Rävjägarn

Filmhusets obestridliga betongcharm

Filmhuset

Många finner Filmhuset  vara en grå och tråkig betongbunker, men jag tycker om denna koloss som tronar på Gärdesfältet strax intill Hakberget och gamla Konstfack. För mig är filmhuset film, ty här har jag sett så många filmer att jag inte kan räkna dem alla. Därför är det en plats fylld av liv.Och fasaden med sina likt filmremsor perforerade betongblock tycker jag är vacker.

Filmhuset

Filmhuset ritades av Peter Celsing och började byggas i slutet av 60-talet och stod klart 1970. Invigningen skedde i januari 1971 och i Filmarkivet finns en film som dokumenterar denna. Det var Harry Schein, dåvarande chef för SFI, som låg bakom bygget. Ventilationen i salongerna är god, enligt skrönan beroende på att Scheins rökning låg till grund för beräkningarna när  ventilationen skulle dimensioneras.

Erlanderhuset klär Fyrverkarbacken

Erlanderhuset vid Fyrverkarbacken

År 1962 byggdes det vackra, veckade huset efter ritningar av Henning Orlando. Det är en slående elegant på toppen av Marieberg och dessutom nyligen restaurerat på ett riktigt förtjänstfullt sätt.

Erlanderhuset vid Fyrverkarbacken

Hit flyttade genast Tage Erlander och hans fru, ty de saknade vräkiga vanor och villa i Bromma och trivdes därför alldeles utmärkt i dessa nybyggda hyresrätter. Idag är huset ombildat till bostadsrätter och man får anta att det inte är särdeles billigt att njuta den vackra utsikten och sällan är den vackrare än när hösten står i sin rikaste skrud.

Som det byggs intill Lill-Jansskogen

Här byggs Norra länken och Norra Djurgårdsstaden

Här byggs Norra länken och Norra Djurgårdsstaden

Här byggs Norra länken och Norra Djurgårdsstaden

Sommar, semester och lite järnskrot

Sommarferier

Jag satt och letade färgbilder från förra sommaren och hittade av naturliga skäl inte så många, ty då fotade jag främst i svartvitt. Frågan är hur jag skall göra denna sommar, skall jag låta färgen ta över handen? Om jag nu har så många svartvita Tri-X-bilder, vore det kanske dumt att byta till en ny filmsort och till på köpet färg? Tanken är att jag skall fortsätta att fotografera glesbygden och då vore det nog märkligt om jag inte var konsekvent. Jag antar att det kommer att sluta med att jag har två kameror laddade med Superia och Tri-X.

Bilden ovan är tagen vid Storängsbotten där arbetet med norra länken pågått sedan en tid tillbaka. Med hjälp av self-timern tar man lätt dylika självporträtt. Jag minns att det var en varm och ljus kväll i början på juni och ett par dagar senare tog jag tåget norrut för att påbörja mina sommarferier.

Vilket vackert väder det är denna helg. I mina fönster blommar det och solen gassar på fönsterbrädorna. I grovsoprummet fann jag en specerihylla av märke BOET. Jag har en sedan tidigare, men den var full och jag behövde mer förvaringsutrymme för mjöl, gryn, linser, bönor, kryddor m.m. BOET tillverkade även andra ting och var dessutom en inredningstidning under åren 1928-1940. Man kan verkligen undra vem det var som slängt den. De brukar vanligtvis vara rätt dyra om de säljs på Blocket eller Tradera. Dessutom var den i bra skick med hela glasbägare. Glad är jag hur som helst och köket är nu än mer praktiskt.

Höst vid Cementa och kolsyrefabriken

Lövholmen

Jag tog mig till Lövholmen en dag. Äntligen sken solen och det var en vacker promenad.Men när jag passerat Liljeholmsbron, blev det på nytt grått. Mitt ödes lott!

Lövholmen

Med kameran i högsta hugg, blind för den tarvliga verksamhet som försiggår på Cementas område, tittade jag på De förenade kolsyrefabrikernas AB, en byggnad som något ansatt av tidens tand troner bakom Cementa. Rost och rör har alltid varit min svaghet så det är klart att jag gillade den anläggningen.

Lövholmen

Cementas personal hörde dock inte till de charmigaste i vår stad. En sur och purken man uppmärksammade mig på att jag inte fick vistas på området, jag hade väl inte missat den “stora skylt” som hängde utanför entrén. Den hade jag naturligtvis inte sett. Vi inspektionen befanns den vara ytterst snålt tilltagen. Hoppas han får herpes, gubbjävel.

Lövholmen

Dessa fabriker! Varför låter man dem inte få leva kvar och inreder bostäder däri? Och så kompletterar man med några nybyggen för att rymma ytterligare några lägenheter. Det skulle ge ett helt annat karaktär åt ett område som annars skulle bli ännu ett Hammarby Sjöstadsliknande område.

Lövholmen

Palmcrantzska fabriken kommer dock att få leva kvar. Här finns idag konsthallen Färgfabriken som har sin största tillgång i den tjusande entrégång som går längs med den inhägnade gamla kolsyrefabriken.

Funktionalistiskt vid Norr Mälarstrand

Kollektivhuset vid John Ericssongatan

Åh, detta hus! Det är kollektivhuset vid John Ericssongatan som ritades av Sven Markelius och som vänder sin sluta fasad upp mot Pontonjärgatan. Står man däremot vid Norr Mälarstrand, ser man nästan bara fönster. Detta är arkitekturen i sitt esse. Huset är dessutom mycket förtjänstfullt restaurerat och i princip helt i ursprungligt skick. Tyvärr finns här mestadels smålägenheter vilket är att beklaga; endast högst upp ligger ett par större entresolerade etagevåningar.

Gröna hus vid John Ericssongatan

Tvärs över gatan ligger ett par funkisgröna kåkar varav den ena har brutala balkonger som också de är grönputsade. Jag tycker att de är så snygga! En slags betongbrutalism från 30-talet som inte är speciellt vanlig, och kanske just därför mer eftertraktad i mina ögon. Det finns ytterligare några hus i de närliggande kvarteren och ett i korsningen Tegnérgtan/Dalagatan, men i övrigt lyser de med sin frånvaro här i Stockholm. pallra er till John Ericsson-gatan och beundra ståten!

Markelius Sverigehus vid Hamngatan

Sverigehuset

År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.

Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.

Sverigehuset

För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigehuset

Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).

Sverigehuset

Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.

Stockholm Waterfront, Tegelbacken

Stockholm Waterfront

En av de senast uppförda byggnaderna i Stockholm tycker jag uppskattar. Jag kom promenerandes från Tegelbacken mot Stadshuset till och fick för första gången syn på detta stora komplex som jag fann ovanligt snyggt. Stockholm Waterfront ligger på den gamla postterminalens plats och jag tycker faktiskt att huset har snygga linjer och passar in (eller att “den tillför något positivt till stadsbilden” som en viss sorts människor dessvärre brukar uttrycka sig).

Stockholm Waterfront

Det är intressant att en trafikled går så tätt inpå den uppglasade fasaden. Jag kan tänka mig att effekten inifrån är tämligen slående. Egentligen borde jag ha gjort ett besök, men det föll mig aldrig in.

Tegelbacken

Strax intill hotellet ligger järnvägsparken inklämd mellan trafikleder och ramper. Speciellt harmonisk är dock inte denna viloplats och därmed får man nog säga att den inte är helt lyckad.

Vi måste värna vårt rika byggnadsarv

Norrbackainstitutet

Norrbackainstitutets ena flygel under rivning hösten 2010. Här kommer Nya Karolinska Solna att byggas,

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi  saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Norrbackainstitutet

När delar av Norrbackainstitutets vänstra flygel försvinner, förändras balansen och helheten blir lidande. Byggnaden är ritad av John Åkerlund och stod klar i mitten av 30-talet.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Karolinska Institutets huvudbyggnad med aula och bibliotek

Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

Hösten på Norra begravningsplatsen

Norra begravningsplatsen

Jag tycker mycket om hösten och jag är minst lika förtjust i kyrkogårdar och begravningsplatser. Skogskyrkogården må vara den mest hyllade av alla våra anläggningar, men jag föredrar faktiskt Norra begravningsplatsen. Ingenstans finns så påkostade mausoleum och så smaklösa östeuropeiska gravstenar. Det är en levande plats som aldrig tycks ta slut.

Norra begravningsplatsen

Årsringarna är så tydliga här. En gravsten från 1913 tillhörande riksantikvarie Hildebrand är ett mycket tidstypiskt exempel. Inte skulle man utforma en gravsten på detta sätt idag. Möjligtvis om man var konservativ partiledare med skånska anor och märkliga åsikter.

Norra begravningsplatsen

När höstens skuggor falla och löven gå ut i guldparad är här som vackrast. Stammarna står strama och promenadstråken slingra sig uppför kullar och nedför slänter, inte minst i den del där praktgravarna stå.

avningsplatsen

Finge jag en skulpturpark vore jag glad, finge jag bara en gravplats, blev jag glad om den åtminstone vore i form av ett litet tempel med doriska eller joniska kapitäl.

Norra begravningsplatsen

Kanske så här, med en snövit ängel och en böljande rhododendron till skydd? Hösten, den är nog landskaps- och trädgårdsarkitektens bästa vän, ty mångfalden av färger skapar djup och perspektiv.

Norra begravningsplatsen

Vore det inte för det gröna som färgar stenen i en behaglig nyans, vore det dessa tunga monument alltför dystra. Men tiden är som bekant vår bästa vän och ställer allt till rätta.

Norra Begravningsplatsen

Prins Oscar Bernadotte bodde en gång i flott villa på Östermalmsgatan. Idag vilar han rofyllt i denna vackra grav, omedveten om den 50-talsbyggnad som ersatt hans forna hem.

Ett ovanligt vackert rum vid terrass

Ett vackert rum

Ibland undrar jag om jag borde jobba mer med mina bilder. När jag väl fått dem framkallade och scannade, gör jag oftast inte mer än att justera nivåer och eventuellt beskära dem och därmed känner jag mig nöjd. Analoga bilder behöver dock sällan beskäras, ty jag är alltid mycket mer noggrann när jag komponerar dem jämfört med ett digitalt snap-shot.

Rummet på bilden ovan är mycket vackert. Var det ligger och vem som ritat det? Gissa!

1959 invigdes Tengboms Skogshem

Skogshem

Svenska Arbetsgivareföreningen gav i uppdrag åt Anders Tengbom att rita en internskola för arbetsledare och år 1959 invigdes denna vackra byggnad långt ute på Lidingöns norra del. Det är en mycket välkomponerad anläggning i rött tegel, koppar och teak vilket med all tydlighet framgår av bilden ovan. Materialen är av god kvalité och byggnaden har knappt åldrats på 50 år.

Skogshem

Tyvärr bestämde sig byggherren i slutskedet för att spara in några kronor på de större fönsterpartierna och monterade bröstningar i målad metall istället för i koppar. Det var synd, ty kopparn har numera ärgats och fått en behagligt grön färg till skillnad från den målade metallen vilket framgår av bilden på restaurangbyggnaden.

Skogshem

I huvudbyggnaden finns diskussionsrum och föreläsningssalar samt en mycket vacker promenoir vars stora fönsterparti ses till höger på bilden.

Skoghem

Utsikten är hänförande, ty Skogshem ligger på en höjd med fri utsikt söderut och barrskog som en skyddande fond i bakgrunden. Samtliga möbler ritades av inredningsarkitekt Sven Kai-Larsen. Här ett par bilder som visar trapphus, telefonhytter och hotellrum samt spelbord, stolar och ett skrivbord.

Skoghem

Skogshem består av ett flertal byggnader vilka placerats ut på höjden och på så sätt har resultatet blivit en luftig gårdsbildning. Exteriört sett är Tengboms skapelse mycket välbevarad och endast en och annan skylt påminner om att året inte längre är 1959.

Den intresserade uppmanas att ta del av denna plan av Skogshem och fördjupa sig i arkitektens arbete.

Trygg-Hansa-huset och höstens löv

Trygg-Hansa-huset

Det var inte länge sedan jag skrev om Trygg-Hansa-huset och i den vevan begav jag mig dit för att försöka fånga platsens obestridliga charm. När jag ser trädgården ser jag samtidigt framför mig arkitektens skisser över platsen och det slår mig att det är sällan man lyckas så väl när man överför en teckning till verkligheten.

Trygg-Hansa-huset

Varenda växt, från träd, via buskar och klängväxter, till minsta grässtrå, står där den står av en bestämd anledning. Inget har lämnats åt slumpen. Här finns också en damm med grönskimrande vatten några skulpturer.

Trygg-Hansa-huset

I vänstra hörnet ses den låga paviljong som ramar in tomten mot Flemminggatan. Tack vare dess låg höjd, strömmar ljuset in i trädgården och komplexets övriga byggnadskroppar tillåts dominera.

Trygg-Hansa-huset

Det var Anders Tengboms arkitektkontor som ritade denna byggnad som stod klar år 1977. Parken ritades av Holger Blom som var stadsträdgårdsmästare på den tiden. Det är inte bara arkitekturen som är förstklassig, så är även material och utförande.

Trygg-Hansa-huset

I parkens ena hörn finns en liten försänkt gård dit en spiraltrappa leder. Höstens röda och gula blad gör sitt till för att lysa upp denna oas i oasen. Jag undrar om Holger Blom tänkte på höstens färgsprakande prakt när han valde växter?

Geisendorfs skola vid Fridhemsplan

S:t Görans gymnasium

En av mina absoluta favoritbyggnader är denna vackra skola ritad av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf och som stod klar år 1960. Aluminiumdetaljerna på fasaden har med åren fått en mycket vacker patina och hela anläggningen befinner sig i ett fantastisk välbevarat skick, även om visst underhåll tarvas.

S:t Görans gymnasium

Sällan ser man en sådan välkomponerad fasad som denna. Stram och rytmisk breder den ut sig utan att bli monoton och tråkig. Blått glas, betong och teakfönster utgör dess huvudsakliga beståndsdelar.

S:t Görans gymnasium

Från början innehöll byggnaden Hushålls- och sömnadsskola för flickor, men i början på 70-talet blev den en vanlig gymnasieskola för praktiska linjer. Vilken byggnad detta måste ha varit när den stod klar år 1960! Så modern och samtidigt otroligt vacker.

S:t Görans gymnasium

Även gården är väl utformad och dessutom belagd med gatsten. Här finns inga träd, utan de står utanför området.

S:t Görans gymnasium

Mot S:t Göransgatan ligger en låg byggnadskropp där ligger entrén till skolgården och skolan. Framför de röda tegelväggarna står montrar i krom och glas, som gjorda för att exponera de duktiga elevernas hantverk.

st_gorans_gymnasium_10

Samspelet mellan ljus och mörker, öppenhet och slutenhet och varma och kalla material är mästerligt. Trä, glas, tegel, puts och betong är gjort med stor omsorg. Precis som radhusen vid Riksrådsvägen är materialvalen en stor del av arkitekturen.

S:t Görans gymnasium

En låg tegelmur omgärdar delar av anläggningen som vänder skilda fasader åt samtliga 4 väderstreck. Karaktären ändras därmed när man promenerar runt byggnaden.

S:t Görans gymnasium

Entréhallen är magnifik och jag tryckte objektivet mot glaset och lyckades fånga delar av detta vackra och entresollerade rum som badar i ett blått ljus. Jag skulle hemskt gärna vilja besöka interiörerna och utforska dem närmare. Det är verkligen få byggnader som jag tycker lika mycket om som detta mästerverk av Léonie och Charles-Edouard Geisendorf.

Som man roar sig på Själagårdsgatan

S:t Göran och draken

Likt många av sina vänner, hade S:t Göran en sällsynt ädel karaktär och drog sig inte för att rädda den uslaste av stiftsjungfrur ur en penibel knipa om stunden så krävde det. I Gamla Stans trängsta gränd låg en gång för länge sedan en väl bevarad hemlighet. I porten Själagårdsgatan 5 på 4 trappor fanns en till synes övergiven våning i ett sedan ett tiotal år  kontoriserat hus. Men nog fanns det liv i dessa gamla 1700-talssalonger alltid, ty var helg fylldes rummen med människor som visste att roa sig och som föredrog att göra det i skymundan.

Bakom detta trivsamma etablissemang stod ingen mindre än friherre Pontus Siöcroona, syssling till den berömda Vera som ett decennium senare skulle bli känd som Gamla Stans räddare och skyddshelgon. Pontus, som tyvärr icke var försedd med slott, passade på att rensa baron von Lantingshausen von Höpkens förfallna och övergivna Bogesund och inredde sedan den stora våning på Själagårdsgatan han låtit en bulvan förhyra, med dessa utsökta och skamfilade klenoder. Så snart höstmörkret sänkt sig över staden, eldades kakelugnarna upp och vinflaskorna ställdes på  kylning. Och så roade sig stadens förtappade veckoslut efter veckoslut.

Nå, säg den glädje som varar för övrigt! En kväll fick en granne, en moralernas väktare, på andra sidan kvarteret syn på den fagre Pontus och en likaledes fager adjunkt i botanik och skotskrutigt som i en komprometterande scen intagit brandtrappan som ledde från taket ner till det trånga gårdsrummet. Grannen, som för övrigt var anställd vid ett tekniskt institut, ringde genast till Sedlighetsroteln, ty nu fick det sannerligen vara slut på det roliga.

Men som ni alla säkert vet, står sedan år 1912 S:t Göran på vakt intill Österlånggatan. När vår hjälte i brons uppsnappade Pontus förskräckta “kors!”, drog han åter sitt svärd och rusade iväg för att med liv och lust skydda moralens vittrande förfall från ett snöpligt slut. Kampen blev kort och S:t Göran förvandlade de snipiga konstaplarna till slarvsylta och packade in dem i polisbilen som han sedan lät rulla nerför Slottsbacken med destination det mörka, kalla vattnet nedanför Skeppsbron. Vad var väl denna enkla seger jämfört med det stora slag som utkämpades med en eldsprutande drake?

En kort tur till lugnet på landsorten

Vid Radiohuset

Alldeles intill Radiohuset ligger en rest av det militära Östermalm fridfullt inbäddad i grönska. Vore det inte för den bebyggelse som skymtar i bakgrunden, skulle man kunna tro att det rör sig om ett bättre ställe på landsorten.

På Östermalm finns många byggnader kvar från den tid när kasernerna var ett dominerande inslag i stadsbilden. Även Fredrikshovs slott har ett militärt förflutet ty under större delen av 1800-talet tjänade det som kasern för Svea livgarde. På den tiden stod ännu huvudbyggnaden kvar, idag är bara en flygel bevarad.

Gult tegel och plåt på industrihuset

Hus i Frihamnen

En rätt enkel efterkrigsbyggnad som med nutida mått mätt får anses hålla en relativt hög standard. Jag tycker att den är vacker i sin ödslighet. Huvudfasaden, med kontorsentrén, har fått nya och klumpiga fönsterbågar istället för de ursprungliga smäckra. Jag undrar om huset kommer att finnas kvar om 10 år, eller om det ersatts med ett modernt bostadshus? Det är en stor förändring som väntar hamnkvarteren.

Hus i Frihamnen

Skänk mig mer i förtjusande villastil

Diplomatvilla

Nog är det synd att det inte är jag som efter att ha försett mig i kök och serveringsrum hasar runt på parketten och öppnar de franska fönstren på vid gavel en solig morgon i mars, ställer ifrån mig den kinesiska tekoppen och beger mig in i det ombonade biblioteket där jag letar fram ett par skivor som jag lägger på grammofonen och sedan sjunker ner i en behaglig fåtölj med en trevlig volym av Svenska hem i ord och i bilder. Det borde vara jag. Det är nästintill min plikt.

Okända huset på Garnisonens gård

Garnisonen

Inne på Garnisonens gård står ett rejält höghus som man vanligtvis inte ser från gatan. Till skillnad från den tidstypiska 70-talsfasaden mot Karlavägen, påminner höghuset från tidigt 60-tal mer om den brutala 30-talsfunktionalism som känns igen från fabriker och kraftverk.

Garnisonen är ett fascinerande kvarter. Mot Linnégatan tronar de nästintill Thomas Sandell-röda putsfasader som berövats en stor del av sin ursprungliga utsmyckning. Mot gårdssidan är dessa fasader helt släta och vitputsade. Inne på gården finns det gott om öppna platser och mitt i allt står höghuset. Karlavägsfasaden, som är runt 300 meter lång, sägs vara Sveriges längsta.

Det ryktas om att flextiden infördes för första gången i detta kvarter. Att alla kontorsanställda skulle var på jobbet vid samma tid var inte praktiskt genomförbart, ty det arbetade alltför många personer i detta stora kvarter för att alla skulle få plats i en eller ett par tunnelbanevagnar och de bussar som passerar området. Något ligger det säkert i det, framförallt om man betänker att det jobbar åtskilligt med folk i de intilliggande radio- och tv-husen.

Och våren tvekar uppe vid Johannes

och våren tvekar uppe vid Johannes

I april ordnar Cinemateket ett Mai Zetterling-retrospektiv. Tänk på det ni, när ni promenerar Kammakargatan fram en solig vårvinterdag, ty vid korsningen med Johannesgatan ligger den verkliga Porten vid Johannes, Angela och Petras vinterhem. Retrospektivet börjar den 15:e april och bör inte missas. Först ut är berättelsen om Angela, Petra och de andra i von Krusenstiernas brokiga galleri, Älskande par.

Det finns mycket att se under april, Kubrick, stumfilm och Kvinna utan samvete, en av noir-genrens bästa. Sitt Cinemateketkort bör man ej slarva bort. Eller försumma att köpa ett.

Skulpturen som står framför Kentaur

Framför Kentaur

I parken vid stadsbiblioteket står en skulptur vars namn jag inte känner till. Här ses ett det lyckliga paret dansa omkring, i bakgrunden stegrar sig Kentaur.