Rävjägarn

Nattportier, Tengroth och Billquist

Birgit Tengroth som Britt Wikner i Hasse Ekmans utmärkta film Flicka och hyacinter. Mittemot henne sitter maken som spelas av Ulf Palme.

Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).

Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.

Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!

Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.

Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.

Om 1800-talets borgerliga bostad

Detta är en av de intressantaste böcker jag köpt, åtminstone inom ämnet arkitektur och byggande före 1900-talet. Visserligen är det ett antal böcker som jag ännu inte har läst, ty på min lista av bevakningar hos Bokbörsen ligger även Gösta Sellings Svenska Herrgårdshem under 1700-talet och Gamla svenska allmogehem av Gustaf Carlsson.

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak  (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en “mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen “verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

Katinka Stordal på Kranes konditori

I den lilla nordnorska staden står 100-årsjubileet för dörren men på Kranes konditori sitter Katinka Stordal, stans bästa sömmerska och dricker vin och likör.

För ett antal år sedan började jag på Kranes konditori, men hur det var lade jag boken ifrån mig och snart åkte den in i bokhyllan igen. Jag hade försökt mig på att läsa Alberte-trilogin, vilket gått uselt, och med nöd och näppe läst ut Köp inte Dondi men där tog det stopp. Mer av Cora Sandel orkade jag inte. För en vecka sedan bläddrade jag i Ord och bild och fann en recension av Dramatens uppsättning av Kranes konditori 1948. Huvudrollen som Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad och med ens blev jag nyfiken och plockade fram boken. Sedan låg jag hela kvällen som klistrad under filten i soffan och läste den till sista sidan.

Den är kanske lite långsam i början, men efter ett tag fastnar man i Sandels grepp och blir som trollbunden av den historia som rullas upp inne i klubbrummet där Katinka och en vinddriven svensk sjöman låter den trista vardagen förgyllas av några flaskor likör. Men delikat ironi skildras stadens crème de la crème som förfasar sig över fru Stordals tilltag. Inte nog med att den den stackars människan måste försörja sig, hon måste också få deras jubileumskreationer färdiga till den stora dagen! Arma människa!

På bokens baksida (jag har en sextiotalsutgåva) står att läsa att Cora Sandel “håller upp en spegel för vår självrättfärdighet, vår ofördragsamhet med de udda och utanförstående”. Jag skulle vilja tillägga att hon även demonstrerar hur människor i ett mindre samhälle månar om att var och en skall hålla sig till sin klass och att man som mindre bemedlad hela tiden skall vara tacksam. Det är ett ytterst intressant kammarspel som utspelar sig på Kranes konditori under dessa två dagar.

Burmans biografi över Gösta Ekman

Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.

Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.

Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.

Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.

Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.

“Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”

Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.

Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.

Läs också vad DN och SvD skrivit om boken.

Marit är Gustav Strängs nya jungfru

Jag fick en bok på posten häromdagen. Bokens författare är gammal släkting till mig som jag inte träffar särdeles ofta, men han är en man fylld av energi, trots hög ålder, och mycket fascinerande. Och så kom det som sagt ett paket på posten med ett handskrivet brev och nämnda bok.

Det var i Svappavara på 20-30-talet som den tragiska händelsen inträffade, hos vägmästare Sträng som inte hade det bästa rykte. Han var känd för att vara hård och ett tidigare hembiträde hade han förgripit sig på. Hustrun hans skolar i en annan by, tre timmars bussfärd bort, och till hösten skall ett vägbygge dra igång, påfarten till bron över Kalix älv.

Marit är Strängs nya jungfru, 23 år gammal. Hon skyr ladugårdsdoften och är glad över att ha fått en plats hos herrskapsfolk. Far hennes ligger döende och modern är ett känslokallt fruntimmer som det är svårt att tycka om.

Vilken film detta skulle kunna bliva! Historien är inte ny, men den är så brutal att man häpnar. Jag har inte läst Torgny Lindgren, men jag har läst Sara Lidman. Nog för att det finns onda människor i hennes värld, men de brott som de begår är inte lika kallblodigt utförda.

Romanen hade nog mått bra av en kunnig redaktörs bestämda hand, men bortsett från det är det en helt speciell berättelse som stundtals är mycket gripande. Jag vet inte om det är berättarens förtjänst, eller vad det är, men jag ser miljöerna framför mig. Den eländiga kylan och den bleka höstsolen, den begynnande vårvärmen och den korta sommaren.

Arthur Falck, som är pensionerad gruvingenjör, har tidigare författat Hardox in mines, som är en bok i en helt annan genre. Romanen Pannvärme är hans första skönlitterära verk och man skulle önska att fler berättelser från hans barndom kom på pränt. En intervju med honom hittar ni här.

Mitford om Voltaires stora kärlek

Efter succéerna med Förföljd av kärlek och Kärlek i kallt klimat skrev Nancy Mitford en biografisk roman om Madame de Pompadour och detta blev starten på en serie böcker om franska ädlingar och kulturpersonligheter. Efter de Pompadour kastade sig Mitford i volymen Voltaires stora kärlek över författaren och filosofen François-Marie Arouet (signaturen Voltaire) och hans liv tillsammans med Émilie du Châtelet, matematiker och fysiker och naturligtvis en gift kvinna. Extra spännande blir det när Fredrik II av Preussen gör entré och en form av menage à trois uppstår, ty den tyske kungen är slav under den italienska lasten och åtrår Voltaire på avstånd.

Voltaire var en modern man som visste att förarga sin omgivning och då främst det franska hovet, ty han förstod  att även om han riskerade att hamna i cellen, ledde hans skandalösa skrifter till att hans namn ständigt var på allas läppar. Tillsammans med markisinnan Châtelet var han inblandad i åtskilliga av de krig som fördes med pennan som vapen.

Mitfords historiska romaner är allt annat än torrt vetenskapliga. Istället präglas de av ett kvickt språk och fördjupande i de mer smaskiga detaljer som verkar vara en viktig del av de flesta kända människors liv. Läsaren måste dock ha huvudet på skaft för att hänga med, ty Mitford är en rask berättare som slänger sig med namn, titlar och herresäten. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att påstå att berättarstilen är lite rörig.

Jag måste ge ett exempel på Mitfords personskildringar och låter henne därmed presentera  madame de Grafignys vän, monsieur Devaux, av vännerna kallad Pan-pan. “Hans familj hade tänkt sig att han skulle bli jurist, men redan i uppväxtåren visade han en starkt utvecklad motvilja mot allt arbete. Endast lättare läsning roade honom”.

Jag tycker verkligen att jag kan rekommendera den underhållande boken Voltaires stora kärlek. Läs den och få på köpet en inblick i det liv som levdes i Frankrike på 1730-40-talen bland författare och ädlingar.

När Gustaf Adolf Lysholm var 15 år

Längs med Östermalms gator vandrar den unge Gustaf Adolf Lysholm. Från hemmet på Skepparegatan i höjd med Linnégatan/Kommendersgatan till Komediteatern vid Engelbrektsplan styr han stegen. Kors och tvärs, norr och syd om Karlavägen springer han ärenden åt fru Jönssons tvättinrättning

Han älskar sina böcker och ger inte mycket för mänskligt sällskap. Och han älskar sjön; båtarna, äventyret och de vackra sjömansgossarna. Han älskar även en och annan äldre fru, kanske en skepparänka, som skänker honom sin åldrade kropp.

På Komediteatern, som drivs av Ernst Eklund, har han anställning som konfektpojke och bjuder där ut sina sötsaker klädd i vinrött livré.

Lysholm arbetade under merparten av sitt liv som servitör och en stor del av dessa år på Östra stations bekanta funkisservering. När han tecknar sina ungdomsminnen har han passerat de sextio och minns med välbehag sin ungdom. Han minns hur han med förfäran såg den nya tiden an, ty han var ett helt igenom konservativt barn, och jag undrar om det kanske är den åldrade Lysholm som sörjer sin förlorade ungdomsvärld som han ser krossas när “kavalleriofficerare, och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker”.

Lysholm hör inte till de största bland svenska författare, men han har onekligen talang och hans ungdomsminnen är av det ovanligare slaget. Vissa partier är rent poetiska i sin brinnande enkelhet. Och han skildrar puberteten på ett sätt som känns både uppriktigt och modernt, utan att för den skulle bli alltför intimt.

I den blå skymningen under träden iakttog en skägglös herre i trettioårsåldern leende mitt rosiga och runda ansikte. Sedan frågade han mig rakt på sak, om jag ville bli hans påskpojke. Jag gav den vänligt leende mannen en mönstrande blick, varefter jag följde med honom hem. Jag hade ju inte gått till Kungsträdgården för att titta på statyerna där och Molins fontän, utan för att få uppleva någonting spännande och hemlighetsfullt och intressant. Den trista långfredagskvällen ville jag göra så behaglig som möjligt. Jag hade behov att bli älskad i ett mörkt och mystiskt sovrum. Av ett banalt kärleksäventyr med en ung flicka hade jag ärligt talat inget intresse.

Överste Margaretha von Ascheberg

Svenska hem i ord och i bilder är en utmärkt skrift. Här en ganska fin historia som jag hittade i årgång 1927 (i ett reportage om baron Barnekow). Den skildrar en av baronens förfäder, Margaretha von Ascheberg, gift Barnekow. Vid 29 års ålder (1700) blev hon änka och ärvde stora gods både på Rügen och i Skåne. Dessutom blev hon överste för sin avlidne makes regemente, en uppgift som hon verkar ha klarat utan några som helst problem. Här kommer berättelsen.

Grevinnan befann sig en gång på resa och kom emot aftonen till ett värdshus på Tiveden där hon beställt nattkvarter. Efter aftonmåltiden gick hon till sängs uti det henne anvisade rummet och insomnade snart. Men vid midnatt vaknade hon av att något rörde sig i rummet, och då hon öppnade ögonen, såg hon en spöklik gestalt, stående vid sin säng.

Gestalten, som tycktes vara en karl, skyld av några linnetrasor, var blek och blodig, och hade krossad huvudskål. Då hon förskräckt ropade på sitt folk, vinkade skepnaden tystnad med handen; och sedan hon återfunnit fattningen och frågat vad han ville, berättade han, att han för någon tid sedan kommit till gästgivargården och blivit inkvarterad i samma rum, som hon nu låg, samt att värden, som hade märkt, att han medförde en stor summa penningar, hade nattetid, smugit sig in i hans rum, klyvt hans huvud med en yxa och sedan nedgrävt hans lik under ett träd, vars plats i hagen han noga angav.

För sitt folk hade värden sedan uppgivit, att den resande tidigt på morgonen begivit sig bort. Han tillade, att han visat sig för flera, som legat i detta rum, men att ingen haft mod att avhöra hans berättelse. Slutligen besvor han grevinnan att hämnas hans död och bad henne taga en ring av sitt finger och lägga i det öppna såret i hans huvud; hon skulle härvid bli övertygad om att vad hon sett icke var blott en dröm. Grevinnan gjorde vad han begärde och synen försvann.

Då grevinnan följande morgon vaknade, saknade hon sin ring och erinrade sig därigenom den nattliga synen. Hon lät strax anmäla saken för närmaste kronobetjäning; man grävde på det av henne anvisade stället och fann där verkligen liket efter en man med kluven hvudskål och i huvudskålen grevinnans ring. Värden häktades och bekände genast sitt brott.

Selma Lagerlöfs Jan i Skrolycka, Kejsarn av Portugallien

Jan i Skrolycka och hans hustru Kattrina får den underbaraste av döttrar och Jan älskar henne högt. Klara Fina Gulleborg är både klok och god och växer upp till en verklig skönhet som väcker sådan beundran att en handelsman skänker henne ett dyrbart tyg.

När föräldrarna hamnar i skuld reser Klara Gulla till Stockholm för att förtjäna pengar vilket visar sig svårare än hon trott och hon prostituerar sig och återvänder inte hem förrän 15 år senare.

För Jan i Skrolycka blir saknaden för stor. Han förändras och drivs till stolleri.

När Klara Gulla väl återvänder, kan hon inte med sin far, stollen som blivit kejsare av Portugallien.

Kejsarn av Portugallien är en berättelse om barn och föräldrar och vilket ansvar man har gentemot de sina. Boken är gripande och jag sträckläste de den senare hälften, oförmögen att lägga den ifrån mig. Även om det är Jan och Klara Gulla som står i bokens centrum, finns i nejden flera konflikter generationerna emellan.

Först när Jan är död kan Klara Gulla åter försonas med sig själv och sin far.

Att döden är en väg till ro och försoning med de sina! Jag kan väl förstå det, men varför är det inte lättare? Kan det vara så enkelt att döden är oskadliggöraren?

Ty både en plikt och ett privilegium

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss har en titel som får mig att tänka på Francoise Sagans Och de underbara molnen. Poetisk, och aningens lösryckt.

För mig har socialdemokratin, åtminstone de senaste 30-40 åren, stått för något mindre tilltalande. Regelverk och administration samt ett socialt trygghetssystem som gjort människor besvikna om de inte alltid kunnat utnyttja det till sin fördel. Personligen tycker jag mycket bra om de sociala skyddsnät som finns i Sverige, men jag tycker också mycket om en text som jag läste på universitetet som ursprungligen publicerats i en skift som gavs ut till blivande mödrar. Den speglar den gamla socialdemokratin och alla de folkrörelser som växte fram under 1900-talets första hälft. “Att klara sig själv är både en plikt och ett privilegium” tänker fru Berg, men inser också att ibland är det nödvändigt att ta hjälp av det sociala, till exempel när pengarna tryter i samband med graviditet och förlossning. Extra intressant är att texten i fråga härstammar från folkhemmets 40-tal.

Jag tror att det är den gamla socialdemokratin som appellerar till mig och jag tror att ett av felen med dagens socialistiska politik är att man lämnat över ansvaret till staten, inte till individerna. Med detta menar jag inte att vi inte skall ha en fungerande statlig sjukvård, utan att jag tror att det är viktigt att individen både känner ett ansvar och märker att han/hon gör skillnad och kan påverka genom sitt engagemang. Som jag förstått det, var det under 50-talet man så smått började förflytta detta ansvar från medborgarrörelserna till staten. I början fungerade det säkert bra, men när man efter en generation eller två vant sig med att någon annan tar ansvar, uppstår problem.

Jag tror på solidaritet och jämlikhet. Alltför stora klassklyftor är farligt, mycket farligt, men att helt minimera dem tror jag är svårt. Som medborgare bör man ha likartade möjligheter, oavsett bakgrund. Med en förmögenhet i bagaget är det naturligtvis lättare, men minst lika fördelaktigt är det att ha ett socialt och kulturellt kapital  att falla tillbaka på. Detta är dock svårare att komma åt med politiska styrmedel och kan dessutom ses som ett alltför stort ingrepp i den personliga sfären.

Jag vill inte ha en konservativ högerpolitik och jag vill inte ha en egoistisk nyliberal regering. Jag vill ha ett socialliberalt land där man är rädda om varandra och inser att den “enes bröd kan vara den andres död”.

Recensionen av Underbara dagar framför oss skriver jag en annan dag.

Så var det då, men hur är det nu?

Jag läser August Blanche och hittade en berättelse som heter Gården vid Gumshornnsgatan (Ur Bilder ur verkligheten,del 5). Dåtidens Gumshornsgata hade en sträckning som skiljer sig från dagens, men den gick likväl i närheten av kvarteret Harpan.

Stadens rikaste grosshandlare hade förbjudit sin dotter att nyttja en hårkläderska inför den stora festen med motiveringen “är du inte så gammal att du kan kamma dig själv, så kan du gärna vara hemma från balen”. Många år senare kommer denna stränga uppfostran på tal och då avfyrar gamla fru Strandlund (som anser innanfönster och mattor vara en alltför iögonfallande lyx) följande svada: “Nu finns det väl knappast någon hantverkardotter, som inte låter kluta ut sig i håret, så hon ser ut som om hon hade en krokan på huvudet. Ack, herr kyrkoherde! Det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen.  Lyx och flärd drar nog försorg därom!”

 

Spektrum: den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur

SpektrumJag fick alldeles nyss ett tips om en ny bok, en bok om förlaget Spektrum. Förlaget är tämligen bortglömt idag och att jag ens känner till det beror på att det var Spektrum som gav ut von Krusenstjernas  Porten vid Johannes och Älskande par när Bonniers vägrade fortsätta ge ut romanscykeln. Spektrum gav dock ut ytterligare upplagor av von Krusenstjernas verk men för dessa fick hon inte ett öre. det fanns ormar även i det idealistiska förlagsparadiset.

Bakom Spektrum stod bl.a. paret Myrdal, Josef Riwkin (bror till fotografen Anna), Karin Boye, och Gunnar Ekelöf. Många av dem hade en bakgrund i den socialistiska organisationen Clarté. De var  också praktiskt taget grannar i det nybyggda området Atlasområdet i Vasastan. Tyvärr har jag inte läst boken om Spektrum, men enligt förlagets text, skakades de av konflikter och kärleksaffärer och jämförs dessutom med Bloomsburygruppen.Jag tror att de flesta sammanslutningar av denna typ råkar ut för dessa problem. Likadant var det t.ex. i Fogelstadsgruppen.

Hur som, ta och läs boken, den är med största sannolikhet mycket intressant. Vad jag kan se är den också snyggt formgiven. Förutom Fogelstadsgruppen, kan jag rekommendera att läsa om Futurum, möbelfirman vid Norr Mälarstrand som är ytterligare ett exempel på en intressant 30-talsföreteelse.

Amelie Posses porträtt av Colette

Den första text Amelie Posse publicerade var ett porträtt av den på sin tid världsberömda franska författaren Colette, vars roman Gigi resulterat i storfilmen med samma namn, där Leslie Caron och Louis Jourdan spelar i huvudrollerna. Colette var under sin livstid mycket omtalad, inte minst för sina kärleksaffärer. Hon levde franskt emellanåt, utan att iaktta någon större diskretion.

“I Colettes Pariservåning i Palais Royal tronar en svart och en vit bulldog. Överallts syns glasföremål av skiftande fason och i ett av de stora rummen, 14 gånger 3,5 meter, står inte mindre än fem skrivbord. Var man än vänder blicken står blommor, vilda blommor som plockats in. Inte sällan har de plockats vid Colettes primitiva sommarstuga som helt saknar moderna bekvämligheter.”

När texten skrivs är Colette 56 år och är sedan några år skild från sin andre man. Ett äktenskap som slutade med skilsmässa och även innebar något så pikant, som en affär med makens son i ett tidigare äktenskap.

Colette berättar om sin föräldrar, visar bilder från ungdomen och längre fram i tiden när hon ägnade sig åt Music-hall. Under en period period dansade hon nämligen lättklädd på Moulin Rouge vilket slutade i en smärre skandal (som möjligtvis förvärrades av det faktum att hon kysste sin dåvarande älskarinna på scenen).

Efter åren på scenen började hon skriva och det var som författare hon blev erkänd och hyllad, även av de tongivande kritikerna. Sina första böcker skrev hon redan som ung mellan 1900-1903, men de publicerades ut i både hennes och hennes förste mans namn och hade i efterhand förbättras av makens penna.

Amelie Posses text finns i sin helhet i volymen Mellan slagen (Natur och kultur 1946).

En biografi om Harriet Löwenhjelm

Harriet LöwenhielmNyligen utgavs Boel Hackmans Harriet Lövenhjelm-biografi på Bonniers förlag, en bok som jag tyvärr inte läst. Dessbättre har jag precis avslutat volymen Harriet Löwenhjelm av Elsa Björkman-Goldschmidt. Biografin, som utgavs av av Norstedts 1947, är ett praktfullt verk fyllt av teckningar, bilder och utdrag ur brev.

Björkman-Goldschmidt var ännu relativt ung när hon tog sig an uppgiften att teckna Löwenhjelms porträtt. Vid en jämförelse med hennes senare alster, framförallt den självbiografiska trilogin, märker man hur hon mognat som berättare när hon närmade sig de åttio. Detta, ett av hennes tidigare verk är dock väl värt att läsas, inte minst för att hon stod Löwenhjelm nära under en stor del av det korta liv som var Löwenhjelm beskärt. Jag kan dock inte riktigt släppa tanken att det kanske finns askar som Björkman-Goldschmidt av en eller annan anledning inte öppnar.

Särskilt rörande är det sista kapitlet som fått titeln “Slutet”. Björkman-Goldschmidt sitter vid väninnans bädd och försöker tygla sig, ty alla känsloyttringar hade förbjudits. Plötsligt hör hon gäcksam viskning från bädden: “Hör du, det är inte förbjudet att snyta sig”. Skrattet bryter fram och Harriet sätter igång med att skifta sina ägodelar. Den vackra, svarta taftklänningen får dock Honorine Hermelin, “för den går nog inte om dig” som Harriet uttrycker det. Istället är det den konstnärliga produktionen som Björkman-Goldschmidt anförtros, dikter, målningar och teckningar som hon tillsammans med kusinen Christer Mörner uppmanas att ge ut.

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887 på Tågaborg i Skåne men flyttade sedan runt under sin uppväxt, ty fadern var militär. Så småningom hamnade dock i Stockholm, i en stor våning på nuvarande Vallhallavägen 116 (numreringen har ändrats). Många år senare, i slutet av 30-talet, fick Björkman Goldschmidt själv en lägenhet i samma hus som då var renoverat och ombyggt till smålägenheter.

Tillsammans med sin yngste bror, den 2 år yngre Crispin, skapade Harriet en fantasivärld som döptes till Klondyke. Klondyke hade sin egen tidning, Midnattssolens land, och dockor som föreställde de personer som levde där. Åtskilligt av tidningens innehåll hamnade så småningom i den postumt utgivna diktsamlingen. Här en bild på några av Klondykes invånare.

För Harriet Löwenhjelm var naturen viktig och en stor del av hennes liv. Hennes dagboksanteckningar är därför fyllda av anteckningar om väder och naturscenerier. Under sina sanatorievistelser är promenaderna på landsbygden viktiga och Harriet bildar dessutom en skytteklubb. När B-G sätter sig ned för att gå igenom dessa dagböcker, bestämmer hon sig för att färga in av skriften i olika färger för att få en övergripande bild av vad dessa skrifter handlade om. Naturen blev naturligtvis grön, de jordiska omsorgerna blev bruna, konstnärskapet blev rött och tankarna kring död och sjukdom blev gulvioletta. Denna analys av B-G är mycket intressant, inte minst för att hon själv upptäcker mycket nytt om Harriet som en första genomläsning inte gett vid handen.

Att utförligare referera biografin låter sig inte göras utan alltför omfattande beskrivningar. Läs den istället, eller varför inte den nya av Boel Hackman. Jag avslutar därför med att visa två teckningar av Harriet Löwenhjelm. Se dem här och här. Läs också några av recensionerna av den nya biografin (SvD, Sydsvenskan samt DN )samt ägna Harriet Löwenhjelmsällskapet en tanke. Ytterligare en volym om Harriet Löwenhjelm finns också utgiven på Norstedts. Den heter Brev och dikter och kom 1953. Den skall inte förväxlas med den klassiska volymen Dikter.

Linde red Castor hela vägen till Paris

Linde Klinckowström (1902-2000) satte sig 1926 tillrätta på sin häst Castor och red till Paris där hon möttes av sin syster Thora, gift Dardel. I Ritt genom livet, som är Lindes andra bok om livet på en hästrygg, berättar hon om sina äventyr i mellankrigstidens Europa och det är mycket underhållande att läsa. Ritt genom livet handlar inte bara om hennes långritter (hon red även till Rom) utan också om hennes liv i övrigt. Mycket rolig är den berättelse om när hon måste vara förkläde åt sin bror som är en festprisse med smak för prostituerade och även, som jag förstår det, kokainet.

Linde Klinckowström var en ung dam med åtskilligt med skinn på näsan och av boken att döma, är hon inte alltför lättflörtad när hon roar sig nere på kontinenten. En stackars tillbedjare skrämmer hon med ridpiska, en annan håller hon på halster så han blir nästintill galen. 20-talets unga damer som var födda i de bästa av familjer, tillhörde en privilegierad generation som både visste sitt värde och att roa sig.

Linde gifter sig så småningom med greve Hans von Rosen och hamnar lämpligt nog på Lindö där hon sedermera reser Castors grav. Hennes första bok heter På långritt med Castor och utkom redan 1929. Ritt genom livet kom 1962. Otroligt nog hade hon då nästan 40 år kvar att leva. År 2000 dog hon, nästan 98 år gammal på familjegodset Stafsund i krokarna av Ekerö.

I kokboken Från slottsgemak och herrgårdskök möter vi också Linde på sitt Lindö. Det framgår med all tydlighet att hästar fortfarande ligger henne mycket varmt om hjärtat, till skillnad från matlagning. Bilden ovan föreställer pappa Klinckan, Thoras dotter Ingrid, Thora, mamma och Linde.

Victoria Benedictssons Fru Marianne

Victoria BenedictssonUng och tämligen bortskämd blir Marianne Björk Börje Olssons hustru och flyttar ut till hans gård på den skånska landsbygden. Helt ointresserad av husliga göromål och en jordbrukares vardag, inreder hon sina rum med budoirartad komfort och tillbringar dagarna läsandes kärleksromaner eller vid pianot. Äktenskapet blir till en början inte alls vad hon tänkt sig.

Efter en tid anländer Börjes barndomsvän, Pål. Han är en vacker och blaserad ung man som var ytterst fattig under uppväxten, men som genom ett kort äktenskap med en äldre kvinna, blivit en förmögen man. Pål inreder två komfortabla rum i en flygelbyggnad och installerar sig på gården. Sedan uppväxtåren finns en stor tillgivenhet mellan honom och Börje, ja, man anar att kärleken har spirat mellan den sirlige unge mannen och den starke bondsonen.

Som ni förstår är det som upplagt för ett ménage à trois!

Benedictsson är en god människoskildrare och hon lyckas snabbt få läsaren fången. Den utgåva jag läste var tyvärr moderniserad och bl.a. pluralverben hade utgått, vilket onekligen tar bort en del av tidsfärgen. Texten i sig är dock förhållandevis modern även om berättelsen till viss del kan upplevas en smula daterad för dagens läsare (vilket på intet sätt är ett problem för mig).

Men det finns frågetecken i berättelsen, sådant som jag inte förstår. Hur var Börje och Påls relation egentligen? Hände det något den där natten när Börje ensam besökte honom i hans rum? Och om nu Börje och Pål hade en innerlig relation, var det då svartsjukan som fick Börje att bli så upprörd över fru Mariannes bekännelse? Här får vi aldrig några svar, vilket kan beklagas, men samtidigt gör det att jag inte kan sluta tänka på Benedictssons berättelse och det gör den på intet sätt sämre, snarare tvärtom, ty då tillåts fantasin få fullt spelrum.

Hirdmans mor, den röda grevinnan!

Den röda grevinnanFörra vintern läste jag Gusti Stridsbergs fantastiska bok Mina fem liv och blev helt betagen. Den tillhör de allra bästa memoarer och mellankrigstidens Europa som har skrivits. Har ni inte läst den, läs den genast (beställ den på Bokbörsen)!

När så Yvonne Hirdman gav ut Den röda grevinnan, en bok om modern Charlotte Stenbock-Fermor vars dramatiska liv har vissa beröringspunkter, blev jag naturligtvis nyfiken. Stridsbergs bok är en memoar av en mycket skicklig författare, Hirdmans är en biografi om en kvinna som det tyvärr finns knapphändiga uppgifter om och som tyvärr är långt ifrån lika välskriven. Nu vill jag på intet sätt förringa Hirdmans utomordentliga arbete, men det är bara att beklaga att Stridsberg var en verklig poet och att jag läste henne först.

Charlotte föddes i Tartu men familjen flyttade redan efter ett år till Oxford där fadern hade fått jobb i en bokhandel. År 1912 bar det av tillbaka till Europa igen och de slog sig ned i Radautz, en liten stad i hertigdömet Bokowina som tillhörde dåvarande Österrike-Ungern. Det är i Bokowina som Charlotte växer upp och här lever hon fram till att hon flyttar till Weimar och vidare till Berlin där hon möter den man som gjorde henne till grevinna.

Alexander Stenbock-Fermor blir hennes första make och tillsammans lever de i Berlin ett par år. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden och hon träffar sin stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella. Efter en tid flyttar de till Moskva där båda arbetar för saken. Efter ett par år råkar de dock i onåder och Charlotte flyr Moskva för att till sist hamna i Paris där hon blir kvar fram till flytten till Sverige då hon blir mor och fru.

Det är således ett spännande liv som den unga Charlotte lever. Hon är både nöjeslysten och politiskt engagerad. Några av bokens bilder är helt fantastiska, till exempel dessa: en gruppbild med Charlotte till vänster och denna där hon dansar med en annan dam. Åh, vilket liv de verkar ha levat! Jag tror att dessa bilder är nyckeln till hennes liv.

Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genomgissningar. Jag tror att jag hade blivit mer intresserad och framförallt fått en starkare bild av Charlotte Stenbock-Fermor om jag i högre grad fått använda min fantasi. Det är något torrt och tråkigt över framställningen som gör att jag läste snabbt och inte alltför noggrant, bara för att komma vidare till ett mer spännande avsnitt som dock aldrig kom. Men det kan inte förnekas att det är en spännande tid som skildras och historiska fakta finns det gott om i denna bok.

Läs också recensioner på dn.se, svd.se och expressen.se.

Kenneth Angers Hollywood Babylon

Clara Bow

Den snaskigaste och mest underhållande av alla böcker om forna tiders Hollywood är Kenneth Angers Hollywood Babylon. Fylld av de snaskigaste av skandaler, är den ett måste för den som prioriterar en bra historia framför absolut sanning. i själva verket sägs de flesta historier ha mycket lite med sanningen att göra men det gör dem inte på något sätt sämre.

Kenneth Anger var  independentfilmare och gjorde ett antal kortfilmer med början år 1947. Dem mest kända, och i mitt tycke bästa, är Scorpio Rising från tidigt 60-at. Förutom dessa verk sammanställde han allt skvaller han hört om forna tiders Hollywood och dessa rader gavs för första gången ut i Frankrike 1959. Det var först 1965 som volymen kom ut i  USA och då blev den såpass kritiserad att det dröjde in på 70-talet innan den gavs ut igen.

En av de bästa historierna i boken, och tillika en av dem som innehåller endast små, små korn av sanning, är den om Rudolph Valentino och Ramon Novarro. Enligt legenden gav Valention en Art Decó-dildo till Novarro som minne av deras romans. När sedan Novarro hittades död långt senare, rånmördad i slutet av 60-talet, var dildon nedtryckt i hans strupe. Onekligen rätt pikant,  men kanske inte så sant.

Seså, beställ genast ett exemplar av Hollywood Babylon på Adlibris. Det är en perfekt bok för mörka höstkvällar och den blir inte sämre av en brasa och en flaska konjak.

Jag läser åter Fröknarna von Pahlen

Agnes von Krusenstjerna på Regeringsgatan 95 aÅr 2002 läste jag för första gången Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, en romansvit som består av 7 vackra volymer, i mitt fall halvfranska med grön marmorering. Böckerna gjorde ett mycket starkt intryck på mig och jag har alltsedan dess satt dem högt. Förra veckan stiftade jag på nytt bekantskap med Petra och Angela von Pahlen när jag plockade fram den första volymen i serien: Den blå rullgardinen.

Som jag älskar Agnes von Krusenstjerna! Hon har en förmåga att beskriva människorna och deras karaktärer på det mest övertygande sätt och hon är en naturromantiker utan dess like. Men det är också en bok som får en att tänka och som emellanåt kan vara upprivande, ty den framkallar starka känslor.

När jag läser den känner jag mig stundtals som ett med naturen. I lördags, till exempel, lade jag mig i skymningen i det fuktiga gräset uppe på Floras kulle där jag några timmar tidigare hade legat i solen, läsandes. Jag rörde mina armar och kände hur de fina gröna stråna smekte min hud. Ovanför mig silade ljuset ner genom den kraftiga trädkronan.

Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvärvdes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.

Agnes von Krusenstjerna är långt ifrån bortglömd idag, men jag tycker mig märka att hennes namn sällan nämns när våra stora författare dryftas. Hon är en särling som dessutom är en verklig poet. von Pahlensviten må ha sina svackor, men till stor del är skildringen av Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela fullkomligt lysande.

I sin disposition skriver von Krusenstjerna om romanens essens: Detta upprepande av två levnadsöden i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt. Ett ständigt upprepande. Som ung förälskar sig nämligen Petra i Thomas Meller, en man som flyttar utomlands för att sedan vända åter och då finna Angela som är en avbild av sin faster. Angela blir förälskad, ger sig åt honom, men han lämnar än en gång sin kärlek och den gravida Angela finner till sist sin stora kärlek i en vacker kvinna med svart, lockigt hår.

På bilden ovan syns von Krusenstjerna i sitt hem på Regeringsgatan 95 a där hon bott ett par år. Jungfrun serverar henne te och tillbehören står uppdukade. von Krusenstjernas var kända för att ha vackra hembiträden. Här ser vi henne med maken David Sprengel i det nya hemmet på Karlavägen 67 med ytterligare en vacker flicka. Våningen på Karlavägen blev hennes sista hem. År 1940 avled Agnes von Krusenstjerna av en tumör i hjärnan orsakad av en cancersvulst i äggstockarna och maken följde knappt ett år senare henne i döden. Huset är idag rivet, men jag tänker ofta på henne när jag passerar utanför.

Malla Silfverstolpe och livet i Uppsala

malla_litenMånga kända människor som gått till historien har efterlämnat något konkret efter sig, de har varit konstnärer och vid deras död finns tavlorna kvar; de har varit kompositörer och i kvarlåtenskapen finns verk som kommit att bli klassiska; de har varit författare som efterlämnat ett antal böcker åt eftervärlden. Men så finns det människor som inte presterat något riktigt konkret, utan istället lagt ner sin tid och sin själ i sitt liv och på så sätt gått till eftervärlden. En sådan person var Malla Montgomery-Silfverstolpe (1782-1861), ty i kvarlåtenskapen fanns endast hennes dagbok och många små grå påsar där hennes upptecknade minnen förvarades. Malla har istället gått till historien genom att öppna sitt hem i Uppsala för samvaro och på så sätt skapat en smältdegel, en halvprivat offentlig arena för de kulturella personligheter som på den tiden inte gärna kunde hänga på Riche.

Den tid jag nu skall beskriva är 1800-talets första hälft och platsen är Uppsala där överstinnan Silfverstolpe hade sitt hem. Som barn hade hon växt upp hos sin mormor på Edsbergs slott och alltid funnit ett stort intresse i litteraturen, musiken och teatern (som dåförtiden kallades spektakel). Efter några års äktenskap flyttade hon och henens triste make 1812 till Uppsala och det var här det hela började. Genom släktingar blev Malla bekant med skalden, och sedermera professorn, Atterbom. 1816 kom så tyska poetissan Amalia von Helvig till Uppsala och detta kan man säga blev starten på Mallas salong (så kallade man vid den tiden bruket att umgås i privathem). Amalia var vacker och berömd och följaktligen blev Mallas hem ytterst välbesökt.

I Mallas rymliga salonger fanns en rikedom av överfyllda bokskåp, här fanns möbler för alla upptänkliga behov uppradade längst med väggarna, kort sagt var det en miljö som var avgjort lämplig för ett socialt liv. Med Amalia som lockbete bjöd hon hem den redan då berömde Erik Gustaf Geijer, bjöd på te och drömmar (ett bakverk som är särskilt gott om basen utgörs av brynt smör) samt uppmanade Erik Gustaf att ta plats vid fortepianot. Naturligtvis blev det en kärleksaffär, precis som ofta sker idag när människor möts på lokal. Amalia satte sig vid pianot och Geijer lät sina händer följa hennes under förevändningen att demonstrera ett par färdigheter med tangenterna.

Men det fanns ett par moln på deras himmel. Amalia var redan gift och i Värmland väntade Anna-Lisa Lilljebjörn på det sommarbröllop som skulle göra henne till Geijers hustru. Amalia och Erik Gustaf skrev brev och dikter till varandra, men umgänget fick dessvärre ske i andras närvaro, oftast hemma hos Malla eller på promenader och konserter. Dagarna gick och Amalias avsked närmade sig, det var dags för henne att resa hem till Tyskland och major von Helvig. Alldeles innan avresan fick hon och Geijer ett par timmar helt för sig själva i den fagra Sörmländska naturen, timmar som aldrig någonsin redovisades utan helt blev deras gemensamma hemlighet.

Åren gick, Amalia var sedan länge tillbaka i Tyskland, men Malla hade funnit sin plats i livet och hennes salong hade blivit etablerad. Hon styrde med fast hand sällskapslivet och lockade än med högläsning, än med konserter, än med tableaux vivants. Det sistnämnda är en för oss idag bortglömd konstform, där levande människor illustrerar en statisk scen, precis som en tavla. Det rör sig alltså inte om teater utan en form av stilleben. Man kan tänka sig effekten när ljuset dämpades i salongen, matsalsdörrarna öppnades på vid gavel och fram träder en drömsekvens med ungdomens källa, några nymfer och handmålade kulisser.

Det var en strid ström av snillen som gästade Malla och många blev hennes vän. Jenny Lind, kompositören och musikläraren Adolf Fredrik Lindblad och inte minst den unge och vackre Bellmantolkaren Per Ulrik Kernell, som satte Mallas hjärta i brand (översten var numera död). Hon sände honom ett innerligt brev och bifogade en ring med en sten som hon låtit göra. Detta blev upptakten till en kärlekshistoria som till största delen utspelade sig på de tätskrivna ark som skickades dem emellan. Så en dag åkte Kernell utomlands för att bota sin klena hälsa, han hade problem med lungorna. Tyvärr var det ett försök som helt misslyckades. Han dog och begravdes på kyrkogården i Erlangen.

Vänskapen med Amalia gjorde det möjligt för Malla att åka på en bildningsresa till Tyskland, en resa vars huvudsakliga syfte var att en sista gång ta avsked av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. I Berlin fann sig Malla indragen i ett hektiskt nöjesliv där hon genom Amalia bland annat gästade Rakel Varnhagens beryktade salong (hon var en av tidens mest omtalade värdinnor). Bettina von Arnim, den under den tyska romantiken berömda författarinnan, blev hennes vän och hon berättade för Malla om de timmar hon i sin ungdom tillbringade med den då relativt nygifte Goethe i hans hem, och som blev upptakten till en av hans sista passioner. Även Bettinas mor, Max La Roche, hade förtrollats av den berömde författaren och haft en kärleksaffär med honom innan Bettinas födelse. Goethes erotiska moral var tydligen en produkt av det lössläppta 1700-talet.

Hemma i Uppsala fanns det naturligtvis plats för en mer intim samvaro, dagar då Malla tillsammans med en väninna förgyllde en enslig vardagstimme med en flaska vin, pratade om sina tysklandsminnen med sin beresta vän Fredrika Bremer eller i sin ensamhet ägnade sig åt läsning. Men Malla hade näsa för talang och ville inget hellre än att lära känna alla dessa snillen. Kanske var det en ständig känsla av ensamhet som drev henne att hela tiden överträffa sig själv genom att ha de mest framstående konstnärerna i sitt hem och att bjuda på förstklassig underhållning.

För mig är detta fascinerande, att upplåta sitt hem åt talangfulla människor och att hjälpa dem ekonomiskt om så skulle behövas. Malla själv hade ingen större begåvning när det gällde att skriva eller att musicera, hennes stora gärning var just den att hon hade förmågan att nosa upp begåvningar, att samla dem, sammanföra dem, uppmuntra dem och göra dem till sina vänner. Inget tror jag är så viktigt som just möjligheten att mötas. Det Malla gjorde var att erbjuda en arena där dessa möten kunde ägda rum och där hon själv tjänade som katalysator.

Ett visst avtryck har dock Malla själv gjort i litteraturhistorien. Under hela sitt vuxna liv förde hon dagbok och perioden fram till ungefär 1830 sammanställde hon dessa till vad som kom att bli hennes memoarer. Det var dessa som förvarades i de grå papperspåsarna. De utgavs så småningom med början 1908 på Bonniers förlag och består av 4 volymer som innehåller en förträfflig skildring av tiden mellan 1795-1830. Här återser vi det intellektuella Uppsala, vi möter kungligheter och framstående adelsmän, vi får se Tyskland och träffa deras snillen men naturligtvis lär vi känna den unga Malla som alltid är lika orolig att inte vara omtyckt och vill vara alla till lags. Nu väntar jag bara på att Bonniers skall ge ut memoarerna i pocket, precis som de för ett par år sedan gjorde med Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-svit. Fram till dess hänvisar jag alla till antikvariat och bibliotek för att ta del av denna fascinerande bok, det är en skildring som man verkligen inte bör missa.

Oförliknelig är tiden i Sardinien i Rom

Rom runt 1920

Amelie Posses två första böcker behandlar hennes tid i Italien. Den första volymen, Den oförlikneliga fångenskapen, är till stor del skildringen av deras tid som krigsfångar på Sardinien. Posses make,  Oki  Brázda, var nämligen tjeck och när första världskriget bröt ut, kom Italien i krig med Österrike-Ungern och därmed tvingades familjen att lämna Rom och istället bli  internerade på Sardinien. Volym nummer två, Den brokiga friheten, behandlar de åtta åren i Rom, efter att familjen frisläppts från sin ofrivilliga fångenskap.

När Posse skrev sin debutbok, Den oförlikneliga fångenskapen, hade hon inte bott i Sverige på många år vilket verkligen märks på språket som är en smula besynnerligt. Uttryck, meningsbyggnad och interpunktion är av det mer originella slaget vilket faktisk inte är att beklaga. Det understryker snarare hennes personlighet.

Det är i Rom Posse träffar konstnären Oki Brázda och när de så småningom bestämmer sig för att flytta samman och gifta sig, hyr de en ateljevåning i Villa Strohl-Ferms gigantiska trädgård som är full av små och illa underhållna byggnader.  Detta är en smått fantastisk miljö som till största delen befolkas av konstnärer. Utsikten över Rom är inte att fnysa åt, ty Villa Strohl-Ferm ligger högt belägen.

Väl på Sardinien möter läsaren ett brokigt galleri av avdankade adelsmän och präster. Särskilt originell, och mycket vacker, är greve Amore Giovinetti vars svärfar hör till de mer malätna. Amore hade nämligen gift sig med en äldre och skinntorr dam som var arvtagare till ett förfallet palats, några jordegendomar och en mindre förmögenhet. Det var alls inte synd om Amore, ty han hade en intim väninna i donna Fanni.

Efter frisläppandet blir det så småningom tvunget att finna en  ny våning och denna gång hamnar familjen i ett makalöst hus beläget på en liten kulle kringbygd av vanliga stadshus. Utsikten är strålande och trädgården enorm och fylld av de vackraste växter. Under marken finns mängder av katakomber och gamla skattgömmor. Villa Cechina är ett paradis som det är ytterst få förunnat att bebo och raderna om detta deras andra hem i Romhör till bokens höjdpunkter. Det är verkligen något poetiskt över människor och växter i detta gamla kvarter.

Även i Rom finns det gott om originella personer och Posse skildrar dem med stort intresse. Resultatet blir naturligtvis att läsaren får veta minst lika mycket om henne själv som om dem hon tecknar. Jag finner detta underhållande, men inser också att det är mycket troligt att jag funnit Posse alltför självupptagen och dominant om jag lärt känna henne i verkliga livet. Böckerna är hursomhelst värda att läsas och inget hindrar att man hoppar över ett och annat avsnitt om man finner det tråkigt.

Ransäter – Värmländska släktminnen

Ransätersdalen

Lotten Dahlgrens Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft, kan verkligen rekommenderas. I volymen möter vi personerna kring gården Ransäter i Värmland. Ursprungligen E G Geijers barndomshem övergick gården senare i patron Barthold Dahlgrens ägo. Släkten kring Geijers och Dahlgrens bestod bland annat av konstnären Uno Troili, Fredrek på Rannsätt (som skrev Värmlänningarna) och naturligtvis Erik Gustaf själv. Ransäter hade för övrigt den tredje och sista stångjärnshammaren längs med Ranån. Först var Ransberg och i mitten låg Berget.

Bokens verkliga Pièce de résistance är Dahlgrens inledning när hon beskriver hur hon möter Ransätersdalen för första gången efter många års frånvaro. Resan görs med båt och långsamt färdas hon Klarälven uppåt för att till sist anlända Ransäters kyrka där flytetyget lägger till. Målande beskriver hon sedan det gamla Ransäter och jämför med det nya, ett samhälle som fortfarande har mycket kvar av forna tiders oemotståndliga charm. Dessvärre är skildringen från tidigt 1900-tal och sedan dess har åtskilligt hänt. Trakten är dock fortfarande på många sätt en pärla.

Konstnären Uno Troili var systerson till E. G. Geijer (dotter till systern Jeanne Marie – se bilden!) och hans levnadsöde ägnas ett helt kapitel. Troili föddes på Ransbergs Herrgård, men familjen flyttade snart till Uddesrud, också det beläget i anslutning till Ransberg. Troili, som hade många strängar på sin lyra – han var en god sångare och saknade inte skådespelartalang, tog först en officersexamen och kom i samband med sin därpå följande tjänst som underlöjtnant Värmlands fältjägarregemente i kontakt med målaren överstelöjtnant J.O. Södermark som frapperas av den unge officerarens talang med penseln, en talang som han utvecklat med stöd av sin kusin kapten Henrik Lilljebjörn. Södermark far till Italien och strax därefter kommer Troili och Södermarks son Per. Tiden i Italien får på allvar in Troili på konstnärsbanan, en bana som inte kommer att visa sig lätt, inte minst på grund av lynne och läggning. Här ett självporträtt av Uno Troili.

Bokens sista del heter Ur en ung värmländskas dagbok, Här är det Geijers systerdotter, fröken von Heland, som tillbringar några månader i Geijers hem i Uppsala. Tiden är ungefär densamma som i boken Grannarna på Kungsängsgatan, men här är det en 20-årig landsortsflicka (dock väldigt bildad) som ger oss sin bild av Uppsalas vittra överklass. Behöver det sägas att jag verkligen rekommenderar boken?

Tankar när jag läser Brideshead igen

Sebastian och CharlesHur mycket sorg och melankoli finns det inte i En förlorad värld? Åtskilligt säger jag, ty just  nu läser jag Evelyn Waughs roman, som jag redan läst ett par gånger men för många år sedan. Eftersom utgåvan är så fin, läser jag den med extra stor andakt. Som om det vore första gången. Lite plågsamt är det allt, ty det är så vackert i början och man vet att den skenbara idyllen kommer att krackelera och allt bli svart. Nå, gråluddigt och trist om inte annat. En vardag som man helst vill slippa.

Men i början skiner solen. Charles och Sebastian vandrar omkring i det rent fantastiska slott som är hem för familjen Flyte. De besöker kapellet, solbadar på taket  och dricker vin. Charles börjar dekorera ett gammal arbetsrum och Sebastian njuter av trädgården och nanny Hawkins.

Det finns dialoger som jag älskar. Som denna, när Sebastian berättar om sin tro. Dag kan så väl förstå honom och den hör till mina favoritpassager i boken. Naivt kan man tycka, men jag håller inte med.  Det finns naturligtvis en anledning till att tro kallas för just tro:

– Men, snälla Sebastian, inte kan du på allvar tro på allt det där?
-Kan jag inte?
-Jag menar allt det där om julen och stjärnan och de tre konungarna och oxen och åsnan.
-Jo, då. Visst tror jag det. Det är ju en förtjusande tanke.
-Men man kan väl inte tro på någonting, bara för att det är en förtjusande tanke!
-Jamen det
gör jag. Det är så jag tror.

Efter vår och sommar kommer höst. Liksom höstlöven gulna, ändras Charles och Sebastians liv.Festerna och de glada upptågen klingar bort och de umgås mest med varandra. Anthony Blanche har lämnat skolan och etablerat ett förhållande med en konstapel i München och därmed har kretsen kring honom skingrats. Jag undrar om Blanche är den sortens figur som saknar verkligt nära vänner och helt koncentrerar sig på sina passioner, som vanligtvis är flyktiga. Sådana människor blir ofta väldigt ensamma.

Denna höst kommer Lady Marchmain på besök till Oxford och därmed beseglas ödet för Charles och Sebastians vänskap. Det är knappt så att man förmår sig att vända sidorna hädanefter!

Sigrid Kahle säger Jag valde mitt liv

Kahles i Karachi

Mina kunskaper om mellanöstern är verkligen under all kritik så av den anledningen var Sigrid Kahles självbiografiska volym något av en nödvändighet. Bortser man från detta faktum, kan man också konstatera att denna uppriktiga skildring är både välskriven och intressant, ty Kahles första fyrtio år i livet, den tid som boken omspänner, var ytterst händelserika.

Uppvuxen  i Uppsala med en far som var orientalist och sedermera medlem av De aderton, gifte sig Sigrid Nyberg med tysken John Kahle, vars familj tvingats fly till England i slutet av 30-talet av den absurda anledningen att Kahles mor hjälpt en  judisk kvinna under kristallnatten. Att få möjligheten läsa om detta förunderliga öde i nazismens skugga,  är egentligen tillräckligt för att rekommendera Jag valde mitt liv.

John Kahle var diplomat och under 50-60-talen lever familjen sitt liv i Karachi  och i Bagdad för att så småningom, efter några jobbiga år i Bonn, tillbringa ett år i Cambridge. Tiden i Bagdad är den mest spännande i min ögon, förmodligen för att jag finner den arabiska kulturen intressant och det faktum att Kahle ger en balanserad bild av konflikten mellan de muslimska länderna och Israel.

Jag valde mitt liv är också en bok om hur det är att vara kvinna under en tid när en diplomathustru förväntas ägna merparten av sin tid åt att sköta hem och barn och inte skaffa sig en egen karriär. Sigrid Kahle har läst teatervetenskap och har ett stort intresse för denna konstart. I Karachi bildar hon ett teatersällskap som blir mycket framgångsrikt och  under åren i Bagdad, början hon skriva och gör till och med en dokumentärfilm. Efter hemkonsten till Bonn, kommer hon mer och mer att arbeta som journalist och publicerar regelbundet Under streckare i SvD.

Jag tycker mycket om denna bok, inte minst för att Kahle så öppenhjärtigt skildrar hur jobbigt det är att lära sig handskas med sig själv och att  finna sin plats i livet. Dessutom ger den en initierad inblick i många omvälvande världshändelser. Läs den, men var beredd på att den tar sin tid att avverka, ty de drygt 700 sidorna är späckade med historiska fakta och jag tycker att boken ger mer om man fördjupar sig i de händelser som skildras.

Thora Dardels parisiska konfektask

KonfektaskenFör en liten tids sedan visade jag en bild på Philippe och undrade vem han månne kunde vara och fick då tips om Thora Dardels roman Konfektasken. År 1924 utkom denna hennes första längre skrift. Så vitt jag vet hade hontidigare endast publicerat kortare berättelser, bl.a. Flickan som reste ensam (3 noveller).

Huvudrollen i Konfektasken spelas av Philippe och det är Nils Dardel som illustrerat honom. Boken är nämligen försedd med flertalet utmärkta skisser av kända konstnärer; förutom Dardel har bl.a. Pascin, Leger, Kurt Jungstedt och Isaac Grünewald lämnat sina bidrag.

Philippe är ung, oerfaren och mycket skön yngling som snart hamnar i dåligt sällskap där nattvak, vin och kokain hör till vardagen. Hans första älskarinna är Madeleine d’Etoile, men denna affär tar ända med förskräckelse den kväll “vicomten” anordnat en kostymbal som går under namnet Konfektasken. När Madeleine gör sin entré, finner hon sin välgörare och andre älskare, Roger de Brillant, tillsammans med den undersköne Philippe och inser att hon blivit dubbelt bedragen.

Boken saknar inte charm, och trots att den är något av en bagatell, är den mycket underhållande. Jag inbillar mig att Dardel ger ett tämligen tidstroget porträtt av dåtidens pariserliv där skörlevnaden hörde till vardagsbestyren. Thoras Paris är det Paris man vill underhålla sig själv med. Dessutom skriver hon inte alls illa, vilket om inte annat bevisas av den senare utgivna boken Jag for till Paris.

Evelyn Waughs En förlorad värld

En förlorad världTänk vilket fynd jag gjorde en dag när jag hittade denna vackra förstautgåva av Evelyn Waughs En förlorad värld. Volymen är häftad och har kvar sitt skyddsomslag. Den kom ut 1946 och förlaget heter Ljus (och var en del av Norstedts). Och så vacker den är! Jag skall ta och läsa om den i sommar och se vad jag tycker om den. Sedan får jag nog se om TV-serien som jag älskar. Tänk, att sitta inne, elda en brasa och höra regnet falla och samtidigt se Brideshead. Vilken lycka!

Ljus gav ut flera av Waughs böcker, t.ex. En handfull stoft och Press-stop (Scoop). Snygg och förmodligen tämligen svåra att få tag i. Jag är själv väldigt förtjust i de häftade utgåvorna, en slags gammaldags pocket som dessutom måste sprättas.

Ytterligare ett bra köp var Famous sporting prints. Det är en utgåva från 1929 med påkostade tryck av Henry Alkens vackra målningar. Sportiga unga män jagar räv, fiskar eller gör något annat som är förknippat med friluftsliv. Mycket tjusigt och förmodligen en rätt eftersökt liten utgåva.

Amelie Posses Kring kunskapens träd

Amelie Posse vid pianot

Amelie Posse skrev många böcker och i princip alla är självbiografiska och kan därför ordnas i en kronologisk följd. Boken volymen Kring kunskapens träd är volym nummer två och handlar om hennes ungdomsår, d.v.s. tiden innan hon träffar och förälskar sig i Andreas Bjerre.

Den lyckliga barndomen på den slottsliknande gården Maryhill får ett abrupt slut när Amelies fader dör i sviterna av syfilis (vilket hon då inte visste något om) och familjen står barskrapad, ty F.A. Posse hade stora skulder. Farfadern, den f.d. statsministern greve Arvid Posse, åtar sig dock att sörja för familjens framtid och skaffar dem en våning i Lund.

I samband med faderns död drabbas modern Gunhild av sjukdom och depression från vilka hon helt och fullt aldrig hämtar sig från, även om hon under många år åtnjuter relativt god hälsa. den första tiden i Lund är av naturliga skäl dyster, modern ligger sjuk och får inte störas, pengar saknas och härliga sällskapslivet från tiden på Maryhill är ett minne blott

Man får nog säga att det är alla personporträtt som är bokens främsta tillgång. Genom dessa möter man som läsare både kända och okända människor av verklig karaktär. Ville Heise, änka efter den danske kompositören Peter Heise, är en av dem som Amelie tycker allra bäst om och tillika den som introducerar henne för samtidens musiker såväl som konstnärer, och det  i Köpenhamn där fru Heise har sitt vinterhem. Originell som hon är, tillåter hon dock inte att man eldar i sovrummens kakelugnar vintertid, vilket gör det besvärligt för den reumatiska Amelie.

Två dödsfall inom familjen, förutom faderns, skildras med särskild inlevelse och det är när hennes farfar och morfar avlider. Till den förstnämde hade hon en komplicerad relation, inte minst beroende på den kvinna som han på gamla dagar gift om sig med. Morfadern var Gunnar Wennerberg, politiker, skald och  tonsättare samt en av de på sin tid välkända Gluntarne vars verk han ofta stod som upphovs man till. I de kapitel som handlar om dessa två mäns hädanfärd kommer Amelie Posse verkligen till sin rätt, ty hennes okonstlade stil och direkta tilltal gör intryck och känns äkta.

En ande som hör jorden till

Amelie Posse

När jag läste Amelie Posse-biografin En ande som hör jorden till av Eva Strömberg Krantz slogs jag av hur mycket det var om inte berättades;hur passerade Amelies vardagar de dagar inget särskilt hände, hur uppfattade hon sig själv och sitt förhållande till andra människor?  Jag tror att man bör se detta omfattande verk om ett komplement till Amelies  självbiografiska författarskap.

Efter att ha läst Åtskilligt kan nu sägas, en volym som stundtals fann en smula tråkig och alltför fylld av ett självcentrerat jag, fick jag ögonen på den artikel om svenskt herrgårdsliv som Posse skrev för ett utländskt magasin (var det National Geographic?) och om sedermera publicerades i Mellan slagen. Framförallt avsnittet om Astrid Fleetwood och hennes linneförråd fan jag gripande och här tycker jag verkligen att Posse här kommer helt till in rätt, ty hon skildrar människorna och deras vilja att förvalta ett arv bestående av såväl traditioner som ting fullkomligt lysande. Som läsare fängslas man och i ögonvrån hänger en och annan tår.

Posses barndom på den slottsliknande gården Mariehill var en idyll, en idyll som sedan rämnade när fadern dog (så småningom avslöjades det att det var av syflilis) och familjen blev utblottad. Den stränge och förmögne farfadern greve Posse och hans andra och stenrika hustru, försörjde dock familjen och de fick flytta till en trång sexrummare i Lund.

När Amelie är i 20-årsåldern gifter hon sig med den psykiskt instabile och alkoholiserade Paul Bjerre. Hon älskar honom djupt, men hans nervproblemoch ständiga otrohet tär på äktenskapet som till sist tar slut när han förälskar sig i Posses bästa väninna, Madeleine Bennet. Under tiden har Gunhild Posse, Amelies mor, förälskat sig i, och gift sig med, Andreas bror Paul.

Under en längre vistelse i Rom träffar Pose tjecken Oki Brazda och beslutar sig så småningom för att gifta sig med honom. Äktenskapet är till en början lyckligt, trots att de under en tid, under 1:a världskriget, deporteras till Sicilien. I mitten av 20-talet köper de ett gods i Tjeckoslovakien och där blir Amelie kvar till 1938. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden. Oki tar hushållerskan till älskarinna och Amelie har först en affär med Bettan Thiel och sedan inleder hon ett långt förhållande med konstnären Het Kwiatkowska. Fram till slutet av 30-talet tillbringar hon somrarna med familjen på godset och vintrarna med sin stora kärlek Het.

Amelie Posse försöker leva sitt liv precis så som hon själv önskar. Ofta får omgivningen anpassa sig, men i fråga om Het är Posse den underlägsna. Posses beroende av maken minskar drastiskt när hon i början av 30-talet ger ut in första bok, den rosade och självbiografiska Den oförlikniga fångenskapen som sedan följs av åtskilliga volymer isamma genre. De pengar hon tjänar gör det lättare för henne att uppfylla Hets önskemål.

Även om Posse inte skulle drömma m att ha tjänstefolket med vid matsalsbordet, har hon ett stort socialt intresse och gör vad hon kan för att hjälpa gården och traktens folk. Detta hjälparbete kulminerar under andra världskriget. Under sin sista tid i Tjeckoslovakien hjälper hon åtskilliga judar att fly och tillbaka i Sverige fortsätter hon verksamheten. Så småningom tar hon initiativet till den antinazistiska motståndsrörelsen Tisdagsklubben och det är i kraft av denna grupps drivmotor som hon får sägas ha gått till historien.

Amelie Posse var en excentrisk dam som trivdes med att stå i centrum. Var hon inte inbjuden till ett kalas, ringde hon helt fräckt upp och bjöd in sig själv. Jag är inte så säker på att jag hade gillat henne, men hon har likväl en fängslande personlighet och hon levde ett liv som än i denna dag inte upphört att fascinera. Jag tror dock att hennes egna självbiografiska alster är att föredra framför biografin; även om den innehåller mycket och intressant material (kärleken till Het, te.x, omnämns inte alls i Posses böcker), går den till viss del går bet på att skildra personligheten Amelie Posse med sina yviga gester, sitt behov av att stå i centrum samt att inte dra sig för att göra en bra historia bättre. Biografin är på intet sätt dåligt, men jag tycker att författarens kärlek till Posse inte lyser igenom, och det är en nackdel i detta fall.

Läs också Håkan Arvidssons recensionen på svd och Crister Enanders i hd.

Södergrans brev till Hagar Olsson

Hagar OlssonJag fick en mycket fin volym i present på min födelsedag för ett par år sedan, ett vinrött band med turkos rygg och guldskrift. Det var Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utgivna på Bonniers 1955. Det fina med utgåvan är att mellan vart och vartannat brev har Hagar skrivit några stycken där hon infogar sina egna minnen och tankar – hennes egna brev, svaren på Ediths, är sedan länge borta, vilket gör dessa kommentarer än mer värdefulla.

Ibland är Edith en mycket krävande vän – väninnorna träffas inte särskilt ofta, ty Edith bor på landsbygden, i Karelen nära ryska gränsen, och Hagar i stan där hon jobbar för Hufvudstadsbladet. Detta avspeglar sig tydligt i denna formulering i ett brev i början av deras vänskap: Om Ni lössliter er för 4 dagar t.e. är jag beredd att mottaga Er vilket ögonblick som helst. Vägrar Ni att göra det, önskar jag bryta med Er för all tid, ty jag är de oåterkalleliga beslutens människa.

Som vanligt är i privata brev, blandas privatlivets bekymmer med arbetslivets dito; i Ediths fall är det ingen brist på förtretligheter i form av sjukdom, fattigdom och bristande uppskattning för den utgiva lyriken. Även utan någon större kännedom om Edith är detta en mycket läsvärd och fin bok som förtjänas att läsas, inte minst för Hagar Olssons fina kommentarer.

Martinsons Kvinnor och äppelträd

moa_martinsonProletärförfattare, ja arbetarklassen överhuvudtaget, upptäckte jag tämligen sent ty klassamhället hade gått mig mer eller mindre förbi. Det är klart att jag visste att alla inte hade det lika bra, men att skillnaderna en gång i tiden var så oerhörda var något jag inte ägnat några djupare tankar.

När jag väl blivit medveten om detta, blev jag nyfiken på den generation som så kraftfullt strävade mot något bättre, mot en vettig ekonomi, bildning och kultur. Kontrasterna gentemot dagens arbetarklass, som tyvärr ofta nöjer sig med att konsumera, är i mina ögon stor.

Jag försökte mig på att läsa om Kata Dahlström, men tvingades ge upp, ty den universitetsavhandling som var bokens kärna, var alltför illa skriven. Jag läste Jan Fridegårds Offer, men bläddrade förbi åtskilliga sidor, ty berättelsen var alltför hemsk.

Nu sitter jag med Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Det är en fin bok och allra bäst tycker jag om den poetiska inledningen om mor Sofi och Fredrika som gör något mycket uppseendeväckande: de badar varje fredag i bykstugan.

Moa Martinson var både läst och omtalad när jag växte upp, ty det var under dessa år som hon återupptäcktes av en ny generation. Idag är Martinson åter en smula bortglömd och det skall bli intressant att se vad jag tycker om hennes gärning, när jag läst ut denna bok och ytterligare ett par ur hennes efterlämnade produktion.

Kråknatten som krossade Veronika

Berit Spongs Kråknatten hör till de böcker som jag misstänker ingen läser idag. En gång i tiden var Spong en författare som det nästintill hörde till allmänbildningen att ha läst. Kråknatten hör till hennes senare alster och utgavs 1963. Den utspelar sig på gården Wädla som styrs av den åldrade Frua som i sin tur har mamsell Veronika till sällskapsdam. Veronikas känslor är väl dolda, men det hindrar inte att där långt inne brinner en eld.

Gårdens torpare lever i fattigdom och Frua låter både gården och torpen förfalla, vilket så småningom väcker deras lust att göra uppror. Åsikten att gård och torp behöver repareras delas också av unge herr Edvard som är arvinge till gården. I köket, som styrs av Betty och Tilda, möts de över- och underlydandes åsikter och man anar att detta kan inte sluta väl.

Nyårsnatten blir dramatisk och på det nya året krossas mamsell Veronikas illusioner och drömmar. Sorgligt och även vackert på något vis. Jag kände igen mig och kröp tidigt till sängs. Jag kan rekommendera Kråknatten.

Ers majestäts hemskt olycklige Kurt

Gustav V

Jag har precis läst Lena Ebervall och Per E Samulesons intressanta, men ack så taffligt skrivna roman Ers Majestäts olyckliga Kurt. Historien om Kurt Haijby, född Johansson, och hans romans med gamle kungens farfar, Gustav V, är dock synnerligen intressant och då får man stå ut med att utförandet är i klassiskt kvällstidningsmaner. Istället för att förfasas av detta, är det lika bra att njuta av pärlor som denna formidabla mening: “Fåglarna, som inte visste att de var tyska och att det snart skulle bli krig, kvillrade och jublade i alla de ljusgröna lindar, som ännu kantade Berlins gator”.

Kurt Haijby inledde på 30-talet en relation med Gustav V, en relation som visade sig bli ytterst lukrativ för den elegante men tämligen arbetsskygge mannen. Så småningom tröttnade hovet på de ständiga utbetalningarna och med hjälp av överståthållare och polis, fick man Haijby intagen på sinnessjukhus, skickade honom till Tyskland och försökte til sist få honom satt i koncentrationsläger. Huruvida detta verkligen är sant är svårt att veta, ty boken är, som redan nämnts utförd, i romanens bedrägliga form. De bifogade dokument som återfinns i slutet av boken styrker åtminstone en del av detta.

Kurt Haijby återvände i början av 40-talet till Sverige och kändes sig med rätta kränkt av den behandling som han utsatts för. Han skrev en bok om sin affär med majestätet och gjorde allt för att uppmärksamma massmedia på detta. Boken inköptes av polisen och Kurts öde förblev okänt fram till början av femtiotalet. I samband med Kejneaffären kom även Haijbys öde att bli känt men det blev inte till hans fördel, som han så naivt hoppats på. Resultatet blev istället att han åtalades för utpressning av Gustav V och dömdes till fängelse.

Historien om Kurt Haijby är berättelsen om en mycket märklig och självupptagen man. Trots att boken är både spekulativ och taffligt skriven, kan jag rekommendera den. Det är ett stycke av vårt lands historia som tidigare varit tämligen höjd i dunkel, som nu för första gången ägnas en utförlig presentation.

Vidunderligt om krig och om kärlek

Gusti StridsbergNär Gusti Stridsbergs mäktiga volym Mina fem liv recenserades haglade lovorden, men på en punkt var man inte överens. En recensent menade att boken var en kärlekens höga visa, en annan ansåg att denna briljanta författarinna kan inte skriva om kärlek. Så fel den sistnämnde hade, ty nog innehåller boken en av de mer gripande av kärlekshistorier. Den är emellertid mycket finstilt skildrad, mer som anteckningar i marginalen än som en braskande veckotidningsnovell.

Stridsberg var Wienska och uppvuxen i ett förmöget hem. Under 1:a världskriget gifte hon sig med läkarstudenten Bernhard Jirku och de flyttade samman på hennes gods Hartenstein som kom att hamna i forna Jugoslavien efter krigsslutet (egentligen Slovenien). Så småningom lämnade hon sin man, bosatte sig i Wien, förälskade sig i en ung kommunist, Stefan, som hon levde samman med under några år, bland annat i Moskva. Efter att ha lämnat honom för att besöka sin dotter, återsågs de aldrig mer. Han gick en grym död till mötes.

Efter tiden i Sovjetunionen, blev Spanien under inbördeskriget Stridsbergs hem. Det var en dramatisk tid och till sist fick hon fly över till Frankrike. Även om denna reträtt var strapatsfylld, så var det intet gentemot färden från Moskva till Geneve några år tidigare. Den gången var det pass hon fått på pin kiv förfalskat och namnet  var judiskt . Biljetterna hon fått utställde tvingade henne att resa genom Tyskland vilket resulterade i några veckors uppehåll i ett av Gestapos fängelser. Få har överlevt något sådant. Nerver av stål och ett bra kontaktnät räddade henne dock från döden.

År 1938 anlände Stridsberg till Sverige och här blev hon kvar. Som tidigare försörjde hon sig som journalist, inte sällan inom det politiska facket, och bosatte sig vid Johannes plan med utsikt över kyrkogården med Fröknarna von Pahlens hem i fonden. Dessa år skildras i ytterligare en läsvärd volym, boken Tänk inte med hjärtat.

Vad Stridsberg aldrig berättade i de böcker hon skrev som sitt liv, var att hon arbetade som spion och kontinuerligt skickade information till Sovjetunionen. Stockholm var under dessa år att betrakta som Nordens Casablanca om den tiden skriver Anders Thunbergs i boken om Karin Lannby. Det var först  när de så kallade Venonatelegrammen dechiffrerades som Stridsbergs illegala verksamhet avslöjades. Varför hon gjorde detta har jag undrat mycket över, ty hon var relativt skeptiskt inställd till Sovjetunionen. Kanske fanns förklaringen att söka i hennes kärlek till Stefan.

En skvallerjournalists memoarer

Eva Dickson

Ett lättsmält boktips såhär på lördagen är Kid Severins memorvolym Mitt i strömmen. Kid var förritin vad man idag kallar kändisjournalist, bl.a. Nya dagligt allehanda, Expressen och Vecko-Journalen. Tack vare en god uppfostran av en bildad far, var hon mer beläst än vad som brukar vara fallet med reportrar i detta yrke.

I boken träffar man många nu tämligen bortglömda figurer, till exempel fru Marguerite Wenner-Gren, artisten Gustav Wally (född Wallenberg), som trots bristande sångröst älskade att sjunga Älskling i Stockholm, cherie uti Paris (lyssna på den här, dock ej med Wally), den chilenska sångfågeln Rosita Serrano som länsade många förmögna mäns NK-konton samt författaren Somerset Maugham.

Boken är mycket underhållande och tämligen välskriven. Skildringarna av Sverige under krigsåren är intressanta – ett liv i ransoneringens tecken känns mer än avlägset, men det är kanske dithän vi går om vi skall få bukt med slöseriet. Kids mor, som är av tysk börd, är dessutom mycket lustig med sin brytning sina osvenska vanor “Åh, vad dy ser bra yt!”, “Vi serrrr fina yt , förstår dy. Dom trorrr att vi är ett par förnäma ytländskor”.

Kid har även skrivit boken Cocktailpartyt, som är en mer fiktiv berättelse där aningens snaskigare incidenter berättas. Här får vi veta att man på på pin kiv lät brandlarmet på Sälens högfjällshotell (då en riktigt lyxanläggning) gå mitt i natten, bara för se vilka som kom ut från fel rum. Och det var inte få.

Bilden föreställer Eva Dickson, som också skildras i boken. Dickson var en äventyrerska som slog igenom i sällskapslivet redan på 20-talet och gifte sig med rallyföraren Olof Dickson. 1932 korsade hon Sahara i bil. 1930 omkom hon i en bilolycka. En av hennes vänner var den tillika äventyrliga Linde Klinchowström som tog hästen till Paris. Det var en spännande generation, de förmögna unga kvinnorna, som växte upp i början på 1900-talet. Vill man läsa mer om Eva Dickson kan man göra det här.

Från svenska slott och herresäten

I mitten av 70-talet fick Hemmets Veckotidnings medarbetare Gunilla Wärle den brilljanta idén att åka landet runt för att samla ihop de bästa recepten från svenska slott och herresäten. Det var förmodligen i grevens tid, ty den generation som då bebodde många av dessa gårdar var av de årgångar som hade upplevt den gamla tiden, uppväxta innan eller under första världskriget.

En verklig guldgruva är den, boken, för alla som gillar bättre bakverk och inte drar sig för lite hemarbete (fru Stephens hör dock till dem som “låter baka”). Här finns mängder av smaskiga sötsaker, då det främst är kakor och tårtor som presenteras. Smaskigast verkar nog Hofdalatårtan från godset med samma namn.

Bilderna ovan föreställer Birgit Th Sparre från Sjöred, Mary Stephens på Torne gård samt Friherinnan Erna af Ugglas på Skönabäck. Boken heter De bästa recepten från svenska slott och herresäten och är utgiven 1979 på Förlaget Tifa.