Visst är det vackra, korna i Vår herres hage? Jag var ute och körde någonstans nordöst om Boden och hade valt en liten väg.Det är inte så ofta man ser en så fridfull och lantlig syn. I fonden ett gammalt ödehus med vackra proportioner och en farstukvist i smäcker snickarglädje.

Jag är inte särdeles förtjust i dagens anläggningar där hundratals kor krävs för att det skall vara någon ekonomi att tala om. Trist, och inte är jag säker på att det är lika tillfredsställande att vara mjölkbonde med så många djur. Till fördelarna hör naturligtvis att djurhållningen blir rationellare och kostnaden lägre. Den ökade importen av framförallt nöt- och gris-kött gör mig också ont. Svenska bönder får svårt att konkurrera och tvingas lägga ner verksamheten med igenväxta marker som följd. Tänk er det svenska landskapet utan åkrar och med skog i deras ställe. Det är något helt annat! Dessutom är det dumt att transportera kött och mjölk kors och tvärs över jordklotet. Nej, ät hellre svenskt kött. Visserligen är det dyrare, men det är bara bra att äta kött mer sällan.

Bordet höll på att dukas till min ära, ty jag gästade GBS i hennes sommardröm.

Borta i Västbyn detta övergivna hus. Så vackert med sina strama fönsteröverliggare och utsmyckade knutar.

Att spela på tramporgel är naturligtvis det bästa, men nog kan man snegla på televisionen ibland.

Det vackra 30-talet i sin stramaste form! En fabriksbyggnad i Östergötland.

Det är en konst att spara på ting. Att veta vad man kommer att behöva om 20 år, eller kanske om 100, låter sig inte så lätt listas ut. Därför är det lika bra att spara på det mesta, åtminstone det finns plats, vilket det oftast gör på gamla gårdar med sin rikhaltiga flora av uthus.

När jag var liten älskade jag dessa utrymmen där taket var lågt och dammet låg tjockt. Där fanns strömbrytare för trefasinstallationer, elsladdar, reservdelar till en rörmjölkningsanläggning, gamla leksaker, järnskrot, mjölkflaskor och diverse annat mer eller mindre otänkbart. Och kanske, kanske fanns det en chans att något av allt detta en dag skulle komma till användning.

Jag går fortfarande upp på vinden var gång jag åkt norrut. Inte för att jag letar efter något, utan för att det känns tryggt med alla dessa gamla dammiga grejer och för att det är så lugnt och tyst där uppe. Genom några genomskinliga takplåtar, silar ett svagt ljus in och man ser endast så mycket att oredan inte på något sätt blir påträngande.

Den första dagen på det nya året, nyårsdagen, den tycker jag om. Lugnt och skönt, utan vare sig något som måste göras, eller något som kan göras för den delen. Det mesta är stängt och igenbommat och man är hänvisad till sitt sköna och ombonade hem. Jag lyssnar på P2 och tittar på bilderna som jag tog i somras när jag var ledig och åkte runt med bilen.

Dessa månader känns redan så avlägsna, men jag är mycket glad att jag tog mig friheten att vara ledig även om jag skulle önska att jag gjort mer av min lediga tid och inte bara låtit tiden gå. Fast kanske är det bäst så, att inte marschera fram enligt ett strikt och fullspäckat schema för att hinna med så mycket som möjligt.

I mina mappar fann jag bl.a. en bild av kökstrivseln i min mors kök. Det är en mörk bild, ty jag är svag för både det under- och det överexponerade och finner ofta bilder tråkiga om de är alltför ordinära.

Gråmulna dagar går jag ofta omkring bland husen och tittar på detaljer, på det slitna och patinerat vackra. Jag ser ut genom ett smutsigt fönster och njuter av kontrasten mellan den mörka interiören och det järngrå ljus som strålar med från himlen. och Jag öppnar dörren och ser den gamla ladugårdens faluröda fasad och går ut i det fria och vandrar vidare på min promenad bland ting och byggnader som jag sett så många gånger men aldrig tröttnar på.

Jag satt i bilen en solig dag. Det var varmt och lite för mycket skog passerade genom bilfönstret utan avbrott. Det var först när jag närmade mig Råneå som landskapet öppnade upp sig och jag började hoppas att min resa inte varit förgäves. Vad det nu var jag letade efter. Strax innan en kurva pressade jag ned bromspedalen och parkerade bilen halvvägs ute på en åker, ty alldeles intill stod en gammal övergiven gård.

Om det ena huset var lite modernare till sitt yttre, var det andra en välbevarad 1800-talsdröm. Tyvärr minns jag inte färgerna på den vackra pardörren, men jag tog en hel rulle smalfilm från detta vackra ställe så förr eller senare får jag se hur den tar sig ut i färg. Notera också de strama överstycke som pryder köksfönstret.

Jag öppnade dörren och steg in i en mörk farstu. En gammal elsladd hängde på väggen vars gamla tapet fortfarande var en skönhet. Inne i köket hade någon monterat ned innertaket och och ljuset silade in genom vindsrummets fönster och spelade över all gammal bråte som lämnats kvar i detta en gång så vackra hem. Här fanns några vagnshjul, en vattenkanna, stolar och allehanda bråte. Och här fanns ett synnerligen vackert skåp som syns på bilden ovan. Vilken skam att inte någon tagit rätt på denna praktmöbel!

Bredvid vagnshjulen stod en murad öppen spis som delvis monterats ned. Under kupan hade någon placerats husets innanfönstervilket får sägas vara ett märkligt tilltag. Kanske var det klokt, ty där stod de verkligt skyddade för väder och vind.

Jag gick ut på gården och in i nästa hus. Här hade köksgolvet helt tagits bort och marken låg bar. Några klena buskar växte där nere och en halvmodern taklampa hängde ovan denna ofrivilliga rabatt. I kammaren innanför köket fanns golvet fortfarande kvar, men dit tog jag mig inte. Istället gick jag ut i hallen och vidare ut på den igenväxta gårdsplanen.

Här tänker jag mig bo, ja, jag har praktiskt taget redan flyttat in i den ståtliga Västerbottensgården. Mina saker, som tidigare stod likt ett gigantiskt berg på gårdsplanen, har jag redan burit in i den nyskurade byggnaden som stått oförändrad i över hundra år.

Här finns både en rymlig sal, ett rejält kök, två hörnkammare och en farstukammare. Farstukammaren är behagligt liten och i ena hörnet finns en vit, enkel kakelugn. Tapeterna är brunmurriga, ty här var man först med det senaste en gång på 20-talet. Här inne här det varmt även de kallaste vinterdagar.

I uthuset har jag parkerat min traktor. Kanske är den en Volvo, en T 31:a som jag kan köra på fotogen. Doften!

I uthuset är insidan helt obehandlat och virket har mörknat och antagit en tilltalande ton. De grova plankorna har nötts och bär spår av tidens tand. Överallt är kraftiga spikar inslagna, spikar på vilka det hänger allt mellan himmel och jord.  Här finns verktyg, remmar, selar, registreringsskyltar och en uttjänt fågelholk. Precis som det skall vara i äldre uthus.

Jag var på väg upp mot Niemisel på en nöjestur en varm dag, men hade inte hunnit långt alls, ty det var ännu ett par mil kvar upp till Boden och vägen var precis så lappad och lagad som en inte alltför trafikerad norrländsk väg brukar vara. Jag passerade ett ortsnamn och vid skylten fanns ett hus. Det var byns ena hus som låg där. Jag bromsade in, backade tillbaka och klev ur bilen. Där stod en vitmålad byggnad med rödmålade fönsterbågar omgiven av diverse uthus. Allt var tyst och öde, men några maskiner på tomten skvallrade om att gården används som upplagsplats. När jag tittade in igenom köksfönstret förstod jag att här satte man sig ibland för att äta medhavd proviant. Kanske ägdes fastigheten nu av det militära.

Ladugårdens tak var en något sviktande historia, men på det stora hela var det beklätt med plåt. Inget förstår ett hus så snabbt som ett läckande tak, ty dy samlas fukten, åsarna ruttnar och fukten tynger ner hela konstruktionen så att den rasar in. Här fick man intrycket att mark och grund sviktat och dragit hela ladugården med sig. Husets nock följde en intressant kurva.

Jag hade parkerat invid ett gammal uthus som låg intill ett gammal militärt förråd. I trakterna av Boden var, och är fortfarande i viss mån, det militära alltid närvarande. Min pappa köpte då och utrangerade saker som vårt försvar inte längre hade användning för. En liten, liten militärgrön vagn brukade vi löva och sedan koppla bakom traktorn när vi skulle åka bort på midsommar. Annars var det mestadels elmotorer och vinschverk som fångade pappas intresse. Han hade nämligen själv byggt gårdens utgödslingsanläggningar av dessa tingestar.

Vid sidan av min parkeringsplats stod bakom en byggnad gamla oljefat. Standard stod det på ett par av dem. Den typen av fat är icke av modernaste snitt, men de är mycket vackra. De fanns när jag växte upp, men jag tror att de var gamla redan då. Jag minns att jag fick en gammal oljebehållare, någon typ av kanna, av en granne som barn. Den var vit och hade BP-loggan på. Jag har för mig att man kunde pumpa ut innehållet på något vis. Snygg, men inte så användbar. Nu ligger den säkert på skroten.

När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.

Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.

I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!

När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.

Man skulle kunna invända att ett svartvitt foto inte är det bästa sättet att avbilda något så prunkande som en grönskande dal belägen en bit in i den gröna skogen. Men nu hade jag svartvitt i kameran och är dessutom av den åsikten att sommaren lätt blir för gräll i färg. Denna dal, låt oss kalla den Njutådal, ligger inte långt från mitt barndomshem, men vet man inte om att den ligger en bit in i skogen, kommer man aldrig att finna den. För länge sedan bodde här tre familjer, men idag finns endast grunden av det senast nedtagna huset kvar och intill den står en gammal trädgårdsstol i metall med sits av flätade plastband som vägrar förmultna.

Dalen ligger som nämnts i skogen och vägen tid är nyreparerad och täckt med alltför grovt grus för att verkligen passa en cyklist. I dikeskanten porlar det och skogsstjärnor blinka yra i det svaga ljus som hör till tät skog. Den svala doften av myrmark, gran och tall gör mig sällskap på min aftonfärd. Med ens vidgar sig vyn och den gröna dalen badar i kvällssolens varma ljus. Allt detta kan ni naturligtvis bara ana er till av mina mörka fotografier, men med fantasins hjälp hoppas jag att ni kan förflytta er till Njutådal och se allt vad jag såg en kväll i juni.

Varje sommar när jag kommer hem, sätter jag mig på cykeln och far till farbror Odals gamla slåttarstuga. Inte för att jag brukar hans mark eller har en nyckel att tillgå, nej bara för att jag tycker mycket om platsen för sin stillhets skull och för att tiden alltjämt där står still. Farbror Odal är dessutom död, så honom kan jag inte längre hälsa på.

Huvudbyggnaden består av kök och kammare och har delvis försetts med panel. Under huset finns en matkällare som åtminstone från utsidan är mycket dekorativ, men jag misstänker att det var länge sedan här förvarades något ätbart. redan på 70-talet hade stugan till stor del spelat ut sin roll.

Förutom en liten, liten ladugård med tillhörande lider, finns här lador att förvara hö uti, ty det var orsaken till att slåttarstugorna en gång restes. När markerna inne i byn, inte räckte till, fick man söka sig längre bort från hemmet och eftersom det blev för tidsödande att färdas så långt varje dag under slåttern, lät man bygga enkla stugor där man kunde bo under den tid det tog att slå och torka höet.

Idag är jag osäker på om några av markerna överhuvud slås. Byggnaderna finns iallfall kvar och de är inte särdeles förfallna. Timret glänser i silver och svart endast en humlas surrande stör idyllen.

I lidret fann jag en gammal slåtterbalk. Sedan länge pensionerad men till synes i fullgott skick, åtminstone efter en omgång med olja och fett. Det är inte svårt att tänka sig revolutionen som den orsakade, att inte längre behöva gå med liar utan istället koppla denna apparat efter hästen och raskt slå en hel åker. Kompletterande man sedan med självbindare för spannmålet, behövdes inte lägre lika mycket arbetskraft.

Sommaren hade inte riktigt anlänt, när Greta anlände sin mors barndomshem i grannbyn. Här växte hennes mor och min farmor upp i början av förra seklet. En av bröderna i syskonskaran kunde inte slita sig från hemmet, lät skilja sig och sålde all mark för att ha råd att bo kvar. Så småningom köpte Greta och hennes man stället av honom och har  till stor del bevarat det som det var.

I köket, som fick ny inredning efter kriget, finns fortfarande stora garderober i hörnen. Ljuset silar in genom stora fönster i tre väderstreck, ett ljus som passerar både tallskog och dubbla gamla enkelglas innan det når det gamla bondköket. När jag var liten på 70-talet såg det fortfarande ut så här på många gamla bondehemman. Idag är de sällsynta.

Mitt enda minne från detta kök var när jag som barn hälsade på min farmors bror och jag minns den glatta galonklädseln på kökssoffan. Mer minns jag inte, förutom att brodern drack lite mer än vad som ansågs gångbart.

Sedan många, många år tillbringar Greta somrarna här på gården. Då hon inte sett mig på decennier, tog hon mig först nästan för min far som ung, ty vi är mycket lika. De var nästan jämnåriga, hon är nu 84, och de umgicks naturligtvis en hel del som unga.

Nu har jag en ny släktfavorit. Jag hoppas att jag får behålla henne ytterligare några år.

Detta med övergivna ladugårdar. Har man en gång vistats i djurens varma och ombonade lokaler, känns det märkligt att se dem tomma och kalla, helt utan tillstymmelse till liv.

När jag var liten lät jag då och då kalvarna slicka mig med sina sträva tungor och jag blickade in i kornas kloka och trygga ögon. Inte för att jag vet hur mycket kor förstår, men de förmår iallafall att skänka ett deltagande ögonkast.

Och allt som hör till en ladugård! Med stor kraft, slungade hökanonen det torra gräset upp på skullen, där det sedan fick ytterligare tid på sig att bli riktigt torrt och prima hö. Ibland blev det stopp i någon rörkrök och då fick man rensa.

Det är vackert med dessa aluminiumrör mot allt det faluröda. Kanske tyckte man inte det då, men med tiden accepterar man åtskilligt som man tidigare funnit fult och pietetslöst. Jag antar att det beror på att tid har förflutit och det nu finns en historia knutet till Dessa ting. Och så har patinan gjort sin entré.

Den kalla vintern tärde på hembygdsföreningens kassa. För att reparera skadan, anordnades paltservering en dag i veckan i den forna salen.

På väggen ses den traditionella norrbottensryan, men den ser inte tanten som konverserar personalen.

En stadig figur och ett pärlhalsband är denna tants främsta karaktäristik. Långsamt och med stor pondus, lämnade hon salen och begav sig ut.

Det är kyligt i luften av den tidiga hösten. Ljuset silar in genom de tunna, lätt fördragna gardinerna i skolsalarna. Här har tiden i mångt och mycket stått till, ty en ny skolbyggnad restes redan på 40-talet och den gamla har sedan dess fått tjäna som byahus, eller stått tom.

Detta är också ett musikens hus, ty här finns två orglar och en cembalo. Instrumenten har samlats här genom åren och nu används de oftast bara en gång per år och det är när byaföreningen anordnar gudstjänst med tillhörande kaffeservering i de gamla lärarbostäderna.

Var och varannan lanthandel hade en filial förritin. I vissa byar, låg filialen i en annan del av sammhället, i andra fall låg den i grannbyn. Som ni ser fanns det sparsamt med telefonnummer på den tiden.

Detta ståtliga hus finns ej mer, men en bild har åtminstone byaföreningen i sitt arkiv. Den och många fler är utställda i den större av de två skolsalarna.

På övre botten, i folkskolelärarens sovrum, har man ordnat till en liten skolsal med de inventarier som har sparats genom åren. Det är ett fint rum med mörka tapeter och ett stort, ljust fönster. Denna övre våning innehåller två lägenheter, dels folkskollärarens 2-rummare, och dels småskollärarinnans 1-rumsvåning.

I småskollärarinnans enrumsvåning tronar en präktig herrskapsmöbel från 20-talet. Den är utförd i en jugendliknande blandstil och klädseln är fortfarande i gott skick. Då fröken var ogift, rönte det viss uppmärksamhet bland traktens barn, att hon anskaffat ett möbelgarnityr som var så intimt förknippat med äktenskaplig samlevnad. Nå, det bar sig inte bättre att hon så småningom blev gift och möbeln följde henne sedan under hela deras levnad.

Köket är ljust och trevligt i lärarinnans våning. Förutom köksbord och soffa, finns här en lavoar med två stolar intill. Till höger ses dörren som leder in i det rymliga förrådsrummet som gjorde sig så utmärkt till skafferi.

Jubla ej i lyckan, klaga ej i lidandet, bär det oundvikliga med värdighet.

Nej livet var minsann inte alltid så muntert, och var det det skulle man inte låta det gå sig åt huvudet, det hade skolläraren klart för sig, ty hans fru hade så påpassligt broderat detta på den bonad hon hängt upp i vardagsrummet.

Det vackraste rummet i hela huset är skafferiet i lärarens 2-rumsvåning. Här har många scenografer förundrats över att den stämning av förritin som här råder, är så autentisk.