1924 gjorde Nils Dardel denna vackra teckning av Philippe. Vem var Philippe? Jag vet inte. Kanske var han en gång konstnärens hjärtevän. Åtminstone för en dag eller två.
Jag tycker mycket om Nils Dardel och kan verkligen rekommendera Thora Dardels böcker om deras liv i Paris, precis som jag rekommenderar Greve d’Orgels bal. Den bästa sommarläsning som tänkas kan.
Häromdagen fann jag ett porträtt som jag blev helt betagen uti. Det föreställer Wilhelm Stenhammar och är målat av Hanna Pauli. Jag tycker att det är helt lysande. Stenhammar såg mycket bra ut men hans utseende var den kraftfulle mannens. Paulis porträtt visar den Stenhammar som skrev de sentimentala romanser som jag tycker så mycket om.
Jag har en inspelning av Sentimental romans för violin och orkester, den första, med Göteborgs symfoniorkester under ledning av Tor Mann med Francesco Asti på violin. Jag tror att den är från åren runt 1930. Den är mycket vacker.
Hanna Pauli var född Hirsh och hade privilegiet att få studera vid Konstakademien från år 1881 och fyra år framåt. Under några år vistades hon i Paris där hon bl.a. studerade vid Académie Colarossi och målade intensivt. 1887 gifte hon sig med Georg Pauli och de flyttade hem till Sverige. I början av 1900-talet lät de bygga en vacker villa i Storängen i den tidens nationalromantiska stil. Här en äldre bild från hemmets vrå anno 1899.
Ivar Arosenius saknade inte talang, men tyvärr tog det burleska ofta överhanden. Rödnästa gamla gubbar och yppiga damer med brösten framme dominerar alltför många av hans akvareller.
Jag är ingen vän av det burleska, men jag kan inte låta bli av fascineras av den halsbrytande blandning av element som ryms i en enda målning. I ett skirt landskap och bland fagra möer, hittas ofta en och annan djävul, ej sällan följd av en fallen kvinna. Jag tänker på Albert Engströms Strix, en publikation som jag står helt främmande inför. Mycket riktigt medverkade Arosenius i Söndags-Nisse, något som så småningom ledde till hans genombrott.
Allt är inte verkligen inte burleskt, ty det finns många stämningsfulla ögonblicksbilder med Arosenius dotter och hemmets dunkla interiörer och de är mycket tilltalande. Även de blågröna akvarellerna sprider romantik, åtminstone för mina ögon som är känsliga för detta ljus.
Kattresan har nog de flesta läst, den måste vara en av Arosenius mest kända verk. Det är en lustig liten historia som jag tycker mycket om. Enkel och en smula banal, men med stor charm. Och inte lite otäck för ett litet barn
I trappan upp till Valdemarsuddes andra våning finns en bild där Arosenius ligger behagfullt och utmanande utsträckt ovan på en sång. Det är en fantastisk bild. Han framstår som modernt trotsig, trots att bilden är över 100 år gammal. Trots, var nog inte rätta ordet. Människan är i grund och botten densamma då som nu.
Just nu visas på Konstakademin på Fredsgatan en utställning med Berta Hanssons. Hansson var som ung folkskollärare i Fredrika i Västerbottens inland och bilden ovan visar hennes lägenhet på övervåningen i skolhuset. När man läser Hanssons bok Mina barn, är det lätt att får för sig att miljön var enklare än den verkar ha varit. Att det stundtals var mycket kallt vintertid, så att en tunn hinna av is bildades på vattenhinken i köket, finns det dock ingen anledning att betvivla. Jag älskar hennes dagboksanteckningar från denna tid. De är fyllda av barn, mörker och en ständig kamp att få måla. Det är fascinerande läsning. Jag skulle ha önskat att man valt att presentera mer av hennes texter, ty skriva kunde hon och hon var en god iakttagare.
Utställningen är bra. En stor del av hennes produktion som fortfarande är i släktens ägo visas upp, kompletterade med inlån. Efter att ha läst och bläddrat i den intressanta och vackra bok som utgivits till utställningen, är jag mycket imponerad, framförallt älskar jag hennes tusch-, kol- och blyerts-teckningar. Hennes verk liknar mycket litet det som hennes generationskamrater åstadkom, både i stil och i val av motiv. Såpass att jag har reserverat en teckning som jag tycker väldigt mycket om.
Hansson målade också i olja och akvarell. Särskilt hennes sista, och mycket svarta oljor, är starka. Mot slutet av hennes levnad svek henne synen. Kanske är det därför tavlorna skildrar en sådan skräck, jag vet inte. Det finns något mycket skönt i dessa dystopiska bilder, svarta, så svarta som tavlor kan bli.
Periodvis arbetade Hansson i brons, lera och textil. Särskilt lyckad är den vävda kristustavlan i all sin enkla gråhet. Intresset för religiösa motiv härstammade från barndomshemmet i Hammerdal i Jämtland där de bilder som fanns, var några träsnitt illustrerandes händelser i bibeln. Dessa bilder verkar ha gjort ett stort avtryck. På utställningen visas några träsnitt och det vackert textade kuvert där Berta sparat dessa barndomens dyrgripar.
Efter åren som folkskollärare, reste Hansson runt i vår värld. Tillsammans med Elsa Björkman-Goldschmidt blev det en tur till Afrika som för Hanssons del resulterade i en längre vistelse och de vackraste av porträtt. Kärleken till barnen i byaskolan överförs till den ursprungsbefolkning som hon saknat sedan flytten till Stockholm i slutet av 40-talet.
För mig är storheten i Berta Hanssons konstnärskap baserat på alla de texter, dagsboksanteckningar, som hon skrivit genom åren och det intresse och den empati som dessa texter utstrålar. Det är så jag lärt känna henne och så jag kommit att tycka så mycket om hennes verk. Jag hoppas att besökarna på Konstakademien förmår att göra detsamma.
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och energi.
Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.
Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den “lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord “nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.
Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).
I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.
I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.
Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.
När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.
Den ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnären Siri Derkert skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal.
Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.
Här en intervju med Siri från 1968 (Sveriges radio). Lyssna, mer engagerad 80-åring får man leta efter.
När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på t-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.
På äldre dar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionellakvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.
1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när jurynenades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.
Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dockanar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.
För bra många år sedan läste jag en artikel om Tora Vega Holmström. Det kan ha varit i Antik och auktion. Jag minns att jag verkligen tyckte om vad hon målat. Då jag saknar konstböcker där hon finns representerad, tog jag mig för att googla och fann bl.a. de två motiven som syns ovan: Bastubadaren och Figurkomposition (collage av mig).
Jag gillar barnets något blaserade uttryck och bastubadarens av mosaik skapade kropp. Elegant! En kollega till Holmström är Agda Holst som gjort ett utmärkt porträtt av Hjalmar Gullberg. Kanske finns det lika många halvt bortglömda kvinnliga konstnärer som det finns berömda män. Mina kunskaper på detta område är mycket begränsade, men jag blir alltid glad när jag hittar något som jag tycker är vackert (exempelvis exempel Vera Nilssons Såpbubblor).
Jag påminner mig själv att jag i födelsedagspresent förra året köpte en bok om kvinnliga konstnärer som for till Paris. De drogo till Paris tror jag att den hette. Så synd att det var en present som inte var avsedd för mig.
Vill man läsa om Paris, läser man med fördel Thora Dardels Jag for till Paris, som jag tidigare rekomenderat.
När Svenska baletten spelade Dårhuset på Thé㵲e des Champs-ʬysées år 1921, fick Jean Börlin ett brev från en herre, som erbjöd honom att vistas ett halvår på den anstallt för sinnesslöa som han förestod. Mannen i fråga, var ytterligt imponerad av föreställningen, men ansåg, trots allt, att den ytterligare kunde förbättras.
På bilden ovan ses en bl.a. Jean Börlin och Jolanda Figoni framför Nils Dardels fantastiska dekor. Dardel gjorde även kostymerna och man får anse dem för mycket lyckade. Framförallt älskar jag händerna som både griper tag och famlar.
Tilläggas bör att scenbilden blir än mer dramatisk då den fotograferats i svartvitt. Jag såg en dramatisk naturbild som säkerligen blivit bara hälften så dramatisk om den fotograferats i färg. Dessutom damp smalfilmsrullarna från Dramaten ner i brevlådan idag och gjorde mig än mer övertygad om hur fint det kan bli utan kulörer. På min kristallduk glänste och gnistrade det och de guldskimrande scenkläderna såg mins lika eleganta ut trots avsaknaden av färg. En högkontrastfilm som Tri-X är prefekt i ett sådant sammanhang. Men än är filmen inte inscannad, klippt och ljudlagd. Tills dess får ni bärga er.
När jag läste von Pahlen-sviten för några år sedan läste jag också en del relaterade texter, bla om David Sprengels (Agnes make) bidrag till sviten. David Sprengel var, om jag minns rätt, av ungefär samma årgång som Nils von Dardel och Rolf de Maré.
Sprengel var ingen större vän av det kotteri som nämnda herrar tillhörde, om detta berodde på avundsjuka eller allmän aversion mot gruppens något perverterade leverne vet jag ej. Hursomhelst; Sprengel bidrog med ett antal sidor i Agnes romansvit, bland annat porträtten av de perversa Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson, båda artister med förkärlek till onaturliga poser och läspande uttal. De är lustiga skisser av personerna i konstnärskretsarnas demimonde.
Bilden ovan föreställer en ridåskiss till Les Ballets Suédois sista uppsätning Rel㤨e 1924. Svenska baletten grundades av Rolf de Maré som var barnbarn till Wilhelmina von Halwyll. Läs mer om honom här
När jag läste om Derkert och Faustman fann jag även Vera Nilsson, en konstnärskollega till dem som var verksam under samma era. Bilden ovan heter Såpbubblor och är från år 1927. Jag tycker mycket om den. Det lilla barnet med sina såpbubblor framför det franska fönstret med den märkliga och skrämmande utsikten. Och färgerna, som naturens egna!
Mer om Vera Nilsson finns att läsa i Göran Silfverstolpe bok som utgavs av Sveriges allmänna konstförening 1986.
Igår läste jag en mycket trevlig bok, Thora Dardels En bok om Nils Dardel (Bo nniers, 1953).Om man har minsta intresse för 20-talets kostnärsliv i Paris är detta ett måste. Thora träffade dem alla, från Cocteau och Radiguet till Hjerténs och Valentino. Nog är det synd att man inte hann med att lära känna denna dam som dog 1995, nästan 96 år gammal.
Thora var född Klinckowström och uppvuxen på Stafsund. Dardel såg hon första gången i en hotellmatsal, när hon var på väg till Paris.Under den fortsatta resan blev de bekanta och en dag flyttade hon in i Dardels atelje 108Rue Lepic. De gifte sig och fick dottern Ingrid.
Raymond Radiguet var under en period en ständig gäst. Hans bok Greve d”Orgels bal sägs bygga på ett triangeldrama mellan, Thora, Nils och Cocteau. Thora:Han [Radiguet] visste nog inte riktigt om det var Nils eller mig han älskade mest. Eller vågade han inte visa det, viss om att hans dröm isåfall gått i kras? Allra mest ville han väl komma ifrån Cocteaus despotiska inflytande. Mig irriterade han genom att alltid se ledsen ut.
Nils hade redan innan paristiden blivit god vän med Les Ballets Suédois grundare Rold de Maré. Rolf hade det mycket gott ställt tack vare den Halwyllska förmogenheten. året 1917 for de på en resa till Japan som gick över förenta staterna. I Japan träffade Nils Nita Wallenberg som han förlovade sig med i hemlighet. Tillbaka i Stockholm tvingades de slå upp förlovningen då hennes far heltsatte sig emot dotterns förening med en ökänd konstnär. Dardels rykte var inte det allra bästa, hans konst, och hans själv, ansågs alltför djärv. Det var först i och med den retrospektiva utställningen på Liljewalchs 1939 som han blev helt och fullt acepterad.
Mot slutet av 20-talet rann äktenskapet mellan Thora och Nils ut i sanden. Thora hade tröttnat på Nils stora svartsjuka. När han så träffade en ny kvinna, fann det signaturligt att de tog ut skilsmässa. I slutet av 30-talet flyttade Nils till USA där han så småningom avled av hjärtfel 1943.
Thora har även skrivit boken Jag for till Paris. Den skall jag snarast införskaffa och läsa. Den kan knappast vara annat än intressant.
