Rävjägarn

Luxor AW och den fantastiska Robot

Luxors vanliga och Robot

1935 konstruerade Luxor den första svenska skivbytaren som kom att bli en stor framgång. Den var enkel och därför billig och dessutom pålitlig eftersom den inte var speciellt avancerad. Till nackdelarna hörde dock att den bara klarade 10-tumsskivor så den som köpte 12-tumsskivor med klassisk musik kunde inte spela dessa. Efter att AGA 1942 släppt sin genial konstruktion började ett intensivt utvecklingsarbete hos Luxor och resultatet av det blev Luxor Robot som klarade både 10- och 12-tummsskivor. På bilden ovan ser ni både den gamla och den nya skivbytaren intill varandra. Eftersom Robot var dyr, sålde den gamla konstruktionen fortfarande rätt bra. Jag äger själv ett exemplar av den äldre modellen, dock i ett lite senare utförande, från ca 1949, se den byta skivor på denna film. Luxor Robot i full aktion finner ni här, men tyvärr äger jag inget exemplar av denna första generation, bara av dess ersättare Luxor RKW från ca 1949.

Luxor RT, smart svensk konstruktion

Luxor rt

När de nya moderna vinylskivorna kom till Sverige i början av 50-talet vållade det vissa problem. Dels behövdes det nya grammofoner, och dels var dessa inte alltid så lätta att använda. Skivbytare var populära men skiftande hastigheter, storlekar och nålyper krävde att konsumenterna visse vad de gjorde när de skulle använda sina nya radiogrammofoner. I slutet av 1952 eller möjligtvis i början av 1953 släppte Luxor en ny skivbytare som kom att bli mycket populär. Den kallades Luxor RT och hade en så kallad rullpickup. Tonarmen satts ned en bit in på skivan och rullade sedan ut mot kanten och när den kom dit, stannade den och fällde ned nålen. En mycket smart konstruktion som attesterades och som även Dual kom att använda sig av.

De gamla 78-varvsskivorna avspelades med en grövre nål än de nya mikrospårsskivorna i vinyl och följaktligen behövdes två olika sorters nålar på 50-talets grammofoner och det gällde att komma ihåg att byta när man bytte skivtyp. Bytet var inte svårt, ofta vred man bara på ett litet reglage, men det var lätt att glömma. Luxor RT bytte automatiskt nål när man valde hastighet. Endast en spak behövdes för att sköta apparaten. Man förde reglaget åt höger eller och vänster för att välja hastighet och sedan sköt man det framåt för start, eller bakåt för stopp. Enkelt och genial! Läs också hur Luxor själva presenterar underverket. Här en film som visar hur skivbytaren fungerar.

Luxor Melodi, radio från sent 50-tal

Luxor Melodi

I slutet av 50-talet var detta en av Luxors mindre bordsradioapparater men snäppet upp från den lilla Luxoritan. Skillnaden modellerna emellan är inte särskilt stor, denna har magiskt öga och lite större högtalare samt är förberedd för klangregister (som antagligen kopplades i någon annan radio eller radiogrammofon). Måtten är rätt kompakta och radion ser riktigt trevlig ut.

Som många andra Luxorapparater har denna radion en stor fördel gentemot sina tyska och amerikanska märkens apparater: den har nämligen FM-band upp till 108 MHz. Orsaken till detta är troligtvis att Luxor köpte in FM-enheter från någon europeisk leverantör och fick exportvarianten som var avsedd för den amerikanska marknaden (som hade FM upp till 108).

Radion var mer eller mindre död när jag köpte den så jag bytte så gott som samtliga papperskondensatorer. Detta hjälpte inte alls. Efter mycket om och men visade det sig vara glapp i omkopplaren mellan radio och grammofon. När detta var åtgärdat fungerade radion riktigt bra. Kontrollmätte en del motstånd och de visade sig att de faktiskt höll rätt värden, något som inte alltid är fallet på svenska apparater från denna tid.

Luxor Empire i katalogen från 1945

Luxor Empire

I en gammal katalog från 1945 presenteras Luxor Empire, Luxors flaggskepp under många år. Troligtvis var det detta år modellen kom, men säker är jag inte. Redan från början fanns magiskt öga, lokalknapp och Luxor Swing-inställning. Lokalknappen fungerade som så att man köpte en burk som monterades i radion och som var avstämd för den sändare som fanns i trakten. Med hjälp av lokalknappen slapp man ratta i den stationen. På den tiden fanns som bekant bara en radiokanal. Swing-inställningen var en reduktionsväxel som gjorde att man lätt kunde finjustera kanalinställningen. Praktiskt och elegant.

Möbeln var fanerad i hundurasmahogny med intarsia och förgyllda beslag. Den tillverkades i Svenska möbelfabrikerna i Bodafors. Jag vet inte vad den kostade, men billig var den inte!

Luxor Parkett från TV:ns barndomsår

Luxor Parkett

På hösten 1956 började Radiotjänst sända TV på reguljär basis. Det första programmet lär ha varit Tänker ni rösta? med Lennart Hyland och det sändes den 4:e september. Det kom dock att dröja till 1958 och fotbolls-VM innan försäljningen tog fart på allvar. När TV:n väl slagit igenom minskade marknaden drastiskt för påkostade radiogrammofoner, ty det räckte med en dyr apparat i hemmet. På bilden ovan ses en Luxor Parkett från ca 1956, den finns i vart fall med i katalogen för det året. Det är en rätt bred möbel som också har FM-mottagare så att man kan lyssna på radio. Ev finns också ingång för grammofon på denna modell och då kan man lätt ansluta en skivväxlare som man ställer ovanpå och vips har man en multimediamöbel!

Luxors patenterade Johnson-ljud

Johnson-ljud-220pxJag har nog skrivit om Luxor och deras Johnson-koppling tidigare, men nu fann jag faktiskt en annons (klicka för större format) som förklarar det hela och dessutom berättar att det rör sig om ett Luxorpatent. Det hela går ut på att tonerna delas upp i höga och låga, dvs bas och diskant, och går till var sitt slutrör. Ljudet sätts sedan samman i en gemensam utgångstransformator och går till högtalaren. I början av 50-talet delade man ytterligare på tonerna och hade var sin utgångstransformator och högtalare för bas respektive diskant, precis som det som Philips i mitten av 50-talet kom att kalla bi-ampli! Jag är bra nyfiken på vem Johnson var, kanske en ingenjör på Luxors konstruktionsavdelning?

Än så länge saknar jag en Johnsonkopplad apparat i mina samlingar. Inte för att de var speciellt ovanliga, men den Luxor jag har från dessa år är en Luxor Empire i allströmsversion och dessa har istället push-pull-popplade slutsteg för att få upp effekten. Allströmsapaprater var vanliga på 30-40-talen eftersom likströmsnäten fortfarande var vanliga. I början av 50-talet blev de mer sällsynta men vissa enklare apparater för allström fanns kvar in på 60-talet.

Luxor Diplomat, svensk toppmodell

Luxor diplomat

Luxors två toppmodeller vid 50-tales början var Ambassadör och Diplomat. Det är den senare vi ser på bilden ovan. Diplomat hade dubbla slutrör, antingen Johnson-kopplade i allströmsradion eller push-pull i växelströmsvarianten, till skillnad rån Ambassadör som bara hade ett. Även på högtalarfroten låg Ambassadör sämre till med endast en högtalare. Båda hade dock magiskt öga.

Jag tycker att Diplomat är en tjusig modell. Lite lagom stram och modern på samma gång och en bra representant för tiden mellan 40- och 50-tal. Hur den lät har jag dock ingen aning om. FM saknas dessutom på dessa apparater så de är svåra att använda idag.

Luxorapparater från modellåret 1960

Luxor Kavalkad och Dirigent

Vad sägs om dessa Luxorapparater från året 1960? TV:n stoltserar med 21-tums bildrör och Luxor Dirigent har stereoanpassats med dubbla förstärkare och stereoskivväxlare. Jag är bra nyfiken på hur den där lilla möbeln lyckades reproducera stereoljud om det inte hörde en extra högtalare till. Den är dock rätt snygg och jag tror att den funnits i produktion under några år i vanligt monoutförande.

En klassisk radiomöbel från 50-talet

Luxor Sekretär

I början av 50-talet blev det populärt med radiomöbler i sekretärutförande. Denna måste höra till en av de första och finns med i Luxors katalog från 1950. Möbeln hade en rätt påkostad radio med tre kortvågsband, mellanvåg och långvåg samt Luxors Micro-sving, en finess som var en typ av reduktionsväxel. När man kopplar in Micro-svingen rör sig skalvisaren mycket långsamt när man vrider på ratten vilket gör det lätt att finjustera stationsinställningen. Apparaten hade också ett rätt påkostat slutsteg med dubbla slutrör och var utrustad med en vidareutveckling av Luxor Robot-skivväxlaren.

Klicka på bilden ovan för att se den i större format.

Luxors grammofonbord säsongen -43

Luxor grammofonbord

I en Luxorbroschyr (klicka på bilden för större format) anno 1943 fann jag följande eleganta modeller. Den flammiga och mörkbetsade björken var populär under dessa år, kanske på grund av kriget och minimal import av exotiska träslag. Hur som haver tycker jag att dessa möbler är riktigt snygga, men jag misstänker också att de aldrig kommer att betinga något större värde. Samtliga var försedda med Luxors patenterade skivbytare som dessvärre bara klarade av vanliga 25-centimetersskivor. De större plattorna som var vanliga till klassisk musik fick man vackert lägga på dem manuellt. Inte så smidigt om det rörde sig om stora symfonier.

Dual 1003 med svenskt Luxorpatent

Dual 1003

Cirka 1955 började Dual använda sig av Luxors genial patent från tidigt 50-tal, nämligen den lösning som användes av skivväxlaren RT: rullpick-upen! När växlaren släppt ned en skiva, sätts tonarmen ned mot skivans mitt och rullar sedan ut mot dess ytterkant. När den når kanten, åker indexhjulet ned från skivans kant och nålen hamnar i ingångsspåret. En genial konstruktion som dock knappast är skonsam mot pick-upens safirnål. Förloppet kan studeras i denna youtube-video (och här). Några år senare, runt 1960, modifierade Dual konstruktionen och monterade ytterligare ett indexhjul som skonade nålen. Skivväxlaren 1006, som den benämndes, blev dock inte särskilt långlivad. Troligen var lösningen allt för komplex. Däremot var den rent genial!

Luxor Robot, en komplicerad apparat

Luxor Robot1944 hade Luxor äntligen konstruerat en ny skivväxlare som klarade de 12-tumsskivor som klassisk musik (symfonier och längre verk) pressades på. Denna nya apparat fick namnet Luxor Robot vilket var ett passande namn, ty en mer komplicerad apparat får man nog leta efter. En röd lampa tänds så snart en skiva skall byta och då får man på inga villkor röra tonarmen eller kontrollspakarna. Huår många apparater som behövde lämnas in på service för att detta inte efterlevdes vet jag inte, men det kan knappast ha varit få. Jämfört med konkurrenterna Garrard och Aga får man nog säga att Luxor låg lite på efterkälken, trots det spännande namnet.

Naturligtvis finns Luxor Robot på YouTube. Här ett klipp som visar skivbytaren i funktion. En föregångare, den gamla 30-talskonstruktionen, finns här.

Luxor Caruso var nästan television!

Luxor Caruso liten

Överdrifter är inte ovanliga i raklamsammanhang och Luxor Caruso är inget undantag. I en gammal annons från hösten 1945 jämför man dess fulländade ljudåtergivning med televisionen. “Luxor-ljudet är numera så fulländat att lyssnaren tycker sig förflyttad till den feststämda operasalongen och scenens gestalter bli levande” skriver man vidare. Ja, kanske, ty apparaten har både Johnson-koppling och två stora Luxor Briljant-högtalare. Vad Johnsonkoppling är kan jag tyvärr inte påminna mig, men lite research ger vid handen att det handlar om skilda förstärkare för höga och låga frekvenser, det var vad Philips kallade för bi-ampli på 50-talet). Klicka på bilden för att se annonsen i sin helhet.

Priset för denna eleganta skapelse var 1190 kronor och det var mycket pengar 1945! Det framför itte av annonsen om Luxors skivbytare var inkluderad i priset men det får man väl anta. Den bör ha kostat runt 350 kronor annars. En bättre radioapparat, bordsmodell, kostade runt 500 vid denna tid.

Luxor Empire i det borgerliga hemmet

IMG_1847 (kopia)

Denna vackra stilmöbel fann jag nyligen till ett bra pris och kunde inte alls motstå den. Det är en Luxor Empire från slutet av 40-talet som snickrats av Svenska möbelfarbrikerna i Bodafors (en välkänd firma på sin tid). Troligtvis är detta det första utförandet, den tillverkades i många år och försvann först vid 50-talets slut. En annons från tiden visar både denna och kollegan Haupt. Hauptversionen är ovanlig och kan knappast ha tillverkats i alltför många exemplar. Att modellen heter empire är för övrigt lustigt då möbeln är mer sengustaviansk.

IMG_1848 (kopia)

Möbelns insida rymmer teknik av dåtida toppklass. Skivväxlaren har tonarm i bakelit och klarar 78-varvsskivor av 10- och 12-tums storlek. Radion har ett push-pull-kopplat slutsteg och radiodelen är utrustad md micr-swing, en sorts reduktionsväxel om man behöver ställa in kanalen med stor precision. Detta är ett praktiskt alternativ till att dela upp kortvågsbandet i 3-5 delar. Tyvärr saknar radion FM, så det blir till att köpa en dylik tillsats (de är inte så ovanliga, eftersom det fanns många apparater utan enna finess när FM-bandet lanserades).

Möbeln är i fint skick, förstärkaren fungerar hjälpligt men måste ses över. Grammofonverkets motor står dock still så jag hr plockat isär det för att ha bort gammalt stelnat fett och smörja upp den på nytt. Så här ser motorn ut när jag monterat isär den.

Luxor Magnefon, den talande tråden

En Magnefon från Luxor! Ingen vanli pryl i dagens hem men i början av 50-talet sålde de ganska bra och gjorde det möjligt att spela av skivor och radioprogram eller ta upp samtal, konserter eller något annat som man fann det värt att föreviga.

Magnefonen använder tunn, tunn ståltråd istället för de plastband som vanliga bandspelare använder (banden är belagda med metalloxid – det är den som gör dem magnetiska så att man kan spela in ljud). Denna tunna ståltråd går lätt av och det krävs mängder av tråd om man skall kunna spela in en halvtimmes ljud. Dessutom är ljudkvalitén inte lika bra som den de bandspelare som kom i mitten av 50-talet kunde uppvisa.

Luxors magnefoner byggdes oftast in i tjusiga möbler. Vanlig är Magenta och Magnat, ovanlig är den påkostade Magnific. På bilden höst upp i detta inlägg ses en Magnefon från ca 1953. Den har även tonarm och kan spela skivor, både 78-varvs och 33/45, dvs vinylskivor. Skivan placeras på den platta som även fungerar som uppsamlingsspole för trådbandspelaren.

Det blossade faktiskt upp en strid om rättigheter när det plötsligt blev möjligt att spela in radioprogram. Jag tror att det till och med står att det är förbjudet i många instruktionsböcker, men lik förbannat berättar fabrikanten hur man gör. Det skall vi nog vara glada för idag ty många radioprogram som inte sparats av SR finns fortfarande kvar på gamla magnefonrullar som kallas för Den talande tråden.

Den talande tråden är också namnet på detta roliga klipp som jag fann i filmarkivet. Magnefonen känns onekligen rätt futuristisk på de bilderna!

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur