Rävjägarn

Elisabeth Schumann sjunger Adelbert von Chamissos dikter Frauenliebe und -leben tonsatta av Robert Schumann

Ett besök på Myrorna resulterade i en bunt gamla plattor som tillhört biblioteket i Solna. några av dem, närmare bestämt 5, var Elisabeth Schumann som sjunger Frauenliebe und legen som är en samling dikter av Adelbert von Chamisso som bl.a. tonsatts av Robert Schumann. Inspelningen gjordes 1947 i studion på Abbey Road och vid pianot hittar vi Piano Gerald Moore.

Jag hade väl på sin höjd hört Elisabeth Schumanns namn tidigare när jag fann dessa skivor. Inspelningen gjordes 5 år innan henne död, 1952, så den hör till hennes senare. Schumann var stor i Österrike och var knuten till den statliga operan i Wien men 1938 emigrerade hon till USA där hon levde resten av sitt liv. Strauss Rosenkavaöjeren och flertalet av Mozarts operor stod på hennes reportar. Om hon var framgångsrik med Frauenliebe und -leben  vet jag dock inte. Det är dock en rar inspelning. Jag tycker om henens röst som har något tilltalande över sig och som jag tycker avviker en smula från det gängse. Inspelningen finns faktiskt på YouTube så ni kan också lyssna på Elisabeth Schumann.

 

Göta Ljungberg och Panis angelicus

Hjördis Schymberg är inte den enda av våra sopraner som är bördig från Sundsvall. Vi har också Göta Ljungberg som föddes i Norrlandsstaden 1893 och utbildades av samma sångpedagog som bla Kirsten Flagstad (han hette Gillis Bratt). Göta var bland annat Wagnersångeska och jobbade tidvis i Berlin (Staadsoper from 1926). Mellan 1932-1935 hade hon engagemang vid Metropolitan i New York.

Jag hittade en skiva med henne i mitt skivbibliotek som är inspelad runt 1930.

Lyssna på Panis angelicus

och Ave Maria

På bilden ovan ser ni Göta Ljungberg som Salome, liggandes i en dramatisk pose.

Tito Gobbi sjunger Dicitencello Vuie

Tito Gobbi! Jag älskar verkligen denna inspelning som ligger på baksidan till den underbara Torna. Den är bättre på skiva än den är i detta gamla filklipp från Follie Per L’Opera (1948) där han spelar mot Gina Lollobrigida.

Vill man kan man också lyssna på Mario Lanzas version, eller Franco Corellis.

Hanser Lina Göransson från Orsa

Hanser LinaHanser Lina Andersdotter gjorde under ett par års tid stor lycka på Operan i Stockholm, men lämnade redan 1941 operahuset och kom sedan att turnera i Sverige och USA.

Dalkullan Hanser Lina Andersdotter föddes 1908 och upptäcktes av Hugo Alfvén 1926 när hon kom precis kommit hem från Spirisby där hon vallat korna och komponerat en egen vallåt.

Hanser Lina kom att bli medlem av Orsa kyrkokör och gifte sig så småningom med kantorn Erik Göransson. 1939 debuterade hon på Kungliga Operan i Stockholm som Santuzza i Cavalleria Rusticana och sjöng mot Jussi Björling. Dagens Nyheters Curt Berg skrev: ”En av de bästa debuter undertecknad varit med om på Operan… en kärnfull, redan färdigbehandlad sopran, vars besjälade timbre är påfallande”.

Hanser Lina trivdes aldrig på Operan och föredrog istället att turnera med maken som ackompanjatör. Tyvärr har jag aldrig hört henne sjunga, men det finns inspelningar, både gjorda för för radion samt någon enstaka skiva. Detta  framgår av en sökning i SLBA.

Hjördis Schymbergs svenska folkvisa

Hjördis Schymberg

Dags för den vemodiga svenska folkvisan som här framförs av den vackra men bortglömda rösten.

I mitt tämligen omfattande skivbibliotek fattas av någon anledning post B50 som skulle ha innehållit Hjördis Schymbergs insjungning av Madame Butterfly – faktiskt en av mina favoriter just nu – och det får man verkligen beklaga och jag får nöja mig med Maria Callas version av nämnda stycke vilket inte är det sämsta, men nog hade man velat höra den svenska stämman från Alnön utanför Sundsvall.

Men som tur är har jag en annan skiva. Inspelad av tyska tekniker, men trots detta inte särskilt välljudande, sjunger här Schymberg de finaste av svenska folkvisor. Man blir lite högtidlig inombords när man lyssnar, inte minst när hon stämmer upp Ack Värmeland du sköna och Vårvindar friska; skogarna, bergen och vattnet som flyter fram där nere i dalen är vad man ser framför sig. Och lukten av skog. (Telefunken 1943, Stockholms Radioorkester, dirigent Tor Mann).

Tchaikovskys violinkonsert i D dur

Deutsches Opernhaus Berlin

Söndagsmusik. Tchaikovsky violinkonser i d dur opus 35. Det är en tysk inspelning från 1939 med professor Georg Kulenkampff på violin och orkestern leds (Orchester des Deutschen Operahauses berlin) av generalmusikdirektör Artur Rother. Verkligen tjusiga titlar.

Stycket är som sagt inspelat 1939, strax innan eller precis efter krigsutbrottet vilket måste ha varit en speciell tid. Jag förmodar att det låg mer av seger i luften i Tyskland än på många andra håll i Europa. Violinisten, Georg Kulenkampff, dog ung, redan 1948. År 1944 flyttade han till Schweiz. Kanske berodde detta på den politiska situationen i Tyskland, jag vet inte. Han kan dock knappast ha varit av judisk börd.

Lyssna på Tchaikovskys vackra och vemodiga violinkonsert D-dur op. 35.

Inspelningen gavs ut på 4 stycken 78-varvsskivor (Telefunken) vilket är förklaringen till de kortare avbrott som med jämna mellanrum inträffar.

There’s always Dangerous moonlight

En väldigt romantisk filmtitel tillhörande en gammal krigsfilm från 1941. Dangerous moonlight är ett engelskt drama som handlar om nazisternas belägring av Polen. Ledmotivet i filmen är Warsawakonserten, som blev enormt populär. Den finns inspelad i flera olika versioner men här har jag plockat fram den som spelas i filmen. Lyssna på Warsaw Concerto med London symphony orchestra:

Läs mer om filmen och musiken här.

Si vous l’aviez compris, Tino Rossi

Tino RossiTino Rossi, den något tvålfagra mannen ovan, var skådespelare, sångare och operettcharmör och vars inspelning av Petit Papa Noël hör till de franska klassikerna i juletid.

Rossi föddes på Korsika 1907 och blev populär i mitten av 30-talet då också de två inspelningar som vi skall lyssna på togs upp. Han hörde till Columbias populäraste artister, framförallt i Frankrike, men även i övriga Europa och så småningom USA.

Här sjunger Tino Rossi två franskt vemodiga stycken, Si vous l’aviez compris

och Ideale

Tino Rossi må vara en smula smetig, men jag tycker om hans fagra stämma och särskilt Si vous l’aviez compris, en favorit i genren.

Birgit Nilsson är givetvis La Nilsson

Birgit NilssonBirgit Nilssons memoarer är underhållande, inte minst för att Nilsson själv verkar ha varit en mycket underhållande person. Leonard Bernstein, som fått för sig att det är han som skapat hennes röst säger:
– Du är helt fantastisk, Birgit, när du sjunger de höga tonerna precis som jag talat om för dig.
Birgit finner detta lustigt, att hon fått så fin höjs på äldre dar och klämmer i:
– Man kan ju inte i all evighet få engagemang endast genom sitt fördelaktiga yttre.

Hennes memoarer var från början tänkta att skrivas av en spökskrivare, men när han uppenbarade sig präktigt bakfull och inte gjorde mycken nytta, beslöt hon att skriva boken själv, vilket faktiskt fungerar. Hon skriver riktigt bra men försummar naturligtvis inte att citera de översvallande recensioner som hon fått genom åren. Påpekas måste dock, att hon heller inte knusslar med berömmet när det kommer till sina kollegor. Det däremot är hon ytterst njugg när det gäller divan Karajan. Kanske var de alltför lika, vad vet jag.

Fint är också porträttet av Metropolitans gamle chef Rudolf Bing som under många år regerade det gamla Operahuset i New York som såsmåningom fick nya, moderna lokaler i Lincoln Center. Bing var nog inte alltid så lätt att tas med, men har man lika mycket skinn på näsan som Nilsson hade, utgjorde detta inget hinder.

Hon berättar också om när den svenska sångstjärnan, som firade stora triumfer under naziregimen, ringde efter halsläkaren och öppnade naken. När Nilsson sedan får samme läkare, som blir påtagligt nervös när han hör att hon är svenska, förklarar hon att svenska sångerskor vanligtvis vet var åkomman sitter när de konsulterar en halsspecialist.

Och vad passar bättre en genomgrå och regnig söndag än att lyssna på än Birgit Nilsson sings german opera eller Tristan och Isolde? Inte mycket.

Toscaninis ouvertyr till La Traviata

Här en gammal operapärla, ouvertyren till första akten av Verdis La traviata:

Det är en inspelning med New Yorks symfoniorkester under ledning av Arturo Toscanini som troligtvis är gjord 1929. Jag vet inte riktigt, ty det framfår inte av etiketten och just nu hittar jag inte skivan och kan därför inte googla matrisnumret.

Den är så dramatisk och ödesmättad denna operas inledning. Jag tycker mycket om den. Verdi är också mannen bakom La Forza del Destino, Ödets makt. En opera med en alldeles lysande titel.

Toscanini var var jag förstår en riktig perfektionist och inte helt lätt att handskas med som jag har förstått. Charm verkar han dock inte ha saknat. På bilden ovan ser han faktiskt rätt så tjusig ut, vilket inte alla gör på bilder tagna runt sekelskiftet.

Béla Bartóks Concerto for orchestra

Bela BartokDen Ungerska kompositören Béla Bartók skrev, nästintill på sin dödsbädd, den numera klassiska Concerto for orchestra som uruppfördes 1944 av Bostons symfoniorkester under ledning av Serge Koussevitsky’s som också beställt verket.

Concerto for orchestra, del 1 och 2

Lyssna, Concerto for orchestra är både pampig och vemodig. Framförandet är dessutom mycket vacker. Lyssna på stråkarna, kraftfulla och skira utan att bli vassa.

Inspelningen ovan är från 1948 och det är Concertgebouw Orchestra i Amsterdam som spelar under ledning av Edward Van Beinum. Den är gjord för Decca med 40-talets stora sensation på hi-fi-området, FFRR (Full Frequency Range Recording). den ligger på 5 stora 78-varvsskivor och när jag digitaliserade den, satte jag samma skivorna till två spår, del 1 och del 2. Det finns lite biljud alldeles i början, men annars låter den mycket bra.

Schymberg om barndomen på Alnön

Hjördis SchymbergHjördis Schymberg växte upp i det lilla samhället Gustavsberg på Alnön strax utanför Sundsvalls kust (ön ligger mittemot det rivningshotade området Petersvik). Hon föddes 1909, men dog gjorde hon i Stockholm nästan hundra år senare. Debuten skedde som 6-åring i en gotemplarelokal på Alnön. Tillsammans med sina musikaliska systrar uppträdde hon sedan i unga år innan hon kom till Stockholm och utbildade sig.

Länsmuseet i Västernorrland har lagt upp några ljudklipp från 1992 där Schymberg och hennes syster berättar om hur de uppträdde under unga år. Det är mycket roligt att lyssna på! Notera också att de på norrländska tanters vis pratar i munnen på varandra. Det första klippet hittar ni här.

Schymberg köpte tillbaka sitt barndomshem i början av 60-talet, renoverade det och skapade Schymbergsgården. Jag har inte besökt den, men passerar jag Sundsvall så skall jag passa på. En annan detalj som jag tror få känner till att plommonsorten Tuna uppmärksammades av Schymberg i slutet av 80-talet (uppgiften kommer från Leif Blomqvist i boken Våra fruktsorter)

Kerstin Thorborg, Wagnersångerska

Kerstin Thorborg är verkligen inte speciellt omtalad idag, men under 30-40-talen var hon och Jussi Björling vår främsta export i denna genre. Enligt uppgift sjönt hon 13 säsonger på Metropolitan i New York och det är verkligen inte illa.

På SVT Play finns just nu en dokumentär om sångerskan som ni inte får missa. Lite rörig stundtals tyckte jag, men i övrigt mycket intressant. Mest känd blev hon nog när hon avbröt sitt kontrakt vid Wieneroperan (jag tror att det var den scenen) för att Österrike hade anslutit sig till Hitler-Tyskland. För detta fick hon tydligen utstå en hel del smälek i den svenska pressen. Tyskland hade hon avpolleterat redan 1934 eftersom hon inte gillade hur de judiska medarbetarna behandlades. Efter dessa kontroverser blev Metropolitan i New York en scen som hon ofta gästade.

Här ett par klipp som jag hittade på YouTube: Erda – Weiche, Wotan, weiche och Brangäne – Einsam wachend in der nacht.

Sjostakovitjs 6:a, Reiner, Pittsburgh

Sjostakovitjs 6:e symfoni i en inspelning med Fritz Reiner och Pittsburghs symfoniorkester, på Columbia mm-585. Inspelad 1945 på 5 12-tumsskivor (78 v). Det är en riktig klump i bokhyllan (en mycket stilig klump dock), men så var det innan lp-skivan lanserades; symfonier blev alltid väldigt utrymmeskrävande. Se bara på Sjostakovitjs 7:a , som spelades in för första gången 1946 och ligger på 8 skivor (jag har den, men dessvärre inte digitalt). Om man saknar en automatisk skivspelare, eller om skivorna inte är kopplade, blir praktiskt taget omöjligt att njuta av musiken.

Men detta är 6:an och det är Pittsburghs symfoniorkester hade en av sina glansperioder under Fritz Reiners ledning 1938-1948. Reiner intresserade sig för moderna kompositörer vilket inte bara innebar Sjostakovitj, utan även Bartok, Stravinskij och Bernstein.

Min erfarenhet av klassisk musik är ringa. Det började med Bartoks Concerto for orchestra, sedan fann jag Pictures at an exhibition (Mussorgsky), Scheherazade (Stokowskis 30-talsinspelning), Kathleen Ferriers Bacharior och den sorgsna ryssen Rachmaninoff.

Hursomhelst, lyssna på Sjostakovitjs 6:e symfoni!

Kirsten Flagstad sjunger litet Grieg

Innan Birgit Nilsson fanns det en annan Wagnersångerska från Skandinavien: Kirsten Flagstad. Här sjunger hon dock inte Wagner, utan Griegs Ich liebe dich i en inspelning från juli 1936:

Vill man se Kirsten Flagstad i full Wagnerstass sjungandes paradnumret från Walkyrian klickar man här.

Helena Munktell från Grycksbo bruk

På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.

Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.

Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en “ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.

För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.

Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.

Lyssna: P2 Dokumentär : Tonsättarinnor i ett manligt musikliv

Stenhammars sentimentala romans

Tor Mann var chefsdirigent för Göteborgs symfoniorkester under åren 1925-1939. År 1930 spelades Stenhammars Sentimental romans för violin och orkester (opus 28) in med Mann som dirigent och Francesco Asti på violin. Som av en slump finns den i mitt skivbibliotek.

Jag älskar Stenhammars sentimentala romanser. De är verkligen både romantiska och sentimentala och för mig mycket svenskklingande. Som en sommarnatt som sänker sig över en gård i landsorten, fylles den lyssnande med vemod och hopp. Verket är skriven 1910 och jag är osäker på hur det hela ligger till, men det året gjorde han ett verk som heter Två sentimentala romanser. Kanske är detta bara den ena? Skivans baksida innehåller en annan komposition och vanligtvis verkar de utges tillsammans (åtminstone på moderna lp-skivor).

På bilden ovan ses Tor Mann in action. Troligtvis är den tagen under den period när han dirigerade radiosymfonikerna vilket han gjorde fram till 1959.

Ernest Newman, Tristan och Isolde

1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.

I min garderob fann jag en av dessa skivor. Den ena skivan utgörs av Ernst Newmans tal och den andra upptar början på 2:a akten. Lyssna, det är en intressant utläggning och en fin inspelning.

Ernest Newton about the motives and their functions in the opera

Act 2. Prelude and opening scene

Jag måste villigt erkänna att inte visste något om Nanny Larsen Todsen så jag googlade och fann att hon dog det år hon fyllde 98 år och det var 1982. Om henne står också att läsa att hon “räknas som en av 1900-talets ledande högdramatiska sopraner och Wagnersångerskor, världsberömd inte minst för sin gestaltning av Wagners Brünnhilde och hon var länge den enda sångerska som där sjungit alla de ledande sopranpartierna i Nibelungens ring”. Även Lauritz Melchior var mig obekant men om honom finner jag inte mycket att säga.

Amelita Galli Curci sjunger Estrellita

Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.

Under 10-20-talen var Amelita Galli Curci stor stjärna, först i Europa och sedan i USA dit hon flyttat 1916. Hon spelade in mängder med skivor för RCA Victor. De flesta av dem kom till under den akustiska eran när man sjöng in i en tratt. 1926 gick man dock över till elektrisk inspelning och två år senare spelade Galli Curci på nytt in Estrellita.

Visst har hon en fin röst? Den låter helt antik och allt annat än modern. Estrellita betyder något i stil med Lilla stjärna och stycket är något av en klassiker. Även Charlie Parker har spelat in det och min pappa spelaade det på piano när jag var liten.

1936 drog sig Amelita Galli Curci för gott tillbaka från scenen och ägnade sig istället åt att undervisa. Alltsedan 1930 hade hennes röst försämrats och en operation 1935 förvärrade situationen då en av nervtrådarna till struphuvudet skadades. Enligt Wikipedia kallas denna när numera för “the nerve of Galli-Curci”.

Hjördis Schymberg, en lyrisk sporan

För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.

Säkert skall en dag

Heddas aria ur Pajazzo

Innan Birgit Nilsson gjorde entré, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Nilsson känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer lyrisk.

Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis Schymberg från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Schymberg.

November med Sergei Rachmaninoff

sergei_rachmaninoffDet ledsamma höstvädret verkar fortsätta. En endaste dag med sol är vad man får om Herren får som han vill. En smula nedslående. Vad passar då bättre än en sorgsen ryss? Vi lyssnar på Sergei Rachmaninoff i en mycket gammal inspelning. Lyssna på de vackra stråkarna och Sergeis pianospel.

Concerto no 2 in C minor, del 1

Concerto no 2 in C minor, del 2

Sergei Rachmaninoff föddes i en stad inte lång från Novgorod i Ryssland 1873. Han var redan som barn utomordentligt produktiv och skrev sin första opera i tonåren. 1917, året revolutionen, lämnade Sergei Ryssland, för att så småningom bosätta sig i USA. Fram till 1917 var han enormt produktiv, men längtan efter hemlandet gjorde honom sorgsen och melankolisk, vilket resulterade i att han endast avslutade sex verk fram till sin död 1943. Hemlängtan kan verkligen förlama människan.

Sergei Rachmaninoff var inte bara en lysande kompositör, han var också en ytterst skicklig pianist. Inspelningen ovan är från 1929 där han framför sin egen Concerto in C minor, opus 18, tillsammans med Philadelphia symphony orchestra under ledning av Leopold Stokowski. Skivorna är som sagt väldigt gamla, men ljudkvalitén är förvånansvärt bra, även om den inte går att jämföra med modern standard. Lyssna på Sergeis pianospel, det är ömsom kraftfullt, ömsom ljuvt och en smula sorgset.