de flesta sett och där är det ingen hejd på vilka fina tröjor han går omkring med. Hela filmen är för övrigt väldigt snygg, färgerna är lite bleka och gör sig finfint till hans blonda hår och mycket blå ögon.

Gary Cooper kunde verkligen klä sig

Ett tvärsnitt genom Gary Coopers karriär ger vid handen att den mannen verkligen visste att klä sig, och det i sådan utsträckning att det känns verkligt angeläget att uppmärksammas. Bilden här intill, tagen på 50-talet, visar en något äldre Cooper som valt ett förbannat fint, kraglöst, plagg. Någon sorts båtringning skulle man nog kunna kalla det. Ärmarna har rejäla sprund och hålls samman av ett band. Jag känner inte till denna typ av plagg, men nog är det snyggt alltid, och något lämpligare kan man nog inte tänka sig, en het sommardag.

Just sommarkläder kan vara problematiska om man vill vara både bekväm och samtidigt tänka på stilen. Vill man dessutom se lite het ut, blir utmaningen än större. Gary Cooper går dock med bravur även i land med den uppgiften. Det är bara att gratulera och hoppas att han får någon nutida efterföljare.

Nästa bild är av äldre datum och här möter vi en yngre Cooper som valt en mönstrad kavaj till de ljusa byxorna. Den detalj som gör denna klädsel unik, är det diagonalrutiga band som han knutit om midjan för att hålla byxorna på plats. Mycket snyggt!

Frisyren är också den värd att kommenteras: hur ofta ser man en lika perfekt bena i dessa dagar? För sällan.

Och slipslängden: den förefaller lite kort med dagens mått mätt, men jag hör till dem som avskyr slipsar som är fel knutna vilket resulterar i att spetsen hamnar i nivå med gylfen. Hu.

Slutligen bör det påpekas att denna form av studioporträtt mot bakgrund och konstfullt belyst bör uppmuntras även idag. Filmstjärnor är trots allt filmstjärnor och bör därför placeras i en artificiell miljö.

Slutligen har vi det tidiga 30-talets Cooper. Här en bild från Josef von Sternberg-filmen Morocco (1930) där han spelar mot Marlene Dietrich. Cooper, som är soldat i Främlingslegionen, förälskar sig i den fatala Dietrich. Som framgår av bilden, är det en mycket tilltalande klädsel som dess medlemmar har att bära.

Morocco är en mycket vacker, och tillika romantisk, film. Dietrich betraktar Cooper helt som en leksak och hans roll går mest ut på att vara dekorativ. Lustigt; på så sätt känns filmen helt modern, ja rentav lite före sin tid.

Att slå Gary Cooper, när det kommer till att klä sig är, som ni nu säkert förstår, inte så lätt. Somliga skulle nog vara benägna att hävda att det är nästintill omöjligt, men jag tror att det nog finns en viss möjlighet, så jag föreslår: gör ett försök.

Beaton fotograferar Stephen Tennant

1927 tog Cecil Beaton en mycket lyckad bild på Stephen Tennant där han bär sin fina Macintosh. 1927 var det år som Stephen fyllde 21 år och detta firades bland annat genom att låta Cecil Beaton, då ung och lovande fotograf och Stephens vän, ta en serie bilder. Under regnrocken skymtar en kritstrecksrandig kostym, en skjorta med långa snibbar, sidenslips och en med ädelstenar dekorerad nål. Ytterplagget verkligen blev pricken över i:t.

Några månader senare, i oktober samma år, träffade Stephen den berömde poeten, pacifisten och f.d. kaptenen från första världskriget, Siegfried Sassoon, som året därpå skulle publicera den mycket rosade Memoirs of a Fox-Hunting Man (på svenska När vi red efter räv) och redan hade avverkat celebriteter om Ivor Novello. Tycke uppstod och man kan säga att de under några år levde fransk.

Siegfried Sassoon var vid den här tiden en populär gäst på societetsbjudningarna i Londontrakten. Han umgicks med Bloomsburygruppen och sågs på middags hos Emerald Cunard (mor till Nancy Cunard). Stephen Tennant var ung, mycket förmögen och fager och inspirerad många av sin generations författare. Bland annat sägs ha stå modell för både Cedric Hampton i Nancy Mitfords Love in a cold climate och Sebastian Flyte i Evelyn Vaughns Brideshead Revisited.

Tillsammans reste de omkring och besökte både Sicilien och Garmisch i Tyskland (där togs bilden till höger 1929). Siegfried var sysselsatt med skrivandet och Stephen, som ständigt led av vacklande hälsa (inte dog han ung för det), gjorde mest ingenting.

Så småningom rann deras relation ut i sanden och Stephen tillbringade sedan merparten av sitt liv med att göra just ingenting, förutom att då och då nyinreda godset Wilsford, som den excentriker han verkligen var.

Sassoon gifte sig på 30-talet; äktenskapet blev olyckligt och så småningom konverterade han till katolicismen. Han fortsatte dock att skriva och följde upp När vi red efter räv med Vi föll in i leden och Tillbaka i tjänst.

Min alldeles egna Beautyhörna del 1

Detta med mode intresserar mig inte särdeles mycket längre. Det är klart att jag gillar kläder, men att följa modets växlingar skiter jag i, men påverkas naturligtvis av vad som finns att köpa i handeln. Jag har alltid varit en trogen kund på Myrorna och jag kompletterar med att handla på HM och Weekday.

På bilden ovan är Laila Loales på vinterpromenad. Observera de fräcka benvärmarna och stickade mössan i trevlig rosa kulör. bilden skall ses som del två i en diptyk (den första hittar ni här). Inspirerad av Lovisienstadts Beautyhörna tänkte jag att det är på tiden att jag tar modet på allvar. Uppenbarligen är kläder någon som intresserar för snart sagt vilken jädra skitblogg som helst har en kärring som berättar om sina outfits. Det borde hon inte göra, ty “bloggerskor”har över lag så dålig smak att modetipzen borde förbjudas.

Nu skall jag dela med mig av två modefynd!

Dagen innan julafton fyndade jag ett par mycket snygga kängor på Myrorna för 170 kronor. Oanvända och av mycket hög kvalité. Jag är mycket nöjd.

Då och då händer det att jag styr ut mig lite extra, som på nyårsafton till exempel. För ett par år sedan köpte jag en tjusig rock på Herr Judits. Den bar jag tillsammans med en blodröd sammetshalsduk och en keps av gammal klassisk modell. Bilden borde jag egentligen inte visa pga olämplig och för ungdomen skadlig (ty den togs av Sofia Runarsdotter efter att vi och vakten hade kommit fram till helt skilda åsikter angående lämpligheten av att gå in på festen med en öppnad flaska och två glas – och därför tvingades vi fira in det nya året på Cementas parkeringsplats).

Nu hopps jag att ni med spänning och entusiasm följer min egen Beautyhörna!

Grant och Scott bor i Bachelors Hall

Cary Grant och Randolph Scott i Bachelor Hall

Under följd av år, med start 1933, levde Cary Grant och Randolph Scott i en flott villa i Malibu som snabbt döptes till Bachelor Hall. Lite märkligt kan tyckas, men man får anta att bostadsbristen var skriande och att de välbetalda skådespelarna var tvungna att vända på varenda krona för att ha råd med sina dyra vanor. Både Grant och Scott visste nämligen att klä sig vilket med alla tydlighets syns på denna bild, som jag anser för en av de bästa inom genren modefotografi. Precis som fotografiet på Cary som spelar piano för Randolph.

Cary Grant Randolph Scott

Scott och Grant möttes under inspelningen av Hot Saturday och benstämde sig snart för att flytta ihop och vad passar då bättre än en strandvilla?. I villan fanns naturligtvis en öppen spis med en soffgrupp som gjord för att läsa en god bok eller bläddra i ett modemagasin. Naturligtvis fanns det också en matsal där middagarna kunde intas, de dagar man inte valda att gå på restaurang efter en dag på travbanan.

Cary Grant Randolph Scott

Båda herrarna var verkligt atletiska och tyckte mycket om workout och boxning och tog sig gärna ett dopp i polen. Vissa dagar var det dock lämpligare att ta ett parti golf.

Vem tog dessa bilder? Jag är inte säker, men jag tror att det var Paramounts PR-avdelning; ett något märkligt drag kan man tycka, särskilt som man såg till att skicka diverse fruntimmer upp till villan för att förhindra illasinnade rykten att uppstå.

Avslutningsvis en bild tagen på stranden utanför villan, när skymningen sänkt sig över den amerikanske västkusten.

Och nu gör turbanen åter sin entré

Loretta Young bär en kashmirturban med sidenblommorDå jag finner att modebloggandet inte är tillräckligt kvalitativt här i vår vrå av världen, har jag bestämt mig för att utöka modebevakningen på R-n. Kvantitet är som alla vet, inte detsamma som kvalitet.

Idag har jag bestämt mig för att slå ett slag för turbanen, denna utmärkta huvudbonad som är så bra i dessa dagar när var och varannan måste springa iväg på förvärvsarbete och därför sakna tid att lägga på morgonens förberedelser.

Turbanen är av tradition och hävd, en huvudbonad framförallt avsedd för män, men redan på 1800-talet började västerländska damer använda detta praktiska arrangemang. På 20-talet blev turbanen än mer populär och har alltsedan dess till och från varit ett obligatorium i damers garderob. Men varför ha då inte män turban? Jag förstår det ej! Som man behöver man verkligen inte tveka att skaffa en dylik huvudbonad. Se bara på Valentino som tar sig riktigt bra ut i rollen som turbanprydd latin lover.

Hur bar man då turban förritin? I min lilla glesbygdsby var tant Valborg dess främsta förkämpe. Varje gång hon skulle gå bort, åkte turbanen fram .Den var blå/vit/rosa och mycket stilig. Jag tror att den var av den sort som bara var att sätta på, ungefär som en hatt. I filmsammanhang kommer jag att tänka på Gloria Swanson som bar denna huvudbonad med solglasögon och cigarett i filmen Sunset Boulevard. Redan som ung på 20-talet hade hon burit turban med gott resultat. Cigaretten använder även Marlene Dietrich som accessoar till turbanen, se bara denna vackra bild. Lana Turner visste att använda turbanen i ett mer sportigt och avslappnat fritidssammanhang. Här är hon vitklädd, förmodligen med tennis i tankarna.

För er som fortfarande känner er osäkra, ty ni vet inte riktigt hur ni skall gå till väga för att knyta er turban hänvisar jag till turbancoachen Jaura Nagpal som demonstrerar hur detta konststycke går till.

Några av bilderna hittade jag på Manlo for the big girl som har ett intressant inlägg om turbanen genom tiderna.

Modetips: Exotiske Ramon Novarro!

Ramon Novarro och Florence "Pancho" Barnes

År 1928 blev Ramon Novarro vän med Florence “Pancho” Barnes, en dam som var känd för att slå det ena hastighetsrekordet efter det andra med sitt flygplan. Pancho introducerade Novarro för sin vän fotografen George Hurrell som tog några klassiska bilder av Novarro vilket resulterade i att Hurrell blev porträttfotograf hos MGM och därmed gick han till historien. Se några av hans bilder på Ramon Novarro här och här.

Ramon Novarro gjorde bland annat titelrollen i storfilmen Ben Hur (1925) och var under en tid en av Hollywoods allra största stjärnor. Här en bild ur Ben Hur och här en PR-bild från tiden. Precis som Valentino var Novarro en exotismens man, vilket tydligt framgår av dessa bilder.

Ramon Novarro hittades 1968 död i sin villa. Han hade anlitat de två gatupojkarna Paul and Tom Ferguson och de  hade torterat och dödat honom för att på så sätt tillskansa sig de pengar som de trodde att han hade hemma. Tyvärr var det endast 20 dollar.  Enligt den notoriskt lögnaktiga boken Hollywood Babylon, hade de tryckt ned den eleganta art deco-dildo som Novarro fått av Rudolph Valention i hans hals. Så kan man också dö.

Lyssna också på Peggy Lee som har sjungit in Tango, som handlar om Ramon Novarro.

Gösta Ekman, androgynt modelejon

Gösta Ekman d.ä visste att klä sig. Här en smärre bildkavalkad från 20-30-talet. Under besöken i Tyskland på 20-talet skaffade han sig dessvärre rätt så avancerade drogvanor, vilket så småningom ledde till en tidig död. Intermezzo från 1936 är en av hans mest känd långfilmer. Där spelar han violinisten som lämnar sin fru (Inga Tidblad!) för en ung flicka (Ingrid Bergman). Filmen gjordes i en amerikansk remake, men då hade Gösta bytts ut mot Leslie Howard. Se ett klipp på YouTube.

Gösta Ekman publicerade en memoarartad volym vid namn Den tänkande August med illustrationer av Kurt Jungstedt 1929. Jag har en annan utgåva, illustrerad med fotografier av Ekman ur diverse pjäser. Nedan följer ett urval av de bästa bilderna. De flesta är från 20-talet.

Uppklädd vid skrivbordet.

Med Esther Sahlin på Oscars i Candida 1928.

Ett rollporträtt. Han ser ut som Greve Danilo i Glada Änkan.

Som tidningsforsäljare på Vasateatern 1934.

Med Tutta Rolf på Vasateatern.

Modetips: Sighsten Herrgård!

För många år sedan läste jag Sighsten Herrgårds memoarer; boken han skrev tillsammans med Carl Otto Werkelid strax innan han dog. Jag minns att den fyllde mig med ett stort vemod, samtidigt som jag inte kunde glömma alla fina bilder. Inte minst det galna fotot på Sighsten, Grace Jones och Dolph!

Sighsten hette egentligen Sixten, men för att modernisera sitt namn, valde han att stava det på ett modernare vis. Modern blev han också på många andra områden: han lanserade unisexoverallen och han valdes 1969 till en av världens tio bäst klädda män. Redan i slutet av 60-talet var han en framgångsrik modedesigner internationellt sett.

Bilden här intill är från hans ungdomsår och den tycker jag mycket om. Förmodligen är den tagen hemma i Brommavillan där hans familj bodde under många år och där hans mor Birgittas böcker och modetidningar var en stor inspirationskälla.

Roar, Igor och Sighsten

Från mitten av 70-talet blev Sixten boss för Stockholmsgruppen, den på sin tid välkända modellagenturen, och det var en tjänst som han behöll fram tills dess att hans hälsa började svikta i samband med att han drabbades av den sjukdom som ändade hans liv och som är så förknippad med hans namn, eftersom han var den förste att tala ut offentligt sin smitta.

Det sorgligaste i hela boken, är skildringen av Roar, den man som Herrgård levde tillsammans med under en följd av år. Roar, som själv var den monogama typen, var den som först dukade under för det virus, HIV, som så småningom ändade även Sighstens liv.

Sighsten Herrgård utbildade sig på Beckmans skola och Tillskärarakademien. På Beckmans var det främst skolans grundare och lärare i illustration och mönsterritning, Göta Trägårdh, som uppskattade honom, övriga lärare fann hans stil alltför utmanande.

Sighsten med hundarna Lillen och Igor

År 1966 blev Sighstens unisexplagg prisbelönade i Cortaulds designtävling. Av de 40 skisser som valdes ut, stod han för 7 stycken. Denna utmärkelse resulterade i jobberbjudande från Storbritannien och samma år flyttade han till London och Chelsea. En framgångsrik karriär hade nu kommit igång på allvar.

Under åren som följde, jobbade Herrgård för House of Worth, designade egna kollektionen ScanMan by Sighsten (och senare Sighsten of Scandinavia), vinner Playboys Creative menswear Award och kontrakteras av managementgruppen McCormack i New York. och så rullar det på, fram till till november 1989 när livslågan slutligen blåses ut.

På bilden ovan, ses Sighsten Herrgård med Lillen och Igor, hans två Grand danoiser. En kvick journalist menade att dessa är de flottaste accessoarer han någonsin haft, blondinerna inberäknade.

Modetips: VIP-lugg!

Då och då råkar man ut för små förtretligheter i samband med nattliv. Det kan slumpa sig så illa att gästlistor bokstavligt talat går upp i rök, eller åtminstone blir såpass rejält bantade att ens eget namn försvinner. Ett par gånger har min lugg, av en finurlig människa döpt till VIP-lugg, räddat situationen.

– Nej, tyvärr, namnet finns inte med. Men förresten, en sådan lugg kan man inte neka.

Eftersom min hårkvalite är av den tagelartade sorten (du är inte svensk, brukar de exotiska frisörerna på lågprissalongen på Valhallavägen fråga), har jag helt sonika rakat bort allt hår utom luggen, som numera går en bra bit under hakan. Då och då snor jag ihop den till en liten knut och är då håret fuktigt, blir resultatet, när det åter släpps fritt, ett fluffigt hav av hår som skulle göra det tidiga 80-talets Vince Clark grön av avund. Rätt piffigt och verkligt originellt.

Modetips: Short-shorts!

Bilden på innekonvolutet till Spandau Ballets True måste vara smått klassisk: sportigare kan man knappast vara. Och för att inte tala om hur maffig ljudbilden är på denna skiva.

Även New Order kunde, när så var lämligt, ge illusionen av sport till på köpet i en skivstudio. Här en snygg, men tyvärr allt annat än välljudande, session i studion, men nu är ämnet som sagt modetips. Och det är Blue Monday som framförs.

Stiliga Tennant, Beaton och Sassoon

Modetips för er som inte riktigt vet var ni skall hämta er inspiration. Samtliga bilder 1928-1930.

Stora bilden Sigfried Sassoon i mitten, Stephen Tennant till höger. Stephen som Prince Charming (överst), Stephen och Cecil Beaton i randigt. Stephen framför tavla.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur