Rävjägarn

Svedberg och Larsson: Heminredning

Heminredning1947 kom den första upplagan av Elias Svedbergs och Lena Larssons Heminredning som sedan kom att ges ut i upplaga efter upplaga. Mitt exemplar, som är trådhäftat och börjat falla samman, är från 1955 vilket avspeglar sig i bildmaterialet.

Elias Svedberg och Lena Larsson började både på NK i mitten av 40-talet och utvecklade där sin idé med monteringsfärdiga möbler, ett koncept som de vunnit första pris med i en tävling arrangerad av Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Tillsammans skrev de Heminredning som är en utförligt utarbetad bok där både möbelkvalité och de olika aspekterna på heminredning diskuteras. Lena Larsson hade redan 1943 lett bo-kurser, troligtvis på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen och SAR, och dessförinnan jobbat med den stora bostadsutredningen som startade 1939 av nyss nämnda aktörer, och var därför väl insatt i ämnet. För att riktigt gå på djupet har författarna satt samman ett antal fiktiva familjer och några skilda lägenhetstyper. Goda respektive dåliga möbleringsförslag presenteras i sann folkbildande anda. De så kallade garnityrmöblerna får sig också en ordentlig känga.

Här ett par möbleringsförslag av skiftande kvalité gällande en 1-rumsvåning: mindre bra möbleringsförslag, praktisk möblering, otrivsam möblering, bra och välmotivrat möbleringsförslag och ytterligare ett gott förslag till möblering. Rätt underhållande tycker jag.  Dessa skisser har föregåtts av en behovsanalys, dvs vilka funktioner som eftersträvas i hemmet.

Boken innehåller också konkreta råd gällande färgval av tapeter, gardiner, möbeltyg och mattor samt ger förslag på diverse möbler, främst rät dyrbara från NK och andra firmor i den högra prisklassen, men även mr standardbetonade möbler från kooperationen förekommer.

På det stora hela är heminredning en bra bok. Man får lära sig åtskilligt om hur man bedömer kvalitén på möbler, grunderna i färglära samt hur man bör tänka när man inreder sitt hem. Även om man inte håller med om de präktiga möbleringsförlag som presenteras, får man sig dock en tankeställare som kan vara en god start när man skall sätta bo.

Renés Lena – en bok om fruntimmer

Frånskilda Lena, som ligger med sin fd make för att få pengar till hyran, träffar fru Linder. De blir väninnor.

Hon tog plats mitt emot Lena och såg länge på henne. Det låg både smekning och skälmaktighet i hennes blickar. Lena kände sig som inför en närgången man. Det var obehagligt, tyckte hon, och för att freda sig, tände hon en cigarett och värjde sig med röken.

Lena – en bok om fruntimmer är en mycket underhållande bok av Anna Branting (Hjalmars fru och signaturen René), som till stor del handlar om de konventioner som styr umgänget och sällskapslivet, något som Anna Branting själv fann mycket irriterande. Som maka till en socialdemokratisk agitator som sedermera blev utrikes- och statsminister, fick hon dessutom uppleva hur attityden gentemot familjen ändrades under åren. Att intrigen dessutom kryddats med en lesbisk relation gör den knappast sämre.

Strindberg, som fruktade tribaderna, blev förmodligen ytterst upprörd av denna skrift. Läs den, den är fortfarande aktuell, ty nutiden är lika fylld av oskrivna regler som när boken skrevs 1893. Det finns åtminstone 2-3 exemplar till salu på Bokbörsen. Tyvärr drunknar träffarna i alla exemplar av Lena Svanbergs biografi över Anna Branting.

Bilden ovan kommer från en specialutgåva  som försetts med illustrationer av Einaer Nerman. Vilken vacker bok!

Birgit Nilsson är givetvis La Nilsson

Birgit NilssonBirgit Nilssons memoarer är underhållande, inte minst för att Nilsson själv verkar ha varit en mycket underhållande person. Leonard Bernstein, som fått för sig att det är han som skapat hennes röst säger:
– Du är helt fantastisk, Birgit, när du sjunger de höga tonerna precis som jag talat om för dig.
Birgit finner detta lustigt, att hon fått så fin höjs på äldre dar och klämmer i:
– Man kan ju inte i all evighet få engagemang endast genom sitt fördelaktiga yttre.

Hennes memoarer var från början tänkta att skrivas av en spökskrivare, men när han uppenbarade sig präktigt bakfull och inte gjorde mycken nytta, beslöt hon att skriva boken själv, vilket faktiskt fungerar. Hon skriver riktigt bra men försummar naturligtvis inte att citera de översvallande recensioner som hon fått genom åren. Påpekas måste dock, att hon heller inte knusslar med berömmet när det kommer till sina kollegor. Det däremot är hon ytterst njugg när det gäller divan Karajan. Kanske var de alltför lika, vad vet jag.

Fint är också porträttet av Metropolitans gamle chef Rudolf Bing som under många år regerade det gamla Operahuset i New York som såsmåningom fick nya, moderna lokaler i Lincoln Center. Bing var nog inte alltid så lätt att tas med, men har man lika mycket skinn på näsan som Nilsson hade, utgjorde detta inget hinder.

Hon berättar också om när den svenska sångstjärnan, som firade stora triumfer under naziregimen, ringde efter halsläkaren och öppnade naken. När Nilsson sedan får samme läkare, som blir påtagligt nervös när han hör att hon är svenska, förklarar hon att svenska sångerskor vanligtvis vet var åkomman sitter när de konsulterar en halsspecialist.

Och vad passar bättre en genomgrå och regnig söndag än att lyssna på än Birgit Nilsson sings german opera eller Tristan och Isolde? Inte mycket.

Skansenboken och gårdagens tryck

Pörtet i Finngården

Är den inte fantastisk bilden ovan? Jag fann den i Skansenboken från 1930. Precis som i den vackra volymen I svenska marker är trycket i denna utgåva något enastående. Fotografierna är naturligtvis också mycket bra: stort skärpedjup, skarpa men inte obehagligt skarpa och välkomponerade i största allmänhet.  Men vad hjälper allt detta om inte trycket är förstklassigt? Jag är ingen expert på området och gissar därför på att det förfarande som använts är djuptryck, en teknik som vad jag förstår gör det möjligt att variera den svarta färgens intensitet och därmed åstadkomma ett praktfullt resultat. Hur tråkigt är det inte att dagens tryck och papper håller så pass låg kvalité!

Skansenboken är en tämligen tunn utgåva, men utförandet är som sagt helt förstklassigt. Pärmarna har en slags marmorering med stänkmönster. Friluftsmuseet grundades som bekant av Arthur Hazelius och hans barndomshem, ett 1700-talshus som ursprungligen stod vid Surbrunnsgatan, har flyttats till museiområdet. I ett av rummen har man inrett ett minnesrum med möbler och ting från hans egen bostad på Skansen. Det är en vacker borgarmiljö av det slog som jag tycker mycket om. Se bilden här.

Frau Doktor, Genia Schwarzwald

I Elsa Björkman Goldschmidts böcker möter läsaren Wien under mellankrigstiden. en av alla de personer som porträtteras är Genia Schwarzwald, av de flesta kallad Frau Doktor. Hon föddes i den del av dubbelmonarkien som idag är Ukraina och som man, om man var född där, försvarade med det faktum att ens far låg i garnison där, iallafall om man var konventionellt lagd, vilket Frau Doktor icke var.

På gården till Josefstädterstrasse 68, låg ett gårdshus som mest av allt påminde om ett barockslott. Här bodde Genia, hennes man samt hans sekreterare och tillika älskarinna, Mariedl, som också var Genias goda vän. Om exteriören var barock, var inredningen desto modernare; den var nämligen signerad Adolf Loos, vars bok Ornament and Crime klart angav vad han ansåg om den välkända wienerbarocken. Redan 1910 ritade han det för sin tid moderna s.k. Looshaus. Frau Doktor kunde dock inte helt hålla stilen i det moderniserade huset, utan inredde en alkov innanför matsalen, som helt gick i hennes egen stil,; hon hade en viss förkärlek för det mer överlastade.

I denna alkov, och i hela hennes hem, samlades intellektuella och konstnärer, precis som de samlats i Rachel Varnhagens salonger i Berlin, lite drygt hundra år tidigare. Förutom Loos själv, fann man här Arnold Schönberg, Rainer Maria Rilke, Egon Friedell, Helmuth Moltke samt en drös namn som idag är helt bortglömda (precis som de namn jag nämnt för många också är).

Genia Schwarzwald var pedagog och tog sin doktorsgrad i Zürich eftersom kvinnor inte tilläts studera i Österrike-Ungern. I början av 1900-talet öppnade hon en flickskola där bland andra Loos undervisade i arkitektur och Schönberg i musik! Detta var den första av de sedan så vanliga Schwarzwaldschulen.

Genia var, som ni säkert förstår, en förespråkre för kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon var dessutom en lysande pedagog som hade förmågan att få sina elever och gäster att känna sig mer bedydelsefulla än de i själva verket var, vilket fick till följd att de oftast blev vad de i hennes närvaro trodde sig vara. Och det får man anse för en verklig gåva.

Då Frau Doktor hade judiskt påbrå, tvingades hon 1938 stänga sina skolor och lämnade Österrike för att emigrera till Schweiz tillsammans med sin man och Mariedl. Inom ett par år var de båda döda. Båda sköttes på sin dödsbädd av den trogna, och mycket vackra, Mariedl.

Mariedl flyttade till Brasilien där hon tog anställning i en kombinerad bok- och blomsterhandel.

Och ännu ett människoöde har snart fallit i glömska.

Vill man läsa mer, har tyska wikipedia har en längre artikel om Genia Schwarzwald.

Kampratporträtt, möt t.ex. Maj Bring

Jag har en vän som ofta använder ordet kamrat om sina vänner. Kamrat har en klang av solidaritet över sig som jag förknippar med gamla tiders socialistiska umgänge; man hör det sällan användas idag.

Boken Kamratporträtt av Berta Hansson är en favorit. Det är en rätt tunn volym, tryckt på fint papper. Där finns text och där finns teckningar, allt av Berta Hanssons hand. Hansson tyckte om att dokumentera. När hon och hennes väninnor på äldre dagar samlades i varandras ateljéer för att teckna av modell, skissade Berta då och då sina kollegor istället, precis som hon långt tidigare hade dokumenterat barnen i byaskolan i Fredrika.

Att dokumentera det vardagliga ligger mig varmt om hjärtat. Vardagen är själva livet och det är det man vill bevara, för att sedan ta fram, titta och begrunda eller låta sig fascineras av. Hansson var periodvis en hängiven dagboksskrivare och det är dessa texter som ligger till grund för porträtten av konstnärskamraterna Siri Derker, Vera Nilsson, Maj Bring, Ninnan Santesson, Hannah Ryggen och Maja Braathen. Texterna har en viss melankoli över sig, för det är främst dessa kvinnors ålderdom som skildras och i samtliga fall slutar de med döden. Naturligtvis.

Jag tycker mycket om dessa texter. De är varken omfångsrika eller alltför utsmyckade. Däremot är de uttrycksfulla, precis som bokens  illustrationer som dock är så fulla av blyerts att de är nästan helt grå. Hansson var sparsam med orden, men generös med pennans streck.

Teckningen ovan föreställer Maj Bring. Mer om hennes konst vid ett annat tillfälle. Maj Bring hade på äldre dar ett ansikte som hette duga, vilket naturligtvis även framgår av Berta Hanssons verk. Mina tankar går till fru Mülich (stavas det så?) som var en av krafterna bakom Teater Replica på Hantverkargatan. Hon kom ursprungligen från Polen och satt alltid i foajén bakom stora svarta solglasögon, omgiven av ett moln av cigarettrök. Det sas att hon rymt från ett polskt slott, firat ner sig själv och matsilvret från ett av slottets fönster, simmat över vallgraven och flytt till Sverige. Jag tror inte att detta är sant, men det är en likväl en bra historia.

En ung man med djävulen i kroppen

Ung man träffar något äldre ung kvinna som precis skall till att gifta sig. Han hjälper henne att inreda det nya hemmet. Mannen drar ut i krig och lagom till sin 16-årsdag, blir den unge mannen den unga fruns älskarinna.

Raymond Radiguets debutroman är svår att lägga ifrån sig. Det är deras första verkliga kärleksaffär, ty den unga frun har aldrig älskat sin man passionerat. Natt efter natt tillbringar han i hennes lägenhet. Vänner och grannar upprörs och den unga fruns rykte blir sämre och sämre. Det går så långt att familjen i våningen inunder, anordnar ett kalas som går av stapel vid just den tidpunkt när kärleksljuden brukar tränga ned genom bjälklaget.

Det är en välskriven och förvånansvärt klyftig roman som den unge Radiguet skrivit. Huvudpersonens upplevelser och funderingar engagerar och språket är okomplicerat men rikt på nyanser. Boken gavs ut 1923 och sägs bygga på Radiguets egna erfarenheter. 1947 gjordes en filmatisering med Gérard Philipe i rollen som den unge mannen (se bild ovan).

Alma Söderhjelms minnen: Mitt liv 1

Alma Söderhjelm, Finlands första kvinnliga professor, växte upp i Viborg och lade år 1900 fram sin doktorsavhandling i Sorbonne, La Régime de la Presse pendant la Révolution française, gjorde 1922 skandal med sin svenska roman Kärlekens väninna och benämndes “perversitetens prästinna”. Alma Söderhjelm visade följaktligen på en imponerande bredd.

I de tre vidlyftigt tilltagna volymerna Mitt liv skildrar Alma Söderhjelm uppväxten släkten och inte minst sig själv. Thora Dardel, född Klinchowström, tillhörde delvis hennes krets, inte minst genom att hon en tid vistades på Klinchowströms stamgods Stafsund där hon bedrev von Fersen-forskning, lär ha yttrat “det var tur att det fanns en Alma Söderhjelm, två skulle ha varit för mycket”. Efter att ha läst första volymen i denna trilogi samt den efterföljande Mina sju svåra år, är jag beredd att de Dardel rätt. Söderhjelm får mig att tänka på Amelie Posse som också var en en intressant människa, men som man nog funnit aningens påfrestande i det dagliga umgänget.

Sderhjelm föddes 1870 och familjen hade ett hus i Viborg. Sommartid vistades man på Rättijärvi, i morfaderns villa. När han avled och villan såldes, inköpte man egendomen Tervola och tillbringade sedan en stor del av året i dess vackra omgivningar. Skolgången skedde i Viborg, i Fruntimmers-Skolan, där undervisningen bedrevs i fyra klasser. Eleverna gick två år i första, två i andra, ett i tredje två i fjärde. Kurserna kom därför till stor del att ges två gånger.

Efter fruntimmersskolan väntade privat läsning för att kunna ta studentexamen och sedan fortsatte de akademiska banan. 1994 blev hon filosofie kandidat, år 1900, som tidigare nämnts filosofie doktor vid Sorbonne och 1904 docent i allmän historia. En imponerande karriär, framförallt om man beaktar att det inte var speciellt vanligt med högt utbildade kvinnor vid denna tid. Söderhjelm var den 19:e kvinnan som tog studenten i Finland.

Woldemar Söderhjelm och Amanda Olivia Clouberg hette henne föräldrar. Syskonskaran bestod av totalt 8 flickor och 3 pojkar. Fadern var domare och redan i unga år fick barnen hjälpa till att skriva rent de juridiskt betonade papper som hörde till hans värv. På grund av en nervös läggning och tidvis sviktande hälsa, fick de överliga familjemedlemmarna anpassa sig efter husfadern. När han på äldre dagar övergav sin kaffe- och tobaksdiet och började äta ordentlig mat, förbättrades dock hans hälsa.

I Viborg fanns både svensktalande, finsktalande och ryssar. Umgänget dem emellan verkar dock inte ha varit speciellt stort ty man höll sig till sin grupp. Influenser från finskan och ryskan hördes dock i den svenska som talades och orten var känd för sin “dåliga” svenska. Framförallt finskan hade låg status.

Söderhjelm och hennes systrar var vetgiriga och läste mycket. Ofta kombinerades läsningen med handarbete vilket gjorde flickorna skickliga i bl.a. stickning. Läsningen skedde helt på frivilliga grunder men eftersom syskonskaran var stor och det alltid fanns någon att diskutera med gav dessa studier ett gott resultat och var en god grund för fortsatta studier på högre nivå.

Söderhjelms syster Sanny kom att bli matematiklärare och studerade en tid i Stockholm där hon lärde känna Hanna Palme och hennes familj. Palme, farmor till Olof, hade finska anor men bodde i Stockholm, i familjens hus vid Östermalmsgatan.

Under en vistelse i Lovisa kom Alma Söderhjelm att bli bekant med Jean Sibelius, “Janne”, som hon beskriver som “blek och skön, spenslig och känslig”. Sibelius vistades tillsammans med sin mor och sina syskon badorten och de två blev bekanta. Sibelius, som då inte slagit igenom och bara var 24 år, spelade ibland piano för badortsgästerna med som ackompanjemang för dans var hans pianospel inte lämpat. Mr uppskattade var hans framträdanden på violin tillsammans med brodern Christian (violoncell, dvs cello) och systern Linda (piano).

Fortsättning följer!

Herold om Madame de Staëls leverne

Madame de StaelPassionen kan aldrig vakna till liv i en kvinnas hjärta om hon inte för föremålet för sin kärlek känner beundran och respekt som inte saknar ett drag av fruktan, och en underkastelse som gränsar till självuppgivelse.

Detta skriver Madame de Staël i Delphines inledning 1802. Beundran, respekt, fruktan, underdånighet, självuppgivelse var vad hon i själva verket tog emot och fodrade, men som för så många andra fanns det ett stort glapp mellan självbild och verklighet.

Madame de Staël var vid sekelskiftet 1800 en av världens mest omtalade författare. Gift med en svensk, Eric Magnus Staël von Holstein, levde hon, framförallt i Frankrike, ett liv som gjorde henne mycket omtalad. Sitt giftermål till trots, omgav hon sig ständigt med nya älskare. Hösten 1813 gästade hon faktiskt Stockholm och gav stoff åt friherrinnan von Knorrings Illusionerna.

Jag började läsa på Christopher Herolds Madame de Staël – härskarinna över en epok (Forum 1960) men lyckades aldrig avsluta den. Redan Madame de Staëls moder, Suzanne Necker, var en originell dam – och dessutom en av Paris mer betydande salongsvärdinnor. Efter att ha suttit i ledningen för ett av Paris sjukhus, utgav hon utredningen Om förhastade begravningar, efter att ha upptäckt att svårt sjuka, men ännu levande personer, ibland begrovs levande.

Om Madame de Staël var en slampa, var hennes mors dygd helt oantastlig. Detta hindrade henne inte från att under sin ungdomstid i Lausanne vara ordförande i föreningen Vattnens vänner som förknippades med viss erotisk tvetydighet. Man får anta att av detta anade inte den tillknäppta fröken Necker någonting, och hon blev därför ett utmärkt alibi för den frigjorda klubben.

Anna Branting, Hjalmars maka René

I Stockholms-Tidningen och Socialdemokraten skrev i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Anna Branting teaterrecensioner under namnet René. Anna var gift med Hjalmar, men hade även ett förflutet; hon var nämligen frånskild tvåbarnsmor efter ett äktenskap med en adlig löjtnant, von Kraemer.

Redan 1893 kom boken Lena – en bok om fruntimmer, som handlar om den frånskilda Lena som träffar en väninna, den sensuella fru Linder. Vilka erfarenheter René hade av Väninnor vet jag inget om, men boken är mycket bra i sin skildring av hur konventionellt sällskapslivet kan te sig på den tiden. Andra böcker som hon författat är Staden och Fåfänglighet. Den förstnämnda har jag läst och det är en fin liten sak om en fru som får problem i äktenskapet – hennes man är otrogen – och bestämmer sig för att ta sig en älskare. Tyvärr är slutet dock en smula konventionellt och tar delvis udden av boken.

Anna Branting hade många åsikter. Det var åtskilligt av konvenans och hyckleri som hon avskydde. När hennes memoarer kom ut 1945 hade hon precis fyllt 90 år vilket inte hindrade henne att tycka till om både det ena och det andra. Motboken gillar hon inte alls, framförallt inte det faktum att man som kvinna bara får en liter var tredje månad: ”Med ett par tre liter lär man inte ens fånga en solochvårman”.

När Anna gifte sig med Hjalmar tappade han en del vänner (och släktingar) som ansåg det förskräckligt att gifta sig med en frånskild fru. Många år senare när han blir minister och hon ministerfru träffar hon dessa människor igen, på sina egna mottagningar i hemmet i Utrikesministerhotellet. Frispråkig som hon är drar hon sig inte för att påminna dessa moralernas väktare om hur de en gång behandlade henne. Inte så smidigt, men man kan inte annat än att uppskatta den något barnsliga vägran att glömma en oförrätt.

Det finns många andra fina skildringar av barndom och släktingar i boken; mostern som på äldre dagar finner kärleken i en äldre välbeställd man som sedan avlider då det blir för mycket av det goda; uppväxten vid Mästersamuelsgatan/Beridarebansgatan, idag helt nedrivna citykvarter; privatundervisningen på 1860-talet och efterföljande hushållskurs.

Under ett par år brevväxlade Anna med David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas blivande make. Här något om den korrespondensen.

Anna Branting: Min långa resa, Medéns bokförlag 1945

Jag rådfrågar ständigt mitt ödes bok

Ditt ödes bok Greven ac Caligrostos magiska cirklarDitt ödes bok – Cagliostros magiska cirklar utgavs år 1921 är på sina sätt en något daterad skrift. Målgruppen är av allt att döma kvinnor i samhällets högre skikt, vilket tydligt syns på frågorna man kan få besvarade. Boken utgörs nämligen av 140 spörsmål, skräddarsydda för societetsdamen vars enda önskan är att bli gift (visst utrymme ges även för otrohet).

Här ett urval av mina favoriter: Skall någon snart göra mig sin kur? Hur skall jag bli bedömd i sällskapslivet? Skall jag få en vacker man? Skall jag bli herre i huset? När skall jag upphöra att behaga? Skall min nya dräkt göra lycka? Skall jag bedraga honom? Är min rival lika vacker som jag? Borde jag vara en smula kokett? Älskar han mig för mina pengars skull? Skall jag begå ett stort fel före min bröllopsdag? Skall jag råka ut för kärleksaffärer?

Särskilt den sistnämnda är fantastiskt rolig. Råka ut för. Tänk, att man bara kunde sitta där och vänta på en smula erotik.

Jag drar mig ofta för att rådfråga Greven, ty han är inte alltid speciellt snäll. Man kan få svar som gör en lätt förtvivlad om har otur. Andra gånger får man de mest förtjusande svar. Jag minns en vän som frågade om hur han skulle bli bedömd i sällskapslivet. Svaret han fick löd “Du skall anses för en liten skatt”. Sjlv kunde jag inte avhålla mig för att fråga när jag skulle upphöra att behaga och fick följande angenäma svar: “Du  har ännu lång tid kvar”. Bättre kan det inte bli.

Greve Cagliostro hade inte det bästa av rykte, ty han var inblandad i den famösa halsbandsprocessen, den kupp där man med hjälp av förfalskade brev från Marie-Antoinette, fick kardinal Louis de Rohan att inköpa det dyraste smycke som sålts i Paris, ett smycke som grevinnan La Motte, som iscensatt kuppen, sedermera lade beslag på och lät realisera i kontanter för att finansiera sitt slösaktiga leverne.

Betty Bjurström, en scandal beauty

På 40-talet gjorde sig Betty Bjurström ett namn och fick i samband med sitt äktenskap ett såpass tvivelaktigt rykte att hon gott platsat i dagens nöjessverige. Sagan fick dock ett snabbt slut och 1949 sköts hon av sin man i Paris och blev därefter rullstolsburen.

Betty Bjurström föddes i Stockholm 1923. Fadern hade bensinstation och åkeri, och modern drev ett café. Redan som ung började hon dansa och vid nyår 1937-38 fick hon engagemang på Casinoteatern. Våren 1940 debuterade hon på China och blev därefter ett namn i Stockholms nöjesliv. När Gustav Wally skulle sätta upp sin första lyxrevy på Oscars 1941 (premiär 10:e oktober) hade naturligtvis Betty Bjurström en roll. Så småningom blev hon dock erbjuden att filma i Italien och i september året därpå flyger hon till Berlin för att sedan ta tåget genom ett krigshärjat Europa.

Det italienska kontraktet med direktör Geanferrari förutsätter dock vissa sexuella gentjänster som Bjurström inte alls känner sig lockad av vilket ställer till det en hel del för henne och hon får kämpa med näbbar och klor för att bevara sin dygd. Efter en tid träffar hon Renato Senise och inleder ett förhållande med honom. Geanferrari är dock svartsjuk och enligt Bjurström är det han som gör att hon blir misstänk för spioneri. När så hennes visum går ut, tvingas hon lämna landet och tillsammans med Senise flyttar paret till Sverige där de gifter sig i maj 1943.

Livet i Sverige kompliceras dock av att Renato Senise blir misstänkt för spioneri och åtalas. I en första rättegång blir an frikänd, men sedan står turen icke honom bi och hans döms i sin frånvaro till bigami och försök till spioneri. Herr och fru Senise och deras lille son tar i januari tåget till Berlin för att sedan resa vidare till Italien. Syftet var att hitta information som kunde rentvå Renato. Med på resan var också parets son, endas 9 månader gammal. I Berlin stöter de dock på patrull och får eskort av ett par Gestapomän. Under bombningarna mot Berlins tunnelbana den 3:e februari 1945 dödas dock gestapomännen och paret lyckas fly och tar sig efter stor möda till Italien.

I Italien fängslas Senise och Betty även Betty hamnar i cellen, närmare bestämt i kvinnofängelset Mantellate. Efter en tid släpps hon dock och återvänder hem till Sverige där hon återigen engageras vid Chinavarietén. Denna gång är det “nakendans” som står på programmet. Bjurström är dock klädd i tunna tygskynken och hudfärgade trosor, mer, eller snarare mindre, gick knappast för sig på den tiden.

Efter en tid blir paris Betty Bjurströms nya hemvist. Där stöter hon samman med sin man. De är visserligen inte skida än, och hon vill avät gamla slott som han hyr utanför Paris. Renato blir dock anmäld av en affärskompanjon och då passar Betty på att fly och installerar sig därefter i Paris där hon återigen börjar dansa. I samma veva är det dags för Miss Europa-tävlingen 1948 att gå av stapeln. Betty övertalas att ställa upp efter att den svenska deltagaren fått påssjuka. Bifallet blir stort, men en svensk journalist sätter käppar i hjulet genom att påpeka att hon hade dåligt rykte och varit inblandad i en spionhärva. Hon tvingas därför utgå ur tävlingen, men för att blidka publiken övertalas hon att ställa upp utom tävlan vilket hon också gör och får därmed 87 procent av rösterna. Segrare blir dock Miss France.

I Cannes träffar Betty Edward Chance, ättling till John Christian Curwen. Denne rike engelsman har precis ärvt ett par slott, bla Round House på Belle Isle, Windermere. De två förälskar sig och flyer Paris och Renato Senise för Skottland och Round House (“The Highland Windermere”). Det nya året 1949 firas in i slottet men så småningom återvänder Betty till Paris för att övertala Senise till skilsmässa. Han vägrar den 12:e februari 1949 skjuter henne istället. Skotten är inte dödliga, men Betty Bjurström döms till ett liv i rullstol.

Hemma i Sverige igen kom Betty Bjurström at ägna sig åt affärer. Hon hade under många år en butik i korsningen Riddargatan/Styrmansgatan. Under en kort tid drev hon också en slipsaffär i Shoppingcenter i Luleå (i samband med invigningen 1955). 1959 kom självbiografin Ingen dans på rosor. Hon avled år 2001. Sonen Vincent Senise Bjurström hade en karriär som ung gigolo på 60-talet, men verkar sedan dess mest ha ägnat sig åt något tvivelaktiga affärer vad jag kan förstå.

Wallqvist var mer än mantalsskriven

Mer än mantalsskriven är en av de många böcker som Einar Wallquist skrivit om sitt liv som doktor i Lappmarken. Jag har tidigare läst Möte med granne och blivit mycket förtjust. Wallqvist är en bra berättare och dessutom har han målat många vackra porträtt av de människor han mött där uppe. Han måste ha haft ett fantastiskt jobb som dessutom passat honom som hand i handske. På gamla dar öppnade han Silvermuseet som hör till de stora sevärdheterna i dessa trakter. Där arbetade han fram till sin död, nästan nittio år gammal.

I Mer än mantalsskriven porträtteras de människor som Wallquist mött under sitt långa arbetsliv. Vissa berättelser, till exempel Lärarinnan, gör en nästan tårögd för att den är så gripande och slutet så lyckligt. Andra slutar i elände eller visar bara på livets futtighet, vilket också har sin charm.

I Pensionerade möter vi Petter och Johanna som levt ett strävsamt liv som säkert hade kunnat bli betydligt eländigare om inte hustrun varit både företagsam och ordentlig. På ålderns höst är korna hennes sällskap och trygghet. Johannas supit till man, som för övrigt också har träben, vill dock bli av med djuren för att kunna leva ett behagligare liv. I samband med att Johanna insjuknar kommer Wallquist in i bilden och utan att närmare känna till vad djuren betyder för henne, rekommenderar hon maken att sälja korna och ordnar pension åt dem båda. Ett beslut som inte gagnar den gamla kvinnan som vissnar samman.

Även om berättelserna bygger på verkliga händelser, får man anta att Wallquist fått ta sin fantasi till hjälp för att fylla i detaljerna som saknats. Befolkningen där uppe verkar inte alltid ha varit så språksam så man får anta att det främst var berättelsernas konturer som doktorn emotsåg. Ofta gör han detta skickligt, med gott gehör, men ibland märker man att något saknas och berättelsen blir tunn. Kvinnofröjd tycker jag hör till den kategorin.

I radions arkiv finns en gammal radiointervju i fyra delar med en 76-årig Wallquist. Lyssna på den och hör Lappmarksdoktorn själv berätta om sitt liv i Arjeplogsområdet.

Vägen till Lotten von Kraemers villa

Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.

Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, “som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med “en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en “stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och “bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.

Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vår Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.

Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. “Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.

Slutligen två bilder på von Kraemer. Dels som ung i Uppsala och som gammal på Villagatan.

Blixens Sju romantiska berättelser

Karen Blixen

Karen Blixen i sitt hem Rungstedlund

Strax innan jul fann jag Karen Blixens Sju romantiska berättelser i en fin lågprisutgåva i två delar utgiven av Forumbiblioteket i slutet av 50-talet. Blixen har jag aldrig läst tidigare, utan endast blivit rekommenderad av en gammal dam som jag med jämna mellanrum besöker. Hon får något lyriskt i blicken var gång jag nämner Blixens namn och efter att ha sett delar av Mitt Afrika, var jag helt enkelt tvungen att läsa henne.

Sju romantiska berättelser är inte precis vad man förväntar sig av en 30-talsdebutant (vilket Blixen mer eller mindre får sägas vara). Samtliga berättelser utspelar sig i en svunnen tid när, främst 1800-tal om jag inte missminner mig, och skildrar människotyper som mycket litet påminner om de idealmänniskor som hör mellankrigstiden till. Istället möter vi ädlingar av alla de slag: adelsmän, prinsar, grevar och grevinnor. Samt en jungfrupriorinna och en fröken Natt och Dag.

Blixens berättelser är fantastiska och mångbottnade. Jag älskar dem, men får hela tiden en känsla av att det är alltför mycket som jag inte förstår. Visserligen är det inte nödvändigt att förstå allt, men jag blir nyfiken och försöker ta reda på mer men misslyckas. Vad var de egentligen som hände med priorinnan och hennes apa och varför befann sig apan vid Hopballehus, på en venusstaty där tidigare en cupido tidigare haft sin plats?

Jag har svårt att välja en favorit bland de fyra noveller som utgör den första volymen, men kanske innehåller Syndafloden över Norderney några av de bästa passagerna. Blixen är en utmärkt berättare och drar sig inte för att skildra det mycket sorgliga, likväl som hon kan måla med de ljusaste av pasteller när hon så önskar. Även om miljöerna påminner mycket om de vi möter i de gamla klassiska sagorna, är Blixens väv inte någon oförarglig och daterad historia (detta sagt utan att på något sätt nedvärdera den gamla genren). I berättelsen om den gamle kavaljeren får vi en manlig blick på den vid slutet av 1800-talet framspringande kvinnoemancipationen och både här och där skymtar den kärlek som en gång mot naturen var.

Jag fann en artikel i DN där Ivo Holmqvist skriver om hur Blixen togs emot i Sverige. Den ber jag att får rekommendera.

Maja Ekelöfs brev till Tony Rosendahl

Maja Ekelöf, städtanten som skickade in sina dagboksblad till Rabén & Sjögren och vann deras romanpristävling 1970 (Rapport från en skurhink), började 1971 att brevväxla med Sveriges då farligaste förmögenhetsbrottsling, Tony Rosendahl. Dessa brev sammanställdes 1972 och gavs ut i bokform som Brev. Brevväxlingen är tämligen märklig, ty det är två helt skilda världar som möts; dels Majas enkla tillvaro i Karlskrona, dels Tonys liv i Kumlabunkern och det liv han tidigare levt i Stockholm.

De finner dock varandra och har stort utbyte av varandras brev. De diskuterar litteratur, politik och vardagsbekymmer och gör upp planer om att träffas i verkligheten. Jag tror att Maja blev en smula förälskad i den unga och rätt tjusige brottslingen.

Mig veterligt är Rapport från en skurhink och Brev de enda böcker av Maja Ekelöf som gavs ut. Hon var dock den första att motta Ivar-Lo-priset och det skedde 1987. Ekelöf dog 1989, 71 år gammal.

Maja Ekelöf, Tony Rosendahl: Brev. Rabén & Sjögren 1972

Th. Sparre om De unga baronerna

De unga baronernaDen borgerligt betonade kärleksromanen är knappast den mest gångbara av genrer idag och utspelar den sig i svunnen tid och dessutom handlar om flickan av folket och mannen av börd kan det nog vara svårt för författaren att bli utgiven. Birgit Th. Sparre var en dam som skrev åtskilligt med historiska kärleksromaner och på sin tid sålde de som smör i solsken.

De unga baronerna (1950), en volym som ingår i sviten om Glimringe glasbruk och som utspelar sig vid 1800-talets mitt. Serien bygger delvis på autentiskt material från Limmareds glasbruk i Södra Åsarps socken som ägdes av en släkting till Sparre. Den unga, vackra och fattiga Edita blir kär i den undersköne baron Viggo. Lagom till bröllopet kommer Viggos attraktive bror Max på besök och Edita inser att hon valt fel make.

Sparre är en god berättare och skildrar en brokig skara människor av olika samhällsklasser, dock främst de övre skiktet. Har man läst någon av Sparres självbiografiska volymer, där hon berättar om sin bardom och alla original i trakten, är det lätt att känna igen sig. Den tidens människor var inte direkt strömlinjeformade och trodde dessutom på skrock och folktro, precis som allt annat som idag vädrats ut ur garderoben.

De unga baronerna är en lättläst och underhållande roman som med fördel kan användas för att få en stunds förströelse. Dessutom lär man sig åtskilligt om livet vid ett glasbruk vid 1800-talets mitt när fotogenlampsglasen orsakar hausse på marknaden. Sparres efterforskningar var grundliga och hon hade god hjälp av sin mor som var en entusiastisk amatörfolklivsforskare.

Ludvig XIV och hans Versailles

Ludvig XIVJag har läst Nancy Mitfords underhållande bok Solkungen – Ludvig XIV och Versailles. Det är en historisk skildring av Solkungens liv som skiljer sig en del från andra skildringar i samma genre. Det är ingen torr historia som dukas upp, istället är det en stor portion Nancy Mitford över hela texten och det är alls inte till någon nackdel; tvärtom, det ger porträttet liv och lyster.

Livet i Versailles ägnas till stor del åt att sköta de kärleksaffärer som de flesta av slottets invånare ägnar sig åt. Ludvig själv har mängder av älskarinnor och illegitima barn. Även hans bror, Monsieur kallad, är framgångsrik på detta område, fast han är slav under den italienska lasten vilket innebär att han främst riktar in sig på herrar. Detta hindrar dock inte honom från att avverka två fruar och en älskarinna samt dessutom avla 9 barn.

Ludvig är svag för trädgårdsanläggningar och älskar apelsinträd. Han har tusentals som sommartid planteras ut i stora trätunnor runt slottet. När han inte ligger i krig med Holland, importerar han också tiotusentals tulpanlökar för att piffa upp Versailles. Han är en verkligt intressant person som verkligen kommer till sin rätt i denna underhållande bok. Dock måste påpekas, att jag tycker att Mitford stundtals har dåligt flyt i språket vilket gör det svårt att hänga med.

Nu är det dags för von Pahlensnusk

En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Här 3 scener som illustrerar det erotiska inslagen i volymerna. Håll till godo!

—–

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

—–

Hon var en sådan, som inte brydde sig om män, det var kvinnor, unga flickor, som behagade henne.
– Jag var lärarinna på en hushållsskola, där hon gick en sommar. Där lärde jag mig att – att hålla av henne.
– Angela är ännu oskuld, viskade Bell hest. Ni kommer att göra henne olycklig. Släpp henne. Lämna henne åt mig. En undergiven slavinna som Bell kunde piska, om hon vore olydig, och låta kyssa sin fot, när hon var till lags. En tillbedjande slavinna, som om natten låg framför hennes säng på en matta och ibland delade hennes bädd.
– Är det inte svårt att vara modell? frågade hon. Jag tycker att… Att stå naken – inför en man… Och medan hon ännu talade, lät hon sina händer glida över Angelas nakna armar. Så förde hon dessa dröjande hän mot sig och lade dem om sin hals.
– Aha, fnissade Stellan. Har ni nojsat med varandra i skymningen, små flickor? Vad ha ni egentligen haft för er?

——

Hon steg hastigt in och vred om nyckeln i låset. Tage som stått framför hennes toalettbord vände sig mot henne. Han hade roat sig med att prova hennes morgonrock.
– Ni verkaren aning pervers i den där utstyrseln, sade hon. Jag tycker inte illa om det. Ett glas champagne får starkare smak om man spetsar det med en droppe konjak.
– Smek mig ni! Gör med mig vad ni just har lust till.
Han tog om hennes fina nacke och tvingade hennes huvud in mellan sina ben. – Nu är ni fången, sade han med ett elakt skratt.
– Även en fånge kan roa sig i cellen.
Han mumlade något otydligt. Men hon svarade inte, därför att hon just nu inte kunde tala.

Olle Hedbergs roman Mota Olle i grind

Olle Hedberg - Mota Olle i grindDetta är del två i trilogin om Karsten Kirsewetter och den utkom 1938. Karstens vän Mårten Bergfeldt har gjort en ung flicka med barn och det är kring denna penibla situation handlingen kretsar.

Det händer inte mycket i denna volym, vilket inte hindrar den från att vara en trivsam och lättläst bok som inte saknar charm. Dessutom är jag mycket svag för Hedbergs allt annat än smickrande porträtt av tidens borgarklass. Mårtens syster Stina, som är självförsörjande och inte alltför dekorativ, är dock den som beskrivs i minst smickrande ordalag.

Annemarie Tirén, textilstudenten som Mårten gjort gravid, kommer från landsorten och hennes far är prost i en liten församling. Som en sann Hedbergs borgare, har även han några smärre lik i bagaget. Riktigt goda människor verkar inte finnas i denna socialgrupp.

Volym nummer tre i denna svit heter Stopp! tänk på något annat och avslutar berättelsen om Karsetn Kirsewetter. Hur den slutar vet jag inte, men däremot att Hasse Ekman lämnade sin fru Agneta när han spelade huvudrollen i filmatiseringen och förälskade sig i Eva Henning som hade den kvinnliga huvudrollen.

Birgit Th. Sparre om Ivar Kreuger

I  Solen och sjön, en slags memoar som utkom 1961, skriver Birgit Th.Sparre om sitt möte med Ivar Kreuger. Hennes porträtt av den världskända finansmannen är mycket fint. De två lärde känna varandra genom en slump runt 1920 när Sparre lästa sista året på Franska skolan och bodde hos ett gammalt syskonpar som hade en 12-rumsvåning vis Stureplan. Eleonore och Carl von Schultzenheim hette de två och de hade flyttat in en hel herrgård i stadsvåningen vilket gjort den överfull av antikviteter. Eleonore von S var starkt engagerad i hjälparbete och en dag hade hon fått en packe antika broderier som en baltisk baron önskade få sålda för att kunna klara sig ytterligare några månader. Hon hade också kontaktat en herre som “jonglerade med miljoner” som kunde vara intresserad av textilierna. Det blev Birgit Sparres uppgift att besöka honom och visa upp varorna. Hon begav sig upp till Villagatan och tog hissen upp till översta etagen.

“Det fanns ingenting imponerande i hans yttre. Han såg mest ut som en förvuxen skolpojke, med tunga drag och egendomligt färglösa ögon. Han verkade påfallande blyg; han hade en sober smak, var en stor skönhetsälskare och em ännu större blomstervän. Han hade ett sätt att smeka blommor och var barnsligt stolt över sina kamelior och doftande gardenior”.

Uppe i våningen var de stora rummen glest möblerade men blomsterprakten var överdådig. I hallen hängde John Bauers akvareller till Tomtar och troll. I biblioteket fanns ett stort barockbord och florentinska stolar. I hans samling fanns många vackra band och dessutom en imponerande samling brev från Napoleon och hans familj.

En våning upp fanns ett glasövertäckt trädgårdsrum med bekväma bambustolar och fontän samt ett överdåd av de vita och blekrosa kamelior som var Kreugers älsklingsblommor. I detta lilla paradis med utsikt över hela Stockholm drack Ivar och Birgit kaffe efter de söndagsmiddagar som han fick för vana att bjuda in henne till. Det var inga stora tillställningar, utan endast de två. Det förekom ingen romantik, men däremot läste Birgit Sparre ofta Bertel Gripenberg eller någon annan modern lyrik. Klockan nio var hon tillbaka på Stureplan, dit hon eskorterats av Kreuger.

Célie Brunius Lyssna till tystnaden

Under tidigt 1900-tal var August Brunius en av de ledande konstkritikerna och skrev åtskilligt för SvD. Han var också intresserad av teatern och skrev ett antal pjäser som bland annat spelades av Gösta Ekman d.ä. och Lars Hansson. Bland annat skrev han Dalin och drottningen (Olof von Dalin och Lovisa Ulrika) med Ekman i huvudrollen. Den spelades på Svenska teaterns 50-årsjubileum 1925, året innan teaterna brann.

Brunius avled 1926 av en obotlig blodsjukdom. På 50-talet gav Brunius hustru, journalisten Célie Brunius, ut volymen Lyssna till tystnaden där hon skriver om deras liv tillsammans och låter August själv komma till tals genom de dagboksanteckningar som han efterlämnat i svarta och gröna antecknings-böcker.

Det är en mycket fin volym, framförallt älskar jag Célie skildringar av August gamla släktingar och deras första år tillsammans. Det vackert skrivet med ett poetiskt språk som är tilltalande. August egna anteckningar är enklare, antagligen för att de är just dagboksanteckningar, men även dem bör man läsa och möta några av de stora inom kulturlivet på 10-20-talen.

Köp Lyssna till tystnaden på Bokbörsen. Omslaget är försett med en teckning av Nils Dardel, se ovan.

P.G. Wodehouse’s Summer lightning

Ytterligare en Wodehouseroman har jag lagt vantarna på. Denna, en lustig sak vid namn Blixt och dunder (Sumemr lightning, 1929). Här finns ett helt galleri av stereotypa och mycket lustiga människor.

På slottet Blandings bor Lord Emsworth och hans syster, den vackra och moraliskt högt stående Lady Constance Keeble. När boken börjar, hotar några förskräckliga faror: brodern Galahad Threepwood planerar att ge ut sina smaskiga memoarer och några unga släktingar planerar äktenskap med individer ur samhällets mellanskikt. Lady Conctance är skakad, men Lord Emsworth är mer intreser av sin prisbelönta sugga, Dronningen (Sköna Helena i den svenska filmatiseringen från mitten av 30-talet – mycket rolig!).

Han har verkligen ett lustigt språk, Wodehouse, och lyckad dessutom med konststycket att förstora vardagliga små petitesser till hotande katastrofer i Lady Constances ögon vilket är mycket underhållande. Den svala niecen och en fumlige unge arvtagaren är de stackars ungdomar som hon skall rädda från de medelklassiga äktenskapliga bojorna. Samtidigt är hon livrädd för broderns memoarer, eftersom det skulle förstöra hennes vänskap med grannen Sir Gregory Parsloe-Parsloe (fantastiskt namn!), som gjort några dumheter i sin ungdom.

Precis när intrigern börjat komma igång, händer något upprörande; Lord Emsworths prisbelönta sugga blir bortrövad! Så skaffa fram boken nu, så får ni veta hur den slutar.

(Den svenska filmatiseringen från 30-talet minns jag som mycket underhållande. Om man är intresserad av att läsa mer om den, klickar man här.)

Marika Stiernstedts Mest sanning

I Marika Stiernstedts memoarer sägs det inte mycket om henne själv, istället berättar honom sina möten med andra, ofta välkända, personer. Att läsa mellan raderna har alltid intresserat mig, så jag ger boken ett gott betyg. Här får vi en bild av Lagerlöf, av von Krusenstjerna, makarna Branting, von Heidenstam och Strindberg. Vi får också träffa ett knippe människor som Stjernstedt mött på sina resor, ty hon var en dam som reste ofta och befann sig följdaktligen nere på kontinenten vid många omvälvande händelser under 1900-taletsförsta hälft.

Bokens inledande kapitel berättar om den mycket unga Marika som av DN fått i uppdrag att skildra Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12 1899 då Snoilsky författaten minnesteckning av Rutger Fuchs som han ämnade uppläsa. Istället för att noggrandt lyssna på vad den kände poeten har att säga, förlorar hon sig i historier kring hans förr så stormiga liv.

Minnesvärt är också kapitlet Kabinettsporträttet som är en mycket kärleksfull skildringav den dam som Marika som barn sett på ett s.k kabinettsporträtt. Få är detaljerna hon lyckas finna om den okända damen, men resultatet är en alldeles fängslande berättelse om en kvinna vars liv helt ändrar riktning.

Så till Nazityskland. 1935 reste hon per tåg från Paris mot Sverige. I restaurangvagnen fick hon sällskap av en herresom väcker hennes nyfikenhet. Han är tysk och stolt över sitt land. Själv var hon alltannat än tyskvänlig. Mannen fattar också intresse för henne, kanske tänker hans sig att det kan vara nytta att bli bekant med en svensk dam som har stort umgänge i Paris.

Marika trotsar sin vana att varken dricka konjak eller röka, samtalet måste förlängas. Kanske inser hon redan nu att han måste få sig en läxa, hon vill iallfall dissekera mannen en smula. Han börjar prata om det nya Tyskland. Det var dumt av honom. Jag citerar:

Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

Historien säger en del om Marika Stjernstedt, just på detta sätt lär vi känna hennes väsen.

Marika Stjernstedt Mest sanning, Bonniers 1948. Läs också om Kring ett äktenskap och Ryskt.

En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf

En herrgårddsägenHögst upp på denna sida finns en bild och den bilden kommer från inspelningen av Gunnar Hedes saga (här bilden i sin helhet). Denna filmatisering av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen har jag tyvärr inte sett och berättelsen läste jag alldeles nyligen för första gången.

Den är en lätt tårdrypande historia Lagerlöf berättar vilket inte på något sätt gör den dålig. Tvärtom, den är både spännande och psykologiskt intressant. Och väldigt romantisk!

Gunnar Hede är en ung student i Uppsala som hellre spelar på sin fiol än ägnar sig ut studierna. Hemma i Dalarna har föräldrarna en vackert herrgård belägen på en liten ö. När fadern dör visar det sig att ruinens brant är nära och det får till sist även unge Hede veta. I ett fåfängt försök att snabbt tjäna ihop de pengar som behövs förlorar han istället det insatta kapitalet vilket gör honom sinnessjuk.

I Uppsala blev han som student bekant med en ung och drömsk flicka, Ingrid, som reste runt med ett teatersällskap. Efter många år återser de varandra och Hede räddar Ingrid från att bli levande begravd.

Herrgården Munkhyttan, Hedes älskade barndomshem, är en underbar plats, men nu är den förfallen. Rabatterna saknar blommor och hela anläggningen hotar att falla igen, ty den sover en törnrosasömn sedan den gamla bergsrådinnans son blivit galen och fru Sorg har flyttat in. Sakta väcks dock gården till liv när Ingrid av en slump där får sitt hem.

Monica Zetterlunds humoristiska hågkomster ur ett dåligt minne roar

Jag har läst om Monica Zetterlunds memoarer Hågkomster ur ett dåligt minne (Norstedts, 1992). Den är en mycket rolig bok som verkligen ty den är fylld av de dråpligaste historier men samtidigt sorglig, för naturligtvis fanns det en mindre tilltalande sida i hennes liv.

Zetterlunds liv i slutet av 50-talet och hela 60-talet måste på många sött ha varit fantastiskt. Hon blev framgångsrik, fick åka till USA, hängde bl.a. med Marlon Brando, Earl Hines, Peggy Lee och Carmen McRae och köpte en villa på Lidingö som blev något av ett andra hem för både svenska och utländska jazzmusiker samt andra som gillade att roas sig. Att ha en liten dotter som bodde i samma hus, visserligen med egna rum och en barnflicka, kan dock inte ha varit helt idealiskt.

21:a december 1959 åkte Zetterlund över till USA för att vistas där i 3 månader, jobba och knyta kontakter. Hon uppträdde på Basin Street East i New York , medverkade i Steve Allens TV-show och spelade in en LP som inte gavs ut (Lost Tapes, finns utgiven idag). Engagemanget på Basin Street East gick dock inget vidare, ty av någon anledning hade man bokat in hennes som sångerska i Tommy Flanagans trio (en trio med endast mörkhyade). Detta uppskattades inte av publiken på Basin Street, utan man krävde att hon skulle byta ut någon av de tre mot en vit. Monica vägrade och bröt kontraktet. Hon slapp dock betala de 800 dollar som kontraktsbrottet skulle ha kostat henne för hennes manager John Levy uppskattade att “hon var solidarisk med hans ras”.

I USA råkade hon också ut för två Playboy som ville ha med henne i en TV-show och ett litet utvik, förslagsvis Miss Juni. Vid detta tillfälle hade hon en snygg klänning, en bra korsett och ett par lösbröst och såg rätt så välsvarvad ut. För att driva med de två gubbarna slet hon upp det ena lösbröstet, efter att ha tackat ja till en försiktig fotografering vid en pool, och dängde det i bordsskivan. De två gubbarna blev som galna och hon fick en rejäl utskällning. Men det gissar jag att det var värt.

Efter utlandsvistelsen och framförallt efter Gröna Hund på Gröna Lund 1962 blir det full fart på Zetterlunds karriär. Hon spelar in skivor, medverkar i filmer och och teaterföreställningar och uppträder nätan jämt på olika former av scener. Hon dricker för mycket och tar ibland antabus.1980, efter en skilsmässa, tar det och stopp och det dröjer innan hon och karriären återhämtar sig.

Läs Hågkomster ur ett dåligt minne! Det är verkligen en bra bock om många är de porträtt av vänner och kollegor som Zetterlund tecknar med stor behållning för läsaren. En biografi kom också för ett par år sedan men den har jag inte läst.

Karin Boyes bok Astarte anno 1931

AstarteAstarte, Karin Boyes roman utgavs år 1931 och jag tror nog att den inte är speciellt känd idag. Kris och Kallocain hör numera till de mer omtalade. Astarte är en rar skildring av Stockholm runt 1930 och främst är det nöjes- och modestockholm som skildras vilket görs en aning indirekt, för det är i de kretsarna som bokens huvudpersoner rör sig. Den 16 år gamla Britt Landers har något av en huvudroll då hon kommer inflyttandes från småstaden och sätter hjärtan i brand. Britt är dock ingen slampa, hon är en mycket rar och försiktig tös.

Och Astarte? Ursprungligen var hon en fruktbarhetsgudinna hos fenicierna och kanaaniterna. I Boyes roman är hon den nya tidens skyltdocka, en skyltdocka vars kläder är helt omöjliga att motstå.

Bokens kapitel är ibland att likna med kortare noveller som i vissa fall ligger lite vid sidan om huvudberättelsen. Detta gäller framförallt det fina avsnittet som handlar om ull och som är verkligt poetiskt skildrat och samtidigt en smula kritiskt till den nya industriella tiden. Astarte är en bok som jag kan rekommendera, så läs den!

Jägaren, en roman av Mårten Edlund

Mårten Edlund måste höra till de minst ihågkomna av efterkrigstidens författare, trots att han faktiskt skrev några romaner som gav ett visst eko och dessutom arbetade som översättare och skrev filmmanus. The talented Mr Ripley, En man med många talanger, är ett av Edlunds verk, precis som manuset till filmen Gatan från 1949 (som bygger på Nils Idströms roman Birger Jarlsgatan).

Edlunds debut, Ta vad ni vill ha, låg på mitt soffbord en tid men jag kunde inte komma igång med boken. Bättre gick det med detta tidiga 50-talsalster med titeln Jägaren som utspelar sig någonstans i de norra delarna av Sverige.

Boken handlar om ett dråp som eventuellt har begåtts för alldeles snart 25 år sedan. De inblandade, familj och vänner, lever fortfarande och allt som har hänt dras åter fram i ljuset, om så bara i de berördas tankar.

Jägaren är knappast någon omistlig roman, men den har dock sin charm och tål att läsas. Man skall dock inte förväntas sig något svar på frågorna som behandlar liv och död utan får se den som en relativt välskriven skildring av några personers liv i slutet av 20-talet och i början av 50-talet.

Staffan Tjernelds Röd amaryllis

Jag gallrade ut en del böcker från min överfulla Stockholmsbokhylla och tog med mig norrut. Bland dessa böcker var det måna trådhäftade 40-50-talsromaner som det mycket sällan talas om idag. En av dem var Staffan Tjernelds deckare Röd amaryllis från 1951. Tjerneld är annars mest känd för sin fina Stockholmsskildring Stockholmsliv som  ursprungligen kom it i ett antal häften med start 1949.

Röd amaryllis utspelar sig i Dovra, ett litet gruvsamhälle i Uppland där gruvan lades ner 20-talet, och som sedan dess mer eller mindre somnat in. Kvar finns dock några fattiga gamla åldringar, ett mycket bedagat brukshotell och en liten diversehandel. På platsen bor också en målare vid namn Borge med fru.

Bokens huvudperson, Martin Clerck, anländer Dovra efter en sjukhusvistelse och tar in på brukshotellet. Det lilla samhället har under den senaste tiden fått ett litet uppsving, ty provborringar under ledning av disponent Clarence Bäär har påbörjats. Bäär är tämligen ung och dekorativ precis som målaren Borges fru.

Clerck blir bekant med byråchef Strömberg, en alkoholiserad man som övervakar restaureringen av Dovra kyrka, och blir sedan bjuden med hem till Borges som bor på en udde i den närbelägna sjön Doven.

Röd amaryllis är en riktigt bra deckare. Framförallt är det en mycket fin skildring av det förfallna gruvsamhället. Det är ingen snaskig berättelse, utan en rätt lågmäld skildring som jag tyckte om. Boken kan rekommenderas och beställes för en mycket billig penning på Bokbörsen.

Jag är mycket nyfiken på om detta samhälle någonsin har funnits. En googling ger inget bra svar. Om någon av er känner till något om detta skulle jag bli glas.

Momo, Signes Hassos rosade debut

Av en slump hade jag köpt på mig Signe Hassos debutbok, Momo, som jag inte kommit mig för att läsa förrän denna sommar. Det är ingen dålig debut av en Hollywoodskådis, det måste jag säga (man hller sig med fördomar!). I början fann jag berättelsen lite väl enkel, men det dröjde inte länge förrän berättelsen om den föräldralösa Cecilia som växer upp hos sin moster, Momo, fick mig fast.

Boken börjar på 20-talet när Cecilia blivit gammal nog att börja skolan vilket vållar Momo visst huvudbry, ty hon har svårt att släppa sin systerdotter ur sikte eftersom hon är en god kristen som är rädd för all den synd som det finns så gott om i samhället. Cecilia älskar att gå i skolan och blir vän med ett par tvillingar som inte är lika gudfruktiga som hon själv. Dessutom finns det gott om faror som lurar i de fattiga kvarteren på Södermalm i Stockholm.

Hassos berättelse hör till de ovanligare, åtminstone tycker jag det. Hon beskriver en ung flickas spirande sexualitet och det är inte så vanligt, åtminstone kan det inte ha varit det 1976 när hennes anonymt inskickade manuskript belönades och utgavs. Jag kan dock inte låta bli att undra hur hennes upplevelser färgats av allt hon kommit att erfara i sitt vuxna liv. Var hon verkligen så medveten redan som 13-14-åring?

Nilsson Piratens Bock i Örtagård

I bokhyllan fann jag Bock i Örtagård, Fritjof Nilsson Piratens andra roman som gavs ut 1933 och som är den första av Piratens böcker jag läst.

Godsägaren Jon Esping är både bullrig, tämligen samvetslös och analfabet. Särdeles kristen är han inte heller. Sin fru låter han sova i en liten kammare på vinden, när hon inte tjänar i köket, och i rummet innanför kontoret bor älskarinnan, för sedlighets skull titulerad guvernanten, torts att barn saknas i familjen.

En dag slår Esping av en händelse vad om att bli kyrkvärd, ett uppdrag som är förknippat med hög status hemma i socknen. För att gå i land med detta gör Esping åtskilliga modifikationer i sin livsföring, bl.a. får guvernanten inte längre spela profana stycken utan hon tvingas övergå till psalmer. Som om inte det vore nog får fru Esping flytta ner från sitt vindskontor dit istället guvernanten förknippas. I denna stil fortsätter sedan förändringarna på Espings gods Gottorp.

Stora delar av boken är dråplig och underhållande att läsa, men det sista långa kapitlet som handlar om en bröllopsfest som Esping ordnat för att Vricklund skall äkta sin fru och inte längre leva i synd, är lite för burleskt och berättelsens slut känns inte helt tillfredsställande. I den filmatisering som gjordes 1958 har man dock ändrat lite på historien och jag tycker nog att man för anse att det blev till det bättre.

Nicolsons porträtt av ett äktenskap

I april 1918 får Vita Sackville-West ett brev från sin barndomsväninna Violet Keppel. Vita, som sedan 1913 är gift med Harold Nicholson, accepterar en smula motvilligt Violets förfrågan att få besöka henne i ett par veckor, ty de unga tu har sedan många år känt en starak dragning till varandra. Efter en veckas samvaro slår kärleken ned som en blixt.

Hon var långt skickligare än jag. Jag kunde ha varit en pojke på arton år och hon en kvinna på trettiofem. Hon var oändligt smartare – hon skrämde mig inte, hon drev inte på mig, hon gav mig inte chansen att inse vart jag var på väg, alltsammans var överlagt från hennes sida, men från min sida rätt och slätt en befrielsens rusighet – befrielsen av halva min personlighet. Hon öppnade en ny sfär för mig.

Romansen fortsätter och Vita och Violet åker till Cornwall, till Paris och åter till London.  I Paris bli Vita Julian, en fager ung man, vars rätta kön ingen anar. Tillsammans vandrar de runt på gatorna. De är mycket lyckliga.

Även Violet är på väg att gifta sig. Denys Trefusis är en blond och stilig officer som är villig att äkta Violet, även om äktenskapet bli vitt. Vita åker till Paris och sitter på ett hotellrum och ser klockans visare passera klockslaget för vigseln. Efter ceremonin återförenas de älskande tu och dramat fortsätter ungefär som de första omtumlande dagarna i Paris.

Violet brukade kalla mig Julian Vi åt middag varenda kväll på kaféer och restauranger och gick på alla möjliga teatrar. Jag skall aldrig glömma kvällarna när vi långsamt flanerade tillbaka till vår våning genom Paris gator. Jag hade för min del aldrig känt mig så fri.

Det är först sommaren 1923 som Vitas och Violets kärleksaffär klingar av. Vita återvänder till Harold som hon känner en sådan tillgivenhet för. Efter denna uppslitande affär är de nästan ständigt tillsammans. Båda har affärer vid sidan om, mestadels med personer av sitt eget kön, men äktenskapets soliditet rubbas aldrig mer.

Jag undrar vad som hänt Viloet och Vita om de levat idag? Hade de inrättat sig för ett liv tillsammans, eller hade de, trots att konventionen inte är lika tyngande idag, återvänt till sina respektive? Vilket hade egentligen varit det bästa? När jag läser Porträtt av ett äktenskap framstår Vita och Harold som de lyckligaste av äkta makar, trots alla snedsteg och sitt något ovanliga samliv. Jag tänker att det kan inte ha varit lätt, framförallt inte för de personer som de förälskade sig i och inte levde i en lika stabil relation. Att älska någon och vilja dela sitt liv med den personen är inte lätt när man vet att det är en omöjlighet, och så måste det i vissa fall ha varit. Åtminstone var det så för Violet Trefusis, ty hennes dröm gick aldrig i uppfyllelse. Så småningom etablerade hon dock en relation med prinsessan de Polignac (dotter till Isaac Singer).

År 1973 publicerade Vitas son Nigel Nicholson moderns självbiografi, författad mitt under romansen med Violet. Förutom Vitas text har han kompletterat boken med ett antal egna kapitel som är av stort värde. Jag tvekar inte att säga att Porträtt av ett äktenskap är en av de mest intressanta skildringarna av ett äktenskap. Jag rekommenderar även att man läser Mrs Keppel and her daughter som både skildrar Violets mammas liv som älskarinna åt Edward VII och Violets kärleksaffärer.

Dagbok från en byskola i Fredrika

Berta Hanssons ungarJag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.

Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och  energi.

Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.

Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den “lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord “nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.

Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).

Kiosklitteratur från förr piggar upp

Skräplitteratur är inget nytt under solen. Vad sägs om denna skildring i romanform av Madame du Barrys spännande liv!

Här bjuds glimtar från Paris hemtrevliga bordeller där Jeanne Bécu började sin bana innan hon blev Ludvig XV älskarinna. Greve du Barry såg hennes möjligheter och hans plan att göra Jeanne Bécu till kunglig älskarinna slog i hög grad an på den prakt- och njutningslystna gatslinkan (språket!). Eftersom du Barry redan var gift, fick Jeanne istället gifta sig med hans bror, Guillsume. Hon behövde nämligen en grevlig titel för att kunna avancera som mätress.

Som få andra kvinnor, lyckades Jeanne du Barry samla ädelstenar på hög. En smycke gick hon dock miste om och det var det famösa halsband som aldrig han förfärdigas av juveleraren innan kungens död men som var avsett för Madame du Barry. Det var detta halsband som spelade huvudrollen i halsbandsprocessen.

Efter kungens död var juveleraren angelägen om att bli av med detta kostbara smycke som värderades till 1,5 miljon livres, men Marie-Antoinette, den dåvarande drottningen, kunde inte, med tanke på de dåliga tiderna, köpa en sådan dyrbarhet. Grevinnan la Mothe insåg genast att det fanns en chans att komma över dyrbarheten utan att åderlåta hushållskassan; hon var av svindlarnatur och övertalade den enormt förmögne kardinal de Rohan att köpa detta smycke och ge det till drottningen vars gunst han förlorat. Så småningom nappade kardinalen, köpte smycket och överlämnade det en mörk kväll till en gatflicka, utklädd till Marie-Antoinette. Halsbandet var nu i grevinnan de Rohans ägo!

Läs mer om det intressanta brottet på Wikipedia. Inblandad i affären var även den ryktbare magikern greve Cagliostro.

Ur historisk perspektiv misstänker jag att serien Ryktbara mäns och kvinnors kärlek är av tvivelaktigaste slag (men så kostade häftet 50 öre i kiosker och tobaksaffärer när det gavs ut 1928).

Vad det gäller populärhistoriska skildringar av sämre kvalité, kan jag tycka att dessa kan vara nog så njutbara. Jag kan inte låta bli att undra vad den förmodligen rätt obildade madame du Barry hade ansett om att lärda män ett århundrade efter hennes död ägnat så mycket tid i att forska om hennes kärleksaffärer och göra det med akademisk noggrannhet.

Män som vi ej skola gifta oss med

Dagens bok är den omistliga Män som vi ej skola gifta oss med av Reihold Gerling. Boken verkar ytterst ovanlig, men ProjektRuneberg har haft den goda smaken att digitalisera verket. Gerling, som kom från Posen (som jag tror var Polskt vid den tidpunkten), har i sin bok tämligen utförlig skildrat olika manstyper och vad man som kvinna bör tänka på, innan man ingår äktenskap. Bland annat berättar han att En Adonis kan vara en bra älskare, men sällan en god make och ger sig sedan in i en lång skildring av Den blonde och den mörklagde som så småningom följs av olika ansiktstyper och hur dessa påverkar karaktären.

Det är något speciellt med böcker som vänder sig till kvinnor och är skrivna av män.

Gerling höjer också ett varnande finger för Don Juanerna, Fruntimmerskarlarna och Syfilistiska män. Det är mycket de blivande fruarna bör se upp med! När jag läser texterna tänker jag på Ditt ödes bok, som också är en helt omodern skrift för kvinnor som vill ha de stora frågirna besvarade. Den volymen har dock ett större underhållningsvärde, och passar än i denna dag bra att förströ sig med, både till vardag och till fest.