Rävjägarn

Renés Lena – en bok om fruntimmer

Frånskilda Lena, som ligger med sin fd make för att få pengar till hyran, träffar fru Linder. De blir väninnor.

Hon tog plats mitt emot Lena och såg länge på henne. Det låg både smekning och skälmaktighet i hennes blickar. Lena kände sig som inför en närgången man. Det var obehagligt, tyckte hon, och för att freda sig, tände hon en cigarett och värjde sig med röken.

Lena – en bok om fruntimmer är en mycket underhållande bok av Anna Branting (Hjalmars fru och signaturen René), som till stor del handlar om de konventioner som styr umgänget och sällskapslivet, något som Anna Branting själv fann mycket irriterande. Som maka till en socialdemokratisk agitator som sedermera blev utrikes- och statsminister, fick hon dessutom uppleva hur attityden gentemot familjen ändrades under åren. Att intrigen dessutom kryddats med en lesbisk relation gör den knappast sämre.

Strindberg, som fruktade tribaderna, blev förmodligen ytterst upprörd av denna skrift. Läs den, den är fortfarande aktuell, ty nutiden är lika fylld av oskrivna regler som när boken skrevs 1893. Det finns åtminstone 2-3 exemplar till salu på Bokbörsen. Tyvärr drunknar träffarna i alla exemplar av Lena Svanbergs biografi över Anna Branting.

Bilden ovan kommer från en specialutgåva  som försetts med illustrationer av Einaer Nerman. Vilken vacker bok!

Nu är det dags för von Pahlensnusk

snusk

En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Här 3 scener som illustrerar det erotiska inslagen i volymerna. Håll till godo!

—–

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

—–

Hon var en sådan, som inte brydde sig om män, det var kvinnor, unga flickor, som behagade henne.
– Jag var lärarinna på en hushållsskola, där hon gick en sommar. Där lärde jag mig att – att hålla av henne.
– Angela är ännu oskuld, viskade Bell hest. Ni kommer att göra henne olycklig. Släpp henne. Lämna henne åt mig. En undergiven slavinna som Bell kunde piska, om hon vore olydig, och låta kyssa sin fot, när hon var till lags. En tillbedjande slavinna, som om natten låg framför hennes säng på en matta och ibland delade hennes bädd.
– Är det inte svårt att vara modell? frågade hon. Jag tycker att… Att stå naken – inför en man… Och medan hon ännu talade, lät hon sina händer glida över Angelas nakna armar. Så förde hon dessa dröjande hän mot sig och lade dem om sin hals.
– Aha, fnissade Stellan. Har ni nojsat med varandra i skymningen, små flickor? Vad ha ni egentligen haft för er?

——

Hon steg hastigt in och vred om nyckeln i låset. Tage som stått framför hennes toalettbord vände sig mot henne. Han hade roat sig med att prova hennes morgonrock.
– Ni verkaren aning pervers i den där utstyrseln, sade hon. Jag tycker inte illa om det. Ett glas champagne får starkare smak om man spetsar det med en droppe konjak.
– Smek mig ni! Gör med mig vad ni just har lust till.
Han tog om hennes fina nacke och tvingade hennes huvud in mellan sina ben. – Nu är ni fången, sade han med ett elakt skratt.
– Även en fånge kan roa sig i cellen.
Han mumlade något otydligt. Men hon svarade inte, därför att hon just nu inte kunde tala.

Tab Hunter och Roddy McDowall gör sitt bästa för att ringa alla flickor

Är han inte schysst, Tab Hunter, som bjussar sin vän Roddy McDowall på korv? I ett reportage från mitten av 50-talet möter vi de två vännerna som gör saker tillsammans. En sak kan man dock vara säker på: inte ringde de alla flickor de kände. De kunde nog roa sig på egen hand.

Tab Hunter var väl aldrig någon enormt stor filmstjärna, men från mitten av 50-talet till början av 60-talet hörde han dock till de tämligen framgångsrika stjärnorna. Redan 1955 höll det emellertid på att sluta illa. Tidningen Confidential, en av Hollywoods värsta blaskor, beslutade sig nämligen för att avslöja Rock Hudsons läggning vilket fick hans manager, Henry Willson, att gå i taket. Willson kom dock överens med tabloiden att om de höll tysk om Hudson, skulle de i utbyte få snaskig information om Hunters och Rory Calhouns snaskiga förflutna (Hunter hade arresterats 1950 pga att han deltagit i ett pyjamasparty med endast herrar som gäster). Hur som visade det sig att det inte påverkade Hunters karriär, istället drunknade han nästan i brev från landets tonårstjejer.

Tab Hunter spelade också in ett par singlar, bland annat Ninety nine ways och Young love (båda 1957) och I’ll be with you in apple blossom time. De är faktiskt betydligt bättre än man skulle kunna tro.

Och kolla på detta schyssta klipp med Hunter, Clooney och Randall! Rosemary Clooney är ingen dålig sångerska. Mer om henne en annan gång.

Ronnie Busks roman Änglaskuggor

Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.

Det är en mycket brutal berättelse och huvudpersonerna lever ett destruktivt liv som faktisk saknar all form av romantik, det är bara hårt och tragiskt. Det är ungdomshem där de blir sexuellt utnyttjade, tunga droger i förfallna hus på söder och stölder för att ha råd med allt knark.

Författaren Ronnie Busk (pseudonym), vann 1969 Bonniers romanpristävling med sin tämligen självbiografiska roman. Vad som sedan blev av honom vet jag inte. Han pluggade ett tag på DI, enligt brevväxlingen mellan Maja och Tony. Hursomhelst, låna den genast på biblioteket, ty den är ytterst läsvärd, men omöjlig att finna på antikvariatet. Är man en smula pryd, får man finna sig att man rodnar åtskilliga gånger.

OK, jag ger ett exempel: “Jag kände hur han klämde varsamt på min kuk, masserade mjukt och runkade lite lätt. Jag njöt. Under hans kraftfulla bringa kände jag hjärtat dunka febrilt och hans upphetsning tycktes stegras ytterligare. Han andades häftigt. Hans varma andedräkt fläktade mig i ansiktet. Han låg halvt över mig. Med ivriga händer drog han ner mina jeans helt och hållet. Han ställde sig på knä framför mig och skalade av de korta kalsongerna. Min smala, men långa pitt, uppenbarade sig”.

Vänner, eller kanske rentav älskare

Hittade en fantastisk sida via Facebook: Male affection. Visst är de vackra bilder och idag tolkar man nog dem idag som bevis på att männen hade en kärleksrelation med varandra. Att det inte är självklart att det förhöll sig på det sättet får man finna sig i, om man nu kan uttrycka sig så,v men nog är det intressant att se vad som hänt på 100 år.

Beaton fotograferar Stephen Tennant

1927 tog Cecil Beaton en mycket lyckad bild på Stephen Tennant där han bär sin fina Macintosh. 1927 var det år som Stephen fyllde 21 år och detta firades bland annat genom att låta Cecil Beaton, då ung och lovande fotograf och Stephens vän, ta en serie bilder. Under regnrocken skymtar en kritstrecksrandig kostym, en skjorta med långa snibbar, sidenslips och en med ädelstenar dekorerad nål. Ytterplagget verkligen blev pricken över i:t.

Några månader senare, i oktober samma år, träffade Stephen den berömde poeten, pacifisten och f.d. kaptenen från första världskriget, Siegfried Sassoon, som året därpå skulle publicera den mycket rosade Memoirs of a Fox-Hunting Man (på svenska När vi red efter räv) och redan hade avverkat celebriteter om Ivor Novello. Tycke uppstod och man kan säga att de under några år levde fransk.

Siegfried Sassoon var vid den här tiden en populär gäst på societetsbjudningarna i Londontrakten. Han umgicks med Bloomsburygruppen och sågs på middags hos Emerald Cunard (mor till Nancy Cunard). Stephen Tennant var ung, mycket förmögen och fager och inspirerad många av sin generations författare. Bland annat sägs ha stå modell för både Cedric Hampton i Nancy Mitfords Love in a cold climate och Sebastian Flyte i Evelyn Vaughns Brideshead Revisited.

Tillsammans reste de omkring och besökte både Sicilien och Garmisch i Tyskland (där togs bilden till höger 1929). Siegfried var sysselsatt med skrivandet och Stephen, som ständigt led av vacklande hälsa (inte dog han ung för det), gjorde mest ingenting.

Så småningom rann deras relation ut i sanden och Stephen tillbringade sedan merparten av sitt liv med att göra just ingenting, förutom att då och då nyinreda godset Wilsford, som den excentriker han verkligen var.

Sassoon gifte sig på 30-talet; äktenskapet blev olyckligt och så småningom konverterade han till katolicismen. Han fortsatte dock att skriva och följde upp När vi red efter räv med Vi föll in i leden och Tillbaka i tjänst.

När Gustaf Adolf Lysholm var 15 år

Längs med Östermalms gator vandrar den unge Gustaf Adolf Lysholm. Från hemmet på Skepparegatan i höjd med Linnégatan/Kommendersgatan till Komediteatern vid Engelbrektsplan styr han stegen. Kors och tvärs, norr och syd om Karlavägen springer han ärenden åt fru Jönssons tvättinrättning

Han älskar sina böcker och ger inte mycket för mänskligt sällskap. Och han älskar sjön; båtarna, äventyret och de vackra sjömansgossarna. Han älskar även en och annan äldre fru, kanske en skepparänka, som skänker honom sin åldrade kropp.

På Komediteatern, som drivs av Ernst Eklund, har han anställning som konfektpojke och bjuder där ut sina sötsaker klädd i vinrött livré.

Lysholm arbetade under merparten av sitt liv som servitör och en stor del av dessa år på Östra stations bekanta funkisservering. När han tecknar sina ungdomsminnen har han passerat de sextio och minns med välbehag sin ungdom. Han minns hur han med förfäran såg den nya tiden an, ty han var ett helt igenom konservativt barn, och jag undrar om det kanske är den åldrade Lysholm som sörjer sin förlorade ungdomsvärld som han ser krossas när “kavalleriofficerare, och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker”.

Lysholm hör inte till de största bland svenska författare, men han har onekligen talang och hans ungdomsminnen är av det ovanligare slaget. Vissa partier är rent poetiska i sin brinnande enkelhet. Och han skildrar puberteten på ett sätt som känns både uppriktigt och modernt, utan att för den skulle bli alltför intimt.

I den blå skymningen under träden iakttog en skägglös herre i trettioårsåldern leende mitt rosiga och runda ansikte. Sedan frågade han mig rakt på sak, om jag ville bli hans påskpojke. Jag gav den vänligt leende mannen en mönstrande blick, varefter jag följde med honom hem. Jag hade ju inte gått till Kungsträdgården för att titta på statyerna där och Molins fontän, utan för att få uppleva någonting spännande och hemlighetsfullt och intressant. Den trista långfredagskvällen ville jag göra så behaglig som möjligt. Jag hade behov att bli älskad i ett mörkt och mystiskt sovrum. Av ett banalt kärleksäventyr med en ung flicka hade jag ärligt talat inget intresse.

Bildade och aktningsvärda personer

Jag bläddrade i Erotikens historia på Myrorna för ett par dagar sedan och fastnade i ett avsnitt och homosexualitet.

“Homosexualitet förekommer bland alla samhällsklasser, på landet såväl som i städerna och den finns hos bildade och aktningsvärda personer: vetenskapsmän, läkare, teologer, konstnärer o.s.v. Allt tyder på att den är ett universellt naturfenomen, beroende på anlag i vissa människors organism, en könsdrift, som, emedan den är en del av vissa människors natur, inte är onaturlig, trots att den är en Anomali, det vill säga en från den normala könsdriften, de heterosexuellas, avvikande företeelse.”

Vidare får vi lära oss att homosexet var både accepterat och på modet, innan kristendomen gjorde entré.

Bilden ovan är en litografi av Gravarnis Champagnefest.

Herman Bang, författaren till Mikaël

Herman Bang

Strax innan jul såg jag filmen Vingarne på Cinemateket. Regisserad av Mauritz Stiller (1916) och med Lars Hansson i den ledande rollen, är detta den första filmatiseringen av Herman Bangs roman Mikaël från 1904. På bilden ovan ser ni Bang himself i en behaglig och klädsam pose.

Mikaël är berättelsen om konstnären Claude Zornet som förälskar sig i en av sina modeller, den vackra Mikaël. De blir ett par och lever för en tid lyckliga, bland annat i Algeriet. Zoret är dock betydligt äldre än Mikaël och allteftersom han blir äldre, minskar attraktionen dem emellan.  En dag gör en svindlerska, grevinnan Zamikow, sin entré och hon lyckas så småningom förföra Mikaël som säljer allt som är värdefull för att tillfredsställa hennes behov av lyx. Som ni hör är det ingen rosenröd kärlekshistoria som dukas upp. Kanske var det det enda sätt som denna typ av kärlek kunde skildras på under 1900-talets första år.

År 1924 regisserade Carl Theodor Dreyer en tysk version av romanen för tyska UFA. En bild på Michaël och grevinnan hittar ni här. Filmen fick inget vidare mottagande, men har allteftersom kommit att betraktas som en viktig milstolpe och sägs dessutom ha influerat Alfred Hitchcock.

Herman Bangs liv var heller ingen dans på rosor, ty hans intresse för herrar gjorde honom till en man som det inte talades särdeles gott om i hemlandet Danmark. Under ett par år fick han dock uppleva lyckan och bodde så tillsammans med en tysk skådespelare i Prag. Efter utgivandet av Mikaël verkar det inte ha blivit fler böcker, istället var han under återstoden av sitt liv verksam som journalist och blev faktiskt riktigt framgångsrik.

Grant och Scott bor i Bachelors Hall

Cary Grant och Randolph Scott i Bachelor Hall

Under följd av år, med start 1933, levde Cary Grant och Randolph Scott i en flott villa i Malibu som snabbt döptes till Bachelor Hall. Lite märkligt kan tyckas, men man får anta att bostadsbristen var skriande och att de välbetalda skådespelarna var tvungna att vända på varenda krona för att ha råd med sina dyra vanor. Både Grant och Scott visste nämligen att klä sig vilket med alla tydlighets syns på denna bild, som jag anser för en av de bästa inom genren modefotografi. Precis som fotografiet på Cary som spelar piano för Randolph.

Cary Grant Randolph Scott

Scott och Grant möttes under inspelningen av Hot Saturday och benstämde sig snart för att flytta ihop och vad passar då bättre än en strandvilla?. I villan fanns naturligtvis en öppen spis med en soffgrupp som gjord för att läsa en god bok eller bläddra i ett modemagasin. Naturligtvis fanns det också en matsal där middagarna kunde intas, de dagar man inte valda att gå på restaurang efter en dag på travbanan.

Cary Grant Randolph Scott

Båda herrarna var verkligt atletiska och tyckte mycket om workout och boxning och tog sig gärna ett dopp i polen. Vissa dagar var det dock lämpligare att ta ett parti golf.

Vem tog dessa bilder? Jag är inte säker, men jag tror att det var Paramounts PR-avdelning; ett något märkligt drag kan man tycka, särskilt som man såg till att skicka diverse fruntimmer upp till villan för att förhindra illasinnade rykten att uppstå.

Avslutningsvis en bild tagen på stranden utanför villan, när skymningen sänkt sig över den amerikanske västkusten.

Modetips: Exotiske Ramon Novarro!

Ramon Novarro och Florence "Pancho" Barnes

År 1928 blev Ramon Novarro vän med Florence “Pancho” Barnes, en dam som var känd för att slå det ena hastighetsrekordet efter det andra med sitt flygplan. Pancho introducerade Novarro för sin vän fotografen George Hurrell som tog några klassiska bilder av Novarro vilket resulterade i att Hurrell blev porträttfotograf hos MGM och därmed gick han till historien. Se några av hans bilder på Ramon Novarro här och här.

Ramon Novarro gjorde bland annat titelrollen i storfilmen Ben Hur (1925) och var under en tid en av Hollywoods allra största stjärnor. Här en bild ur Ben Hur och här en PR-bild från tiden. Precis som Valentino var Novarro en exotismens man, vilket tydligt framgår av dessa bilder.

Ramon Novarro hittades 1968 död i sin villa. Han hade anlitat de två gatupojkarna Paul and Tom Ferguson och de  hade torterat och dödat honom för att på så sätt tillskansa sig de pengar som de trodde att han hade hemma. Tyvärr var det endast 20 dollar.  Enligt den notoriskt lögnaktiga boken Hollywood Babylon, hade de tryckt ned den eleganta art deco-dildo som Novarro fått av Rudolph Valention i hans hals. Så kan man också dö.

Lyssna också på Peggy Lee som har sjungit in Tango, som handlar om Ramon Novarro.

Guy Francis de Moncy Burgess, spion

Guy Francis de Moncy Burgess var en av “The Oxford five”, Oxfordstudenterna som blev löpsedelsstoff när de avslöjades att de var spioner. Mest känd av dem alla är nog Kim Philby .

I filmen Another Country skildras Guy Francis de Moncy Burgess under den tid han tillbringade vid en brittisk internatskola, en upplevelse som får honom att hata sitt fosterland och gör honom redo att förråda det. Det är en mycket vacker film, inte minst kläderna är fullkomligt oslagbara. Filmen är också outsägligt sorglig. Jag kan verkligen rekommendera den.

Burgess arbetade under en följd av år på ambassaderna i både England och USA och kunde skicka en stor mängd information till KBG. 1951 blev han upptäckt men hann fly till Sovjetunionen. Där levde han, mycket alkoholiserad och olycklig, tills dess att han dog 1963.

May they gaze evermore into mine

Women in love

1969 års filmatisering av D.H. Lawrences Women in love, När kvinnor, älskar kan rekommenderas. Alan Bates och Glenda Jackson är inte bara dekorativa, det finns både sprödhet och kraft i deras uppenbarelser. Och fotot. Hur vacker är inte naturen? Kanske som vackrast när en blodig Bates går omkring bland skog och mark i ett förtrollat ljus.

När kvinnor älskar är berättelsen om två väninnor som blir kära i varsin man. Männen är goda vänner med varandra. Den ena mannen älskar den andra mannen.

Som ni nog förstår, är filmen sevärd.

Lawrence skrev många böcker men är nog mest känd för ett verk: Lady Chatterlys älskare. I denna vackra roman, låter sig den sköna Lady Chatterly förföras av skogvaktaren på godsets prunkande marker. Det dröjde drygt 30 år innan verket kunde utges i Storbritannien 1960. De intima skildringarna var alltför explicita.

Och så till rubriken. Den kommer av texten till Woman in love, en av melodierna i musikalen Pysar och sländor (Guys and dolls).

They say no moon in the sky ever lent such a glow.
Some flame deep within made them shine.
Your eyes are the eyes of a woman in love
And may they gaze evermore into mine.
Lazily gaze evermore into mine.

Berlin, och några ord om Ellen i Avan

host_i_berlin

Jag promenerade en söndagsmorgon omkring  i Berlin och tittade på hus. Regnet föll, omän sparsamt. Tyska hus ser inte ut som svenska och tysk jugend är stramare. Jag hade hemskt gärna ringt på och beskådat ståten, eller snarare förfallet. Jag är nyfiken av mig och borde nog jobba inom hemtjänsten, då får man se en hel del och slipper fula, vitmålade våningar. Jag har faktiskt jobbat inom hemtjänsten uppe i Norrland och trivdes bra. Jag kommer oftast väl överens med pensionärer. Då är det värre med barn och ungdomar.

En av mina favoriter på den tiden, hemtjänsttiden, var Ellen. Ellen var gammal lärarinna och hade karlskräck. Första gången jag skulle dit, låste hon in sig. Sedan vande hon sig.

En gång när jag var uppe på vinden, ringde hon en grannfru bara för att berätta att jag var uppe på vinden. Det  fanns inte så mycket att prata om.

En annan gång föreslog jag att hon skulle se en gammal långfilm på tv. Tyvärr var det En, men ett Lejon. En salongskomedi, en otrohetskomedi, som utspelade sig bland modefolk. En 40-talsrulle. Förslaget uppskattades ej.

Grannfruns svägerska, hade varit läkare i sin krafts dagar. Hon hade en hushållerska som hade skött hennes hem i alla år. Yrkesarbetande, ogifta kvinnor kunde vara verkligt opraktiska förr i tiden. Jag har mina aningar; kanske levde de franskt och fann denna ordning vara ett bra medel att passa in i samhället. Jag vill inte kalla det smussel, snarare ett annat sätt att leva.

Psykologiska självbekännelser

Pontus Wikner

Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskande, en magnetisk tjusning vid kroppslig beröring, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av en verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.

Det var först år 1971 som Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser gavs ut, trots att de avfattats redan 1879. Citatet ovan kommer från skriftens inledning och kan inte låta bli att citera det. När Wikner skrev sin text har han gift sedan 1871 och hade två söner (som sägs vara döpta efter hans älskare). Äktenskapet var till en början olyckligt, men efter ett par år berättade han sin mörka hemlighet för sin fru och de resterande åren av deras äktenskap blev vad man faktiskt får kalla för lyckliga. Wikner tog sig sig älskare, men hade i sin fru en lojal vän.

Som troende och filosof brottades Wikner naturligtvis med sin läggning och Psykologiska självbekännelser är ett försök att för sig själv och omvärlden förklara de ibland motstridiga tankar som rör sig inombords. Rent logiskt kan han inte se vad som skulle vara fel i hans handlingar, men det är uppenbart att samhället inte accepterar dem. Det är ett intressant resonemang han för och på det stora hela är hans idéer och tankar helt moderna. Ytterligare några citat:

I kallen det onaturligt, därför att det är ovanligt.

I medgiven förmodligen, att det är en mänsklig rättighet eller åtminstone ett mänskligt behov att i verklig kärlek, och ej blott i en djurisk brånadsakt, få tillfredställa sin könsdrift.

Jag tycker att boken är intressant och kan rekommendera den. En skildring i detta ämne från sent 1800-tal är man inte bortskämd med och Wikners uppriktiga tankar och det försvarstal man kan säga att han håller förtjänar att läsas. Det är en tunn volym med förord av Torsten S:son Frey och en kompletetrande essay av Lechard Johannesson. Köp den på Bokbörsen.

Eileen Gray och huset på rivieran

Eileen Grays E-1027

För ett par år sedan gick en dokumentär på tv som handlade om Eileen Gray. Jag minns den mycket väl. Häromdagen kom jag att luncha med en dam som i början av 2000-talet, på uppdrag av SvT, gjort ett inslag om just Eileen och hennes berömda hus E-1027.

Gray blev under 20-talet känd för sina möbler och lackarbeten vilket gjorde att hon fick i uppdrag att inreda hem åt förmögna människor i Paris. Jacques Doucet och Mme Mathieu-Lévy, som på sin tid var välkända och sysslade med mode, och tog båda hjälp av Eileen för att skapa sina hem. Här en bild från Doucets.

Eileen Gray levde ofta franskt, men i mitten av 20-talet hade hon inlett ett förhållande med en ung arkitekt, Jean Badovici. Uppmuntrad av honom, började hon skissa på ett hus, E-1027, som stod klart 1929 och som under ett par år blev deras hem. E-1027 är huset som syns på bilden ovan.

1932 lämnade Gray Badovici och byggde sig ett eget hus, Tempe à Pailla.  I Roquebrune-Cap-Martin stod E-1027 kvar och Le Corbusier, som uppskattade byggnaden, lät bygga ett eget hus intill. I slutet av 30-talet besökte han Badovici, som bodde kvar i villan, och dekorerade väggarna med ett antal muralmålningar.  Här en bild på Le Corbusier med fru och Badovici framför en av de dekorerade väggarna. Eileen Gray tog mycket illa vid sig av tilltaget, trots att hon flyttat till sitt nya hus.

För 5-6 år sedan började man restaurera E-1027 och då var frågan, skulle man behålla muralmålningarna som så upprört Gray? De fick vara kvar. Det var klokt tycker jag eftersom de trots allt hör till historien.

Eileen Gray drog sig nästan helt tillbaka efter andra världskriget, men fick en renässans i slutet av 60-talet. Hon dog i slutet av 70-talet, nästan 100 år gammal.

En utförlig artikel om E-1027 med många bilder finns här. Läs den!

Noel Cowards och hans private lies

På biblioteket hittade jag Noël Cowards Ridån går upp, hans första självbiografi som gavs ut 1931. Den är rätt underhållande att läsa i sommarhettan.

Coward föddes 1899 och hans bakgrund var överklass utan pengar. Hans mor var dock bra på att hålla skenet upp så uppväxten var det inget fel på. Så småningom köpte hon ett större hus och började hyra ut rum. En rörelse som inte var alltför lönsam och fick behövliga tillskott av sonen så snart hans karriär tog fart, framförallt efter genombrottet med The Vortex.

1930 kom en av Cowards mest kända pjäser: Private lives, en komedi om ett frånskilt par som funnit lyckan igen på var sitt håll. Dessvärre råkar de fira smekmånaden på samma hotell. Gissa hur det slutar. Är man nyfiken på hur Coward och hans motspelerska, Gertrude Lawrence, tog sig ut i pjäsen, klickar man här (eller lyssnar på dialogen på Spotify).

När Leviճ gjorde sin klassiska reklamfilm 1991, den med den unge mannen som hoppar i swimmingpool efter swimmingpool, använde de en av Cowards mest kända kompositioner Mad about the boy i en version med Dinah Washington.

För att återgå till Ridån går upp, så står där inte ett ord om Noel Cowards herrbekanta. Däremot finns en bild på hans impressario. Private lies.

Sten Hellbergs svenska kokbok

Jag har skrivit om Sten Hellberg tidigare, senast i samband med Olga Lanners springbrunn på restaurang Bäckahästen. För ett par dagar sedan hittade jag Hellbergs svenska kokbok, en kokbok som jag länge önskat mig. Den är aldrig särskilt billig.

Kokboken, som utgavs första gången 1940, är på många sätt speciell. Hellberg börjar med att skriva om vikten av att äta rätt och njutningsfullt (varje människa har inom sig en trängtan efter det vackra och goda, endast dålig uppfostran, andras eller egen, kan driva individen till brott mot det vackras och godas bestående ), för att sedan gå vidare till Ungdom och föryngring, där han redogör för sina synpunkter på området vilka i korthet kan beskrivas med ett stort förakt för alla slags humbugmetoder och näringspiller. Här är det grönsaker och ett minimum av fett och socker som gäller.

Hellberg var dessutom en föregångare på andra områden vilket framgår av denna bild. Tillsammans med alla rigorösa tips om hälsa och skönhet, anar man här ursprunget till alla livsstilsrelaterade kokböcker av idag.

I följande avsnitt får vi lära oss ett och annat om Avmagring och Försköning. Fetma är en sjukdom i karaktär såväl som i kroppen skriver han och fortsätter detta fett som ligger osunt i er kropp, sätter sig på de mest olämpliga ställen och och gör er figur vulgär och ful. Angående Försköning så får läsaren veta man minst av allt får förfalla till lättja och att mot detta hjälper inga kosmetiska medel i längden. Ord och inga visor således.

Efter alla dessa goda råd vidtar själva receptsamlingen som innehåller ett stort antal gröna rätter. Sten Hellberg föredrog grönsaker framför stora stekar. Kött- och fiskrätter saknas naturligtvis inte, det hade helt enkelt inte varit möjligt att utesluta dem. Fiskrätterna är dock i majoritet.

Originella var också de namn som Hellberg gav sina skapelser. Vad sägs om Chefens eget lilla hjärta i guldsås, Rara grönsaker på vårt eget lilla vis, Vi skiljas och mötas igen, Ironisk biffsauté, Socitetsnjure, Negeräpple och Infruset kapital.

Här en färgbild från kokboken.

För ett par år sedan skrev jag av receptet till Stens rosenpoäron och har sedan dess lagat dem varje höst av sommarens sista doftande rosor.

Om Hellberg verkligen levde som han lärde kan man verkligen fråga sig. Han avled tämligen ung i slutet av 40-talet (1949 om jag inte minns fel). Restaurangernas ekonomi var vid det laget ansträngd och det fanns misstankar om avancerade försäkringsbedrägerier. Under några år körde han Joseph Terbovens pansarmercedes (5 liter/milen!) som var en av 20 på Hitlers order specialtillverkade pansarbilar.

I Tyskland och uttrycket lite frisk

Min tyska är inte den allra bästa, jag sätter ofta ett ge framför svenska verb och nöjer mig därmed. För ganska precis tre år sedan besökte jag Berlin. Där, på Konstindustrimuseet fann jag affischen ovan (gällande en utställning). Lustigt nog är den på tyska, vilket gör mig synnerligen förvirrad.

Och så är jag tillbaka igen, efter landsortslivet (SJ, liggvagn, något av en besvikelse, jag fick sova). Igår var det otroligt varmt, solen bara gassade och snön förvandlades till smältvatten så att både vägar och gårdsplan blev nästintill omöjliga att beträda. Jag pallrade mig dock stoiskt iväg till en grannfru (ledbruten efter två dagar i en verkstad med tjuriga bromsar), som hade kaffebordet färdigdukat. Hon hade tänkt bjuda in Post-Nisse (eller vad nu hans efterträdare kan heta) på en tår, men det var ingen utdelning igår, för det var annandag påsk. Och det var tur för mej, och för henne, att jag kom, när hon ändå hade dukat.

Att det är fint när det är vår i norr. Jag hade glömt känslan av solens heta värme och snöns smygande kyla som blandaas soliga vårdagar. det ger en speciell sorts luft som är mycket behaglig. Och varmt var det naturligtvis; det gick att gå i skjorta utan att frysa och satt man på farstukvisten, blev man rentutav stekt.

På tåget hem läste jag Lidmans Din tjänare hör. Bra, men det är lite svårt att hänga med i dialogen. Den är lika osammanhängande som gamla människor som byter tråd hela tiden och utgår från att man vet sådant som man inte känner till. Men den har fint språk och är alls inte dum. och lite frisk! Det uttrycket hade jag glömt, men det var ju så man sa om sjuklingar.

Modetips: Sighsten Herrgård!

För många år sedan läste jag Sighsten Herrgårds memoarer; boken han skrev tillsammans med Carl Otto Werkelid strax innan han dog. Jag minns att den fyllde mig med ett stort vemod, samtidigt som jag inte kunde glömma alla fina bilder. Inte minst det galna fotot på Sighsten, Grace Jones och Dolph!

Sighsten hette egentligen Sixten, men för att modernisera sitt namn, valde han att stava det på ett modernare vis. Modern blev han också på många andra områden: han lanserade unisexoverallen och han valdes 1969 till en av världens tio bäst klädda män. Redan i slutet av 60-talet var han en framgångsrik modedesigner internationellt sett.

Bilden här intill är från hans ungdomsår och den tycker jag mycket om. Förmodligen är den tagen hemma i Brommavillan där hans familj bodde under många år och där hans mor Birgittas böcker och modetidningar var en stor inspirationskälla.

Roar, Igor och Sighsten

Från mitten av 70-talet blev Sixten boss för Stockholmsgruppen, den på sin tid välkända modellagenturen, och det var en tjänst som han behöll fram tills dess att hans hälsa började svikta i samband med att han drabbades av den sjukdom som ändade hans liv och som är så förknippad med hans namn, eftersom han var den förste att tala ut offentligt sin smitta.

Det sorgligaste i hela boken, är skildringen av Roar, den man som Herrgård levde tillsammans med under en följd av år. Roar, som själv var den monogama typen, var den som först dukade under för det virus, HIV, som så småningom ändade även Sighstens liv.

Sighsten Herrgård utbildade sig på Beckmans skola och Tillskärarakademien. På Beckmans var det främst skolans grundare och lärare i illustration och mönsterritning, Göta Trägårdh, som uppskattade honom, övriga lärare fann hans stil alltför utmanande.

Sighsten med hundarna Lillen och Igor

År 1966 blev Sighstens unisexplagg prisbelönade i Cortaulds designtävling. Av de 40 skisser som valdes ut, stod han för 7 stycken. Denna utmärkelse resulterade i jobberbjudande från Storbritannien och samma år flyttade han till London och Chelsea. En framgångsrik karriär hade nu kommit igång på allvar.

Under åren som följde, jobbade Herrgård för House of Worth, designade egna kollektionen ScanMan by Sighsten (och senare Sighsten of Scandinavia), vinner Playboys Creative menswear Award och kontrakteras av managementgruppen McCormack i New York. och så rullar det på, fram till till november 1989 när livslågan slutligen blåses ut.

På bilden ovan, ses Sighsten Herrgård med Lillen och Igor, hans två Grand danoiser. En kvick journalist menade att dessa är de flottaste accessoarer han någonsin haft, blondinerna inberäknade.

Och så lever vi lite franskt

Jag har knappt läst Gertrude Stein, endast Alice B Toklas memoarer har passerat mitt soffbord och den är för övrigt en mycket rolig bok. Extra roligt är det för att det är Stein som skrivit den och att hon slår fast att hon (Toklas) endast träffat 3 genier i sitt liv och en av dem är Gertrude. Stor humor.

Alice B Tokalas skrev också en bok om sitt liv med Gertrude. Boken är mest känd för receptet på Haschkola som vem som helst kan röra ihop en regnig dag; ett recept som saknades i den svenska utgåvan och som gett upphov till filmen I love you Alice B Toklas med Peter Sellers. När tidskriften Biblioteksvännen bytte namn till Biblis, passade man på att för första gången trycka receptet på Svenska.

Den största behållningen av boken var annars det kaptiel som handlade om de hembiträden som passerat revy hemma hos Alice och Gertrude. Ett av dem lät resolut säga upp sig när hon upptäckte att hennes arbetsgivare levde franskt. Bättre omskrivning får man då leta efter.

Slutsatsen vi drar är således: Lev franskt och ät spanskt.

Stiliga Tennant, Beaton och Sassoon

Modetips för er som inte riktigt vet var ni skall hämta er inspiration. Samtliga bilder 1928-1930.

Stora bilden Sigfried Sassoon i mitten, Stephen Tennant till höger. Stephen som Prince Charming (överst), Stephen och Cecil Beaton i randigt. Stephen framför tavla.