Rävjägarn

Kamelia fanns i forna tiders förmak

En gång i tiden, innan värmeledningen gjorde entré, var Kamelian en omtyckt rumsväxt i salonger och förmak. Särskilt bra passade den i de rum som bara eldades upp när det var dags för fest. Kakelugnarna hade som bekant den lilla egenheten att de nästan undantagslöst placerades vid en innervägg och därmed var fönsterbräden en från värme tämligen fredad vrå. En Kamelia måste nämligen stå svalt vintertid, under 14 grader behöver den för att trivas och för att knopparna inte skall ramla av. Jag har försökt mig på Kamelior flera gånger och de första dog nog av alltför stark sol men sedan var det i princip omöjligt att få knopparna att inte falla i varma boningsrum. Förra vintern köpte jag dock en fantastisk planta, full av stora, rosa fyllda blommor och mängder av knoppar. När jag burit hem den, ramlade alla blommor och knoppar av inom en vecka. Något annat hade jag inte väntat mig men denna gång hade jag en plan.

Plantan forslades upp till Norrbotten oh placerades i norrfönstret i en av kammarna. Det var i början av april och fortfarande kallt i dessa oeldade rum. Där fick den stå och när sommaren kom planterade jag den i en större lerkruka och den trivdes som fisken i vattnet ty det är lagom ljust i norrfönster uppe i Norrbotten sommartid. Den växte och det dröjde inte länge förrän det började växa fram knoppar och när vinter kom satte vi in ett element för att hålla temperaturen över nollan i rummet. När jag sedan kom hem nu i julas hade en knopp börjat slå ut och den följdes raskt av fler. Så vackra de var! Precis lika fina som förra året, men i år ramlade de inte av. Och vilken tur att några knoppar han slå ut medan jag var där uppe på besök!

Har man tillgång till ett svalt rum är Kamelian en ganska anspråkslös växt, förutsatt att den inte får torkar ut. Den skall stå ljust, men tycker inte om stark sol och vill inte ha för torr luft. I gamla svala hus trivs den perfekt och har man minsta intresse för denna vackra växt tycker jag att man skall göra ett försök.

Halvdagern gjorde palmen populär

Som bekant går det mode i det mesta,  naturligtvis också på krukväxternas område. ‘

En övermöblerad salong i den stil som var så populär på 1880-talet. I dessa vackra rum med sin svaga dager trivdes förmakspalmen riktigt bra och tur var väl det, för de växter som tidigare varit populära att odla, krävde alltför mycket ljus för att klara sig och därför svängde modet.

Det var på 1870-talet som det blev  populärt med mörka, tunga gardiner och draperier.Väggarna målades under denna tid i mättade färger som sög upp allt ljus. Dessa mörka och ombonade rum känns säkert igen från många bilder och målningar. Bristen på ljus gjorde att man fick hålla till godo med de växter som klarade en ständig halvdager, växter som med ens blev högsta mode.

Förmakspalmen, kentian, blev därför ytterst populär precis som många andra gröna växter som klarade sig i en ljusfattig miljö, t.ex. fikus (elastica) murgröna, ormbunkar och aspidistra. Växterna fick gärna vara stora och behandlades mer eller mindre som möbler.  På marknaden fanns naturligtvis också piedestaler i alla upptänkliga utföranden som kunde kombineras med blombord och inomhusfontäner. I Stockholm kunde man t.o.m. hyra kompletta blombord och teckna avtal för skötsel, inklusiva vattning.

Hade man dock något soligt rum och placerade blombordet precis vid fönstret kunde man dock i soliga våningar fortsätta att odla nerium och kamelia som tidigare varit så omtyckta.

I början på 1900-talet blåste nya vindar och idealen svängde åter. Inredningen blev ljusare och de gamla blommande krukväxterna fick en renässans, inte minst genom Karin Larsson i Sundborn som fyllde sina fönster med pelargoner, fuchsior, nejlikor, nerier, myrten och passionsblommor. Hennes blommande fönster spreds genom maken Carls målningar och boken Ett hem. Många av de växter som tidigare förlorat i popularitet i de burgna hemmen men istället spridit sig till allmogens stugor,  blev på nytt populära.