Rävjägarn

Byggnader av Svend Bögh-Andersen

Svend Bögh-Andersen föddes 1916 i Danmark och kom att bli verksam som arkitekt i Laholm från 1951. Han kom att rita både villor och offentliga byggnader som satt sin prägel på Laholm och i den bok som kom i höstas presenteras arkitekten och hans gärning.

På dessa bilder ser ni en villa i Hittarp som får sägas vara riktigt lyckad, precis som många andra byggnader som Bögh-Andersen ritade under efterkrigstidens guldera. Att det finns så pass många ritningar och skisser med i boken är ett verkligt plus. Vanligtvis får man nog säga att det råder en viss Stockholmsfixering när det kommer till arkitektur och därför är det extra roligt med en bok om en arkitekt från landets västra delar

Ovanstående villas öppna spis går verkligen inte av för hackor och är ett fint exempel på Svend Bögh-Andersen vackra interiörer som det finns så gott om i boken. Hans egen villa ägnas också stort utrymme, inte så konstigt då det är en originell villa som dessutom är mycket välbevarad och dessutom nyligen byggnadsminnesförklarad.

Arkitekten och hans hus – Svend Bögh-Andersen
av Roy Karlsson och Christina Lindvall-Nordon.

Två Branddeckare med rafflande titlar

För ung för att dö

Jag fann två Christianna Brand-deckare på Myrorna häromdagen. Titlarna är verkligen lovande, men det är inte säkert att de är lite underhållande att läsa. Barbro Alving är dock mycket positiv på omslagens baksidor och det lovar gott eftersom hon gillade genren.

Christianna Brand föddes 1907 i Malaysia som Mary Christianna Milne och växte upp i Indien. Hon skrev många deckare och var en av de största inom genren, åtminstone i Storbritannien. Boken Gren for danger var särskilt framgångsrik och filmades 1946 med Sally Gray och Trevor Howard i huvudrollerna.

Svenska kulturbilder – ett praktverk!

Svenska Kulturbilder

Ibland häpnar jag verkligen vilka fina böcker man kan köpa för en spottstyver. Svenska kulturbilder är ett praktverk som utkom första gången 1929-1932 och det kostar inte många kronor. Jag betalade 700 vilket kanske var lite billigare än normalt men med tanke på innehållet borde det kosta betydligt mer. Ett digital version finns på Projekt Runeberg, men det är mycket roligare att bläddra i böckerna och dessutom lättare att få en överblick och hitta intressanta reportage. Redaktörer för verket är Sigurd Erixon, Fil. dr., intendent och föreståndare för Nordiska museets allmogeavdelning och Sigurd Wallin, Fil. lic., intendent och föreståndare för Nordiska museets högreståndsavdelning.

Den första av texterna som jag läste blev Oscar I:s götiska rum på Stockholms slott och den romantiska ådran i nyklassicismens konst . En annan intressant text ser ni uppslagen på bilden ovan: Finländsk herrgårdsstil vid svenska tidens slut. Rikt illustrerad är artikeln en verklig pärla. Jag skulle kunna fortsätta att nämna den ena intressanta texten efter det andra, men gör det ej. Läs istället och köp verket om det skulle vara till salu på något antikvariat eller på Bokbörsen.

Alice Lyttkens Leva om sitt liv, del 1

Leva om sitt liv1977 kom den första delan av sju som utgör Alice Lyttkens självbiografiska serie Leva om sitt liv. Lyttkens föddes 1897 och växte upp i Malmö och denna volym behandlar åren 1900-1920.

Fader Johan Cronquist var läkare och hade både egen mottagning och anställning som bataljonsläkare. Modern var danska och hade sin verksamhet förlagd till hemmet. Familjen hade det gott ställt men tack vare sin socialt engagerade far fick Alice redan som liten inblick i arbetarebefolkningens hårda liv, inte minst fick hon stifta bekantskap med änglamakerskornas fruktansvärda “yrke”. Fadern var också läkare åt familjen Coyet på godset Torup under många år. När grevinnan Coyet vägrade reparera de förfallna statarbostäderna sade han emellertid upp sig, men efter 2 år, när greven fått en svår hjärtattack, åtog han sig åter tjänsten mot löfte att bostäderna skulle få sig en rejäl upprustning.

Lyttkens barndomsskildring är underhållande och intressant och verkligen värd att läsas, inte minst för att hon kom att bli en av de mest lästa författarna under 1900-talet och dessutom en stor kulturpersonlighet. Det är med spänning jag ser fram emot följande volymer, framförallt 20-50-talen som jag gissar är mycket intressanta.

Bokslut, Mia Leche-Löfgrens memoar

Mia Leche lofgrenMia Leche-Löfgren avslutade sin litterära bana med två memoarer, Upplevt och Bokslut. Leche-Löfgren föddes i lund men flyttade till Stockholm och gick i den Whitlockska samskolan och blev sedan medarbetare i Vårt land, en konservativ publikation. Efter ett kort äktenskap med Fredrik von Frisen, gifte hon sig med Eliel Löfgren.

Bokslut behandlar åren 1930-1960, en tid som präglas dels av det oroliga 30-talet och efterkrigstidens fredsarbete i Fred och Frihet där hon stred mot kommunismen som börjat ber ut g efter andra världskriget. Leche-Löfgrens bok får mig att tänka på Elsa Björkman-Goldschmidts minnen som kom ungefär vid denna tid. Leche-Löfgrens skildringar är inte alls tåliga, men B-G är faktiskt snäppet bättre.

Det är intressant att läsa om Leche-Löfgrens föredragsturnéer i Norrbottenvintern 1938 när nazistiskt sinnade ungdomar gör sitt bästa för att förstöra tillställningarna som verkar ha ordnats av Fred och Frihet. Endast vid folkhögskolan i Sunderbyn kände hon sig verkligt välkommen. Även om norra Sverige på det stora hela hade få nazianlupna så fanns de naturligtvis också där.

Lika spännande är det att läsa om flyktingar och asylrätten under 2:a världskriget. Under krigets första år var det ytterst få som gavs tillfälle att stanna i Sverige. Motståndet var stort och när det var på förslag att några medicinare, jag antar att de var judar, skulle ges möjlighet att komma till Sverige demonstrerade de svenska studenterna, rädda som de var att de skulle bli utan jobb, trots läkarbrist i norra delarna av landet (det så kallade Bollhusmötet). Mycket har som bekant hän sedan dess.

Privatlivet, vänner och bekanta både i Stockholm och Göteborg, makens död och det egna åldrandet ges också stort utrymme. Både genom födsel och giftermål kom hon i kontakt med många framstående från den tiden. Arbetet med flyktingar och fredsfrågan förde henne också samman med många intressanta personer. En av dem var Marika Stiernstedt, vars vänskap dock tog en paus under de år hon anslöt sig till den kommunistiska läran.

Bokslut är en läsvärd och intressant bok som kan rekommenderas. Återstår för mig att läsa Upplevt också, så jag får veta hur det hela började

Axel Holzhausens trädgårdslexikon

Svenskt trädgårdslexikon

I ett nolla på Myrorna fann jag Svenskt trädgårdslexikon av Axel Holzhausen, en utgåva från 1938. Jag är osäker på när boken verkligen skrevs, men det står inget om att detta är en andra eller tredje upplaga så den kom troligtvis i slutet av 30-talet. Den är rikt illustrerar, mest med svartvita bilder, men även en del i färg och dessa är så vackra! De kunde verkligen fota växter förr! Dessutom är det intressant att läsa en äldre bok vilket gör et lite lättare att förstå vilka växter som var populära då. Även om det främst är trädgårdsväxter som tas upp, finner läsaren också krukväxter. Texterna är välskrivna och utförliga. Detta är ett riktigt fint verk!

Limnellska salongen, Malmtorgsgatan

dubbelsalongen_liten

I hörnet Gustav Adolfs torg, på Malmtorgsgatan 1, låg herr och fru Limnells våning. I den av Carl Limnell konstruerade dubbelsalongen, som bestod av två ihopslagna förmak, samlades 1870- och 1880-talets kulturpersonligheter. Fru Fredrika, ofta kallad Tant, var bland annat nära vän med Fredrika Bremer (författare och kvinnokämpe), filosofen Pontus Wikner (som döpte sina söner efter sina älskare) och Geijers dotter Agnes Hamilton (morfarsmor till Olof Lagercrantz).

På somrarna samlades umgängeskretsen i familjens sommarvilla Lyran, vackert belägen vid Mälaren. H Under de varma sommarmånaderna strömmande gästerna till och sällan var värdparet för sig själva, Mot slutet av sommaren år 1873 skriver Fredrika i ett brev “Torsdag var den enda dag i sommar, då vi varit ensamma utan främmande. Det kändes helt skönt”.

Låt ta del av programmet en kväll i mars 1874 som det beskrivis i ett brev författat av Fredrika Limnell den 27 mars detta år. “Första gången sjöng Amalia (Riego), som nu återfått röst och mod, på ett utmärkt sätt; Hilda Thegerström spelte solo; två stycken af henens elever à quatre mains; direktör Ohlson och Valborg Lagerwall spelte Mendelsohns Lieder på orgel och piano; löjtnant Munthe sjöng arior ur Frondörerna, ackompanjerad av Torssell. Societeten var för övrigt briliant med grefvar, baroner och generaldirektör öfver en bank”.

Nätterna ägnade Fredrika åt att läsa. Dagarnas plikter i form av fruntimmersföreningar, hushållsbestyr och festligheter gjorde det omöjligt för henne att bilda sig i den utsträckning som hon önskade. Så blev småtimmarna hennes andrum och nattvandraren kunde se hur fotogenlampan lyste i hennes fönster ännu vid tvåsnåret.

Fredrika LimnellFredrika var en generös dam och hjälpte gärna till då medel saknades. Familjeförataget Wifstavarv gav god avkastning och resurserna var nästan obegränsade. Selma Lagerlöf fick ett bidrag så att hon kunde ta tjänstledigt och skriva klart Gösta Berlings saga, Victoria Benedictsson lämnades ett anonymt bidrag för inredandet av en skrivarlya och många föreningar mottog gåvor ur Fredrikas börs.

Det var också många föreningar och andra sammanslutningar som hade mycket att tacka Fredrika Limnell för. 1865 startade Jenny Rosander Aftonkursen för fruntimmer i vilkens styrelse hon ingick och dessutom understödde med monitära gåvor, precis som hon gynnade Fredrika-Bremer-förbundet och Handarbetets vänner. Fredrika Limnell var också medlem i sällskapet Nya Idun, enligt Nordisk familjebok “Ett i Stockholm, 7 febr. 1885, efter mönster av Idun stiftadt, fruntimmerssällskap” som än i denna dag existerar.

Så här i efterhand framstår det som en smula exotiskt att ett privathem kunde tjäna som en mer eller mindre offentlig arena för dåtida författare och musiker, men det var inte ovanligt vid den här tiden. I Uppsala hade  Malla Montgomery-Silfverstolpes hem under många år på 1800-talet stått öppet för allehanda kulturutövare och i Österrike fanns den omtalade Rachel Varnhagen. För att inte tala om Madame de Staëls mor Suzanne Curchod som höll hov i Paris.

Huset vid Malmtorgsgatan är idag ombyggt, det gjordes redan på 1890-talet. Byggnaden, som innehöll en banklokal, omdanades än en gång och idag håller Medelhavsmuseet till här. Villa Lyran ute i Bredäng finns dock kvar i relativt oförändrat skick och i huset finns idag ett kafé.

Irmgard Keuns konstsilkesflicka

Irmgard-KeunKanske skulle man kunna säga att Konstsilkesflickan är en tysk motsvarighet till den 25 år tidigare i Sverige utgivna Norrtullsligan av Elin Wägner, men jämförelsen haltar. Båda är romaner om unga, självförsörjande kvinnor. Rent stilistisk är skillnaden stor, böckerna emellan. Konstsilkesflickan är Doris egna upplevelser, nedskrivna om om de vore en film, som hon själv uttrycker det.

Konstsilkeflickan skrevs av Irmgard Keun och gavs ut 1932. På tyskan är titeln Das kunstseidene Mädchen och den räknas för något av en tysk klassiker. Den är en roman som handlar om en ung kvinnas liv, först i en småstad där hon under en tid är vid teatern, sedan i storstaden Berlin dit hon flyr i en elegant, stulen päls. Doris föredrar att ta genvägar, främst genom herrar, och detta leder nästan alltid till trassel. En smula banalt kanske, men mycket väl skrivet. Jag misstänker att det är en konst att skriva så flamsigt som Doris gör. Och att dessutom blanda in en sådan mängd samhällskritik!

Det är en bok som måste rekommenderas, en bok som faktiskt bör läsa. Dag tycker mycket om den. Den genomsyras av livsglädje, melankoli och en föraning om undergången. Runtom Doris är samhället i kris och nazismen är på väg att koppla Tyskland i ett hårt grepp. Kulisserna kunde inte vara mer lämpliga till denna, på ytan, rätt banala berättelse. Effekten blir slående. Ju längre man kommer in i boken, desto mer håller man av Doris; trots hennes uppenbara brister, är hon en klarsynt och godhjärtat varelse.

Boken finns utgiven av En bok för alla och den bör gå att få tag på. Priset är blygsamt, 26 kronor. Det är den verkligen värld.

Irmgard Keun, som innan Konstsilkesflickan skrivit den uppskattade Gilgi-eine von uns, skrev ytterligare ett par romaner, men under kriget tvingades hon att gå under jorden p.g.a. sin negativa inställning till de styrande. Hon dog 1982.

Posse och Stiernstedt som sade ifrån

Amelie Posse och Marika Stiernstedt

Bilden har ni sett, men jag tyckte den blev extra aktuell idag. Två bra exempel på människor som sade ifrån och hjälpte till.

Amelie Posse, till vänster, engagerade sig mot nazismen under kriget och hjälpte många flyktingar som fick en fristad i Sveriges. Tisdagsklubben, en svensk rörelse mot nazismen, var hennes skapelse. Till höger ser vi Marika Stiernstedt som inte heller hade mycket till övers för den nya tyska rörelsen. Så här skriver hon om en tågresa i Europa på 30-talet:
Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

I Stockholm och på sommarnöje 1849-1852. Marie-Louise Forsells sista dagboksanteckningar

Marie Louise ForsellMarie-Louise Forsells sista dagboksanteckningar utgavs av Syster Heijkenskjöljd på Bonniers förlag 1917. Detta var den avslutande delen i en serie om 4 volymer med dagboksanteckningar. De första 3 volymerna behandlar främst hennes tid som ogift, medan denna ger oss en inblick i hennes liv som ung fru, en tid som skulle bli kort då hon dog redan 1852.

Marie-Louise Forsell gifte sig med Berndt Nycander och bodde på Norrlandsgatan 15 under dessa år. Sommartid flyttade de ut till Rosenhill på Djurgården där hennes far låtit bygga några villor på 19820-talet. Som ung borgarfru hade man alltid tjänstefolk och familjen Nycander utgjorde inget undantag. Dessa var dock ständigt en källa till irritation och man kan inte åta bli att tänka att det nog hade varit bättre om fruarna hade arbetat med praktiskt i köket, inte bara instruerat. Det tror jag hade gjort underverk för många understimulerade kvinnor och säkert fått tjänstefolket mer vänligt inställt till sina arbetsgivare.

Somrarna tillbringar Marie-Louise gärna på Yxe gård i Bergslagen, inte långt från Nora, en egendom som ägdes av familjen Forsell men som efter Marie-Louises faders död säljs till hennes systers man och därmed stannar i familjens ägo.

Marie-Louise och hennes man umgås inte direkt i de lägsta kretsarna i staden men samtidigt avsätter hon dock td och resurser till ett visst filantropisk arbete. Fattiga familjer finns det gott om och några av dem hjälper hon så gott hon kan. Kraft och ork åtgår också till att härda ut inom äktenskapet. Makarna är olika till lynnet och Marie-Louise har ständigt dåligt samvete för att hon brusar upp gentemot sin make när han inte tycker eller gör som hon ville. Huruvida detta är befogat vet jag inte. Det var nog inte höet lätt att vara borgarfru på denna tid.

Stiernstedt om Alma Wittfogels rykte

Marika Stjernstedt1913 kom Alma Wittfogels rykte ut första gången. 30 år senare  gavs den i billighetsupplaga på Folket i Bilds förlag som sålde faktiskt i en riktigt väl tilltagen upplaga. Det var tydligt att det även under 40-talet fanns ett stort intresse för denna fina berättelse från Stockholm och dess inre skärgård.

Alma Wittfogel är dotter till den fattiga kaptenen på Stenudden, i Stockholms skärgård. Intill ligger  Tvegarn, en ståtlig herrgård som sett sina bästa dagar och vars ekonomi inte är den bästa. Unge Markus Gille, äldste son i huset, har tillbringat några år vid en lantbruksskola och har åter vänt hem till fädernegården där de tre syskonen Gille växte upp med sin far och en trotjänarinna så det tidigt blev moderlösa. I kyrkan möter han åter Alma som han varit förälskad i men inser att hon är alltför fattig för att passa honom.

Alma Wittfogels rykte är en roman som till viss del handlar om prostitution, som på denna tid kontrollerades av det på sin tid livligt debatterade och kritiserade reglementeringssystemet där lösaktiga kvinnor bokfördes på Besiktningsbyrån dit de varje vecka tog sig för att genomgå en gynekologisk kontroll. Men även för en enkel familjeflicka var farorna stora, om det gick så långt att folk började prata, oavsett vilken sanning som låg bakom.

Markus får inte Alma och inleder istället en relation med trädgårdsmästarens dotter Marianna som sedan ersätts av en riktig läckerbit med viss förmögenhet som han plockar hem från Stockholm. Lycklig blir han inte och i staden bor Alma Wittfogel som till sist gett sig åt en ung och självupptagen konstnär.

Alma Wittfogels rykte är en alldeles utmärkt herrgårdsroman av det bättre slaget. En smula romantiskt sentimental kanhända, men intrigen och porträtten av Alma och Markus är inte alls dumma, precis som kapten Wittfogels ungdomsöde som formar både hans och dotterns liv. Romanen skulle med fördel kunna filmatiseras, kanske allra helst som en liten miniserie på ett par timmar, det håller den verkligen för.

Thora Klinckowström om Nils Dardel

En trevlig bok som jag kan rekommendera, är Thora Dardels En bok om Nils Dardel (Bonniers, 1953). Om man har minsta intresse för 20-talets kostnärsliv i Paris är detta ett måste. Thora träffade dem alla, från Cocteau och Radiguet till Hjerténs och Valentino. Nog är det synd att man inte hann med att lära känna denna dam som dog 1995, nästan 96 år gammal.

Thora var född Klinckowström och uppvuxen på Stafsund. Dardel såg hon första gången i en hotellmatsal, när hon var på väg till Paris. Under den fortsatta resan blev de bekanta och en dag flyttade hon in i Dardels ateljé på 108 Rue Lepic. De gifte sig och fick dottern Ingrid.

Raymond Radiguet var under en period en ständig gäst i Dardels hem. Hans bok Greve d’Orgels bal sägs bygga på ett triangeldrama mellan Thora, Nils och Cocteau. Om detta skriver Thora så här: Han [Radiguet] visste nog inte riktigt om det var Nils eller mig han älskade mest. Eller vågade han inte visa det, viss om att hans dröm isåfall gått i kras? Allra mest ville han väl komma ifrån Cocteaus despotiska inflytande. Mig irriterade han genom att alltid se ledsen ut.

Nils hade redan innan paristiden blivit god vän med Les Ballets Suédois grundare Rolf de Maré. Rolf hade det mycket gott ställt tack vare den Halwyllska förmogenheten. Året 1917 for de på en resa till Japan som gick över förenta staterna. I Japan träffade Nils Nita Wallenberg som han förlovade sig med i hemlighet. Tillbaka i Stockholm tvingades de slå upp förlovningen då hennes far helt satte sig emot dotterns förening med en ökänd konstnär. Dardels rykte var inte det allra bästa, hans konst, och hans själv, ansågs alltför djärv. Det var först i och med den retrospektiva utställningen på Liljevalchs 1939 som han blev helt och fullt accepterad.

Mot slutet av 20-talet rann äktenskapet mellan Thora och Nils ut i sanden. Thora hade tröttnat på Nils stora svartsjuka. När han så träffade en ny kvinna, fann det sig naturligt att de tog ut skilsmässa. I slutet av 30-talet flyttade Nils till USA där han så småningom avled av hjärtfel 1943.

Thora har även skrivit boken Jag for till Paris. Den har jag skrivit om tidigare och kan verkligen rekommendera!

När Maria Wines minnen vakna till liv

Maria WineI Minnena vaknar som jag just läst, skriver Maria Wine om sitt liv med Arthur. I min bokhylla står Född med svarta segel men denna en av hennes tidiga diktsamlingar, har jag mycket litet minne av. Bättre minns jag hennes självbiografiska verk, Man har skjutit en tiger som jag tyckte mycket om.

Minnena vaknar är en än bättre volym. Den är en smula fragmentarisk till sin framställning, men är likväl en sammanhållen framställning med spridda minnen från ett långt liv. Wine citerar här och där Arthurs brev, men det  är hennes egna texter som är den främsta behållningen och som får mig att fastna i hennes text.

Wine berättar om deras första möte, den första tidens romans per korrespondens och de följande årens samliv och resor. Hon berättar om en oönskad graviditet, där fadern icke var Arthur. Hon berättar om sina resor på egen hand och hur hon tas för välkända filmstjärnor. Och om den gången på en dans då hennes kavaljer talar om för henne att hon är mycket lik poeten Maria Wine.

Nyfiken blir jag på Marias och Arturs förhållande, mycket för att jag undrar om deras fria äktenskap mest var på hans villkor som det är lätt att tro, fördomsfullt kan tyckas. Överhuvud tror jag att det är svårt att inte skada någon i  ett sådant förhållande, inte minst de människor som ger upphov till de kort uppflammande kärlekslågorna. Vaknar inte de om nätterna, vrider sig och saknar det varma skinnet emot sitt? Önskar inte de att deras älskade skulle tillhöra dem och inte en annan, kanske i ett främmande land? Den frågan är det inte lätt att få ett svar på, varken i denna volym eller någon annanstans.

Så läs boken, inte minst för skildringen av jordbävningen i Agadir där så många omkom men paret Lundkvist överlevde.

Leo Kall uppfinner sanningsserumet kallocain i Kemistaden i Världsstaten

Karin Boyes sista roman är skriven i anslutning till andra världskrigets utbrott och Boye var allt annat än omedveten om förhållandena i Tyskland och Ryssland. Romanen är förlagd till Kemistaden 4 som ligger i Världsstaten. Bostäderna i denna stat är av säkerhetsskäl förlagda under markytan och hemmen helt standardiserade. Äktenskapens främsta syfte är att producera barn som vid en viss ålder skickas vidare till centrala anstalter för utbildning och uppfostran.

Leo Kall, bosatt i Kemistaden 4, har uppfunnit ett sanningsserum som han kallar för kallocain och när berättelsen börjar, har han precis påbörjat de försök som skall utvisa att medlet är ytterst effektivt. I en så kontrollerad stat som Världsstaten, där var tanke som inte gynnar staten är att betrakta som ett brott, är kallocainet en mycket farlig upptäckt. Inte minst för Leo själv och hans medhjälpare.

Jag tycker att Boyes roman känns en smula daterad och fängslas inte helt av hennes text. Bäst är utan tvekan skildringarna av kallocainförsöken, när testpersonerna berättar om sin längtan efter en annan värld, byggd på kärlek och tillit. Där finns det något som jag tycker är intressant och som även idag gör boken läsvard.

Sök Walter! av Vita Sackville-West

Sök Walter! av Victoria Sackville-WestFörutom att hon skapade trädgården vid Sissinghurst i Kent och hade uppslitande kärleksaffärer med bland andra Violet Trefusis och Virginia Woolf , skrev Vita Sackville West nästan 20 romaner och gav ut ett halvdussin diktsamlingar. En av dessa verk har jag precis läst, det är romanen Sök Walter! (The easter party) från 1953.

När sir Walter Mortibois träffade den unga Rose insåg han att hon var den enda kvinna som skulle passa att bli hans hustru. Han friade och ställde ett ovanligt villkor: han ville att äktenskapet aldrig skulle fullbordas utan att de två skulle leva samman utan något som helst intimt umgänge.

Efter över 20 års äktenskap har Roses åtrå så sakteliga förtvinat, men ännu hyser hon varma känslor för sin man som helt begraver sig i sitt arbete som jurist. Äktenskapets mörka hemlighet är dock något som Rose beslutat att ta sig med ner i graven. När påsken närmar sig blir de bestämt att de tu skall fira högtiden tillsammans med Roses syster, hennes man och deras son samt den omtalade lady Juliet och Walters bror Gilbert. Atmosfären är tät och det är inte bara Rose som bär på en fördold hemlighet.

Roses syster är i stort helt olika, ty Lucy är varken intellektuell eller en dam av värld. Systersonen är en vacker ung man vars intresse för damer är non-existing, vilket vållar honom visst huvudbry. Gilbert är lik sin bror, men till skillnad från honom drivs han inte av bitterhet och pessimism. Det är tur att lady Juliet har förmågan att skingra de allra tyngsta molnen.

Sök Walter! är till en början en ordinär och tämligen tråkig överklassroman som har alla de ingredienser som gör anrättningen alltför söt om receptet är konventionellt. Det dröjer dock inte länge förrän molnen tornar upp sig på den ständigt klara aprilhimlen och man andäktigt vänder på bladen. Visst finns det brister i intrigen, men det hindrar inte Sök Walter! från att vara en läsvärd roman som inte lämnar några slutgiltiga svar. Har man dessutom läst Kring ett äktenskap av Vitas son Nigel Nicolson, blir läsningen än mer intressant.

När Elsa Nybloms hjärta var ungt

Det bästa med denna volym är dess titel, den är verkligen helt underbar. Ett ungt hjärta, som ännu bultar mjukt och varmt, oansatt av sorger och besvikelser, det är något vackert det. Detta sagt utan att för den skulle förringa innehållet.

De sorglösa barndomsåren är förbi och stämningen i boken präglas mer av ett visst vemod. Mormodern avlider, Elsa blir kär och Bahian skall utrymmas för att sedan genomgå en total ombyggnad (idag är kåken riven, den försvann troligtvis på 60-70-talen).

Salomjenske, en av grannarna i huset på Grevturegatan, Bahian, är i denna volym ständigt närvarande. Salomjenske är en mycket klok och ovanlig man. Han har en mycket modern syn på kvinnan, ja förbannat radikal nog är en mer adekvat benämning. Att fruar skall ha samma rättigheter som män, är för honom helt naturligt, vilket till och med väcker visst missnöje även hos husets kvinnliga invånare.

En uppslagen förlovning i slutet av boken resulterar i en resa för att trösta det ansatta hjärtat. Resan går till Säter i Dalarna. Där träffar Elsa en ung och bildskön dalmas. Det är sommar och naturen är fylld av skönhet. Hon förstår nu vad kärlek är, vad den kan vara.

Syster Lillemor hade kanske inget val

För ett par somrar sedan var jag på bilsemester och på en loppmarknad fann vi Syster Lillemor gör sitt val, troligtvis den sista volymen i Inger Bergås serie om den tokpräktiga sköterskan Lillemor. Boken var inte särskilt bra, men vi hade roligt åt den käcka Lillemor och fann raskt på förslag på mer ekivoka titlar i serien (Syster Lillemor tar sig en karl, Syster Lillemor ligger igen).

Jag tänkte inte mer på Lillemor, förrän jag läste detta inlägg och lärde mig att Pernilleböckerna skrivits av en man under kvinnlig pseudonym och då påmindes om Inger Bergå och hennes Lillemor. Då jag googlade henne, visade det sig att även hon egentligen var en man. Vilket sammanträffande, eller är det kanske så att en stor del av dussinflickböckerna där hjältinnorna är rena som snö är skrivna av män? Den sanna kvinnan, hmm, påhittad av en man (vilket i sig inte är något nytt).

Inger Bergå (1905-1969), eller Uno Modin som var hans rätta namn, skrev inte bara flickböcker utan mestadels äventyrsböcker för pojkar (Fallskärmsjägarna, I maffians väld, radiobil 10 anropar och Glitre, en fjordhäst). Hur kände han när han skrev om den kyska Lillemor, den slampiga kollegan Syster Nan och alla attraktiva läkare med muskulösa kroppar som nonchalant skrev ut recept med cigaretten i mungipan? Var det i själva verket hans förbjudna åtrå som fick fritt spelrum genom karikatyren syster Nan, eller var det hans av madonnan och horan präglade kvinnobild som kom till uttryck i Lillemors ädla karaktär? Jag har inte svaren, men jag fick något att fundera på. Framförallt måste jag läsa om Lillemor igen, nu när jag vet lite mer om hennes upphovsman.

Värt att nämnas är också att det val som Lillemor stod inför i boken, var kärlekens val, ett val mellan två doktorer (och ett liv som hemmafru i framtiden får man förmoda).

Avslutningsvis bör väl tilläggas att det öde som dolde sig bakom pseudonymen Sigge Stark kanske också liknande Uno Modins; det var kanske helt enkelt en fråga om att försörja sig, att kämpa för brödfödan. Läs mer om Stark i denna tämligen utförliga artikel.

The memoirs of a fox-hunting man

Och nu Siegfried Sassoons klassiska När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man) från 1928. En väldigt lugn och inte alls speciellt händelserik roman, som skildrar en ung mans uppväxt hos sin faster på den engelska landsbygden. Här är det ett stillsamt lantliv med rävjakter och cricket som möter läsaren. Det är en berättelse som tar form på ett både tänkvärt och roande vis.

Sassoon var den framgångsrike militären som blev pacifist (vilket fick honom att anses som mer eller mindre sinnessjuk) och sedan framgångsrik författare och poet som under några år hade ett förhållande med Stephen Tennant – en av 20-talets Bright young things.

Språket är utmärkt och skildringen av landsbygden är så fint genomförd att jag nostalgiskt minns min egen uppväxt i den lilla norrländska byn. Här finns klara höstdagar , daggfriska gräsmattor, ritter i gryningen och en värld som sakta men säkert är på väg att försvinna. Det är svårt att inte låta sig charmeras.

Sassoon skrev ytterligare två böcker om den unge Sherston: Memoirs of an Infantry Officer (1930) och Sherston”s Progress (1936). I dessa två volymer har första världskriget brutit ut och Sherston avancerar på den militära banan. Samtliga böcker finns översatta till svenskan (de kom runt 1950) och är mycket vackra i sin häftade originalupplaga. Här är en bild.

Kaare Melin på Kolbäcks gästgiveri

Kaare Melin i sitt hem

Maria Langs Vem väntar på värdshuset utspelar sig på Kolbäcks gästgivaregård som på den  tiden drevs av Kaare Melin. I boken med det tämligen fåniga namnet Pojkarna kokbok viks ett antal sidor åt denne på sin tid tämligen välkände krögare. Bilden ovan är tagen i Melins eget hem efter att han sålt gästgiveriet.

Här ett recept från boken, Artistsmörgås. Namnen kommer sig av att Hjördis Petterson var mycket förtjust i denna tämligen enkla anrättning. En stor skiva kavring smöras, Ett lager skivad kall kokt potatis och därefter  inlagd sill och rikligt med strimlad rödlök. Garnera med hjärtblad av sallad, en äggklyfta, en tomatklyfta samt en dillvippa.

Moderiktningar och tidsströmningar

Ellen Key Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.

Det finns andra former av ofrihet och osjälvständighet än dem som lag och sed skapa, nämligen de, som uppstå genom moderiktningar och tidsströmningar, av vilka människan drives bort från sitt djupaste väsen och förlorar förmågan av självbegränsning inom sitt väsentliga område.

Hon verkar ha varit en klok kvinna, Ellen Key. När jag läser texten tänker jag på hur lätt det kan vara, när man attraheras av tankar eller idéer, att köpa hela paketet, och inte endast det man ursprungligen fastnade för. Vissa personer verkar verkligen vilja tillhöra en grupp, kanske för att använda gruppen som ett alibi för att slippa vara nyanserad och att tänka själv

Bortsett från boken om Varnhagen har jag faktiskt inte läst någonting av Ellen Keys penna. Jag har heller aldrig besökt hennes Strand, men någon gång måste jag göra det. Vad jag kan förstå, är det ett mycket vackert hem hon lät bygga åt sig vid Vätterns strand.

Sophie von Knorrings Illusionerna

Illusionerna1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan Madame de Stael (läs om henne!), som tillbringade en tid i Stockholm och vars liv var så rikt på kärlek och intriger att vilken roman som helst står sig slätt.

Huvudpersonen Ottilia är 17 år och uppvuxen på landet. Från den trygga miljön hos sin mormor, hämtas hon av sin faster Aline, som vill ha en verklig prydnad till sin salong. Den unga och vackra Ottilia kastas rakt in i det hektiska societetslivet, ett miljöombyte som blir ödesdigert. Ottilias unga och stilige kusin Otto är ormen i paradiset, bortlovad som han är åt den förmögna och bortskämda Malvina.

Naturligtvis handlar det om kärlek, och om döden.

Boken är uppbyggd kring de brev som Ottilia skrev till sin mormor, brev som hon lämnade efter sig vid sin död.  Språket är underbart, lätt och luftigt och person-och miljöskildringarna lysande. På det hela taget är det en alldeles utmärkt bok, som äntligen kommit i nyutgåva i pocketformat. Jag tycker mycket om den. Det finns också på litteraturbanken.se. Läs!

I våra svenska marker med Carl Fries

dalby_soderskog_litenJag hittade en bok som helt överträffade mina förväntningar och boken i fråga var Carl Fries I svenska marker från 1930. Det är en påkostad volym, halvfransk med marmorering med små guldstänk uti. Bilderna är underbara på alla sätt. Väl exponerade, arrangerade och beskurna. Trycket är helt förträffligt (Nordisk Rotogravyr) och pappret av bästa kvalité. En drömvärld är vad som presenteras, vilket inte minst ses på bilden här intill (här i större format).

Bokens inledning avslutas briljant en smula högtravande med Må nu dessa bilder i sin mån föra de vilda varelsernas talan och vidga förståelsen för den levande natur, vi ha att förvalta.

Överhuvudtaget skriver Carl Fries utmärkt. Jag måste be att få citera ett längre stycke, som på ett talande sätt beskriver denna boks förträfflighet. Fries beskriver här följderna av att stora träsk och grunda sjöar i slättlandets sänkor ha dikats ut och avtappats, för att sedan odlas.

Där sankmark och vatten fordom bildade ett avbrott i slättens enformormighet, gå de odlade fälten fram. Trädesjorden ligger blott mörkare därnere, och djupa dikesgravar korsa varandra. En dag i april kan man få se en flock sångsvanar komma farande över en sådan mark. De sänka sig ned och göra ett par långa svängar över den försvunna sjön, som säkert varit dem ett gott rasteställe. Svanen blir gammal, och de äldre i flocken ha väl sjön i minne från forna vårflyttningar. Nu blänker ej längre något vatten under dem därnere i bygden, nu brytes ej mer tågordningen här för rast, men ännu gör flocken en lov för att se efter om sjön ändå inte finns kvar.

En vackrare bok över den svenska naturen har jag aldrig sett. Den finns på Bokbörsen.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Bröllop på Ekered

I mitten av september, efter den händelserika sommaren i Stockholm då Angela hade en romans med Thomas Meller som nu lämnat landet och återförenats med sin hustru, reser fröknarna von Pahlen tillbaka till Eka. När vagnen stannar på gårdsplanen märker de hur hela herrgården strålar, ty där har installerats elektriskt ljus. Salens mörka vrår är numera upplysta och något av den gamla charmen har gått förlorad.

Angela väntar nu ett litet barn, men än syns inga spår av graviditeten. Däremot besväras hon av yrsel och illamående vilket den nyfikna Adele snart observerar och bjuder därför ständigt över fröknarnas  jungfru på en liten sladderstund. På Ekered styr och ställer numera Gottard och hans mor Betty får för sig att Angela är förtjust i sonen, ty hon vet inget om Angelas kärlekshistoria.

Stellan von pahlen för ett erbjudande han ej kan motstå. han får en vacker slant för att gifta sig med Frideborg som väntar barn med löjtnant Landborg. Greve Gusten har friat till Ada och nu planerar de för dubbelbröllop. Lilian von Pahlen vill inte att festen skall hållas i Stockhom, ty att sonen äktar hennes före detta hus är mer än hon kan tåla. Betty, som känner sig ensam på Ekered, erbjuder sig att hålla bröllopet på Ekered och hela sällskapet åker ned till Småland.

I och med denna volym är fröknarna tillbaka på Eka där de kommer att stanna romansviten ut. Genom graviditeten svetsas Angela och Petra samman. De syr och stickar åt det väntade barnet och höstens skuggor faller än en gång. Det lugna livet på landet avbryts dock när gästerna från Stockholm anländer. Även Alexandra Vind-Frijs och Josef Wahlbohm reser ned, för att sedan följa greve Gusten och hans anhang ned till Berlin där de skall starta kabaré Svenska Lösen. Det är en brokig skara som stör den stilla friden på gamla Eka gård, men när volymen är slut, sänker sig återigen lugnet över fröknarna von Pahlens hem.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Porten vid Johannes

Fjärde delen av Fröknarna von Pahlen tar sin början nyåret 1914. Petra och Angela promenerar hem till porten vid Johannes och på gatan skymtar Petra Thomas Meller som återvänt till Sverige.

Petra har inte glömt Thomas Meller, men hans kärlek skall hon aldrig återfå. Istället blir det Angela, som påminner om den unga Petra, som Meller förälskar sig och som besvarar hans kärlek. Petra ger sig i förtvivlan till Tage Ehrencreutz som under en kort tid funderar på att skiljas från sin rika hustru, men återgår raskt till henne när han inser att hon inte kommer ge honom några pengar vis en skilsmässa.

Kretsen kring greve Gusten Värnamo af Sauss, Stellan von Pahlen, Kiss Nilsson och Elias Vanselin, blir en del av den värld som är fröknarnas. Dessa degenererade unga män är alla slavar under den italienska lasten och intresserar sig inte nämnvärt för unga fröknar, om de inte får tillfälle att låna något ur deras garderob vill säga.

Våren närmar sig så sakteliga och Angelas lycka stegras. Hans von Pahlen, som behandlas för en kräftsvulst, tynar så sakteliga bort och skjuter sig till sist i sitt rum i den lilla våning som han delar med sin dotter Edla på Sibyllegatan. När boken slutar, står sommaren för dörren och den skildras i Älskande par, som är den volym där mycket av det som byggts upp under tidigare böcker kulminerar.

Porten vid Johannes är en problematisk volym. von Krusenstjernas samarbetade sedan änge med sin make David Sprengel. Vanligtvis gjorde hon klart ett manuskript som hon sedan lät renskriva på maskin i tre exemplar. Ett av dem behöll hon, ett annat fick Sprengel. I dessa införde de sina ändringar som hon sedan införde i det tredje exemplaret och skickade till förlaget. Sprengel var mycket duktig på att sätta färg på sin hustrus ord. Hade hon skrivit “bed för mig” ändrade han till “bed för en ångrande synderska, goda pastorn”. “En notarie vid rådhuset i en norrländsk stad”, blir “kammarskrivare vid tullen i en norrländsk stapelstad”. Detta samarbete var ett gott samarbete som utvecklade von Krusenstjernas romankonst.

I Porten vid Johannes har dock Sprengel gjort mer än smärre ändringar, ty han anses ligga bakom ungefär bakom 55 av bokens 408 sidor och det är inte helt lyckat. Det långa avsnittet om Bodendetåget är helt Sprengels verk och hoppas med fördel över. Kotteriet kring de unga målarna Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson är visserligen inte helt Sprengels verk, men han passar verkligen på att ge Nils Dardel och hans anhang en dolkstöt.

Porten vid Johannes ä en alldeles utmärkt bok, men man bör inte dra sig för att bläddra förbi de sidor som tråkar ut en.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Höstens skuggor

Efter sommaren på Prästkragens hushållsskola är Angela åter hos Petra på Eka gård i Småland. Dagarna blir kortare och höstens skuggor blir allt längre.

En predikant kommer till bygden och när han stämmer upp sin klara röst är det som om Vår Herre stigit ner i den småländska myllan. Adèle, arrendatorns hustru, kan inte motstå dessa vackra ord och inleder efter en tid en affär med predikanten som inkvarterat sig i arrendatorbostadens vindskammare som Adèle omsorgsfullt pyntat. Iklädd endast en tunn penjoar tänder hon en kvällsbrasa i Josef Wallboms gästrum och snart flammar elden varje natt i arrendatorsbostaden.

Tord Holmström åser med viss glädje hustruns intresse för predikanten, ty hans eget liv blir lugnare då Adèle har någon annan att ägna sig åt. En dag i parken på Eka förälskar han sig i Petra som också faller för den stiliga arrendatorn. Tillsammans reser de in till staden och övernattar på ett hotell.

Höstens skuggor är en mycket vacker bok. Livet på landet, som Agnes von Krusenstjerna inte visste mycket om, skildras med de vackraste ord. Vinden viner, löven faller. Frosten nyper astrarna i kronbladen. Den första snön täcker den svarta myllan. Det är så vackert, men av jungfrur och jordbruksarbetare syns knappast ens ett spår.

Tidningen som prasslade i Petras hand förde varje dag budskap från en värld, vilken Petra egentligen intresserade sig bra litet för. Där var politiken, som hon inte begrep mycket av, och kritik av konserter och operor, som hon inte kunde gå på.

Det är något med Petra von Pahlens ointresse för omvärlden som känns mycket tilltalande.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Kvinnogatan

Andra delen i von Pahlen-sviten utspelar sig några år senare. Adèle Holmström, arrendatorns hustru, har kommit upp till Stockholm, dit Petra och Angela flyttat, för att besöka kvinnoläkaren Jakob Levin, bror till Betty på Ekered. Adèles barn är emellertid dött och hon tvingas föda fram sitt döda barn på “Barnens Väl”, ett tämligen ruskigt förlossningshem som styrs av fröken Åderman som inte hyser något större intresse för sina medmänniskor, däremot tycker hon mycket om de två stora rum, fyllda av antikviteter, som hon bebor i förlossningshemmets byggnad. Skildringen av detta kvinnopalats är måhända inte upplyftande, men mycket fint gjord.

Efter ett par år i en flickskola i Stockholm, skall Angela avsluta sina studier med en kurs vid Prästkragens hushållsskola utanför Stockholm. Under båtresan blir Angela bekant med Stanny Landborg, dotter till en rik bankir och en tysksinnad finska med stor erotisk aptit. Stanny blir Angelas första riktiga vän och de blir oskiljaktiga under tiden på hushållsskolan.

I en gammal villa invid Mälaren härskar de två ogifta fröknarna Strussenhielm som startat Prästkragen när deras ärvda pengar smultit samman. Tillsammans driver de skolan med hjälp av lärarinnan Bell von Wenden, en guldblond dam med smak för unga, vackra flickor. Denna last är dock inget som systrarna Strussenhielm känner till,  däremot blir Angela varse lärarinnans dunkla drifter när hon bjuds upp till hennes vindsrum som doftar starkt av exotisk rökelse.

I Kvinnogatan möter Angela vuxenvärlden och hon får en vän. I denna nya värld är, precis som på Eka, icke alla goda. Borta är de sorglösa dagarna på gården som passerade i ett nästa romantiskt skimmer. Jag saknar dem, precis som Angela, men sådan är å andra sidan tidens gång.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Den blå rullgardinen

Jag läser om Fröknarna von Pahlen igen och är verkligen förtjust! Denna första del, i en svit om sju, börjar med att Petra von Pahlen på Eka gård i Småland, tar till sig sin avlidne brors dotter, Angela von Pahlen. Det är få svenska författare som har ett sådant vackert språk som Agnes von Krusenstjerna. Sida upp och sida ner är fyllda av det vackraste språk som tänkas kan. Hon har en otrolig känsla för naturen och är dessutom ytterst klarsynd när det kommer till den mänskliga naturen. Det är en verklig njutning att läsa igenom denna första om de två fröknarna von Pahlen.

Förutom Petra och Angela möter vi Petras bror Hans och hans familj, släktingen Johan von Pahlen som inte anses vara riktigt otillräknelig och till sist den frånstötande arrendatorsfrun Adèle Holmström som är en kvinna vars livselixir är att behandla sina medmänniskor illa. Alla dessa karaktärer står så klart och lysande för en när man löst igenom de drygt 250 sidorna.

I bokens inledande kapitel står Petra i ett fönster hemma på Eka och blickar ute över gårdsplanen där hennes två bröder vistas:

Utanför fönstret låg gårdsplanen belyst av den starka solen. Den vita huskatten kom smygande. Plötsligt tumlade den på rygg och gned sig mot sanden med kisande och gnistrande ögon. Så smög den sig åter bort. Det var en härlig dag. Parkens tunga lövmassor gungade lätt av en vind, och grönaktiga skuggor spredos över gräsmattor och gångar. En doft av mognande sädesåkrar och söta klövervallar slog in genom fönstren. Det var augusti.

Dessa enkla meningar, så elegant formulerade och så vackra. Inga ord eller uttryck som skaver eller stör, bara ren skönhet. Lika vackert rä språket i hela denna volym. Även när allvarligare ämnen avhandlas, som när Adèle ger Johan von Pahlen det vin som orsakar hans död, är språket  enkelt och koncist utan att för den skull bli torrt och tråkigt.

Johan gick ett par steg bort. Buteljen satt ännu mellan hans fingrar. Den brände honom. Han tyckte sig instängd i den dunkla källaren med den onda Adèle. Hade då trollen lurat honom hit ned?

I Den blå rullgardinen finns det naturligtvis också kärlek. Petra förälskar sig i den unge och vackre Tage Ehrencreutz som gästar Johan von Pahlen, precis som Hans och Bettys son Sven som åtrår den vackra tjänsteflickan Ada. Guvernanten Elsa, som redan nu vet att hon aldrig kommer att få uppleva den fullkomliga kärleken i fysisk form, anförtror Petra att hon varit förälskad i hennes döda broder Hugo, Angelas fader. Väl installerad hos Betty och Hans på Ekered, upprepar sig historien men naturligtvis i mycket kysk form.

Den blå rullgardinen, finns precis som hela sviten, tillgänglig på Projekt Runeberg. Den finns också att beställa på Bokus i pocket. Läs den i sommar!

Juhani Aho: Spånor, förra samlingen

Spånor Johani Aho

Jag vet inte hur det kom sig att Johannes Brofeldt tog sig namnet Juani Aho, men jag gissar att han var fennoman och därför ville ha ett finskklingande namn, ty Aho skrev vad jag förstår uteslutande på finska, trots att hans modersmål var svenska. Han blev emellertid känd för sina noveller och framförallt den typ som på finska kallades för “lastuja” vilket kan översättas med spånar. 1923 gavs i Sverige den första samlingsvolymen med just spånor ut på Bonniers förlag i översättning av Hagar Olsson. Redan i början av 90-talet hade emellertid ett par volymer utkommit och kanske är det dessa som ligger till grund även för 20-atsutgåvan.

Jag är inte insatt i den kamp för finska språket som växte fram under 1800-talet och som fick till följd att finskan kom att talas även i akademiska miljöer, likväl som den blev accepterad som ett skriftspråk för bildade och intellektuella. Däremot anar jag att många av de korta  korta berättelserna i Spånor gör likadant för finska landsbygden, dvs för in det enkla livet på landsbygden i Helsingfors salonger.

En oas, en kulle, en ö… hör till mina favoriter i denna samling. Aho befinner sig på vandring och ämnar besöka några av de avlägsna byarna i den socken där kyrkbyn är belägen. Det är augusti och den korta sommaren nalkas sitt slut, men ännu är det varmt och mycket vackert. Skogen, vägarna, vattnet och kullarna med sin bedårande utsikt skildras med den största förtjusning, men med ett enkelt och sakligt språk. En landsbygdsromantiker måste han ha varit, född i det inre av Finland som verkligen ger skäl för epitetet De tusen sjöarnas land.

I Ett illdåd är gamle mickel räv ond på sin hustru och sina barn och har därför lämnat grytet. Det är en smått otäck historia som slutar betydligt värre än man skulle kunna tro och just därför tycker jag om den. Mickel får sin hämnd, men står sedan ensam i världen.

I Stina Aronsons berättelser från norra Norrbotten benämns fruarna i gårdarna för värdinnor. Kanske är det något finskt, för även i Ahos noveller dyker uttrycket upp. Den verkliga värdinnan skildras däremot i Inackorderingsfrun, där en gammal prästänka med nöd och näppe drar sig fram med sin enkla pensionatsverksamhet där endast de avskavda möblerna vittnar om det li som hon en gång levt. Det är en mycket fin lite text precis som mycket annat i denna utmärkta novellsamling.

Om Söderhjelms flygande holländare

Den flygande holländaren

Med romanen Kärlekens väninna 1922 fick Alma Söderhjelm epitetet “perversitetens prästinna” och avskedades från Dagens Nyheter. Året därpå kom Den flygande Holändaren och även den var fylld av den sortens perversioner som 10 år senare kom att leda till at Agnes von Krusenstjerna slutade recenseras i  stockholmstidningana.

Jag måste tyvärr säga att Den flygande holländaren  inte är någon bra bok, däremot kan den kan läsas med behållning, ja stundtals är den mycket intressant. Den unga och vackra Irma har gift sig med Johan och flyttat bort från Stockholm där ägnat sig åt att skulptera. Efter 6 års äktenskap börjar hon känna sig uttråkat och Johans sexuella aptit har avtagit markant. Endast var tredje lördag får hon vad äktenskapet stipulerar. En dag kommer Johans bror och svägerska på besök. Dolly oroar sig för Irma och frågar rent ut om det inte är så att Johan är fikus. Under ungdomsåren var han mycket nära vän med Maurius Hall som numera är poet och inte precis guds bästa barn. Dessutom lever han tillsammans med en man.

Veckorna går och en dag föreslår Johan att Irma skall åka till Stockholm och ta en kurs vid någon konstskola. Själv kommer han att vara mycket borta eftersom han får besök av en ingenjör som skall hjälpa honom med de sågverk som han förestår. Som läsare anar man genast ugglor i mossen när Irma lämnar sig nacke och tar in på ett litet hotell i Stockholm, helt nära svågern Dolly.

Konstskolans studenter verkar mestadels vara slavar under den italienska lasten. Bland dem märks två fruntimmer, det ena manhaftigt, som lever tillsammans och en ung man som är så hjälplös och skvalleraktig att man inte kan ana något annat än det värsta. Irma tyr sig dock till Eva Lyth som är en elegant ung dam som ärvt ett gods i Sörmland. Bland hennes vänner finner vi naturligtvis Maurius Hall och han skall sätta även Irmas hjärta i brand.

Upplägget är som ni hör inte det sämsta, men Söderhjelm lyckas få till ett riktigt tråkigt slut som går i konventionens fotspår och som dessutom inte renderar någon större trovärdighet i personskildringarna. Om det var pga grund av tidens sed eller ej låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket nyfiken på förlagorna till de karaktärer hon skildrar. Hennes brist på fantasi gjorde att hon mer än gärna kalkerade av verkligheten.

Angela och Stanny på hushållsskola

Bell och Angela

Jag återvänder till fröknarna von Pahlen.

Det är sommar när Angela anländer till Prästkragens hushållsskola i krokarna av Strängnäs för att förkovra sig i de sysslor som hör kvinnan till. Skolan styrs med järnhand av fröknarna Strussenhielm som saknar egentligt handlag med unga kvinnor; ett betydligt större intresse för dessa vackra varelser har lärarinnan Bell von Wenden vars ögon smeksamt beundrar den vackra Angela.

Volym nummer två i Fröknarna von Pahlen-sviten utspelar sig till stor del på denna hushållsskola där Angela möter Stanny Landborg som blir hennes första riktiga väninna. Angela och Stanny vandrar tidigt på morgnar omkring i den vackra naturen när dimman lättar över de välskötta gräsmattorna, de gömmer sig för de andra flickorna uppe på torkvinden och de delar förtroligheter som tidigare aldrig lämnat deras läppar.

En dag blir Angela bjuden upp till Bell von Wendens vindskammare där rökelsedoften ligger tung. Bell visar henne en bild på den vackra Cecilia som hon höll så kär, men som sorgligt nog dog ifrån henne. Bells intresse koncentreras nu på Angelas blonda och undersköna gestalt och stämningen blir laddad.

Denna andra volym, Kvinnogatan, utkom 1930 i anslutning till Den blå rullgardinen som är svitens första del. Naturen är inte riktigt lika närvarande som i del ett och den efterföljande volymen, Höstens skuggor. Framförallt är det Angela och hennes vandring från flicka till ung kvinna som påbörjas för att sedan kulminera i de följande volymerna.

Bilden ovan är från Mai Zetterlings filmatisering av böckerna, Älskande par, och föreställer Angela och Bell.

Ebba Bondes schackspel på slottet

Ebba Bonde målad av Nils DardelSörmlandsslottet Hörningsholm har sedan 1700-talet tillhört släkten Bonde. På 20-talet moderniserades byggnaden och Carl Bonde med fru Ebba, född Wallenberg, flyttade in. Pietetsfull hade nog en annan innebörd på den tiden, men resultatet blev inte så tokigt med hjälp av 20-talets mer namnkunniga arkitekter och konstnärer (Ivar Tengbom och Fabian Månsson). Mer om detta vide ett annat tillfälle.

Fru Ebba hade en svaghet för kalas och många vänner inom scenens värld. Hon umgicks flitigt med Karl Gerhard och en kväll bjöd hon hem honom på ett parti schack. Jag citerar:

På biljardbordet hade hon rutat upp ett schackbräde. De sirliga elfenbenspjäser som ingår i detta spel hade permitterats. De var ersatta av vinbuteljer. Drottningens roll spelades av en flaska champagne, och konungen framställdes av en flaska gammal ädel bourgogne. Som torn och löpare uppträdde mosel- och vouvraybuteljer och i böndernas ställe hade en pluton pilsnerflaskor ställt upp. Vid vardera bordsände låg en korkskrup parat, ty den spelare som förlorade en pjäs var dömd att korka upp den och på stående fot tömma innehållet. Jag var oskicklig i schack och måste ge upp efter att ha halsat tre bönder och en halv flaska vouvray.

I många memoarer skrivna på 50-60-talen möter man Ebba Bonde, men jag har aldrig fått veta hur hennes liv slutade. Hon föddes 1896 och gifta sig med Carl Bonde i början av 20-talet. 1941 skildes de. Hennes sista år lär ha präglats av sjukdom och ensamhet. Som frånskild bodde hon i det då nyligen ombyggda huset i korsningen Östermalmstorg/Humlegårdsgatan, i en våning med en gigantisk terrass och ett lika rymligt vardagsrum.

De voro grannar på Kungsängsgatan

Kungsängsgatan

Grannarna på Kungsängsgatan är en alldeles ypperlig bok. Boken utgörs av två delar: den första behandlar livet på Kungsängsgatan, den andra Jenny Lind. Josephson (tondiktare och egentlig huvudperson), vars efterlämnade papper utgör bokens grund, var nämligen synnerligen god vän med den unga frk Lind som precis stod på gränsen till sitt stora genombrott.

Först möter vi dock det idylliska livet på Kungsängsgatan i Uppsala under 1840-talet. Här umgås man i mor och dotter Knös lilla våning på 3 rum och kök. Den tarfliga våningen är dock helt bedårande med sin rikedom på växter. Övriga rum i lägenheten är uthyrda till Jacob Axel Josephson. Tvärs over gatan bor överstinnan Malla Silfverstolpe i betydligt större omständigheter, här finns både förmak och sal av tämligen generösa mått. Mallas systerdotter, den vackra och begåvade Ava Wrangel, bor även hon i prakthemmet. Den stackars Josephson förälskar sig i Ava, men det har han tyvärr ingenting för.

När Josephson efter några år reser utomlands för att studera musik, resulterar detta i en omfattande brevväxling med vännerna på Kungsängsgatan. Det är i huvudsak dessa brev som utgör bokens grund. Här får vi veta att den vackra Ava gifter sig af Geijerstam och avlider i barnsäng, att Alida Knös lämnar jordelivet med ålderns rätt och att hennes dotter så småningom drabbas av sinnessjukdom. Dessa större händelser blandas med vardagsliv och Josephsons egna upplevelser ute i stora världen. Bland annat träffar han den, i tyskland välkända, Bettina von Arnim (en gång Göthes sista kärlek).

Breväxlingen med Jenny Lind, och tillhörande dagboksateckningar, är verkligt intressant. Jenny befinner sig bland annat i Tyskland, där även Josephson finns, och får efter en tid sitt stora genombrott. Jenny är en mycket vänfast natur och hennes ökade inkomster gör det möjligt för henne att ge Josephson ekonomiskt stöd för fortsatta musikstudier. Så småningom gifter sig Jenny Lind och flyttar till England. De båda vännerna träffas ytterst sällan, men de fortsätter att hålla kontakten brevledes.

År 1880 får så historien sitt slut. Theckla Knös avlider och Josephson följer henne till den sista vilan. Det kalla vårvädret får dock oanade konsekvenser, Josephson drabbas av en allvarlig förkylning och avlider. Här slutar berättelsen, även om Jenny Lind fortfor att leva ytterligare sju år. Överstinnan Silfverstolpe dog 1861 vid närmare 80 års ålder.

Lotten Dahlgren har som vanligt sammanställt brev och anteckningar på ett ytterst förtjänstfullt sätt. Särskilt hennes egna kommentarer och reflektioner gör boken läsvärd. För den som är intresserad av Jenny Lind, finns ytterligare en volym som helt ägnas sångerskan.

Åke Wassing skrev en S:t Eriks blues

sankt_eriks_blues

I boxen Stockholmspärlor finns en hel del gamla journalfilmer samlade. I 50-talsvolymen spelas S:t Eriks Blues som en illustration till ungdomens fördärv. Denna låt spelades in av upphovsmannen, Åke Wassing, 1952 och gavs ut på Husbondens röst. Om den rönte någon större popularitet skall jag låta vara osagt. Den är dock väl värd att lyssnas på vilket man enkelt gör på Stockholmskällan. Kanske inte något mästerverk, men suggestiv och et fint tidsdokument.

Åke Wassing slog igenom som författare 1958 med boken Dödgrävarens pojke som följdes av Slottet i dalen, Grimman och Gropen i skogen. Idag verkar Wassing dock vara tämligen bortglömd men det finns nog anledning att åtrkomma till honom.

En intressant notering: omslaget på bilden visar att Cupol släppte 78-varvsskivor i vinylite, vinyl. I vilken omfattning vet jag inte, men det är intressant att man även i Sverige pressade 78-varvsskivor i detta tämligen okrossbara material.

Benedictsons brev till S. Adlersparre

Esselde (Sophie Adlersparre, kvinnokämpe, skribent, grundare av Handarbetets vänner, Fredrika Bremer-förbunet och Hertha) recenserade 1884 Ernst Ahlgrens (Victoria Benedictssons) novellsamling Från Skåne. Boken gjorde ett stort intryck på Esselde, som också skickade ett personligt brev till Ernst för att få veta mer om den okända författarinnan.

Detta blev början på en brevväxling som pågick fram till Benedictssons självmord på ett hotellrum i Köpenhamn 1888. Esseldes brorsdotter, Sigrid Leijonhuvud, utgav 1910 en liten volym innehållande nämnda korrespondens och den har jag läst. Det är intressanta brev; jag blir genast nyfiken på Victorias övriga alster som jag inte läst.

I sina brev till Esselde beskriver Benedictsson noggrant sin karaktär och trycker särskilt på det faktum att hon avskyr kotterier, sammanslutningar av människor med likartade åsikter och vanor. Motiveringen till dessa tankegångar är att hon anser det svårt att ha en fri tanke i en homogen miljö. Hon strävar hela tiden efter att följa sin egen vilja och de åsikter som är resultatet av hennes livs samlade erfarenheter. Benedictssons bor i Hörby och livet som fru med litterära ambitioner är torftigt och därför blir vänskapen med Esselde viktig.

Genom Esselde ordnar Fredrika Limnell en insamling för att Benedictsson skall få bättre ekonomiska villkor, så att hon kan sköta sin hälsa och ägna mer kraft åt skrivandet. Benedictsson publicerar i samma veva en artikel om den danske litteraturkritikern Georg Brandes och framhåller honom som en genial föreläsare. Dessvärre propagerar Brandes för fri kärlek, vilket får tanterna i Stockholm att upphöra med insamlingen. Några pengar får inte Benedictsson, vilket både beror på damernas ogillande, och det faktum att hon inom ett år tar livet av sig.

Händelsen tog Benedictssons hårt, då hon ansåg att hon enbart hyllade Brandes som genial föreläsare och inte på något sätt sympatiserade med hans övriga åsikter. Att inte kunna göra åtskillnad åsikterna emellan upprör henne, samtidigt som hon anser det förskräckligt att bara vara berättigad till ekonomiskt stöd om hon följer de regler som finns inom den krets av kvinnor som uppskattat hennes verk.

Påpekas måste dock att Fredrika Limnell lämnade ett personligt bidrag till Benedictssons så att hon skulle kunna inreda sin skrivarlya på ett lämpligt sätt. Detta skedde dock innan Brandesartikeln.

Brevväxlingen är en intressant skildring av en persons karaktär och åsikter som jag själv känner starkt för. Som dokument över dåtidens litterära värld är den naturligtvis också mycket värdefull. Om ni har möjlighet, låna, eller köp Ernst Ahlgren och Esselde – en brefväxling. Wahlström och Widstrand, 1910.

Vill man, kan man också fördjupa sig i kärleksaffären mellan Benedictsson och Brandes. On den finns mycket skrivet.

Radiguets roman Greve d’Orgels bal

Raymond Radiguet var en författare som dog ung, mycket ung, bara 20 år. Hans sista roman, Greve d’Orgels bal utgavs först efter hans död 1923. Den unge huvudpersonen blir förälskad i den vackra grevinnan d’Orgel samtidigt som han är god vän med den aningslösa greven. Boken sägs vara något av en nyckelroman med Radiguet, Nils och Thora von Dardel i huvudrollerna. Möjligtvis finns Jean Cocteau också med på ett hörn, jag minns inte riktigt.

I sin bok om Dardel förnekar Thora det hela, men hon skriver också att hon inte visste om det var henne eller hennes man som den unge Radiguet dyrkade. Thoras syster Linde, skriver i sina minnen om Nils som en man som var allmän egendom, och inte bara Thoras, åtminstone när det gällde den äktenskapliga bädden. Hur som, boken är värd att läsas och en verklig liten pärla. Dessvärre mycket sällsynt i sin svenska upplaga.

På bilden ovan ses Jean Cocteau, Georges Auric, Raymond Radiguet och John Russell.

Läs också: Med djävulen i blodet av Raymond Radiguet; Boken om Nils Dardel och Jag for till paris av Thora Dardel; På ritt genom livet av Linde Klinchowström-von Rosen.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur