Mia Leche-Löfgren – Gustav Bergström

För ett halvår sedan läste jag Mia Leche-Löfgrens sista självbiografiska alster, Bokslut. Nu har turen kommit till den den första i sviten om två böcker. Denna heter Upplevt och behandlar tiden från 1880-talet fram till 1930. Löfgren skriver en del om uppväxten men nämner i princip inte brodern Gunnar Leche (arkitekt och stadsarkitekt i Uppsala). Om det beror på något groll dem emellan skall jag dock låta vara osagt.

Fadern hette Wilhelm Leche och var zoolog och professor vid Stockholms högskola vid tiden för Mias uppväxt. Modern hette Minchen och var född Sager. Familjen bodde under många år i Kungsbacken på Tegnérgatan i höjd med Blå Tornet vilket innebar att det var nära till Anna Whitlocks skola på Kammakargatan 8 där Mia fick sin utbildning. Bland lärarna märktes Ellen Key som verkar ha varit en betydligt trevligare typ än Whitlock själv som verkar ha saknat talangen att ta hand om små barn.

Under några år i början av 1900-talet var Mia Leche gick med Fredrik von Freisen. Tillsammans fick de 2 barn men 1908 tog Mia ut skilsmässa vilket blev en stor skandal och hon förlorade kontakten med sina två barn. Inte ens när dottern låg för döden några år senare tilläts hon göra ett besök. Idag är det svårt att förstå hur lagstiftningen kunde vara så grym. Det är heller inte lätt att förstå att Leche klarade sig igenom den svåra tiden. Det nya äktenskapet med Eliel Löfgren blev dock lyckat och bytet av maken behövde hon inte ångra. Löfgren var under en period justitieminister och under åren 1926-1928 utrikesminister

Mia Leche-Löfgren avslutade sin litterära bana med två memoarer, Upplevt och Bokslut. Leche-Löfgren föddes i lund men flyttade till Stockholm och gick i den Whitlockska samskolan och blev sedan medarbetare i Vårt land, en konservativ publikation. Efter ett kort äktenskap med Fredrik von Frisen, gifte hon sig med Eliel Löfgren.

Bokslut behandlar åren 1930-1960, en tid som präglas dels av det oroliga 30-talet och efterkrigstidens fredsarbete i Fred och Frihet där hon stred mot kommunismen som börjat ber ut g efter andra världskriget. Leche-Löfgrens bok får mig att tänka på Elsa Björkman-Goldschmidts minnen som kom ungefär vid denna tid. Leche-Löfgrens skildringar är inte alls tåliga, men B-G är faktiskt snäppet bättre.

Det är intressant att läsa om Leche-Löfgrens föredragsturnéer i Norrbottenvintern 1938 när nazistiskt sinnade ungdomar gör sitt bästa för att förstöra tillställningarna som verkar ha ordnats av Fred och Frihet. Endast vid folkhögskolan i Sunderbyn kände hon sig verkligt välkommen. Även om norra Sverige på det stora hela hade få nazianlupna så fanns de naturligtvis också där.

Lika spännande är det att läsa om flyktingar och asylrätten under 2:a världskriget. Under krigets första år var det ytterst få som gavs tillfälle att stanna i Sverige. Motståndet var stort och när det var på förslag att några medicinare, jag antar att de var judar, skulle ges möjlighet att komma till Sverige demonstrerade de svenska studenterna, rädda som de var att de skulle bli utan jobb, trots läkarbrist i norra delarna av landet (det så kallade Bollhusmötet). Mycket har som bekant hän sedan dess.

Privatlivet, vänner och bekanta både i Stockholm och Göteborg, makens död och det egna åldrandet ges också stort utrymme. Både genom födsel och giftermål kom hon i kontakt med många framstående från den tiden. Arbetet med flyktingar och fredsfrågan förde henne också samman med många intressanta personer. En av dem var Marika Stiernstedt, vars vänskap dock tog en paus under de år hon anslöt sig till den kommunistiska läran.

Bokslut är en läsvärd och intressant bok som kan rekommenderas. Återstår för mig att läsa Upplevt också, så jag får veta hur det hela började

Tag: Mia Leche-Löfgren

Mia Leche-Löfgrens memoar Upplevt

Bokslut, Mia Leche-Löfgrens memoar