Litteratur – Rävjägarn

Stockholms bomullsspinnerier STOBO

1954 premiärvisades Stockholms bomullsspinneriers (STOBO) nya kollektion med tryckta tyger. Det rörde sig helt och hållet om i Sverige formgivna mönster i en ny och modern stil som inte hade något att höra med de trista blommiga mönster som vanligtvis importerades från Paris. Visningen blev mycket väl emottagen och man kan verkligen tala om en pressuccé.

Som chefsdesigner på STOBO hade man valt Beckmans grundare och tillika lärare vid skolan, den ledande textiltanten och illustratören Göta Trägårdh. Från 1954 till tidigt 1960-tal tog hon fram en rad unika textilmönster, bland annat med hjälp av kända konstnärer som Olle Eksell och Karl Axel Pehrson. Tyvärr blev aldrig STOBOS nysatsning någon större försäljningsframgång, trots att de lämpade sig för såväl inredning som kläder.

Katja of Sweden (Geijer) hörde dock till de som uppskattade de nya textilierna och hon använde dem ofta och gärna i sina kollektioner vid denna tid. En hel del köptes också in i samband med att offentliga byggnader skulle inredas. Men på det hela taget uteblev den verkliga framgången och företagets ägare, Sven Ericsson, beslutade sig för att lägga ner företaget.

För mer om STOBO och svenskt textiltryck i allmänhet, läs Inez Svenssons Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal (Liber, 1984). Det är en utmärkt bok. Svensson jobbade själv vid STOBO under Trädgårdhs ledning och på denna bild presenterar hon mönstret Bebop. Jag pratade med en äldre dam som pluggat på Beckmans tillsammans med Gunilla Pontén och Inez Svensson och hon yttrade “vi tog henne aldrig på allvar, hon var ju rätt ful”. Trots detta handikapp blev Svensson en av de ledande inom sin generation.

Bilden föreställer Göta Trädgårdhs Symphonie och var en del av STOBO:s produktion.

February 18th, 2012 | 5 Comments »

Brita Åkermans utredningar och HFI

På byrån i mitt sovrum ligger en trave böcker och just nu är jag mitt uppe i Brita Åkermans 88 år på 1900-talet. Åkerman tillhörde 30-40-talets pionjärer inom bostads- och hemforskning och studerade bl.a. sociologi när ämnet var alldeles nytt. Så småningom kom hon att göra en undersökning av 214 familjers hem och deras vanor vilket resulterade i boken Familjen som växte ur sitt hem (1941).

Så småningom hamnade hon på Aktiv hushållning, Svenska slöjdföreningen och sedermera Hemmens forskningsinstitut där hennes syster Carin Boalt var chef. Det var HFI som stod bakom den första svenska köksstandarden som slog igenom i början av 50-talet och som fortfarande får anses som mycket lyckad.

Boken är till och från en smula trist, men vissa partier är intressantare, framförallt när hon berättar mer personligt om sin vänskap med Myrdals och Elin Wägner och hur denna påverkade hennes yrkesliv. Intressant är också att ta del av en av de första kullarnas yrkesarbetande karriärkvinnors vardag. Dock kan jag tycka att det hade varit mer bättre om hon inte bara ägnat sig åt de mer områden som sedan tidigare dominerats av just kvinnor utan istället gått vidare på andra områden.

February 17th, 2012 | 8 Comments »

Barbro Alvings dagböcker och brev

Barbro Alving hemma i våningen på Furusundsgatan 9

Barbro Alving hemma i våningen i Yrkeskvinnornas hus på Furusundsgatan 9 på Gärdet i Stockholm. Alving bodde i en fyrarumsvåning högst upp i huset i många år, men flyttade i slutet av 50-talet till Karlavägen 59 där hennes fru Loyse Sjöcrona äntligen fick en riktig matsal.

För ett par år sedan återutgavs Barbro Alvings Personligt – dagböcker och brev som ursprungligen kom ut på Gidunds förlag i början på 90-talet. Urval och redigering har skötts av Birgit Petri och dottern Ruffa Alving-Olin. Tanken var från början att Alving skulle skriva sin självbiografi, men den blev aldrig mer än påbörjad. Efter hennes död 1987 påbörjades arbetet med att sammanställa dagboksanteckningar och brev vilket bör ha varit en diger uppgift.

Viss censur har förekommit, vilket framförallt märks på att Alvings stora kärlek under 30-talet i princip helt raderats. Däremot finns breven hon skrev till Loyse Sjöcrona kvar och det får vi vara glada åt, ty de är mycket rara.

Som ung flicka i slutet på 20-talet funderar Alving mycket över varför hon inte fick bli pojke istället. “Jag undrar ibland vad den som skapat mig haft för mening med att göra mig till flicka. Hela min läggning, min håg, min själ, är en pojkes, från det största till det minsta. Min heta lust att kämpa mig genom livet, att skapa själv, att göra något, min lust att beskydda människor som jag håller av inte att beskyddas av dem, min lust att stå för mig själv, allt ändå till att få ha manliga kläder, min totala brist på intresse för allt kvinnligt som hushåll och sömnad och småplock och sådant”. Att vara flicka i slutet av 20-talet var inte vad Alving ville vara.

I mitten av 30-talet blir Alving bekant med Elin Wägner och tillsammans arbetar de för fred. 1935 ägde den stora kvinnoaktionen för fred Ned med vapnen rum. Från denna tid rymmer dagboken flera underhållande porträtt. Signe Höjer beskrivs som “ung, blond, saklig, säker, generaldirektörsfru” som är “ren reklam för rörelsen”. Värre är det med Lydia Wahlström, ett “fruktansvärt förljuget Oxfordpetrifikat ” som i “magert majestät [...] ställde sig att tala mot rörelsen”. Slagfärdig var Alving allt som oftast.

30-talet är en turbulent tid för Barbro Alving. Hennes journalistiska karriär tar fart och för DN:s räkning rapporterar hon från Berlinolympiaden och Spanska inbördeskriget.

Hennes mor insjuknar och vårdas stundtals på Beckomberga. 1938 föder hon sitt första och enda barn, Ruffa. Fadern är DN:s tecknare Birger Lundqvist som har både fru och barn. 1939, dagboken ger inget säkert besked, förälskar hon sig i Loyse Sjöcrona, adelsdam och f.d. Strandvägsfru och 1940 flyttar de samman i en fyrarummare på Gärdet i Yrkeskvinnornas hus på Furusundsgatan 9. Med Loyse i hemmet blir det ordning och reda på hemmet, men samtidigt är 40-talet det decennium som då Alving har det som jobbigast. Hon kämpar mot alkoholmissbruket och vantrivs med jobbet på DN, ty det kommer att dröja fram till 1947 innan hon återigen kan åka utomlands på ett ordentligt journalistiskt uppdrag. Resan blir fylld av strapatser och hon besöker Siam, Indonesien, Indien m.m. Dagboken ger en fin inblick i strapatserna under denna resa.

Den sista volymen omfattar 50-talet och under detta decennium finner Alving till sist en smula harmoni. Även om arbetet är pressande, till exempel engagemanget i AMSA (Aktionskruppen mot svensk atombomb) och vistelsen på Långholmen (Alving vägrade att enrollera sig i civilförsvaret och dömdes därför till fängelse – den bok som innehåller hennes anteckningar under denna tid, dagbok från Långholmen, är en verklig pärla och rekommenderas varmt), finner hon genom Emilia Fogelclou katolicismen vilket betyder mycket. Dottern växter också upp och hennes relation med Loyse verkar bli än mer harmonisk. Säkerligen för att Alving själv förskaffat sig viss trygghet.

Jag kan verkligen rekommendera dessa fyra volymer. Att följa Alving från åren som ung skolflicka till drygt femtioårig journalist är både intressant och givande, ty man lär känna en fascinerande personlighet och lär sig att det mesta är sig likt när det kommer till livet, det är bara de yttre attributen som förändras.

Lyssna också på de radioklipp som jag länkat in detta inlägg. Alving har en röst som är svår att motstå och som vibrerar av engagemang.

February 9th, 2012 | 4 Comments »

Mäträss Cleo de Mérode och pressen

Nog skiljer sig 10-talets journalister från dagens alltid. Knappast släntrade de till Nytorget soliga söndagar, knappast bakade de surdegsbröd (om de inte var mycket fattiga). Men säkerligen var de, precis som sina kollegor av idag, måna om att synas där man skulle ses. Och så fick de intervjua den tjusiga franska dansösen Cleo de Mérode som gästade Söndags-Nisses redaktion 1903. de Mérode var en tjusig dam (bildgoogla) och under en period kunglig mäträss (till Leopold II).

Nackdelen med att vara journalist idag är att det kryllar av s.k. tidnings-Ankor av risigaste kvalisort. Dem vill man verkligen inte intervjua! Dessvärre verkar både TV4-blondiner och risiga “blivande popstjärnor” gå hem i stugorna och det tackar jag inte vår herre för.

Söndags-Nisse var för övrigt en skämttidning där Kar De Mummas far, Hasse Z, medverkade i under många år. Fördomsfull som jag är, kan jag tänka mig att den tiden humor var av det mossigare slaget. Jag läste förresten en av Kar de Mummas memoarvolymer och den var ypperlig. Bland annat berättar han om den gång en exotisk man gästade Marika Stiernstedts våning.

Hans mor, familjen bodde då i våningen under Marikas i Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan, ringer sin väninna, den blivande stadsrådinnan Else Kleen (-Möller) och utbrister: Else, Marika har en NEGER hos sig. Det var som ni förstår väldigt länge sedan.

January 22nd, 2012 | 6 Comments »

Lundins Stockholmsliv under 100 år

Tant Fredrique Stenquist är damen längst till vänster medan de övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Staffan Tjernelds Stockholmsliv med undertiteln Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år är ingen aktuell bok, ty den utkom redan 1950, men den är likväl intressant och underhållande. Det är ett imponerande verk som består av två tjocka tegelstensvolymer. Den ena behandlar Södermalm och den andra de norra stadsdelarna.

Jag har läst lite till och från i de två volymerna under en längre tid och jag måste säg att jag är imponerad. Ren fakta blandas med skrönor och mer trovärdiga berättelser. Här får man läsa om de fattiga bönder på Saltmätargatan som ännu i slutet av 1800-talet hade sin kor på bete ungefär där Timmermansordens hus vid Jarlaplan ligger idag. En utförlig rapport om de prostituerade och den så kallade reglementeringen som innebar att gatans flickor togs in för besiktning står också att läsa.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig att det fanns en tid när även innerstan hade ett flertal industrier, som Separator, Bolinders och varvet vid Bergssund. Icke att förglömma tobaksodlingarna vid nuvarande Villastan på Östermalm, något som verkligen förvånar.

Det finns också ett utmärkt kapitel om livet i Gamla stan som är att rekommendera. Där fanns på sin tid en aldrig sinande samling av stadens allra originellaste original.

En äldre variant på samma tema är Claes Lundins Nya och Gamla Stockholm: två ungefär lika omfattande tegelstenar varav Strindberg medverkar i den ena.

På bilden ovan syns tant Fredrique Stenquist, hon är damen längst till vänster. De övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Intressant vore, att skriva en liknande typ av bok idag eller om femtio år. Tänk bara att får nattlivet vid Stureplan eller på Söder beskrivet i en torr och saklig text!

January 20th, 2012 | 12 Comments »

Otto Wendel och De döda måste tala

Kriminalkommissarie Otto Wendel var en legendarisk polisman i Stockholm. Fanns det minsta misstanke om att någon hjälpt döden på traven, skickade man efter Wendel som kom sättandes med sin mordväska. Wendel var något av ett original med bohemisk klädsel och askgrå hy. Sällskapslivet var ingenting för honom, men däremot var han en mycket god tecknare. I polisens lokaler på Djurgården fanns, och kanske finns, hans skisser bevarade. Motiven var skabrösa och påminde till viss del om Sergels.

Wendel jobbade ständigt och var den polisman som löst flest brott. Hans bok Brottsplatsundersökning/Crime detection användes som lärobok vid Scotland Yard. Imponerande!

I en mörk våning vid Lill-Jansplan hittades en död man som legat och ruttnat i sommarvärmen, berättade min vän poliskonstapeln som under många år jobbade med kommissarie Wendel. I våningen fanns en anteckningsbok och i den saknades ett blad. Var det mördaren som rivit ut detta för att undanröja alla spår? Vad han inte tänkt på att en penna ofta gör ett avtryck, om än svagt, på den underliggande sidan. När kommissarie Wendel försiktigt bearbetade detta papper trädde ett namn fram och det var mördarens. Mordet var homosexrelaterat, men om det var det svartsjukedrama eller någon form av utpressningshistoria förtäljer inte historien.

Wendel skrev i slutet av sin karriär en bok där han berättade om några av de mer intressanta fallen. Titeln är lysande: De döda måste tala! Boken, som utgavs 1959, är mycket intressant läsning och jag fastnade helt för hans skildringar av ett svunnet Stockholm där stadens mörka sidor står i centrum.

Ett av mordfallen var Grammofonmordet. En fru hittas mördad i en lägenhet på östra Södermalm. Grammofonen står på när polisen kommer till lägenheten. Skivan har satts på repeat och det är Små, små ord av kärlek som ligger på skivtallriken. Så småningom visar det sig att det är mannens gamla lumparkompis som kommit på besök, höggradigt berusad. Efter att ha druckit mer brännvin förgriper sig han på vännens fru och mördar henne. Hemskt och verkligen ett helt onödigt mord. ‘

När jag berättar detta för en tant säger hon: han lejde lumparkompisen för att döda sin fru!

Jag hoppas verkligen att kriminalkommisarie Wendel inte tog fel.

January 8th, 2012 | 5 Comments »

Per Wästbergs svunna Östermalm

Per Wästbergs bok Östermalm från 1962 är ingen dålig bok. Mitt exemplar är i en gulbrun sammetsartad utgåva med Östermalm tryckt i guldtext. Rikt illustrerad är den också, med bilder av Lennart af Petersens.

Här på bilden intill, syns köks-regionerna i ett hus på Banérgatan 10. Notera vedlåren och de slitna snickerierna, huset var förmodligen inte alls moderniserat och då fick man elda!Hembiträdet är i full färd med att hänga tvätt i serveringsgången, i sällskap med ett ungherrskap. Takhöjden är väl tilltagen och skåpinredningen rymmer förmodligen det mesta som ett större hushåll kan behöva. Huset revs i början på 60-talet och ersattes av ett relativt fint 60-talshus som har en stram fasad med indragna balkonger med handledare i ädelträ.

Hemma hos systrarna Estrid och Greta Linder på Östermalmsgatan sitter Bo Bergman och pratar med Thyra Klinckowström (mor till Thora Dardel, Nils första maka). Systrarna Linder var döttrar till barnbokskritikern Gurli Linder som skrev Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och 1890-talen (Norstedt, 1918). Gurli Linder umgicks bla med Carl Laurin (som bodde i huset på Bellmansgatan som fortfarande kallas Laurinska huset). Ett stort styckte kulturhistoria rymms med andra ord på denna bild.

Östermalmsgatan 63 står kvar än idag och jag passerar huset var morgon. Huset, som ursprungligen är från 1880-talet, byggdes på med en våning under tidigt 1900-tal och moderniserades då en smula. Det är också en relativt luftig och modern miljö som syns på bilden och inget tungt, men ombonat!, 1880-tal.

January 3rd, 2012 | 15 Comments »

Agda och Angela höll sig inte tillbaka

Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Stundtals är detta verk alltför skabröst, men ofta är det litteratur av mycket hög klass.

En av mina favoritavsnitt är när Angela och Ada sitter på förmakssoffan på Eka i Småland. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de svenska texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

December 19th, 2011 | 3 Comments »

Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare

Denna tämligen osedliga lilla bok är utgiven 1965 och innehåller det bästa ur mängder av opassande skrifter. Bland annat finner jag i källförteckningen boken Lätt på foten, passande lektyr för boudoir och sängkammare. Förutom bilder av det mest oskyldiga slag, finns här mängder av poesi. Här ett exempel: Ligga eller supera.

En nygift uppdrog åt sin fru att välja vad hon älskar mera, som först bör ske av dessa tu att ligga eller att supera. Gör, svarade hon, min vän – och log! – i allt vad dig kan helst behaga; jag märker, att det dröjer nog förrn man hinner maten laga.

December 5th, 2011 | 3 Comments »

Och jag föredrar Guinness Jazz A-Z

Pontus de Wolfe och Salem Al Fakirs Vad är musik är en tråkigt del av den svenska kontemporära bokfloden just nu. stället vill jag passa på att slå ett slag för Guinness Jazz A-Z som av en slump kom i min väg. Det är en utmärkt bok där de festa termer förklaras på ett begripligt sätt, het utan putslustigheter och ironi.

Här några exempel!

Kelly’s Stables Small, first-floor night spot i Chicago, operating throughout Prohibition unti the aw stepped in and cosed it in 1930. Famous in jazz history because it’s final sixyears Johnny Dodds, New Orleans clarinet genius, led a small band there. Establishment took its name from the owner, Burt Kelly.

Hip chick A with-it young lady, especially one who is into jazz, particulary modern jazz.

Greasy spoon A low-cass, cheap unsavoury restaurant. Often collouially shortened to spoon with “greasy” impied. Likewise the term greasy vest is also used, hence vest – a dirty establishment. Grease – a general slang expression for food.

Drive The sort of momenttum and urgency that a good jazz or swing band achieves when everything is swinging into place over a foreceful, flowing rhythm.

November 17th, 2011 | 3 Comments »

Guy de Maupassants Fröken Fifi

Majoren, preussiske kommendanten, grefve von Farlsberg höll på att läsa sin post. Han satt bekvämt bakåtlutad i en stor sidenfåtölj och hade lagt upp sina stöfvelklackar på den öppna eldstadens eleganta marmorskifva, i vilken hans sporrar, under de tre månader han uppehållit sig på slottet Uville, hade efterlämnat två djupa hål, som för var dag blev allt djupare.

En kopp kaffe stod och rök på ett litet mosaikbord, som fläckats af likörer, bränts av cigarrer och visade talrika spår efter den inkräktadne officerens knif; denna fick nämligen ofta, medan han hvässade sin blyertspenna, lust att inrista allehanda siffror och figurer på den graciösa möbeln, på detta sätt gifvande luft åt sin nyckfulla fantasis små infall.

Detta är början på Guy de Maupassants novell Fröken Fifi. Fröken Fifi är en mycket liten, blond ung man, dryg och brutal. Öknamnet kommer av hans koketta skick, smala midja. Fifis favoritsyssel-sättning är att göra mina, dvs spränga allehanda av slottets dyrbarheter i tusen bitar med hjälp av krut. I den inledande scenen är det en skär tekanna i kinesiskt porslin som exploderar. Novellen bör läsas.

November 10th, 2011 | 8 Comments »

Jutta Jacobi om Zarah Leanders liv

Jag har precis läst Jutta Jacobis biografi över Zarah Leanders liv och jag måste säga att jag tycker om den. Den är intressant, välskriven och känns på många sätt uppriktig och jag tror att man får en rätt god bild av den märkliga människa som var Zarah Leander.

Ingen svensk har som Leander fått bära hela vårt lands dåliga samvete på sina bastanta axlar. Naturligtvis är detta till stor del självförvållat, men jag tror att det hade varit bättre för vårt folk om alla rannsakat sig själva. Framförallt tror jag att näringslivet och många ur överklassen hade mått gott av en avnazifieringskur. Att Leanders själ skulle ha varit nazist tror jag inte alls. Däremot gjorde hon något som jag själv aldrig skulle kunna göra och det är att tacka ja till det tyska erbjudande som skulle göra henne till stor stjärna. Att hon inte visste något om vad som pågick där nere tror jag inte ett dyft på. Däremot kan jag tänka mig att informationen om det tredje rikets sämre sidor doldes väl när hon kommit till Tyskland.

Jacobis biografi är inte särdeles kritisk och avfärdar helt misstankarna om att Leander skulle ha varit rysk spion. Dessa rykten, som än så länge inte gått att vederlägga, är lite för bra för att vara sanna. Hade hon varit spion så hade det nog varit för att få ytterligare lite spänning i livet. Att Jacobi inte är särdeles kritisk tilltalar mig, ty hon är samtidigt saklig och avfärdar många av de rykten som finns kring denna svensktyska stjärna. Jag tycker också att man som läsare får en god bild av karlstadsflickans karaktär och man förstår varför hon for till Tyskland och varför hon till sist sjöng för pensionärer på shoppingresor: för Zarah Leander var det viktigaste att få stå på en scen och bli beundrad.

Jag undrar om jag tyckt om henne om vi träffats eller om jag funnit henne alltför självupptagen. Jag tycker dock mycket om hennes röst och anser att hon med hedern i behåll kan tolka de mest patetiska texter (dock finner jag Wunderbar gräslig) med hedern i behåll. När hon sjunger lyssnar man. Enligt Jacobis källor var Leanders tyska inspelningar omtyckta även i koncentrationslägren och det kan jag faktiskt förstå, ty både texterna, som nästan undantagslöst handlade om kärlek, och den varma rösten måste ha ingivit hopp.

Leander hörde inte till dem som gömde sig när skönheten flytt sin kos. Undrar hur hon sett ut om dagens skönhetsindustri funnits till hands på 60-70-talen? Hade hon förblivit ung tills dess att en stroke gjorde henne rullstolsbunden 1978 när hon spelade fru Armfeldt i Stadsteaterns uppsättning av Sommarnattens leende? Rollen som fru Armfeldt måste för övrigt ha varit som klippt och skuren för henne.

Någon gång skall jag beställa Der grosse liebe och Heimat från germanwarfilms.com. Heimat hör till hennes bästa, åtminstone ansåg hon det själv, och Der grosse liebe är den kontroversiellaste och tillika den populäraste filmen under krigsåren i Tyskland.

För er som inte sett Leander i sin krafts dagar i Tyskland, rekommenderar jag Kann denn liebe sünde sein?, Davon geht die welt nicht unter och Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Året innan stroken, 1978 i december, var Leander och Nilsson gäster i Lennart Swahns Stjärna mot stjärna och där sjunger hon Sång om syrsor och hon är gammal och trött.

October 20th, 2011 | 6 Comments »

Nattportier, Tengroth och Billquist

Birgit Tengroth som Britt Wikner i Hasse Ekmans utmärkta film Flicka och hyacinter. Mittemot henne sitter maken som spelas av Ulf Palme.

Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).

Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.

Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!

Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.

Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.

October 12th, 2011 | 8 Comments »

Om 1800-talets borgerliga bostad

Detta är en av de intressantaste böcker jag köpt, åtminstone inom ämnet arkitektur och byggande före 1900-talet. Visserligen är det ett antal böcker som jag ännu inte har läst, ty på min lista av bevakningar hos Bokbörsen ligger även Gösta Sellings Svenska Herrgårdshem under 1700-talet och Gamla svenska allmogehem av Gustaf Carlsson.

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en “mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen “verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

October 5th, 2011 | 4 Comments »

Katinka Stordal på Kranes konditori

I den lilla nordnorska staden står 100-årsjubileet för dörren men på Kranes konditori sitter Katinka Stordal, stans bästa sömmerska och dricker vin och likör.

För ett antal år sedan började jag på Kranes konditori, men hur det var lade jag boken ifrån mig och snart åkte den in i bokhyllan igen. Jag hade försökt mig på att läsa Alberte-trilogin, vilket gått uselt, och med nöd och näppe läst ut Köp inte Dondi men där tog det stopp. Mer av Cora Sandel orkade jag inte. För en vecka sedan bläddrade jag i Ord och bild och fann en recension av Dramatens uppsättning av Kranes konditori 1948. Huvudrollen som Katinka Stordal spelades av Inga Tidblad och med ens blev jag nyfiken och plockade fram boken. Sedan låg jag hela kvällen som klistrad under filten i soffan och läste den till sista sidan.

Den är kanske lite långsam i början, men efter ett tag fastnar man i Sandels grepp och blir som trollbunden av den historia som rullas upp inne i klubbrummet där Katinka och en vinddriven svensk sjöman låter den trista vardagen förgyllas av några flaskor likör. Men delikat ironi skildras stadens crème de la crème som förfasar sig över fru Stordals tilltag. Inte nog med att den den stackars människan måste försörja sig, hon måste också få deras jubileumskreationer färdiga till den stora dagen! Arma människa!

På bokens baksida (jag har en sextiotalsutgåva) står att läsa att Cora Sandel “håller upp en spegel för vår självrättfärdighet, vår ofördragsamhet med de udda och utanförstående”. Jag skulle vilja tillägga att hon även demonstrerar hur människor i ett mindre samhälle månar om att var och en skall hålla sig till sin klass och att man som mindre bemedlad hela tiden skall vara tacksam. Det är ett ytterst intressant kammarspel som utspelar sig på Kranes konditori under dessa två dagar.

September 24th, 2011 | 3 Comments »

Burmans biografi över Gösta Ekman

Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.

Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.

Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.

Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.

Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.

“Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”

Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.

Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.

Läs också vad DN och SvD skrivit om boken.

September 13th, 2011 | No Comments »

Marit är Gustav Strängs nya jungfru

Jag fick en bok på posten häromdagen. Bokens författare är gammal släkting till mig som jag inte träffar särdeles ofta, men han är en man fylld av energi, trots hög ålder, och mycket fascinerande. Och så kom det som sagt ett paket på posten med ett handskrivet brev och nämnda bok.

Det var i Svappavara på 20-30-talet som den tragiska händelsen inträffade, hos vägmästare Sträng som inte hade det bästa rykte. Han var känd för att vara hård och ett tidigare hembiträde hade han förgripit sig på. Hustrun hans skolar i en annan by, tre timmars bussfärd bort, och till hösten skall ett vägbygge dra igång, påfarten till bron över Kalix älv.

Marit är Strängs nya jungfru, 23 år gammal. Hon skyr ladugårdsdoften och är glad över att ha fått en plats hos herrskapsfolk. Far hennes ligger döende och modern är ett känslokallt fruntimmer som det är svårt att tycka om.

Vilken film detta skulle kunna bliva! Historien är inte ny, men den är så brutal att man häpnar. Jag har inte läst Torgny Lindgren, men jag har läst Sara Lidman. Nog för att det finns onda människor i hennes värld, men de brott som de begår är inte lika kallblodigt utförda.

Romanen hade nog mått bra av en kunnig redaktörs bestämda hand, men bortsett från det är det en helt speciell berättelse som stundtals är mycket gripande. Jag vet inte om det är berättarens förtjänst, eller vad det är, men jag ser miljöerna framför mig. Den eländiga kylan och den bleka höstsolen, den begynnande vårvärmen och den korta sommaren.

Arthur Falck, som är pensionerad gruvingenjör, har tidigare författat Hardox in mines, som är en bok i en helt annan genre. Romanen Pannvärme är hans första skönlitterära verk och man skulle önska att fler berättelser från hans barndom kom på pränt. En intervju med honom hittar ni här.

August 30th, 2011 | 3 Comments »

Mitford om Voltaires stora kärlek

Efter succéerna med Förföljd av kärlek och Kärlek i kallt klimat skrev Nancy Mitford en biografisk roman om Madame de Pompadour och detta blev starten på en serie böcker om franska ädlingar och kulturpersonligheter. Efter de Pompadour kastade sig Mitford i volymen Voltaires stora kärlek över författaren och filosofen François-Marie Arouet (signaturen Voltaire) och hans liv tillsammans med Émilie du Châtelet, matematiker och fysiker och naturligtvis en gift kvinna. Extra spännande blir det när Fredrik II av Preussen gör entré och en form av menage à trois uppstår, ty den tyske kungen är slav under den italienska lasten och åtrår Voltaire på avstånd.

Voltaire var en modern man som visste att förarga sin omgivning och då främst det franska hovet, ty han förstod att även om han riskerade att hamna i cellen, ledde hans skandalösa skrifter till att hans namn ständigt var på allas läppar. Tillsammans med markisinnan Châtelet var han inblandad i åtskilliga av de krig som fördes med pennan som vapen.

Mitfords historiska romaner är allt annat än torrt vetenskapliga. Istället präglas de av ett kvickt språk och fördjupande i de mer smaskiga detaljer som verkar vara en viktig del av de flesta kända människors liv. Läsaren måste dock ha huvudet på skaft för att hänga med, ty Mitford är en rask berättare som slänger sig med namn, titlar och herresäten. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att påstå att berättarstilen är lite rörig.

Jag måste ge ett exempel på Mitfords personskildringar och låter henne därmed presentera madame de Grafignys vän, monsieur Devaux, av vännerna kallad Pan-pan. “Hans familj hade tänkt sig att han skulle bli jurist, men redan i uppväxtåren visade han en starkt utvecklad motvilja mot allt arbete. Endast lättare läsning roade honom”.

Jag tycker verkligen att jag kan rekommendera den underhållande boken Voltaires stora kärlek. Läs den och få på köpet en inblick i det liv som levdes i Frankrike på 1730-40-talen bland författare och ädlingar.

August 21st, 2011 | 2 Comments »

Leo Kall uppfinner sanningsserumet kallocain i Kemistaden i Världsstaten

Karin Boyes sista roman är skriven i anslutning till andra världskrigets utbrott och Boye var allt annat än omedveten om förhållandena i Tyskland och Ryssland. Romanen är förlagd till Kemistaden 4 som ligger i Världsstaten. Bostäderna i denna stat är av säkerhetsskäl förlagda under markytan och hemmen helt standardiserade. Äktenskapens främsta syfte är att producera barn som vid en viss ålder skickas vidare till centrala anstalter för utbildning och uppfostran.

Leo Kall, bosatt i Kemistaden 4, har uppfunnit ett sanningsserum som han kallar för kallocain och när berättelsen börjar, har han precis påbörjat de försök som skall utvisa att medlet är ytterst effektivt. I en så kontrollerad stat som Världsstaten, där var tanke som inte gynnar staten är att betrakta som ett brott, är kallocainet en mycket farlig upptäckt. Inte minst för Leo själv och hans medhjälpare.

Jag tycker att Boyes roman känns en smula daterad och fängslas inte helt av hennes text. Bäst är utan tvekan skildringarna av kallocainförsöken, när testpersonerna berättar om sin längtan efter en annan värld, byggd på kärlek och tillit. Där finns det något som jag tycker är intressant och som även idag gör boken läsvard.

August 14th, 2011 | No Comments »

När Gustaf Adolf Lysholm var 15 år

Längs med Östermalms gator vandrar den unge Gustaf Adolf Lysholm. Från hemmet på Skepparegatan i höjd med Linnégatan/Kommendersgatan till Komediteatern vid Engelbrektsplan styr han stegen. Kors och tvärs, norr och syd om Karlavägen springer han ärenden åt fru Jönssons tvättinrättning

Han älskar sina böcker och ger inte mycket för mänskligt sällskap. Och han älskar sjön; båtarna, äventyret och de vackra sjömansgossarna. Han älskar även en och annan äldre fru, kanske en skepparänka, som skänker honom sin åldrade kropp.

På Komediteatern, som drivs av Ernst Eklund, har han anställning som konfektpojke och bjuder där ut sina sötsaker klädd i vinrött livré.

Lysholm arbetade under merparten av sitt liv som servitör och en stor del av dessa år på Östra stations bekanta funkisservering. När han tecknar sina ungdomsminnen har han passerat de sextio och minns med välbehag sin ungdom. Han minns hur han med förfäran såg den nya tiden an, ty han var ett helt igenom konservativt barn, och jag undrar om det kanske är den åldrade Lysholm som sörjer sin förlorade ungdomsvärld som han ser krossas när “kavalleriofficerare, och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker”.

Lysholm hör inte till de största bland svenska författare, men han har onekligen talang och hans ungdomsminnen är av det ovanligare slaget. Vissa partier är rent poetiska i sin brinnande enkelhet. Och han skildrar puberteten på ett sätt som känns både uppriktigt och modernt, utan att för den skulle bli alltför intimt.

I den blå skymningen under träden iakttog en skägglös herre i trettioårsåldern leende mitt rosiga och runda ansikte. Sedan frågade han mig rakt på sak, om jag ville bli hans påskpojke. Jag gav den vänligt leende mannen en mönstrande blick, varefter jag följde med honom hem. Jag hade ju inte gått till Kungsträdgården för att titta på statyerna där och Molins fontän, utan för att få uppleva någonting spännande och hemlighetsfullt och intressant. Den trista långfredagskvällen ville jag göra så behaglig som möjligt. Jag hade behov att bli älskad i ett mörkt och mystiskt sovrum. Av ett banalt kärleksäventyr med en ung flicka hade jag ärligt talat inget intresse.

August 8th, 2011 | 2 Comments »

Överste Margaretha von Ascheberg

Svenska hem i ord och i bilder är en utmärkt skrift. Här en ganska fin historia som jag hittade i årgång 1927 (i ett reportage om baron Barnekow). Den skildrar en av baronens förfäder, Margaretha von Ascheberg, gift Barnekow. Vid 29 års ålder (1700) blev hon änka och ärvde stora gods både på Rügen och i Skåne. Dessutom blev hon överste för sin avlidne makes regemente, en uppgift som hon verkar ha klarat utan några som helst problem. Här kommer berättelsen.

Grevinnan befann sig en gång på resa och kom emot aftonen till ett värdshus på Tiveden där hon beställt nattkvarter. Efter aftonmåltiden gick hon till sängs uti det henne anvisade rummet och insomnade snart. Men vid midnatt vaknade hon av att något rörde sig i rummet, och då hon öppnade ögonen, såg hon en spöklik gestalt, stående vid sin säng.

Gestalten, som tycktes vara en karl, skyld av några linnetrasor, var blek och blodig, och hade krossad huvudskål. Då hon förskräckt ropade på sitt folk, vinkade skepnaden tystnad med handen; och sedan hon återfunnit fattningen och frågat vad han ville, berättade han, att han för någon tid sedan kommit till gästgivargården och blivit inkvarterad i samma rum, som hon nu låg, samt att värden, som hade märkt, att han medförde en stor summa penningar, hade nattetid, smugit sig in i hans rum, klyvt hans huvud med en yxa och sedan nedgrävt hans lik under ett träd, vars plats i hagen han noga angav.

För sitt folk hade värden sedan uppgivit, att den resande tidigt på morgonen begivit sig bort. Han tillade, att han visat sig för flera, som legat i detta rum, men att ingen haft mod att avhöra hans berättelse. Slutligen besvor han grevinnan att hämnas hans död och bad henne taga en ring av sitt finger och lägga i det öppna såret i hans huvud; hon skulle härvid bli övertygad om att vad hon sett icke var blott en dröm. Grevinnan gjorde vad han begärde och synen försvann.

Då grevinnan följande morgon vaknade, saknade hon sin ring och erinrade sig därigenom den nattliga synen. Hon lät strax anmäla saken för närmaste kronobetjäning; man grävde på det av henne anvisade stället och fann där verkligen liket efter en man med kluven hvudskål och i huvudskålen grevinnans ring. Värden häktades och bekände genast sitt brott.

August 4th, 2011 | 6 Comments »

Selma Lagerlöfs Jan i Skrolycka, Kejsarn av Portugallien

Jan i Skrolycka och hans hustru Kattrina får den underbaraste av döttrar och Jan älskar henne högt. Klara Fina Gulleborg är både klok och god och växer upp till en verklig skönhet som väcker sådan beundran att en handelsman skänker henne ett dyrbart tyg.

När föräldrarna hamnar i skuld reser Klara Gulla till Stockholm för att förtjäna pengar vilket visar sig svårare än hon trott och hon prostituerar sig och återvänder inte hem förrän 15 år senare.

För Jan i Skrolycka blir saknaden för stor. Han förändras och drivs till stolleri.

När Klara Gulla väl återvänder, kan hon inte med sin far, stollen som blivit kejsare av Portugallien.

Kejsarn av Portugallien är en berättelse om barn och föräldrar och vilket ansvar man har gentemot de sina. Boken är gripande och jag sträckläste de den senare hälften, oförmögen att lägga den ifrån mig. Även om det är Jan och Klara Gulla som står i bokens centrum, finns i nejden flera konflikter generationerna emellan.

Först när Jan är död kan Klara Gulla åter försonas med sig själv och sin far.

Att döden är en väg till ro och försoning med de sina! Jag kan väl förstå det, men varför är det inte lättare? Kan det vara så enkelt att döden är oskadliggöraren?

July 24th, 2011 | 2 Comments »

Ty både en plikt och ett privilegium

Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss har en titel som får mig att tänka på Francoise Sagans Och de underbara molnen. Poetisk, och aningens lösryckt.

För mig har socialdemokratin, åtminstone de senaste 30-40 åren, stått för något mindre tilltalande. Regelverk och administration samt ett socialt trygghetssystem som gjort människor besvikna om de inte alltid kunnat utnyttja det till sin fördel. Personligen tycker jag mycket bra om de sociala skyddsnät som finns i Sverige, men jag tycker också mycket om en text som jag läste på universitetet som ursprungligen publicerats i en skift som gavs ut till blivande mödrar. Den speglar den gamla socialdemokratin och alla de folkrörelser som växte fram under 1900-talets första hälft. “Att klara sig själv är både en plikt och ett privilegium” tänker fru Berg, men inser också att ibland är det nödvändigt att ta hjälp av det sociala, till exempel när pengarna tryter i samband med graviditet och förlossning. Extra intressant är att texten i fråga härstammar från folkhemmets 40-tal.

Jag tror att det är den gamla socialdemokratin som appellerar till mig och jag tror att ett av felen med dagens socialistiska politik är att man lämnat över ansvaret till staten, inte till individerna. Med detta menar jag inte att vi inte skall ha en fungerande statlig sjukvård, utan att jag tror att det är viktigt att individen både känner ett ansvar och märker att han/hon gör skillnad och kan påverka genom sitt engagemang. Som jag förstått det, var det under 50-talet man så smått började förflytta detta ansvar från medborgarrörelserna till staten. I början fungerade det säkert bra, men när man efter en generation eller två vant sig med att någon annan tar ansvar, uppstår problem.

Jag tror på solidaritet och jämlikhet. Alltför stora klassklyftor är farligt, mycket farligt, men att helt minimera dem tror jag är svårt. Som medborgare bör man ha likartade möjligheter, oavsett bakgrund. Med en förmögenhet i bagaget är det naturligtvis lättare, men minst lika fördelaktigt är det att ha ett socialt och kulturellt kapital att falla tillbaka på. Detta är dock svårare att komma åt med politiska styrmedel och kan dessutom ses som ett alltför stort ingrepp i den personliga sfären.

Jag vill inte ha en konservativ högerpolitik och jag vill inte ha en egoistisk nyliberal regering. Jag vill ha ett socialliberalt land där man är rädda om varandra och inser att den “enes bröd kan vara den andres död”.

Recensionen av Underbara dagar framför oss skriver jag en annan dag.

July 18th, 2011 | 2 Comments »

Så var det då, men hur är det nu?

Jag läser August Blanche och hittade en berättelse som heter Gården vid Gumshornnsgatan (Ur Bilder ur verkligheten,del 5). Dåtidens Gumshornsgata hade en sträckning som skiljer sig från dagens, men den gick likväl i närheten av kvarteret Harpan.

Stadens rikaste grosshandlare hade förbjudit sin dotter att nyttja en hårkläderska inför den stora festen med motiveringen “är du inte så gammal att du kan kamma dig själv, så kan du gärna vara hemma från balen”. Många år senare kommer denna stränga uppfostran på tal och då avfyrar gamla fru Strandlund (som anser innanfönster och mattor vara en alltför iögonfallande lyx) följande svada: “Nu finns det väl knappast någon hantverkardotter, som inte låter kluta ut sig i håret, så hon ser ut som om hon hade en krokan på huvudet. Ack, herr kyrkoherde! Det behövs inte eld och svavel för att förgöra världen. Lyx och flärd drar nog försorg därom!”

July 15th, 2011 | 2 Comments »

Spektrum: den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur

Jag fick alldeles nyss ett tips om en ny bok, en bok om förlaget Spektrum. Förlaget är tämligen bortglömt idag och att jag ens känner till det beror på att det var Spektrum som gav ut von Krusenstjernas Porten vid Johannes och Älskande par när Bonniers vägrade fortsätta ge ut romanscykeln. Spektrum gav dock ut ytterligare upplagor av von Krusenstjernas verk men för dessa fick hon inte ett öre. det fanns ormar även i det idealistiska förlagsparadiset.

Bakom Spektrum stod bl.a. paret Myrdal, Josef Riwkin (bror till fotografen Anna), Karin Boye, och Gunnar Ekelöf. Många av dem hade en bakgrund i den socialistiska organisationen Clarté. De var också praktiskt taget grannar i det nybyggda området Atlasområdet i Vasastan. Tyvärr har jag inte läst boken om Spektrum, men enligt förlagets text, skakades de av konflikter och kärleksaffärer och jämförs dessutom med Bloomsburygruppen.Jag tror att de flesta sammanslutningar av denna typ råkar ut för dessa problem. Likadant var det t.ex. i Fogelstadsgruppen.

Hur som, ta och läs boken, den är med största sannolikhet mycket intressant. Vad jag kan se är den också snyggt formgiven. Förutom Fogelstadsgruppen, kan jag rekommendera att läsa om Futurum, möbelfirman vid Norr Mälarstrand som är ytterligare ett exempel på en intressant 30-talsföreteelse.

May 23rd, 2011 | 6 Comments »

Maja Ekelöfs brev till Tony Rosendahl

Maja Ekelöf, städtanten som skickade in sina dagboksblad till Rabén & Sjögren och vann deras romanpristävling 1970 (Rapport från en skurhink), började 1971 att brevväxla med Sveriges då farligaste förmögenhetsbrottsling, Tony Rosendahl. Dessa brev sammanställdes 1972 och gavs ut i bokform som Brev. Brevväxlingen är tämligen märklig, ty det är två helt skilda världar som möts; dels Majas enkla tillvaro i Karlskrona, dels Tonys liv i Kumlabunkern och det liv han tidigare levt i Stockholm.

De finner dock varandra och har stort utbyte av varandras brev. De diskuterar litteratur, politik och vardagsbekymmer och gör upp planer om att träffas i verkligheten. Jag tror att Maja blev en smula förälskad i den unga och rätt tjusige brottslingen.

Mig veterligt är Rapport från en skurhink och Brev de enda böcker av Maja Ekelöf som gavs ut. Hon var dock den första att motta Ivar-Lo-priset och det skedde 1987. Ekelöf dog 1989, 71 år gammal.

Maja Ekelöf, Tony Rosendahl: Brev. Rabén & Sjögren 1972

May 16th, 2011 | No Comments »

Amelie Posses porträtt av Colette

Den första text Amelie Posse publicerade var ett porträtt av den på sin tid världsberömda franska författaren Colette, vars roman Gigi resulterat i storfilmen med samma namn, där Leslie Caron och Louis Jourdan spelar i huvudrollerna. Colette var under sin livstid mycket omtalad, inte minst för sina kärleksaffärer. Hon levde franskt emellanåt, utan att iaktta någon större diskretion.

“I Colettes Pariservåning i Palais Royal tronar en svart och en vit bulldog. Överallts syns glasföremål av skiftande fason och i ett av de stora rummen, 14 gånger 3,5 meter, står inte mindre än fem skrivbord. Var man än vänder blicken står blommor, vilda blommor som plockats in. Inte sällan har de plockats vid Colettes primitiva sommarstuga som helt saknar moderna bekvämligheter.”

När texten skrivs är Colette 56 år och är sedan några år skild från sin andre man. Ett äktenskap som slutade med skilsmässa och även innebar något så pikant, som en affär med makens son i ett tidigare äktenskap.

Colette berättar om sin föräldrar, visar bilder från ungdomen och längre fram i tiden när hon ägnade sig åt Music-hall. Under en period period dansade hon nämligen lättklädd på Moulin Rouge vilket slutade i en smärre skandal (som möjligtvis förvärrades av det faktum att hon kysste sin dåvarande älskarinna på scenen).

Efter åren på scenen började hon skriva och det var som författare hon blev erkänd och hyllad, även av de tongivande kritikerna. Sina första böcker skrev hon redan som ung mellan 1900-1903, men de publicerades ut i både hennes och hennes förste mans namn och hade i efterhand förbättras av makens penna.

Amelie Posses text finns i sin helhet i volymen Mellan slagen (Natur och kultur 1946).

April 6th, 2011 | 2 Comments »

Vägen till Lotten von Kraemers villa

Samfundet de nio 1913. Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.

Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, “som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med “en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en “stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och “bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.

Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vy Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.

Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. “Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.

Slutligen två bilder på von Kraemer. Dels som ung i Uppsala och som gammal på Villagatan.

March 20th, 2011 | No Comments »

En biografi om Harriet Löwenhjelm

Harriet Löwenhielm Nyligen utgavs Boel Hackmans Harriet Lövenhjelm-biografi på Bonniers förlag, en bok som jag tyvärr inte läst. Dessbättre har jag precis avslutat volymen Harriet Löwenhjelm av Elsa Björkman-Goldschmidt. Biografin, som utgavs av av Norstedts 1947, är ett praktfullt verk fyllt av teckningar, bilder och utdrag ur brev.

Björkman-Goldschmidt var ännu relativt ung när hon tog sig an uppgiften att teckna Löwenhjelms porträtt. Vid en jämförelse med hennes senare alster, framförallt den självbiografiska trilogin, märker man hur hon mognat som berättare när hon närmade sig de åttio. Detta, ett av hennes tidigare verk är dock väl värt att läsas, inte minst för att hon stod Löwenhjelm nära under en stor del av det korta liv som var Löwenhjelm beskärt. Jag kan dock inte riktigt släppa tanken att det kanske finns askar som Björkman-Goldschmidt av en eller annan anledning inte öppnar.

Särskilt rörande är det sista kapitlet som fått titeln “Slutet”. Björkman-Goldschmidt sitter vid väninnans bädd och försöker tygla sig, ty alla känsloyttringar hade förbjudits. Plötsligt hör hon gäcksam viskning från bädden: “Hör du, det är inte förbjudet att snyta sig”. Skrattet bryter fram och Harriet sätter igång med att skifta sina ägodelar. Den vackra, svarta taftklänningen får dock Honorine Hermelin, “för den går nog inte om dig” som Harriet uttrycker det. Istället är det den konstnärliga produktionen som Björkman-Goldschmidt anförtros, dikter, målningar och teckningar som hon tillsammans med kusinen Christer Mörner uppmanas att ge ut.

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887 på Tågaborg i Skåne men flyttade sedan runt under sin uppväxt, ty fadern var militär. Så småningom hamnade dock i Stockholm, i en stor våning på nuvarande Vallhallavägen 116 (numreringen har ändrats). Många år senare, i slutet av 30-talet, fick Björkman Goldschmidt själv en lägenhet i samma hus som då var renoverat och ombyggt till smålägenheter.

Tillsammans med sin yngste bror, den 2 år yngre Crispin, skapade Harriet en fantasivärld som döptes till Klondyke. Klondyke hade sin egen tidning, Midnattssolens land, och dockor som föreställde de personer som levde där. Åtskilligt av tidningens innehåll hamnade så småningom i den postumt utgivna diktsamlingen. Här en bild på några av Klondykes invånare.

För Harriet Löwenhjelm var naturen viktig och en stor del av hennes liv. Hennes dagboksanteckningar är därför fyllda av anteckningar om väder och naturscenerier. Under sina sanatorievistelser är promenaderna på landsbygden viktiga och Harriet bildar dessutom en skytteklubb. När B-G sätter sig ned för att gå igenom dessa dagböcker, bestämmer hon sig för att färga in av skriften i olika färger för att få en övergripande bild av vad dessa skrifter handlade om. Naturen blev naturligtvis grön, de jordiska omsorgerna blev bruna, konstnärskapet blev rött och tankarna kring död och sjukdom blev gulvioletta. Denna analys av B-G är mycket intressant, inte minst för att hon själv upptäcker mycket nytt om Harriet som en första genomläsning inte gett vid handen.

Att utförligare referera biografin låter sig inte göras utan alltför omfattande beskrivningar. Läs den istället, eller varför inte den nya av Boel Hackman. Jag avslutar därför med att visa två teckningar av Harriet Löwenhjelm. Se dem här och här. Läs också några av recensionerna av den nya biografin (SvD, Sydsvenskan samt DN )samt ägna Harriet Löwenhjelmsällskapet en tanke. Ytterligare en volym om Harriet Löwenhjelm finns också utgiven på Norstedts. Den heter Brev och dikter och kom 1953. Den skall inte förväxlas med den klassiska volymen Dikter.

March 11th, 2011 | 8 Comments »

Linde red Castor hela vägen till Paris

Linde Klinckowström (1902-2000) satte sig 1926 tillrätta på sin häst Castor och red till Paris där hon möttes av sin syster Thora, gift Dardel. I Ritt genom livet, som är Lindes andra bok om livet på en hästrygg, berättar hon om sina äventyr i mellankrigstidens Europa och det är mycket underhållande att läsa. Ritt genom livet handlar inte bara om hennes långritter (hon red även till Rom) utan också om hennes liv i övrigt. Mycket rolig är den berättelse om när hon måste vara förkläde åt sin bror som är en festprisse med smak för prostituerade och även, som jag förstår det, kokainet.

Linde Klinckowström var en ung dam med åtskilligt med skinn på näsan och av boken att döma, är hon inte alltför lättflörtad när hon roar sig nere på kontinenten. En stackars tillbedjare skrämmer hon med ridpiska, en annan håller hon på halster så han blir nästintill galen. 20-talets unga damer som var födda i de bästa av familjer, tillhörde en privilegierad generation som både visste sitt värde och att roa sig.

Linde gifter sig så småningom med greve Hans von Rosen och hamnar lämpligt nog på Lindö där hon sedermera reser Castors grav. Hennes första bok heter På långritt med Castor och utkom redan 1929. Ritt genom livet kom 1962. Otroligt nog hade hon då nästan 40 år kvar att leva. År 2000 dog hon, nästan 98 år gammal på familjegodset Stafsund i krokarna av Ekerö.

I kokboken Från slottsgemak och herrgårdskök möter vi också Linde på sitt Lindö. Det framgår med all tydlighet att hästar fortfarande ligger henne mycket varmt om hjärtat, till skillnad från matlagning. Bilden ovan föreställer pappa Klinckan, Thoras dotter Ingrid, Thora, mamma och Linde.

January 19th, 2011 | 6 Comments »

Victoria Benedictssons Fru Marianne

Victoria Benedictsson Ung och tämligen bortskämd blir Marianne Björk Börje Olssons hustru och flyttar ut till hans gård på den skånska landsbygden. Helt ointresserad av husliga göromål och en jordbrukares vardag, inreder hon sina rum med budoirartad komfort och tillbringar dagarna läsandes kärleksromaner eller vid pianot. Äktenskapet blir till en början inte alls vad hon tänkt sig.

Efter en tid anländer Börjes barndomsvän, Pål. Han är en vacker och blaserad ung man som var ytterst fattig under uppväxten, men som genom ett kort äktenskap med en äldre kvinna, blivit en förmögen man. Pål inreder två komfortabla rum i en flygelbyggnad och installerar sig på gården. Sedan uppväxtåren finns en stor tillgivenhet mellan honom och Börje, ja, man anar att kärleken har spirat mellan den sirlige unge mannen och den starke bondsonen.

Som ni förstår är det som upplagt för ett ménage à trois!

Benedictsson är en god människoskildrare och hon lyckas snabbt få läsaren fången. Den utgåva jag läste var tyvärr moderniserad och bl.a. pluralverben hade utgått, vilket onekligen tar bort en del av tidsfärgen. Texten i sig är dock förhållandevis modern även om berättelsen till viss del kan upplevas en smula daterad för dagens läsare (vilket på intet sätt är ett problem för mig).

Men det finns frågetecken i berättelsen, sådant som jag inte förstår. Hur var Börje och Påls relation egentligen? Hände det något den där natten när Börje ensam besökte honom i hans rum? Och om nu Börje och Pål hade en innerlig relation, var det då svartsjukan som fick Börje att bli så upprörd över fru Mariannes bekännelse? Här får vi aldrig några svar, vilket kan beklagas, men samtidigt gör det att jag inte kan sluta tänka på Benedictssons berättelse och det gör den på intet sätt sämre, snarare tvärtom, ty då tillåts fantasin få fullt spelrum.

January 11th, 2011 | No Comments »

Hirdmans mor, den röda grevinnan!

Den röda grevinnan Förra vintern läste jag Gusti Stridsbergs fantastiska bok Mina fem liv och blev helt betagen. Den tillhör de allra bästa memoarer och mellankrigstidens Europa som har skrivits. Har ni inte läst den, läs den genast (beställ den på Bokbörsen)!

När så Yvonne Hirdman gav ut Den röda grevinnan, en bok om modern Charlotte Stenbock-Fermor vars dramatiska liv har vissa beröringspunkter, blev jag naturligtvis nyfiken. Stridsbergs bok är en memoar av en mycket skicklig författare, Hirdmans är en biografi om en kvinna som det tyvärr finns knapphändiga uppgifter om och som tyvärr är långt ifrån lika välskriven. Nu vill jag på intet sätt förringa Hirdmans utomordentliga arbete, men det är bara att beklaga att Stridsberg var en verklig poet och att jag läste henne först.

Charlotte föddes i Tartu men familjen flyttade redan efter ett år till Oxford där fadern hade fått jobb i en bokhandel. År 1912 bar det av tillbaka till Europa igen och de slog sig ned i Radautz, en liten stad i hertigdömet Bokowina som tillhörde dåvarande Österrike-Ungern. Det är i Bokowina som Charlotte växer upp och här lever hon fram till att hon flyttar till Weimar och vidare till Berlin där hon möter den man som gjorde henne till grevinna.

Alexander Stenbock-Fermor blir hennes första make och tillsammans lever de i Berlin ett par år. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden och hon träffar sin stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella. Efter en tid flyttar de till Moskva där båda arbetar för saken. Efter ett par år råkar de dock i onåder och Charlotte flyr Moskva för att till sist hamna i Paris där hon blir kvar fram till flytten till Sverige då hon blir mor och fru.

Det är således ett spännande liv som den unga Charlotte lever. Hon är både nöjeslysten och politiskt engagerad. Några av bokens bilder är helt fantastiska, till exempel dessa: en gruppbild med Charlotte till vänster och denna där hon dansar med en annan dam. Åh, vilket liv de verkar ha levat! Jag tror att dessa bilder är nyckeln till hennes liv.

Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genomgissningar. Jag tror att jag hade blivit mer intresserad och framförallt fått en starkare bild av Charlotte Stenbock-Fermor om jag i högre grad fått använda min fantasi. Det är något torrt och tråkigt över framställningen som gör att jag läste snabbt och inte alltför noggrant, bara för att komma vidare till ett mer spännande avsnitt som dock aldrig kom. Men det kan inte förnekas att det är en spännande tid som skildras och historiska fakta finns det gott om i denna bok.

Läs också recensioner på dn.se, svd.se och expressen.se.

January 5th, 2011 | 13 Comments »

När Maria Wines minnen vakna till liv

I Minnena vaknar som jag just läst, skriver Maria Wine om sitt liv med Arthur. I min bokhylla står Född med svarta segel men denna en av hennes tidiga diktsamlingar, har jag mycket litet minne av. Bättre minns jag hennes självbiografiska verk, Man har skjutit en tiger som jag tyckte mycket om.

Minnena vaknar är en än bättre volym. Den är en smula fragmentarisk till sin framställning, men är likväl en sammanhållen framställning med spridda minnen från ett långt liv. Wine citerar här och där Arthurs brev, men det är hennes egna texter som är den främsta behållningen och som får mig att fastna i hennes text.

Wine berättar om deras första möte, den första tidens romans per korrespondens och de följande årens samliv och resor. Hon berättar om en oönskad graviditet, där fadern icke var Arthur. Hon berättar om sina resor på egen hand och hur hon tas för välkända filmstjärnor. Och om den gången på en dans då hennes kavaljer talar om för henne att hon är mycket lik poeten Maria Wine.

Nyfiken blir jag på Marias och Arturs förhållande, mycket för att jag undrar om deras fria äktenskap mest var på hans villkor som det är lätt att tro, fördomsfullt kan tyckas. Överhuvud tror jag att det är svårt att inte skada någon i ett sådant förhållande, inte minst de människor som ger upphov till de kort uppflammande kärlekslågorna. Vaknar inte de om nätterna, vrider sig och saknar det varma skinnet emot sitt? Önskar inte de att deras älskade skulle tillhöra dem och inte en annan, kanske i ett främmande land? Den frågan är det inte lätt att få ett svar på, varken i denna volym eller någon annanstans.

Så läs boken, inte minst för skildringen av jordbävningen i Agadir där så många omkom men paret Lundkvist överlevde.

December 27th, 2010 | No Comments »

Filip Remmare höll sig inte tillbaka

Park Village

Jag vet inte hur många av er som läst Änglaskuggor, Ronnie Busks debutroman som vann första pris i Bonniers pristävling år 1969. Romanen handlar om den unge Clas Holzer och hans liv i samhällets utkant, ty även om han var född i ett burget hem på Lidingö, hamnade han redan som tonåring i dålig sällskap; herrar, droger och tjyverier utgjorde snart de huvudsakliga beståndsdelarna i hans liv.

60-talet var som bekant 60-talet och vad var då mindre gångbart än en ung mans osedliga leverne om han var relativt välbärgad och levde i en 3-rummare på Karlavägen? Mycket riktigt sålde inte Filip Remmares debutroman Jag höll mig inte tillbaka i många exemplar. Kritiken var delvis orättvis, enligt min mening, och därför kommer jag att publicera spridda utdrag ur denna bortglömda, och lätt perverterade lilla pärla.

Nu blommar scillan på Karlavägen, det kan jag se från mitt fönster. Det betyder att våren är här.

Jag minns förra sommaren. Uppe vid Johannes var det mörkt och tyst. Det doftade av tidig sommar. Marken var sval och från några fönster intill kom ljus. Girigt, hade jag försett mig med vin. Men det räckte inte, så jag gick min väg. Nu låg jag under en buske och väntade.

Med ens var han över mig. Han hade smitit, som en tjuv, cyklat från andra sidan stan. Han var varm. Jag slet upp hans skjorta och lät mina händer, och mina av vin så känsliga fingrar, smeka längs med hans kropp, hans bröst, hans starka armar. Jag kände var ven. Jag drog mig neråt, knäppte upp, och hade med ens mina händer längs med hans smärta och smidiga lår.

Han tog min mun i sin, min panna, mina kinder och han kysste min hals. Jag hade mina armar om hans huvud och mina tummar mot hans kind. Mina ben slingrade sig kring hans, låste honom fast, tryckte hans kropp mot min. Hårt.

Vinet och åtrån fick tiden att stå still. Och att förbli orörlig. Nu gick det runt i mitt huvud. Men juninätterna är korta och går så fort mot sitt slut. Han tog cykeln hem.

Det är mörkt ute. Det är bara mitten av april och jag sitter i hörnrummet och blickar ut på den glesa trafiken på Sturegatan. Och funderar.

December 14th, 2010 | No Comments »

Nicolsons porträtt av ett äktenskap

Vita Sackville-West, Desmond MacCarthy, Harold Nicolson fotograferade av Lady Ottoline Morrell 1925

I april 1918 får Vita Sackville-West ett brev från sin barndomsväninna Violet Keppel. Vita, som sedan 1913 är gift med Harold Nicholson, accepterar en smula motvilligt Violets förfrågan att få besöka henne i ett par veckor, ty de unga tu har sedan många år känt en starak dragning till varandra. Efter en veckas samvaro slår kärleken ned som en blixt.

Hon var långt skickligare än jag. Jag kunde ha varit en pojke på arton år och hon en kvinna på trettiofem. Hon var oändligt smartare – hon skrämde mig inte, hon drev inte på mig, hon gav mig inte chansen att inse vart jag var på väg, alltsammans var överlagt från hennes sida, men från min sida rätt och slätt en befrielsens rusighet – befrielsen av halva min personlighet. Hon öppnade en ny sfär för mig.

Romansen fortsätter och Vita och Violet åker till Cornwall, till Paris och åter till London. I Paris bli Vita Julian, en fager ung man, vars rätta kön ingen anar. Tillsammans vandrar de runt på gatorna. De är mycket lyckliga.

Även Violet är på väg att gifta sig. Denys Trefusis är en blond och stilig officer som är villig att äkta Violet, även om äktenskapet bli vitt. Vita åker till Paris och sitter på ett hotellrum och ser klockans visare passera klockslaget för vigseln. Efter ceremonin återförenas de älskande tu och dramat fortsätter ungefär som de första omtumlande dagarna i Paris.

Violet brukade kalla mig Julian Vi åt middag varenda kväll på kaféer och restauranger och gick på alla möjliga teatrar. Jag skall aldrig glömma kvällarna när vi långsamt flanerade tillbaka till vår våning genom Paris gator. Jag hade för min del aldrig känt mig så fri.

Det är först sommaren 1923 som Vitas och Violets kärleksaffär klingar av. Vita återvänder till Harold som hon känner en sådan tillgivenhet för. Efter denna uppslitande affär är de nästan ständigt tillsammans. Båda har affärer vid sidan om, mestadels med personer av sitt eget kön, men äktenskapets soliditet rubbas aldrig mer.

Jag undrar vad som hänt Viloet och Vita om de levat idag? Hade de inrättat sig för ett liv tillsammans, eller hade de, trots att konventionen inte är lika tyngande idag, återvänt till sina respektive? Vilket hade egentligen varit det bästa? När jag läser Porträtt av ett äktenskap framstår Vita och Harold som de lyckligaste av äkta makar, trots alla snedsteg och sitt något ovanliga samliv. Jag tänker att det kan inte ha varit lätt, framförallt inte för de personer som de förälskade sig i och inte levde i en lika stabil relation. Att älska någon och vilja dela sitt liv med den personen är inte lätt när man vet att det är en omöjlighet, och så måste det i vissa fall ha varit. Åtminstone var det så för Violet Trefusis, ty hennes dröm gick aldrig i uppfyllelse. Så småningom etablerade hon dock en relation med prinsessan de Polignac (dotter till Isaac Singer).

År 1973 publicerade Vitas son Nigel Nicholson moderns självbiografi, författad mitt under romansen med Violet. Förutom Vitas text har han kompletterat boken med ett antal egna kapitel som är av stort värde. Jag tvekar inte att säga att Porträtt av ett äktenskap är en av de mest intressanta skildringarna av ett äktenskap. Jag rekommenderar även att man läser Mrs Keppel and her daughter som både skildrar Violets mammas liv som älskarinna åt Edward VII och Violets kärleksaffärer.

November 7th, 2010 | No Comments »