Förra vintern läste jag Gusti Stridsbergs fantastiska bok Mina fem liv och blev helt betagen. Den tillhör de allra bästa memoarer och mellankrigstidens Europa som har skrivits. Har ni inte läst den, läs den genast (beställ den på Bokbörsen)!

När så Yvonne Hirdman gav ut Den röda grevinnan, en bok om modern Charlotte Stenbock-Fermor vars dramatiska liv har vissa beröringspunkter, blev jag naturligtvis nyfiken. Stridsbergs bok är en memoar av en mycket skicklig författare, Hirdmans är en biografi om en kvinna som det tyvärr finns knapphändiga uppgifter om och som tyvärr är långt ifrån lika välskriven. Nu vill jag på intet sätt förringa Hirdmans utomordentliga arbete, men det är bara att beklaga att Stridsberg var en verklig poet och att jag läste henne först.

Charlotte föddes i Tartu men familjen flyttade redan efter ett år till Oxford där fadern hade fått jobb i en bokhandel. År 1912 bar det av tillbaka till Europa igen och de slog sig ned i Radautz, en liten stad i hertigdömet Bokowina som tillhörde dåvarande Österrike-Ungern. Det är i Bokowina som Charlotte växer upp och här lever hon fram till att hon flyttar till Weimar och vidare till Berlin där hon möter den man som gjorde henne till grevinna.

Alexander Stenbock-Fermor blir hennes första make och tillsammans lever de i Berlin ett par år. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden och hon träffar sin stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella. Efter en tid flyttar de till Moskva där båda arbetar för saken. Efter ett par år råkar de dock i onåder och Charlotte flyr Moskva för att till sist hamna i Paris där hon blir kvar fram till flytten till Sverige då hon blir mor och fru.

Det är således ett spännande liv som den unga Charlotte lever. Hon är både nöjeslysten och politiskt engagerad. Några av bokens bilder är helt fantastiska, till exempel dessa: en gruppbild med Charlotte till vänster och denna där hon dansar med en annan dam. Åh, vilket liv de verkar ha levat! Jag tror att dessa bilder är nyckeln till hennes liv.

Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genomgissningar. Jag tror att jag hade blivit mer intresserad och framförallt fått en starkare bild av Charlotte Stenbock-Fermor om jag i högre grad fått använda min fantasi. Det är något torrt och tråkigt över framställningen som gör att jag läste snabbt och inte alltför noggrant, bara för att komma vidare till ett mer spännande avsnitt som dock aldrig kom. Men det kan inte förnekas att det är en spännande tid som skildras och historiska fakta finns det gott om i denna bok.

Läs också recensioner på dn.se, svd.se och expressen.se.

Passionen kan aldrig vakna till liv i en kvinnas hjärta om hon inte för föremålet för sin kärlek känner beundran och respekt som inte saknar ett drag av fruktan, och en underkastelse som gränsar till självuppgivelse.

Detta skriver Madame de Staël i Delphines inledning 1802. Beundran, respekt, fruktan, underdånighet, självuppgivelse var vad hon i själva verket tog emot och fodrade, men som för så många andra fanns det ett stort glapp mellan självbild och verklighet.

Madame de Staël var vid sekelskiftet 1800 en av världens mest omtalade författare. Gift med en svensk, Eric Magnus Staël von Holstein, levde hon, framförallt i Frankrike, ett liv som gjorde henne mycket omtalad. Sitt giftermål till trots, omgav hon sig ständigt med nya älskare. Hösten 1813 gästade hon faktiskt Stockholm och gav stoff åt friherrinnan von Knorrings Illusionerna.

Jag började läsa på Christopher Herolds Madame de Staël – härskarinna över en epok (Forum 1960) men lyckades aldrig avsluta den. Redan Madame de Staëls moder, Suzanne Necker, var en originell dam – och dessutom en av Paris mer betydande salongsvärdinnor. Efter att ha suttit i ledningen för ett av Paris sjukhus, utgav hon utredningen Om förhastade begravningar, efter att ha upptäckt att svårt sjuka, men ännu levande personer, ibland begrovs levande.

Om Madame de Staël var en slampa, var hennes mors dygd helt oantastlig. Detta hindrade henne inte från att under sin ungdomstid i Lausanne vara ordförande i föreningen Vattnens vänner som förknippades med viss erotisk tvetydighet. Man får anta att av detta anade inte den tillknäppta fröken Necker någonting, och hon blev därför ett utmärkt alibi för den frigjorda klubben.

Är den inte fantastisk bilden ovan? Jag fann den i Skansenboken från 1930. Precis som i den vackra volymen I svenska marker är trycket i denna utgåva något enastående. Fotografierna är naturligtvis också mycket bra: stort skärpedjup, skarpa men inte obehagligt skarpa och välkomponerade i största allmänhet.  Men vad hjälper allt detta om inte trycket är förstklassigt? Jag är ingen expert på området och gissar därför på att det förfarande som använts är djuptryck, en teknik som vad jag förstår gör det möjligt att variera den svarta färgens intensitet och därmed åstadkomma ett praktfullt resultat. Hur tråkigt är det inte att dagens tryck och papper håller så pass låg kvalité!

Skansenboken är en tämligen tunn utgåva, men utförandet är som sagt helt förstklassigt. Pärmarna har en slags marmorering med stänkmönster. Friluftsmuseet grundades som bekant av Arthur Hazelius och hans barndomshem, ett 1700-talshus som ursprungligen stod vid Surbrunnsgatan, har flyttats till museiområdet. I ett av rummen har man inrett ett minnesrum med möbler och ting från hans egen bostad på Skansen. Det är en vacker borgarmiljö av det slog som jag tycker mycket om. Se bilden här.

Hur mycket sorg och melankoli finns det inte i En förlorad värld? Åtskilligt säger jag, ty just  nu läser jag Evelyn Waughs roman, som jag redan läst ett par gånger men för många år sedan. Eftersom utgåvan är så fin, läser jag den med extra stor andakt. Som om det vore första gången. Lite plågsamt är det allt, ty det är så vackert i början och man vet att den skenbara idyllen kommer att krackelera och allt bli svart. Nå, gråluddigt och trist om inte annat. En vardag som man helst vill slippa.

Men i början skiner solen. Charles och Sebastian vandrar omkring i det rent fantastiska slott som är hem för familjen Flyte. De besöker kapellet, solbadar på taket  och dricker vin. Charles börjar dekorera ett gammal arbetsrum och Sebastian njuter av trädgården och nanny Hawkins.

Det finns dialoger som jag älskar. Som denna, när Sebastian berättar om sin tro. Dag kan så väl förstå honom och den hör till mina favoritpassager i boken. Naivt kan man tycka, men jag håller inte med.  Det finns naturligtvis en anledning till att tro kallas för just tro:

- Men, snälla Sebastian, inte kan du på allvar tro på allt det där?
-Kan jag inte?
-Jag menar allt det där om julen och stjärnan och de tre konungarna och oxen och åsnan.
-Jo, då. Visst tror jag det. Det är ju en förtjusande tanke.
-Men man kan väl inte tro på någonting, bara för att det är en förtjusande tanke!
-Jamen det gör jag. Det är så jag tror.

Efter vår och sommar kommer höst. Liksom höstlöven gulna, ändras Charles och Sebastians liv.Festerna och de glada upptågen klingar bort och de umgås mest med varandra. Anthony Blanche har lämnat skolan och etablerat ett förhållande med en konstapel i München och därmed har kretsen kring honom skingrats. Jag undrar om Blanche är den sortens figur som saknar verkligt nära vänner och helt koncentrerar sig på sina passioner, som vanligtvis är flyktiga. Sådana människor blir ofta väldigt ensamma.

Denna höst kommer Lady Marchmain på besök till Oxford och därmed beseglas ödet för Charles och Sebastians vänskap. Det är knappt så att man förmår sig att vända sidorna hädanefter!

Jag måste  berätta om Patricia Highsmith roman Carol, eller som den hette när den först gavs ut 1953: The price of salt. Huvudpersonen är den unga Therese Belivet som träffar den vackra Carol som ligger i skilsmässa. Therese skickar ett julkort till Carol som svarar med att bjuda på lunch och så är kärleksaffären i full gång.

Man kan inte annat än att älska romanen med sin New York-miljö, replikerna och människorna och det faktum att Therese lyssnar på Easy living hemma hos Carol och inser att sången handlar om henne och Carol:

Living for you is easy living
Its easy to live when youre in love
And Im so in love
There is nothing in life but you

Naturligtvis finns det ormar i paradiset; Carols man har anlitat en privatdetektiv för att ensam få vårdnaden om deras gemensamma barn. Hennes affär med Therese är precis vad han behöver.

Spring genast iväg och köp den. Den finns utgiven på Normal förlag.

Mina kunskaper om mellanöstern är verkligen under all kritik så av den anledningen var Sigrid Kahles självbiografiska volym något av en nödvändighet. Bortser man från detta faktum, kan man också konstatera att denna uppriktiga skildring är både välskriven och intressant, ty Kahles första fyrtio år i livet, den tid som boken omspänner, var ytterst händelserika.

Uppvuxen  i Uppsala med en far som var orientalist och sedermera medlem av De aderton, gifte sig Sigrid Nyberg med tysken John Kahle, vars familj tvingats fly till England i slutet av 30-talet av den absurda anledningen att Kahles mor hjälpt en  judisk kvinna under kristallnatten. Att få möjligheten läsa om detta förunderliga öde i nazismens skugga,  är egentligen tillräckligt för att rekommendera Jag valde mitt liv.

John Kahle var diplomat och under 50-60-talen lever familjen sitt liv i Karachi  och i Bagdad för att så småningom, efter några jobbiga år i Bonn, tillbringa ett år i Cambridge. Tiden i Bagdad är den mest spännande i min ögon, förmodligen för att jag finner den arabiska kulturen intressant och det faktum att Kahle ger en balanserad bild av konflikten mellan de muslimska länderna och Israel.

Jag valde mitt liv är också en bok om hur det är att vara kvinna under en tid när en diplomathustru förväntas ägna merparten av sin tid åt att sköta hem och barn och inte skaffa sig en egen karriär. Sigrid Kahle har läst teatervetenskap och har ett stort intresse för denna konstart. I Karachi bildar hon ett teatersällskap som blir mycket framgångsrikt och  under åren i Bagdad, början hon skriva och gör till och med en dokumentärfilm. Efter hemkonsten till Bonn, kommer hon mer och mer att arbeta som journalist och publicerar regelbundet Under streckare i SvD.

Jag tycker mycket om denna bok, inte minst för att Kahle så öppenhjärtigt skildrar hur jobbigt det är att lära sig handskas med sig själv och att  finna sin plats i livet. Dessutom ger den en initierad inblick i många omvälvande världshändelser. Läs den, men var beredd på att den tar sin tid att avverka, ty de drygt 700 sidorna är späckade med historiska fakta och jag tycker att boken ger mer om man fördjupar sig i de händelser som skildras.

År 1924 utkom Maria Sandels Droppar i folkhavet, skildringen av den unga fabriksarbeterskan Gerda Spants liv. Det är en lättläst liten bok som faktiskt stimulerar, inte minst för att den är så ljus, trots allt elände som Gerda råkar ut för. Att livet trots allt artar sig att bli så bra, är inte minst den godhjärtade fru Häggs förtjänst.

Gerda Spant träffar Ulrik Isberg på en parkbänk och han tror sig i henne se en möjlighet att göra sin broder illa. Isberg är en obehaglig karl, skildrad utan några som helst positiva drag. När Gerda nått botten i sitt förhållande med Isberg, har hon turen att bli inneboende hos fru Hägg och hennes snälle, men lungsjuke och alkoholiserade son. I fastigheten bor också änkan Bina Tjäder som är en överdängare på att utnyttja in fattigdom bästa sätt och på det hela en verklig karaktär om önskar att hon en dag skall bli frälst – endast för att hon tror att de kommer att ge henne bättre ekonomi.

Två av bifigurerna i Droppar i folkhavet är gatflickorna Naima och Sonja som lever tillsammans i en välordnad liten våning.För försörjningens skull ligger de med karlar, men för sitt nöjes skull älskar de varandra. Naima är något av en slarver, Sonja däremot, kommer från en bättre familj och har andra pretentioner.

Maria Sandel (1870-1927) hade kraftigt nedsatt syn och blev redan i 30-årsåldern döv. Hon började sin litterära bana med att publicera dikter och noveller i arbetarpressen. Hennes första bok kom 1908. Droppar i folkhavet är hennes mest kända bok och den kan jag rekommendera.

Jag fick en mycket fin volym i present på min födelsedag för ett par år sedan, ett vinrött band med turkos rygg och guldskrift. Det var Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utgivna på Bonniers 1955. Det fina med utgåvan är att mellan vart och vartannat brev har Hagar skrivit några stycken där hon infogar sina egna minnen och tankar – hennes egna brev, svaren på Ediths, är sedan länge borta, vilket gör dessa kommentarer än mer värdefulla.

Ibland är Edith en mycket krävande vän – väninnorna träffas inte särskilt ofta, ty Edith bor på landsbygden, i Karelen nära ryska gränsen, och Hagar i stan där hon jobbar för Hufvudstadsbladet. Detta avspeglar sig tydligt i denna formulering i ett brev i början av deras vänskap: Om Ni lössliter er för 4 dagar t.e. är jag beredd att mottaga Er vilket ögonblick som helst. Vägrar Ni att göra det, önskar jag bryta med Er för all tid, ty jag är de oåterkalleliga beslutens människa.

Som vanligt är i privata brev, blandas privatlivets bekymmer med arbetslivets dito; i Ediths fall är det ingen brist på förtretligheter i form av sjukdom, fattigdom och bristande uppskattning för den utgiva lyriken. Även utan någon större kännedom om Edith är detta en mycket läsvärd och fin bok som förtjänas att läsas, inte minst för Hagar Olssons fina kommentarer.

Proletärförfattare, ja arbetarklassen överhuvudtaget, upptäckte jag tämligen sent ty klassamhället hade gått mig mer eller mindre förbi. Det är klart att jag visste att alla inte hade det lika bra, men att skillnaderna en gång i tiden var så oerhörda var något jag inte ägnat några djupare tankar.

När jag väl blivit medveten om detta, blev jag nyfiken på den generation som så kraftfullt strävade mot något bättre, mot en vettig ekonomi, bildning och kultur. Kontrasterna gentemot dagens arbetarklass, som tyvärr ofta nöjer sig med att konsumera, är i mina ögon stor.

Jag försökte mig på att läsa om Kata Dahlström, men tvingades ge upp, ty den universitetsavhandling som var bokens kärna, var alltför illa skriven. Jag läste Jan Fridegårds Offer, men bläddrade förbi åtskilliga sidor, ty berättelsen var alltför hemsk.

Nu sitter jag med Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Det är en fin bok och allra bäst tycker jag om den poetiska inledningen om mor Sofi och Fredrika som gör något mycket uppseendeväckande: de badar varje fredag i bykstugan.

Moa Martinson var både läst och omtalad när jag växte upp, ty det var under dessa år som hon återupptäcktes av en ny generation. Idag är Martinson åter en smula bortglömd och det skall bli intressant att se vad jag tycker om hennes gärning, när jag läst ut denna bok och ytterligare ett par ur hennes efterlämnade produktion.

Berit Spongs Kråknatten hör till de böcker som jag misstänker ingen läser idag. En gång i tiden var Spong en författare som det nästintill hörde till allmänbildningen att ha läst. Kråknatten hör till hennes senare alster och utgavs 1963. Den utspelar sig på gården Wädla som styrs av den åldrade Frua som i sin tur har mamsell Veronika till sällskapsdam. Veronikas känslor är väl dolda, men det hindrar inte att där långt inne brinner en eld.

Gårdens torpare lever i fattigdom och Frua låter både gården och torpen förfalla, vilket så småningom väcker deras lust att göra uppror. Åsikten att gård och torp behöver repareras delas också av unge herr Edvard som är arvinge till gården. I köket, som styrs av Betty och Tilda, möts de över- och underlydandes åsikter och man anar att detta kan inte sluta väl.

Nyårsnatten blir dramatisk och på det nya året krossas mamsell Veronikas illusioner och drömmar. Sorgligt och även vackert på något vis. Jag kände igen mig och kröp tidigt till sängs. Jag kan rekommendera Kråknatten.

Jag har precis läst Lena Ebervall och Per E Samulesons intressanta, men ack så taffligt skrivna roman Ers Majestäts olyckliga Kurt. Historien om Kurt Haijby, född Johansson, och hans romans med gamle kungens farfar, Gustav V, är dock synnerligen intressant och då får man stå ut med att utförandet är i klassiskt kvällstidningsmaner. Istället för att förfasas av detta, är det lika bra att njuta av pärlor som denna formidabla mening: “Fåglarna, som inte visste att de var tyska och att det snart skulle bli krig, kvillrade och jublade i alla de ljusgröna lindar, som ännu kantade Berlins gator”.

Kurt Haijby inledde på 30-talet en relation med Gustav V, en relation som visade sig bli ytterst lukrativ för den elegante men tämligen arbetsskygge mannen. Så småningom tröttnade hovet på de ständiga utbetalningarna och med hjälp av överståthållare och polis, fick man Haijby intagen på sinnessjukhus, skickade honom till Tyskland och försökte til sist få honom satt i koncentrationsläger. Huruvida detta verkligen är sant är svårt att veta, ty boken är, som redan nämnts utförd, i romanens bedrägliga form. De bifogade dokument som återfinns i slutet av boken styrker åtminstone en del av detta.

Kurt Haijby återvände i början av 40-talet till Sverige och kändes sig med rätta kränkt av den behandling som han utsatts för. Han skrev en bok om sin affär med majestätet och gjorde allt för att uppmärksamma massmedia på detta. Boken inköptes av polisen och Kurts öde förblev okänt fram till början av femtiotalet. I samband med Kejneaffären kom även Haijbys öde att bli känt men det blev inte till hans fördel, som han så naivt hoppats på. Resultatet blev istället att han åtalades för utpressning av Gustav V och dömdes till fängelse.

Historien om Kurt Haijby är berättelsen om en mycket märklig och självupptagen man. Trots att boken är både spekulativ och taffligt skriven, kan jag rekommendera den. Det är ett stycke av vårt lands historia som tidigare varit tämligen höjd i dunkel, som nu för första gången ägnas en utförlig presentation.

Maria Langs Vem väntar på värdshuset utspelar sig på Kolbäcks gästgivaregård som på den  tiden drevs av Kaare Melin. I boken med det tämligen fåniga namnet Pojkarna kokbok viks ett antal sidor åt denne på sin tid tämligen välkände krögare. Bilden ovan är tagen i Melins eget hem efter att han sålt gästgiveriet.

Här ett recept från boken, Artistsmörgås. Namnen kommer sig av att Hjördis Petterson var mycket förtjust i denna tämligen enkla anrättning. En stor skiva kavring smöras, Ett lager skivad kall kokt potatis och därefter  inlagd sill och rikligt med strimlad rödlök. Garnera med hjärtblad av sallad, en äggklyfta, en tomatklyfta samt en dillvippa.

1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan Madame de Stael (läs om henne!), som tillbringade en tid i Stockholm och vars liv var så rikt på kärlek och intriger att vilken roman som helst står sig slätt.

Huvudpersonen Ottilia är 17 år och uppvuxen på landet. Från den trygga miljön hos sin mormor, hämtas hon av sin faster Aline, som vill ha en verklig prydnad till sin salong. Den unga och vackra Ottilia kastas rakt in i det hektiska societetslivet, ett miljöombyte som blir ödesdigert. Ottilias unga och stilige kusin Otto är ormen i paradiset, bortlovad som han är åt den förmögna och bortskämda Malvina.

Naturligtvis handlar det om kärlek. Och som så ofta slutar det med döden.

Boken är uppbyggd kring de brev som Ottilia skrev till sin mormor, brev som hon lämnade efter sig vid sin död.  Språket är underbart, lätt och luftigt och person-och miljöskildringarna lysande. På det hela taget är det en alldeles utmärkt bok, som äntligen kommit i nyutgåva i pocketformat. Jag tycker mycket om den. Det finns också på litteraturbanken.se. Läs!

Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.

Det finns andra former av ofrihet och osjälvständighet än dem som lag och sed skapa, nämligen de, som uppstå genom moderiktningar och tidsströmningar, av vilka människan drives bort från sitt djupaste väsen och förlorar förmågan av självbegränsning inom sitt väsentliga område.

Hon verkar ha varit en klok kvinna, Ellen Key. När jag läser texten tänker jag på hur lätt det kan vara, när man attraheras av tankar eller idéer, att köpa hela paketet, och inte endast det man ursprungligen fastnade för. Vissa personer verkar verkligen vilja tillhöra en grupp, kanske för att använda gruppen som ett alibi för att slippa vara nyanserad och att tänka själv

Bortsett från boken om Varnhagen har jag faktiskt inte läst någonting av Ellen Keys penna. Jag har heller aldrig besökt hennes Strand, men någon gång måste jag göra det. Vad jag kan förstå, är det ett mycket vackert hem hon lät bygga åt sig vid Vätterns strand.