För ett par år sedan återutgavs Barbro Alvings Personligt – dagböcker och brev som ursprungligen kom ut på Gidunds förlag i början på 90-talet. Urval och redigering har skötts av Birgit Petri och dottern Ruffa Alving-Olin. Tanken var från början att Alving skulle skriva sin självbiografi, men den blev aldrig mer än påbörjad. Efter hennes död 1987 påbörjades arbetet med att sammanställa dagboksanteckningar och brev vilket bör ha varit en diger uppgift.
Viss censur har förekommit, vilket framförallt märks på att Alvings stora kärlek under 30-talet i princip helt raderats. Däremot finns breven hon skrev till Loyse Sjöcrona kvar och det får vi vara glada åt, ty de är mycket rara.
Som ung flicka i slutet på 20-talet funderar Alving mycket över varför hon inte fick bli pojke istället. ”Jag undrar ibland vad den som skapat mig haft för mening med att göra mig till flicka. Hela min läggning, min håg, min själ, är en pojkes, från det största till det minsta. Min heta lust att kämpa mig genom livet, att skapa själv, att göra något, min lust att beskydda människor som jag håller av inte att beskyddas av dem, min lust att stå för mig själv, allt ändå till att få ha manliga kläder, min totala brist på intresse för allt kvinnligt som hushåll och sömnad och småplock och sådant”. Att vara flicka i slutet av 20-talet var inte vad Alving ville vara.
I mitten av 30-talet blir Alving bekant med Elin Wägner och tillsammans arbetar de för fred. 1935 ägde den stora kvinnoaktionen för fred Ned med vapnen rum. Från denna tid rymmer dagboken flera underhållande porträtt. Signe Höjer beskrivs som ”ung, blond, saklig, säker, generaldirektörsfru” som är ”ren reklam för rörelsen”. Värre är det med Lydia Wahlström, ett ”fruktansvärt förljuget Oxfordpetrifikat ” som i ”magert majestät […] ställde sig att tala mot rörelsen”. Slagfärdig var Alving allt som oftast.
30-talet är en turbulent tid för Barbro Alving. Hennes journalistiska karriär tar fart och för DN:s räkning rapporterar hon från Berlinolympiaden och Spanska inbördeskriget.
Hennes mor insjuknar och vårdas stundtals på Beckomberga. 1938 föder hon sitt första och enda barn, Ruffa. Fadern är DN:s tecknare Birger Lundqvist som har både fru och barn. 1939, dagboken ger inget säkert besked, förälskar hon sig i Loyse Sjöcrona, adelsdam och f.d. Strandvägsfru och 1940 flyttar de samman i en fyrarummare på Gärdet i Yrkeskvinnornas hus på Furusundsgatan 9. Med Loyse i hemmet blir det ordning och reda på hemmet, men samtidigt är 40-talet det decennium som då Alving har det som jobbigast. Hon kämpar mot alkoholmissbruket och vantrivs med jobbet på DN, ty det kommer att dröja fram till 1947 innan hon återigen kan åka utomlands på ett ordentligt journalistiskt uppdrag. Resan blir fylld av strapatser och hon besöker Siam, Indonesien, Indien m.m. Dagboken ger en fin inblick i strapatserna under denna resa.
Den sista volymen omfattar 50-talet och under detta decennium finner Alving till sist en smula harmoni. Även om arbetet är pressande, till exempel engagemanget i AMSA (Aktionskruppen mot svensk atombomb) och vistelsen på Långholmen (Alving vägrade att enrollera sig i civilförsvaret och dömdes därför till fängelse – den bok som innehåller hennes anteckningar under denna tid, dagbok från Långholmen, är en verklig pärla och rekommenderas varmt), finner hon genom Emilia Fogelclou katolicismen vilket betyder mycket. Dottern växter också upp och hennes relation med Loyse verkar bli än mer harmonisk. Säkerligen för att Alving själv förskaffat sig viss trygghet.
Jag kan verkligen rekommendera dessa fyra volymer. Att följa Alving från åren som ung skolflicka till drygt femtioårig journalist är både intressant och givande, ty man lär känna en fascinerande personlighet och lär sig att det mesta är sig likt när det kommer till livet, det är bara de yttre attributen som förändras.
Lyssna också på de radioklipp som jag länkat in detta inlägg. Alving har en röst som är svår att motstå och som vibrerar av engagemang.
