Rävjägarn

Mia Leche-Löfgrens memoar Upplevt

Upplevt Mia Leche Löfgren

För ett halvår sedan läste jag Mia Leche-Löfgrens sista självbiografiska alster, Bokslut. Nu har turen kommit till den den första i sviten om två böcker. Denna heter Upplevt och behandlar tiden från 1880-talet fram till 1930. Löfgren skriver en del om uppväxten men nämner i princip inte brodern Gunnar Leche (arkitekt och stadsarkitekt i Uppsala). Om det beror på något groll dem emellan skall jag dock låta vara osagt.

Fadern hette Wilhelm Leche och var zoolog och professor vid Stockholms högskola vid tiden för Mias uppväxt. Modern hette Minchen och var född Sager. Familjen bodde under många år i Kungsbacken på Tegnérgatan i höjd med Blå Tornet vilket innebar att det var nära till Anna Whitlocks skola på Kammakargatan 8 där Mia fick sin utbildning. Bland lärarna märktes Ellen Key som verkar ha varit en betydligt trevligare typ än Whitlock själv som verkar ha saknat talangen att ta hand om små barn.

Under några år i början av 1900-talet var Mia Leche gick med Fredrik von Freisen. Tillsammans fick de 2 barn men 1908 tog Mia ut skilsmässa vilket blev en stor skandal och hon förlorade kontakten med sina två barn. Inte ens när dottern låg för döden några år senare tilläts hon göra ett besök. Idag är det svårt att förstå hur lagstiftningen kunde vara så grym. Det är heller inte lätt att förstå att Leche klarade sig igenom den svåra tiden. Det nya äktenskapet med Eliel Löfgren blev dock lyckat och bytet av maken behövde hon inte ångra. Löfgren var under en period justitieminister och under åren 1926-1928 utrikesminister

Alice Lyttkens Leva om sitt liv, del 1

Leva om sitt liv1977 kom den första delan av sju som utgör Alice Lyttkens självbiografiska serie Leva om sitt liv. Lyttkens föddes 1897 och växte upp i Malmö och denna volym behandlar åren 1900-1920.

Fader Johan Cronquist var läkare och hade både egen mottagning och anställning som bataljonsläkare. Modern var danska och hade sin verksamhet förlagd till hemmet. Familjen hade det gott ställt men tack vare sin socialt engagerade far fick Alice redan som liten inblick i arbetarebefolkningens hårda liv, inte minst fick hon stifta bekantskap med änglamakerskornas fruktansvärda “yrke”. Fadern var också läkare åt familjen Coyet på godset Torup under många år. När grevinnan Coyet vägrade reparera de förfallna statarbostäderna sade han emellertid upp sig, men efter 2 år, när greven fått en svår hjärtattack, åtog han sig åter tjänsten mot löfte att bostäderna skulle få sig en rejäl upprustning.

Lyttkens barndomsskildring är underhållande och intressant och verkligen värd att läsas, inte minst för att hon kom att bli en av de mest lästa författarna under 1900-talet och dessutom en stor kulturpersonlighet. Det är med spänning jag ser fram emot följande volymer, framförallt 20-50-talen som jag gissar är mycket intressanta.

Betty Bjurström, en scandal beauty

Betty Bjurström i Gentleman att hyra

På 40-talet gjorde sig Betty Bjurström ett namn och fick i samband med sitt äktenskap ett såpass tvivelaktigt rykte att hon gott platsat i dagens nöjessverige. Sagan fick dock ett snabbt slut och 1949 sköts hon av sin man i Paris och blev därefter rullstolsburen.

Betty Bjurström föddes i Stockholm 1923. Fadern hade bensinstation och åkeri, och modern drev ett café. Redan som ung började hon dansa och vid nyår 1937-38 fick hon engagemang på Casinoteatern. Våren 1940 debuterade hon på China och blev därefter ett namn i Stockholms nöjesliv. När Gustav Wally skulle sätta upp sin första lyxrevy på Oscars 1941 (premiär 10:e oktober) hade naturligtvis Betty Bjurström en roll. Så småningom blev hon dock erbjuden att filma i Italien och i september året därpå flyger hon till Berlin för att sedan ta tåget genom ett krigshärjat Europa.

Betty Bjurström med Geanferrari

Det italienska kontraktet med direktör Geanferrari förutsätter dock vissa sexuella gentjänster som Bjurström inte alls känner sig lockad av vilket ställer till det en hel del för henne och hon får kämpa med näbbar och klor för att bevara sin dygd. Efter en tid träffar hon Renato Senise och inleder ett förhållande med honom. Geanferrari är dock svartsjuk och enligt Bjurström är det han som gör att hon blir misstänk för spioneri. När så hennes visum går ut, tvingas hon lämna landet och tillsammans med Senise flyttar paret till Sverige där de gifter sig i maj 1943.

Livet i Sverige kompliceras dock av att Renato Senise blir misstänkt för spioneri och åtalas. I en första rättegång blir an frikänd, men sedan står turen icke honom bi och hans döms i sin frånvaro till bigami och försök till spioneri. Herr och fru Senise och deras lille son tar i januari tåget till Berlin för att sedan resa vidare till Italien. Syftet var att hitta information som kunde rentvå Renato. Med på resan var också parets son, endas 9 månader gammal. I Berlin stöter de dock på patrull och får eskort av ett par Gestapomän. Under bombningarna mot Berlins tunnelbana den 3:e februari 1945 dödas dock gestapomännen och paret lyckas fly och tar sig efter stor möda till Italien.

I Italien fängslas Senise och Betty även Betty hamnar i cellen, närmare bestämt i kvinnofängelset Mantellate. Efter en tid släpps hon dock och återvänder hem till Sverige där hon återigen engageras vid Chinavarietén. Denna gång är det “nakendans” som står på programmet. Bjurström är dock klädd i tunna tygskynken och hudfärgade trosor, mer, eller snarare mindre, gick knappast för sig på den tiden.

Efter en tid blir paris Betty Bjurströms nya hemvist. Där stöter hon samman med sin man. De är visserligen inte skida än, och hon vill avät gamla slott som han hyr utanför Paris. Renato blir dock anmäld av en affärskompanjon och då passar Betty på att fly och installerar sig därefter i Paris där hon återigen börjar dansa. I samma veva är det dags för Miss Europa-tävlingen 1948 att gå av stapeln. Betty övertalas att ställa upp efter att den svenska deltagaren fått påssjuka. Bifallet blir stort, men en svensk journalist sätter käppar i hjulet genom att påpeka att hon hade dåligt rykte och varit inblandad i en spionhärva. Hon tvingas därför utgå ur tävlingen, men för att blidka publiken övertalas hon att ställa upp utom tävlan vilket hon också gör och får därmed 87 procent av rösterna. Segrare blir dock Miss France.

I Cannes träffar Betty Edward Chance, ättling till John Christian Curwen. Denne rike engelsman har precis ärvt ett par slott, bla Round House på Belle Isle, Windermere. De två förälskar sig och flyer Paris och Renato Senise för Skottland och Round House (“The Highland Windermere”). Det nya året 1949 firas in i slottet men så småningom återvänder Betty till Paris för att övertala Senise till skilsmässa. Han vägrar den 12:e februari 1949 skjuter henne istället. Skotten är inte dödliga, men Betty Bjurström döms till ett liv i rullstol.

Betty Bjurström hälsar på Erlander på Shopping 1955

Hemma i Sverige igen kom Betty Bjurström at ägna sig åt affärer. Hon hade under många år en butik i korsningen Riddargatan/Styrmansgatan. Under en kort tid drev hon också en slipsaffär i Shoppingcenter i Luleå (i samband med invigningen 1955). 1959 kom självbiografin Ingen dans på rosor. Hon avled år 2001. Sonen Vincent Senise Bjurström hade en karriär som ung gigolo på 60-talet, men verkar sedan dess mest ha ägnat sig åt något tvivelaktiga affärer vad jag kan förstå.

Monica Zetterlunds humoristiska hågkomster ur ett dåligt minne roar

Monica på flygplatsen

Monica Zetterlund på Bromma, just hemkommen från Helsingfors. Efter ett ofrivilligt badkarsbad, klädsim, tvingades hon resa endast iförd strumpbyxor och BH.

Jag har läst om Monica Zetterlunds memoarer Hågkomster ur ett dåligt minne (Norstedts, 1992). Den är en mycket rolig bok som verkligen ty den är fylld av de dråpligaste historier men samtidigt sorglig, för naturligtvis fanns det en mindre tilltalande sida i hennes liv.

Zetterlunds liv i slutet av 50-talet och hela 60-talet måste på många sött ha varit fantastiskt. Hon blev framgångsrik, fick åka till USA, hängde bl.a. med Marlon Brando, Earl Hines, Peggy Lee och Carmen McRae och köpte en villa på Lidingö som blev något av ett andra hem för både svenska och utländska jazzmusiker samt andra som gillade att roas sig. Att ha en liten dotter som bodde i samma hus, visserligen med egna rum och en barnflicka, kan dock inte ha varit helt idealiskt.

21:a december 1959 åkte Zetterlund över till USA för att vistas där i 3 månader, jobba och knyta kontakter. Hon uppträdde på Basin Street East i New York , medverkade i Steve Allens TV-show och spelade in en LP som inte gavs ut (Lost Tapes, finns utgiven idag). Engagemanget på Basin Street East gick dock inget vidare, ty av någon anledning hade man bokat in hennes som sångerska i Tommy Flanagans trio (en trio med endast mörkhyade). Detta uppskattades inte av publiken på Basin Street, utan man krävde att hon skulle byta ut någon av de tre mot en vit. Monica vägrade och bröt kontraktet. Hon slapp dock betala de 800 dollar som kontraktsbrottet skulle ha kostat henne för hennes manager John Levy uppskattade att “hon var solidarisk med hans ras”.

I USA råkade hon också ut för två Playboy som ville ha med henne i en TV-show och ett litet utvik, förslagsvis Miss Juni. Vid detta tillfälle hade hon en snygg klänning, en bra korsett och ett par lösbröst och såg rätt så välsvarvad ut. För att driva med de två gubbarna slet hon upp det ena lösbröstet, efter att ha tackat ja till en försiktig fotografering vid en pool, och dängde det i bordsskivan. De två gubbarna blev som galna och hon fick en rejäl utskällning. Men det gissar jag att det var värt.

Efter utlandsvistelsen och framförallt efter Gröna Hund på Gröna Lund 1962 blir det full fart på Zetterlunds karriär. Hon spelar in skivor, medverkar i filmer och och teaterföreställningar och uppträder nätan jämt på olika former av scener. Hon dricker för mycket och tar ibland antabus.1980, efter en skilsmässa, tar det och stopp och det dröjer innan hon och karriären återhämtar sig.

Läs Hågkomster ur ett dåligt minne! Det är verkligen en bra bock om många är de porträtt av vänner och kollegor som Zetterlund tecknar med stor behållning för läsaren. En biografi kom också för ett par år sedan men den har jag inte läst.

Momo, Signes Hassos rosade debut

Av en slump hade jag köpt på mig Signe Hassos debutbok, Momo, som jag inte kommit mig för att läsa förrän denna sommar. Det är ingen dålig debut av en Hollywoodskådis, det måste jag säga (man hller sig med fördomar!). I början fann jag berättelsen lite väl enkel, men det dröjde inte länge förrän berättelsen om den föräldralösa Cecilia som växer upp hos sin moster, Momo, fick mig fast.

Boken börjar på 20-talet när Cecilia blivit gammal nog att börja skolan vilket vållar Momo visst huvudbry, ty hon har svårt att släppa sin systerdotter ur sikte eftersom hon är en god kristen som är rädd för all den synd som det finns så gott om i samhället. Cecilia älskar att gå i skolan och blir vän med ett par tvillingar som inte är lika gudfruktiga som hon själv. Dessutom finns det gott om faror som lurar i de fattiga kvarteren på Södermalm i Stockholm.

Hassos berättelse hör till de ovanligare, åtminstone tycker jag det. Hon beskriver en ung flickas spirande sexualitet och det är inte så vanligt, åtminstone kan det inte ha varit det 1976 när hennes anonymt inskickade manuskript belönades och utgavs. Jag kan dock inte låta bli att undra hur hennes upplevelser färgats av allt hon kommit att erfara i sitt vuxna liv. Var hon verkligen så medveten redan som 13-14-åring?

Torgny Lindgrens Minnen och andras

Den första av Lindgrens böcker jag läser är hans memoarbetonade Minnen. Märkligt, han är trots allt en av våra största författare från denna nordliga del av Sverige. Naturligtvis blir jag inte alls besviken, istället blir jag nyfiken på hur han ter sig som berättare i romanform. Ormens väg på hälleberget hade jag planerat att läsa i jul, men glömde att gå till biblioteket.

Nu sitter jag i en kammare och skriver, från en annan kammare hör jag Gunnar Wiklund, Tystnad säger mer än ord (kan den vara Love me tender på svenska). Wiklund var även han norrlänning och bördig från Luleå. Jag har aldrig träffat Lindgren, men jag föreställer mig att tystnaden inte är hans signum. Jag undrar vilken av alla de karaktärer jag mött, eller hört talas om, han liknar. För mig var alla som levde förr karaktärer, ty jag tror inte att de hade fått lära sig att det gällde att passa in.

I Minnen lider jag med den stackars släkting som donerar en större summa pengar till Cancerfonden och till tack får ett förtryckt kort. Inga pukor, inga fanfarer. Tänk er den besvikelsen! Man kan tyck att Cancerfondens medarbetare borde vara bättre människokännare än så. Det kan inte vara alltför svårt att avgöra hur en givare vill bli hedrad. Det där med förtryckta kort är ett bra exempel på bristen på högtidlighet i vårt moderna samhälle.

Min farfars bror och hans fru tyckte om att leva i stor stil och hade inte nöjt sig med ett ort som tack. om de nu klarat av att slita sig från sina slantar. Jag minns en bild från 30-talet där de står med sin förstfödda framför huset och med bilen i bakgrunden. Det gällde att visa att man hade råd. Hustrun, Dagny, försökte först göra en annan sin kur (brodern till den som sedan blev hennes man), men misslyckades. Man får anta att han rent ekonomiskt var ett bättre kap.

I början gick det nog rätt bra för dem att leva i stor stil. När mjölklikviden kom, räknade Dagny belåtet sedelbunten. I handelsboden dög bara de bästa bitarna och en helg på femtiotalet kunde hon handla för en hel hundralapp. Bil hade de också, en flott royalblå Opel Kapitän av årsmodell -55. Tiderna förändrades dock och det blev inte lika lätt att leva på ett mindre jordbruk. I mitten på 70-talet fick hon cancer och dog, inte ens 60 år fyllda. Hennes man levde dock längre och honom minns jag väl från min uppväxt. Som gammal kom han ofta gåendes med rullatorn för att hälsa på. Ibland önskar jag att jag varit 20 år äldre så att jag fått uppleva dem i sin krafts dagar. de måste ha varit verkliga karaktärer.

Min farfar och hans bror var mycket olika. Jag är lik min farfar, men jag har även en fäbless för det flotta. Min ekonomiska ådra gör dock att jag inte hänfaller åt några större excesser.

Nå, nog om mig och min släkt. Lindgrens släkt är minst lika intressant och jag ber att få rekommendera boken.