Rävjägarn

Elin Danielson-Gambogis självporträtt

Elin Danielson Gambogi

På Aine Konstmuseum i Torneå blev jag bekant med en målning som verkligen fångade mitt intresse. Ni ser den ovan. Det är ett självporträtt från 1899 av Elin Danielson-Gambogi, en finlandssvensk konstnär som var välkänd på sin tid och som återupptäckts i slutet av 1900-talet. Danielson åkte naturligtvis till Paris, det var på 1880-talet, och studerade bl.a. vid Académie Colarossi. Somrarna tillbringade hon i Bretagne och kom sedan att tillgöra Önningebykolonin på Åland innan hon flyttade till Italien med sin man.

Porträttet ovan tycker jag är helt fantastiskt! Hållningen, blicken, frisyren, ögonen, styrkan, ja allt vittnar om en intressant personlighet. Att det är målat i slutet av 1800-talet känns också lite främmande för mig som inte är så insatt på detta område.

Elin Danielson-Gambogi målade flera självporträtt, bl.a. ett från 1903 och detta som anno 1900.

Åh, Goethe på romerska campagnan!

Johann Wolfgang von Goethe på romerska campagnan

Denna målning älskar jag! Det ärGoethe på campagnan av Johann Heinrich Wilhelm Tischbein. Här en länk till målningen i färg. Vet inte när det målades, men tror 1780-tal ty under några år tillhörde han Goethes krets i Rom. Det var när jag bläddrade i Ord och bild från 1932 som jag fann en text om Goethe av Klara Johanson och där fanns verket avbildat. Jag tycker allt är bra med målningen: posen, miljön, rekvisitan och inte minst namnet.

Johann Heinrich Wilhelm Tischbein verkar inte ha hört till de största konstnärerna under sin tid, men detta verk har dock gått till historien. 1790 blev han direktör för konstakademien i Neapel och författade ett antal verk betydande verk som jag inte läst. bl.a. Collection of engravings from ancient vases in possession of Sir William Hamilton.

Thora Klinckowström om Nils Dardel

En trevlig bok som jag kan rekommendera, är Thora Dardels En bok om Nils Dardel (Bonniers, 1953). Om man har minsta intresse för 20-talets kostnärsliv i Paris är detta ett måste. Thora träffade dem alla, från Cocteau och Radiguet till Hjerténs och Valentino. Nog är det synd att man inte hann med att lära känna denna dam som dog 1995, nästan 96 år gammal.

Thora var född Klinckowström och uppvuxen på Stafsund. Dardel såg hon första gången i en hotellmatsal, när hon var på väg till Paris. Under den fortsatta resan blev de bekanta och en dag flyttade hon in i Dardels ateljé på 108 Rue Lepic. De gifte sig och fick dottern Ingrid.

Raymond Radiguet var under en period en ständig gäst i Dardels hem. Hans bok Greve d’Orgels bal sägs bygga på ett triangeldrama mellan Thora, Nils och Cocteau. Om detta skriver Thora så här: Han [Radiguet] visste nog inte riktigt om det var Nils eller mig han älskade mest. Eller vågade han inte visa det, viss om att hans dröm isåfall gått i kras? Allra mest ville han väl komma ifrån Cocteaus despotiska inflytande. Mig irriterade han genom att alltid se ledsen ut.

Nils hade redan innan paristiden blivit god vän med Les Ballets Suédois grundare Rolf de Maré. Rolf hade det mycket gott ställt tack vare den Halwyllska förmogenheten. Året 1917 for de på en resa till Japan som gick över förenta staterna. I Japan träffade Nils Nita Wallenberg som han förlovade sig med i hemlighet. Tillbaka i Stockholm tvingades de slå upp förlovningen då hennes far helt satte sig emot dotterns förening med en ökänd konstnär. Dardels rykte var inte det allra bästa, hans konst, och hans själv, ansågs alltför djärv. Det var först i och med den retrospektiva utställningen på Liljevalchs 1939 som han blev helt och fullt accepterad.

Mot slutet av 20-talet rann äktenskapet mellan Thora och Nils ut i sanden. Thora hade tröttnat på Nils stora svartsjuka. När han så träffade en ny kvinna, fann det sig naturligt att de tog ut skilsmässa. I slutet av 30-talet flyttade Nils till USA där han så småningom avled av hjärtfel 1943.

Thora har även skrivit boken Jag for till Paris. Den har jag skrivit om tidigare och kan verkligen rekommendera!

Och vi frågar oss: ÄR DETTA KONST?

Öyvind Fahlström och konsten

1959 var inte bara året när Maria Callas och Aristoteles Onassis kärleksaffär briserade, det var även åren är man återigen ställde sig frågan ÄR DETTA KONST? Konstakademien visade under våren den uppmärksammade utställningen Kring spontanismen där bland andra Öyvind Fahlström medverkade. De alster som visades fick många att skaka på huvudet och uppgivet eller irriterat (beroende på läggning!) lämna lokalen. Extra roligt blev det två veckor in i utställningen när Fahlström själv dok upp och upptäckte att utställningskommisarien, doktor Lars Erik Åström, råkat hänga upp en masonitskiva som han använt för att torka sina penslar på! Det är detta verk som ni ser Fahlström begrunda på bilden ovan. Eftersom jag tycker om att ställa  frågan ÄR DETTA KONST? tycker jag att reportaget i Vecko-Journalen är mycket underhållande.

Dagbok från en byskola i Fredrika

Berta Hanssons ungarJag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.

Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och  energi.

Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.

Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den “lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord “nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.

Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).

Tora Vega Holmström, konstnär

För bra många år sedan läste jag en artikel om Tora Vega Holmström. Det kan ha varit i Antik och auktion. Jag minns att jag verkligen tyckte om vad hon målat. Då jag saknar konstböcker där hon finns representerad, tog jag mig för att googla och fann bl.a. de två motiven som syns här: Bastubadaren (ovan) och Figurkomposition (nedan).

Jag gillar barnets något blaserade uttryck och bastubadarens av mosaik skapade kropp. Elegant! En kollega till Holmström är Agda Holst som gjort ett utmärkt porträtt av Hjalmar Gullberg. Kanske finns det lika många halvt bortglömda kvinnliga konstnärer som det finns berömda män. Mina kunskaper på detta område är mycket begränsade, men jag blir alltid glad när jag hittar något som jag tycker är vackert (exempelvis exempel Vera Nilssons Såpbubblor).

Jag påminner mig själv att jag till födelsedagspresent för några år sedan köpte en bok om kvinnliga konstnärer som for till Paris. De drogo till Paris hette den. Av en slump fann jag dem nyligen på Myrorna. Mer om den en annan gång.

Läs gärna, och mer initierat, mer om Holmström hos Minerva.

I Paris med Dardel och de Maré

När jag läste von Pahlen-sviten för några år sedan läste jag också en del relaterade texter, bla om David Sprengels (Agnes make) bidrag till sviten. David Sprengel var, om jag minns rätt, av ungefär samma årgång som Nils von Dardel och Rolf de Maré.

Sprengel var ingen större vän av det kotteri som nämnda herrar tillhörde, om detta berodde på avundsjuka eller allmän aversion mot gruppens något perverterade leverne vet jag ej. Hursomhelst; Sprengel bidrog med ett antal sidor i Agnes romansvit, bland annat porträtten av de perversa Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson, båda artister med förkärlek till onaturliga poser och läspande uttal. De är lustiga skisser av personerna i konstnärskretsarnas demimonde.

Bilden ovan föreställer en ridåskiss till Les Ballets Suédois sista uppsätning Rel㤨e 1924. Svenska baletten grundades av Rolf de Maré som var barnbarn till Wilhelmina von Halwyll. Läs mer om honom här

Siri Derkert och hennes Sverigevägg

Sverigehuset

Jag vet inte om ni såg dokumentären om Siri Derkert på SVT. Det var mycket roligt att se alla gamla klipp med henne. Hon var en mycket intressant person!

Sverigehuset vid Hamngatan i Stockholm har idag degraderats till Ilums Bolighus. För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverigeväggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigeväggen skulle invigas den 31:a maj 1969 och samtidigt skulle utställningen Sverigebilder visas. Den blev emellertid stoppad ty den ansågs vara för samhällskritisk. Siri Derkert blev naturligtvis arg och vägrade visa sin Sverigevägg; hon dolde den bakom ett svart skynke med texten “Min vägg visas inte så länge utställningen Sverigebilder inte har öppnats i Sverigehuset. Jag gör detta som en solidaritetshandling”. Svenska Institutet, som anordnade utställningen gav till sist med sig och visade Sverigebilder, men bara under en dag. Derkert avtäckte då sitt konstverk.

Klicka på taggen Siri Derkert här inunder inlägget för att läsa mer om henne.

Carl Magnus Lindqvist från Vännäs

När Stambanan genom övre Norrland drogs från Ånge till Boden blev Vännäs en knutpunkt, ty stambanan undvek de kustnära läget och istället gick stickspår ned mot kuststäderna. I detta fall var det Umeå som skulle servas med järnvägstrafik. I järnvägens spår kom en air av den stora världen till det lilla samhället  och Carl Magnus Lindqvist kom att bli en av de mer kända konstnärerna. Hur det kom sig att han fick möjlighet att studera på Konstakademin i Stockholm och sedan utomlands i Berlin och Paris vet jag inte, men det gjorde han iallfall.

Det är inte speciellt lätt att hitta bilder på Lindqvists tavlor och dessa härrör från de auktionshus där hans tavlor sålts och skall inte ses som representativa för hans konstnärskap. Förutom motiv från Västerbotten, målade Lindqvist även i Bohuslän vilket tydligt avspeglar sig i produktionen. Motivet ovan är dock vad jag kan ana hämtat från Västerbotten.

En kort text om Vännäs och konsten är det mest matnyttiga jag kan erbjuda i detta ämne om man inte lyckas få tag i den C-uppsats som Elsi Ekstedt skrev 1992.

Ben Nicholsons Prince and princess

Hötorgskonst.

Jag hittade en bok i serien The penguin modern painters på Hötorget. Där fann jag Ben Nicholson, konstnär som under resor till bl.a. Frankrike influerades av både kubismen och det abstrakta måleriet. Nicholson hade nämligen det så pass gott ställt, att han utan problem kunde fördriva tiden utomlands, måla och lära sig språk. Verket ovan heter Prince and princesss och är daterat 1932. Jag gillar både färg och form och de lite naiva profilerna.

Nicholsons syster, var för övrigt gift med Robert Graves som skrev Good-bye to All That (vilken titel!), en självbiografisk skildring av första världskriget, precis som Siegfried Sassoons Memoirs of an Infantry Officer.

Nils Dardel och den Svenska baletten

När Svenska baletten spelade Dårhuset på Théatre des Champs-Elysées år 1921, fick Jean Börlin ett brev från en herre, som erbjöd honom att vistas ett halvår på den anstalt för sinnesslöa som han förestod. Mannen i fråga, var ytterligt imponerad av föreställningen, men ansåg, trots allt, att den ytterligare kunde förbättras.

På bilden ovan ses en bl.a. Jean Börlin och Jolanda Figoni framför Nils Dardels fantastiska dekor. Dardel gjorde även kostymerna och man får anse dem för mycket lyckade. Framförallt älskar jag händerna som både griper tag och famlar.

Tilläggas bör att scenbilden säkerligen blir mer dramatisk då den fotograferats i svartvitt.

Eugène Jansson på Waldemarsudde

Jag har sett Eugène Jansson på Waldemarsudde och är helt förtjust! Vilken fantastiskt vacker utställning, både till utförande och innehåll. Som komplement till Janssons målningar, visades bilder från Flottans badhus på Skeppsholmen i Stockholm. Det var där som Jansson hittade många av sina modeller när han i början av 1900-talet övergick från att måla stämningsfulla blå Stockholmsmiljöer till att porträttera atletiska män. Min favorit i den senare produktionen är denna. Den unge mannen påminner om en Art Deco-lampa!

I det största utställningsrummet rådde en blå skymning och här hängde de stora dukar som gjorde Jansson känd. Det är vackra målningar som visar ett Stockholm som badar i mystik. Vad allt kunde inte hända i en sådan stad! Men så är det inte idag? Nej, det håller jag nog inte med om. Jag tror att det handlar om att se, och att äga Janssons blick är få förunnat.

Jag tycker verkligen att man skall ha verkligt goda skäl för att med gott samvete försumma ett besök på Waldemarsudde. Utställningen är en verklig pärla och är bland det bästa jag sett.

En god och tyskvänlig jul tillönskas

Detta är ett tvättäkta julkort som den svenska organisationen Nationalsocialistiska Blocket gav ut en gång på 30-talet.Snyggt, verkligen, men nog är det kusligt att tänka sig att en sådan hälsning damp ned i åtskilliga brevlådår lagom till jul.

Jag har varit på utställningen Helvete på Liljevalchs och vykortet ovan var utgångspunkten för Ann Böttchers ryamatta. Tyvärr var själva nazikorset inte utfört i vitt utan helt enkelt som ett hål. Lite opraktiskt om man skall använda den på traditionell, bonad fiskbensparkett.

Bland mina favoriter på utställningen hörde Dick Bengtssons målningar. Framförallt gillade jag Domburgsviten och en målning föreställande en amerikanskrysk fabrik. Tyvärr kommer jag inte ihåg verkets namn.

En omedelbar favorit var också Marcus Larsons Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg. Det finns någons lags romantik i det dramatiska tavlan som jag finner tilltalande. Ett mer konceptuellt verk behöver man oftast få förklarat för sig för att kunna uppskatta och det kan jag tycka är en nackdel. Dessutom är konceptualisterna sällan romantiker.

Goyas grafik och Jacquets Callots teatermodell av helvetet fann jag också sevärda, till skillnad från Ulrik Samuelssons urtrista Gallerixkonst. Då jag är allt annat än bra på att kommentera konst, föreslår jag att nu själva gör ett besök och bildar er en uppfattning.

Diskriminering och höstens moderna

Vill man få sig en rejäl överdos av Svensk Tenn bör man bege sig till Bukowskis och Stockholms Auktionsverk. Men först några ord om auktionsverket och deras milt uttryckt märkliga garderobspolicy.

“Alla herrväskor måste hängas in i garderoben” sa den kortväxte och vältränade vakten på Stockholms Auktionsverks visning. “En herrväska är en väska som bärs av en herre” fortsatte han när jag lite småsurt undrade vad som karaktäriserade en denna typ av accessoar. Hade jag varit ensam hade jag förmodligen vänt på stubben, ty dylika dumheter klarar jag verkligen inte av. Ett alternativ, ett mindre drastiskt, hade varit att citera Klara Johansons utmärkta Sexualsystemet, men dels kan jag den inte utantill och dels hade jag den inte till hands i min “herrväska”.  Imorgon är det jag som ringer Diskrimineringsombudsmannen.

Åter till höstens moderna visningar på Stockholms ledande auktionsfirmor. Jämfört med vintagevisningen var det tämligen ont om blonderade krokodiler (de kvinnor som säkerligen är orsaken till att damväskor är tillåtna), istället fanns det gott om 30+. Och tydligen var de där för att lägga beslag på något Frank-/Hjort-/Malmstens-relaterat. Ingen ont om dessa tre giganter vars möbler dessutom är mycket väl utförda, men nog blir det lite tjatigt i längden. Men människan har tydligen ett behov av att äga det som alla vill äga. Man riskerar på intet sätt att missuppfattas om man har en frankstol i vardagsrummet, till skillnad från om man äger ett mästerverk från ett mindre snickeri i landsorten.

Däremot var det mycket roligt att se all konst som fanns till försäljning. En av mina favoriter är Axel Fridells klassiker Mr. Simmons (“Tidningsläsaren“) som kröner detta inlägg. Jag tycker också mycket om Hjertens Den violetta hatten, Tora Vega Holmströms Porträtt av en kvinna och naturligtvis Gösta Adrian-Nilson, t.ex. hans Telefonkiosk.

1930 anlitades NK och Axel Einar Hjort för att inreda konditori Tösses filial (se den vackra skissen )på Banérgatan 7 i Stockholm. Delar av inredningen säljs nu på Auktionsverket och det är bord, stolar pallar och en ljusskylt. De är ytterst funktionalistiska och måste ha tett sig verkligt moderna, ty det var samma år som Stockholmsutställningen ägde rum och “Acceptera” fortfarande var något av ett slagord som de mer borgerligt sinnade fann tämligen frånstötande. Se stålrörsmöblerna här.

Intressant är också att notera att båda auktionshusen hade möbler ur Otto Schulz produktion för BOET. Här ett skåp med intarsia från 30-talet (Stockholms Auktionsverk), ytterligare ett skåp men detta i Bopoint (Bukowskis) och ett bord i Botarsia (Bukowskis). Glädjande nog fann jag också ett par fåtöljer (Stockholms Auktionsverk) som tillskrivs Margaretha Köhler, en av kvinnorna bakom inredningsfirman Futurum vid Norr Mälarstrand.

Bildade och aktningsvärda personer

Jag bläddrade i Erotikens historia på Myrorna för ett par dagar sedan och fastnade i ett avsnitt och homosexualitet.

“Homosexualitet förekommer bland alla samhällsklasser, på landet såväl som i städerna och den finns hos bildade och aktningsvärda personer: vetenskapsmän, läkare, teologer, konstnärer o.s.v. Allt tyder på att den är ett universellt naturfenomen, beroende på anlag i vissa människors organism, en könsdrift, som, emedan den är en del av vissa människors natur, inte är onaturlig, trots att den är en Anomali, det vill säga en från den normala könsdriften, de heterosexuellas, avvikande företeelse.”

Vidare får vi lära oss att homosexet var både accepterat och på modet, innan kristendomen gjorde entré.

Bilden ovan är en litografi av Gravarnis Champagnefest.

Mamma Andersson och Sven Harrys

Unge herr Plahn, konstnär, framför målning av Mamma Andersson på Sven Harrys Konstmuseum

Jag har varit på Sven Harrys Konstmuseum vilket var en trevlig upplevelse, bortsett från att det i princip bara var Karin Mamma Anderssons två tavlor som var något att titta på. Övriga stipendiater som presenterades var rätt trista och de som målade saknade känsla för färg och färg är något som jag tycker är ytterst viktigt. Jag anser att de flesta av dagens med pensel försedda unga konstnärer saknar känsla för denna viktiga detalj (i ärlighetens namn gäller det också arkitekter). En kvinna hade målat av några skulpturer som hon hittat. Ett par av dessa var riktigt bra, men jag föredrar trots allt originalen framför målningarna, även om jag tyckte att det var en bra idé.

Lokalerna var dock fina och i entrérummet hängde en mycket vacker tavla som ingår i Sven Harry Karlssons egen samling. Tyvärr minns jag inte dess namn (Morgon kanske?) eller konstnärens. Färgerna var dock mycket vackra. De var lite dämpade och gick i blågrått och olika nyanser av grålilarosa. Överhuvudtaget var byggnadens interiör av hög klass. Entréskjutdörren var elektriskt manövrerad och i samma elegant legering som fasaden. Listerna kring dörrarna var gerade och plankgolven massiva.

Jag ser fram emot julen, ty i december invigs översta etagen med Sven Harrys privata konstsamling. Takvåningen är en kopia av den herrgård på Lidingö, Ekholmsnäs, som han ägt i många år men som han nu sålt. Att se han samling skall bli mycket intressant.

För övrigt tycker jag att konstmuseet är inhyst i en vacker byggnad. Mer om den en annan dag, ty de bilderna är fortfarande inte framkallade.

Siri Derkert retrospektivt på Moderna

Siri Derkert fotograferad av Anna Riwkin i början av 60-talet

Jag har sett den retrospektiva utställningen över Siri Derkerts liv och produktion och jag får säga att jag är tämligen förtjust, och detta till viss det får sägas bero på att jag tycker om mycket om personen Derkert. Visst framstår hon ibland som naiv, till exempel i sin önskan efter ren luft och rent vatten, men jag uppskattar verkligen att hon tog  miljön på sådant stort allvar och att hon trots hög ålder, brann för både den och kvinnosaken, istället för att resignera och därmed bli en mer socialt, och kommersiellt, gångbar individ. Att befinna sig i Derkerts närhet var nog inte alltid så lätt.

I Siri Derkerts fall tycker jag verkligen att liv och konst hör intimt samman. Något annat är väl egentligen oundvikligt, men i hennes fall är det så tydligt att konstnärskapet kastas i olika riktningar allt eftersom hennes liv ändras. Ett exempel är hennes kontakt med Fogelstads medborgarskola som blev starten på en ny fas i hennes liv. Slutet av 30-talet hade varit tungt för Derkerts del, framförallt för att hennes dotter Liv dog 1938, och vänskapen med de nya vännerna på Fogelstad gav henne krafterna åter och eldade på hennes engagemang för kvinnosaken och miljön.

Derkert var dock en smula kritisk i sin syn på de tongivande kvinnorna i Fogelstadgruppen, vilket jag tror bottnade i att hon var van att tänka själv och på intet sätt falla in i okritiskt dyrkande. Hennes dagboksanteckningar från åren på Fogelstad är mycket intressanta och ger en intressant inblick i dessa kvinnosakskvinnors liv. Derkerts skisser av dessa är kanske inte så insmickrande, men mycket uttrycksfulla och de säger mer än dåtidens fotografier. Här Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren och här Ada Nilsson och Honorine Hermelin samt Honorine Hermelin.

Siri Derkert fotograferad av Anna Riwkin

Östermalms tunnelbana, Sverigeväggen och Vad sjunger fåglarna? är alla gjorda i slutet av hennes karriär, när hon till sist blivit berömd och uppburen. Jag tycker mycket om tunnelbanans blästrade väggar. Dels älskar jag att titta på skisserna och läsa namnen och texterna, dels tycker jag att “Ristningar i naturbetong” är utförda i en helt ypperlig teknik som gör sig så bra i det rum som är tunnelbanans. Dessutom ser jag den lilla arga, men samtidigt så rara och engagerade Derkert framför mig. Jag imponeras också av hennes lust att experimentera som aldrig verkar avta.

SAK lät år 1974 utge en publikation som behandlar Siri Derkert. Det är en mycket intressant skrift som verkligen kan rekommenderas och den brukar vara lätt att få tag i (på Myrorna, antikvariat eller bokborsen.se). Den är rikt illustrerad, men mestadels i svartvitt. Det var därför utmärkt att på utställningen få se de kubistiska verken i sin ursprungliga glans. De (till exempel Balkongen från 1916) och Valle Rosenbergs utmärkta porträtt av Siri är mycket vackra.

Moderna museets stora retrospektiv är en sevärd historia, inte minst för att man får ett tillfälle att se hennes verk på nära håll. Inte minst är det fascinerande att se hennes 60-talsproduktion, de saker som en gång var helt moderna, med den patina som hör åren till. Tyvärr kan jag dock tycka att det kunde ha funnits mer text, mer om det mindre kända delarna av Derkerts liv. Inte minst hennes samröre med Fogelstadgruppen, ty det skulle sätta henne i en kontext med andra engagerade människor från den tid som var hennes. Jag är också nyfiken på hennes erfarenheter av Island och Ryssland, men av detta går spårlöst förbi.

Siri Derkert, en intressant konstnär!

Siri Derkerts Vad sjunger fåglarna?

Moderna museet öppnade i dagarna sin stora, retrospektiva utställning med Siri Derkert som jag är mycket nyfiken på!

Denna ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnär skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal och det är den ni ser på bilden ovan.

Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.

När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på T-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.

På äldre dagar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionella kvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.

1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när juryn enades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.

Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dock anar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.

Här en intervju med Siri från 1968. Lyssna!! En mer engagerad 80-åring får man leta efter.

Läs också Birgitta Rubins recension av utställningen i Dagens Nyheter och Joanna Persmans i SvD.

En skulpturpark till Carl Milles minne

Millesgården

Jag har varit på Millesgården som jag härmed utnämner till en av Stockholms vackraste platser. Utsikten är slående och från terrasserna syns cisternerna vid Ropsten. Kontrasten är slående och helt effektfull.

Millesgården

Skulpturparken är terrasserad  i olika nivåer och grönskan är precis så väl tilltagen att den inte på något sätt konkurrerar med Milles skulpturer. Se bara på bilden ovan, där lagerträden står i stram givakt i sina terrakottakrukor.

Millesgården

Men det är klart att det är skulpturerna som gör Millesgården och detta är en av mina favoriter. Tyvärr har jag glömt dess namn. De unga gossarna jagar fram i det brungröna vattnet med en sällsynt frenesi.

Millesgården

Guds hand! Ett alltigenom vackert verk med ett utomordentligt vackert namn. Huruvida den atletiske unge mannen är på väg till pärleporten, eller inte fick komma in, förtäljer icke historien.

Millesgården

Människan och Pegasus! Som liten älskade jag de grekiska gudasagorna och ser fortfarande Orfeus släpa sin Eurydike upp från de dödas rike, men så vände han sig om och hans älskade drogs åter ned och han återsåg henne aldrig.

Millesgården

Platsens skönhet är som ni kan se obestridlig. Trappor, terrasser, skulpturer, buskar, träd, stenläggning och kolonner. Intet att förbättra.

Millesgården

Bågskytten, ett av Milles mest välkända verk. Ursprungligen gjordes det för Liljewalchs konsthall.

Avslutningsvis två bilder. En på Olga och Carl Milles grav och en föreställande Willian Penn.

Elsies och Frances Cottingley Fairies

cottingley_fairie_5

Sommaren 1917 tillbringade 10-åriga Frances Griffiths hos sin moster i Cottingley, West Yorkshire. Tillsammans med sin kusin, den 16-åriga Elsie Wright, lekte hon med älvorna i bäcken långt nere i trädgården. Blöta och smutsiga återvända de två flickorna till sina mödrar som naturligtvis gav dem bannor och förbjöd dem att narras. Älvor, några sådana varelser fanns naturligtvis inte. För att bevisa detta, lånade Elsie sin fars kamera och tillsammans med Frances tog hon två bilder där de turades om att posera med de skira varelserna. Den första ser ni på bilden ovan, den andra ser ni här. Visst är de vackra?

Två år senare visade Elsies mor bilderna vid ett möte hos Teosofiska samfundet i Bradford där kvällens föreläsning handlade om älvornas liv. Uppståndelsen blev stor, och så småningom fick en av samfundets ledande medlemmar, Edward Gardner, upp ögonen för de unika bilderna som visade att älvor verkligen existerade. För att försäkra sig om att fotografierna var äkta, sände Gardner negativen till några experter och ingen av dem fann att bilderna på något sätt var manipulerade. Att de verkligen föreställde livs levande älvor, var dock experterna inte ense om.

Så småningom fick författaren Arthur Conan Doyle tag i bilderna och blev förtjust, ty han höll precis på med en artikel om älvor, men hade av naturliga skäl inga bilder. För att försäkra sig om att fotografierna verkligen var äkta, gav han flickorna 24 plåtar (numrerade) och två kameror och bad dem ta nya bilder. Efter en tid fick han tre bilder skickade till sig. Den första föreställde Frances and the Leaping Fairy, den andra Fairy Offering Posy of Harebells to Elsie, och den sista Fairies and Their Sun-Bath. Titta på dem, de är mycket vackra.

Nu fanns totalt 5 bilder på älvorna i Cottingley och Conan Doyle var förtjust!

I en artikel i The Strand i december 1920, publicerade Conan Doyle de två bilderna från 1917 tillsammans med en entusiastisk text som slutade med orden:

“The recognition of their existence will jolt the material twentieth century mind out of its heavy ruts in the mud, and will make it admit that there is a glamour and mystery to life. Having discovered this, the world will not find it so difficult to accept that spiritual message supported by physical facts which has already been put before it”.

I en artikel i The Unexplained år 1983 förklarade de nu åldrade kusinerna att det hela varit ett falsarium. Elsie hade kopierat illustrationer ur Princess Marys Gift Book och sedan hade de klippt ut dem och stagat upp dem med hjälp av hattnålar. Frances hävdade dock att den sista bilden inte var fejkad, utan hon tagit den när hon av en händelse fått syn på några älvor under fotograferingen av de urklippta. Elsie förnekade detta och påstod i sin tur att det var hon som fotograferat. En undersökning visade sedan att bilden var en dubbelexponering och att båda flickorna därför kan ha tagit den. Eller kanske inte. Kanhända var det verkligen en bild på The Cottingley Fairies.

Nils Dardels teckning av Philippe

Nils Dardels Philippe

1924 gjorde Nils Dardel  denna vackra teckning av Philippe. Vem var Philippe? Jag vet inte. Kanske var han en gång konstnärens hjärtevän. Åtminstone för en dag eller två.

Jag tycker mycket om Nils Dardel och kan verkligen rekommendera Thora Dardels böcker om deras liv i Paris, precis som jag rekommenderar Greve d’Orgels bal. Den bästa sommarläsning som tänkas kan.

Hanna Paulis Stenhammarporträtt

Stenhammar, målad av Hanna PauliHäromdagen fann jag ett porträtt som jag blev helt betagen uti. Det föreställer Wilhelm Stenhammar och är målat av Hanna Pauli. Jag tycker att det är helt lysande. Stenhammar såg mycket bra ut men hans utseende var den kraftfulle mannens. Paulis porträtt visar den Stenhammar som skrev de sentimentala romanser som jag tycker så mycket om.

Jag har en inspelning av Sentimental romans för violin och orkester, den första, med Göteborgs symfoniorkester under ledning av Tor Mann med Francesco Asti på violin. Jag tror att den är från åren runt 1930. Den är mycket vacker.

Hanna Pauli var född Hirsh och hade privilegiet att få studera vid Konstakademien från år 1881 och fyra år framåt. Under några år vistades hon i Paris där hon bl.a. studerade vid Académie Colarossi och målade intensivt. 1887 gifte hon sig med Georg Pauli och de flyttade hem till Sverige. I början av 1900-talet lät de bygga en vacker villa i Storängen i den tidens nationalromantiska stil. Här en äldre bild från hemmets vrå anno 1899.

Ivar Arosenius på Waldemarsudde

Ivar AroseniusIvar Arosenius saknade inte talang, men tyvärr tog det burleska ofta överhanden. Rödnästa gamla gubbar och yppiga damer med brösten framme dominerar alltför många av hans akvareller.

Jag är ingen vän av det burleska, men jag kan inte låta bli av fascineras av den halsbrytande blandning av element som ryms i en enda målning. I ett skirt landskap och bland fagra möer, hittas ofta en och annan djävul, ej sällan följd av en fallen kvinna. Jag tänker på Albert Engströms Strix, en publikation som jag står helt främmande inför. Mycket riktigt medverkade Arosenius i Söndags-Nisse, något som så småningom ledde till hans genombrott.

Allt är inte verkligen inte burleskt, ty det finns många stämningsfulla ögonblicksbilder med Arosenius dotter och hemmets dunkla interiörer och de är mycket tilltalande. Även de blågröna akvarellerna sprider romantik, åtminstone för mina ögon som är känsliga för detta ljus.

Kattresan har nog de flesta läst, den måste vara en av Arosenius mest kända verk. Det är en lustig liten historia som jag tycker mycket om. Enkel och en smula banal, men med stor charm. Och inte lite otäck för ett litet barn

I trappan upp till Valdemarsuddes andra våning finns en bild där Arosenius ligger behagfullt och utmanande utsträckt ovan på en sång. Det är en fantastisk bild. Han framstår som modernt trotsig, trots att bilden är över 100 år gammal. Trots, var nog inte rätta ordet. Människan är i grund och botten densamma då som nu.

Berta Hansson på Konstakademien

Hanssons rum i Fredrika

Just nu visas på Konstakademin på Fredsgatan en utställning med Berta Hanssons. Hansson var som ung folkskollärare i Fredrika i Västerbottens inland och bilden ovan visar hennes lägenhet på övervåningen i skolhuset. När man läser Hanssons bok Mina barn, är det lätt att får för sig att miljön var enklare än den verkar ha varit. Att det stundtals var mycket kallt vintertid, så att en tunn hinna av is bildades på vattenhinken i köket, finns det dock ingen anledning att betvivla. Jag älskar hennes dagboksanteckningar från denna tid. De är fyllda av barn, mörker och en ständig kamp att få måla. Det är fascinerande läsning. Jag skulle ha önskat att man valt att presentera mer av hennes texter, ty skriva kunde hon och hon var en god iakttagare.

Siboneswe, 50-talUtställningen är bra. En stor del av hennes produktion som fortfarande är i släktens ägo visas upp, kompletterade med inlån. Efter att ha läst och bläddrat i den intressanta och vackra bok som utgivits till utställningen, är jag mycket imponerad,  framförallt älskar jag hennes tusch-, kol- och blyerts-teckningar. Hennes verk liknar mycket litet det som hennes generationskamrater åstadkom, både i stil och i val av motiv. Såpass att jag har reserverat en teckning som jag tycker väldigt mycket om.

Hansson målade också i olja och akvarell. Särskilt hennes sista, och mycket svarta oljor, är starka. Mot slutet av hennes levnad svek henne synen. Kanske är det därför tavlorna skildrar en sådan skräck, jag vet inte. Det finns något mycket skönt i dessa dystopiska bilder, svarta, så svarta som tavlor kan bli.

Periodvis arbetade Hansson i brons, lera och textil. Särskilt lyckad är den vävda kristustavlan i all sin enkla gråhet. Intresset för religiösa motiv härstammade från barndomshemmet i Hammerdal i Jämtland där de bilder som fanns, var några träsnitt illustrerandes händelser i bibeln. Dessa bilder verkar ha gjort ett stort avtryck. På utställningen visas några träsnitt och det vackert textade kuvert där Berta sparat dessa barndomens dyrgripar.

Tankfull pojke, 40-talEfter åren som folkskollärare, reste Hansson runt i vår värld. Tillsammans med Elsa Björkman-Goldschmidt blev det en tur till Afrika som för Hanssons del resulterade i en längre vistelse och de vackraste av porträtt. Kärleken till barnen i byaskolan överförs till den ursprungsbefolkning som hon saknat sedan flytten till Stockholm i slutet av 40-talet.

För mig är storheten i Berta Hanssons konstnärskap baserat på alla de texter, dagsboksanteckningar, som hon skrivit genom åren och det intresse och den empati som dessa texter utstrålar. Det är så jag lärt känna henne och så jag kommit att tycka så mycket om hennes verk. Jag hoppas att besökarna på Konstakademien förmår att göra detsamma.

Berta Hansson, lärarinna i Fredrika

I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.

I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.

Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.

När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.

Im forever blowing bubbles

När jag läste om Derkert och Faustman fann jag även Vera Nilsson, en konstnärskollega till dem som var verksam under samma era. Bilden ovan heter Såpbubblor och är från år 1927. Jag tycker mycket om den. Det lilla barnet med sina såpbubblor framför det franska fönstret med den märkliga och skrämmande utsikten. Och färgerna, som naturens egna!

Mer om Vera Nilsson finns att läsa i Göran Silfverstolpe bok som utgavs av Sveriges allmänna konstförening 1986.