Rävjägarn

Frälsningsarmens byggnad i Kiruna

Frälsningsarmen kiruna

Centralt i Kiruna ligger Frälsningsarmens gamla kåk från tidigt 1900-tal. Antagligen behövdes det en hel del frälsning även på dessa breddgrader. Det hårda arbetet i gruvorna gjorde nog att många så att säga tog till flaskan när de var lediga och därmed blev de kvalificerade för frälsning eller hur man nu skall uttrycka det. Huset är i vilket fall som helst fint och frälsningsarmens historia i gruvstaden är säkerligen också intressant.

Stationshuset och järnvägshotellet

Kiruna Järnvägsstation

Förrförra sommaren var jag på snabbvisit för att bese Kiruna inför den stundande stadsomvandligen. Stationshuset av Folke Zetterwall från 1915 var den första byggnad jag kom nära. Stationen är dock numera både stångs och flyttad och jag misstänker att den även rivits. Synd, men det är knepigt att flytta tegelhus. Skulle dock önska att de flyttade stadshuset för det är en riktig pärla.

Kiruna Järnvägshotell

Intill station ligger det gamla järnvägshotellet. Det är mycket möjligt att det ligger där ännu, jag vet inte. Det är en snygg träbyggnad med nationalromantiska drag, som så mycket annat i denna stad. Jag tror inte hotellet kommer att flyttas och få leva vidare i det nya Kiruna som ligger i nordost om jag inte minns fel.

Gustaf Wickmans Bläckhorn i Kiruna

En ovanlig form av byggnader är de så kallade bläckhorn som uppfördes i Kiruna ibörjan av1900-talet.Ursprungligen innehöll bottenvåningen två små lägenheter för familjer och en trappa upp två vindsrum för ungkarlar.

de Bläckhorn jag hittade idag var mer eller mindre ombyggda. Inget bevarade de ursprungliga fönstren med småspröjsad överdel. Panelen verkade dessutom vara förenklad. De är dock fortfarande fina hus som med lite vilja kan återställas till sin ursprungliga elegans. Även enkla hus, ja, kanske snarare enkla hus från denna tid, är just elegant då de inte är alltför utstofferade i sitt ursprungliga utförande.

Med lite tur kommer åtminstone något av Bläckhornen i Kiruna att bevaras. Planer på flytt finns, men då kalkylerna verkar ha saltats i överkant, är det troligt att det är få av de boende som vill köpa loss sina hus och låta flytta dem.

Utmärkt funktionalism i Kiruna stad

I somras var jag på hastig visit i Kiruna och passade på att titta på den vackra staden som snart är ett minne blott. Funktionalismen, åtminstone den tidiga, är där ingen vanlig byggnadsstil, däremot finns det gott om 60-talsbyggnader. Vilan på bilden ovan hör till den sistnämnda kategorien men den får vara med här iallfall, ty den är vacker, bungalowartad och har en ovanlig fasad som jag inte vet om den är ursprunglig, ty fönstren sitter så långt in.

men det fanns några gamla funkiskåkar som jag gissar är från 40-talet eller tidigt 50-tal. Åtminstone tre fann jag som var identiska och samtliga var välvårdade. Just denna kåk hade finfin utsikt över gruvan och de omgivande bergen.

Notera balkongfronterna som är sinuskorrugerade med inslag av smide! intill finns burspråk som avslutas med ett eget  tak. Tyvärr ligger dessa hus så till att de snart är ett minne blott.

Kv. Ortdrivaren i Kiruna, modernism från 1961 signerad Ralph Erskine

Under sommarens Kirunabesök passade jag på att studera Ralph Erskines komplex i centrala Kiruna. Byggnaderna stod klara 1961 och jag gissar att de flesta lägenheter har en slående utsikt över gruvområdet och Kiirunavaara. Förutom de två punkthusen, benämnda Snusdosan och Spottkoppen, ingår också två två bostadslängor kallade Mullbänken och Berlinmuren i kvarterets bebyggelse.

Ser ni balkongerna i betong och hur de hängts på fasaden för att förhindra att en köldbrygga uppstår mellan balkong och fasad. Onekligen en smart lösning för det kalla klimatet i Kiruna. I bakgrunden skymtar fjällvärden med sin storslagna natur.

I och med stadsomvandlingen kommer bebyggelsen i kvarteret att rivas. Jag vet inte hur länge detta dröjer, men inom en 10-årsperiod är det inte alls omöjligt att dessa byggnader är ett minne blott. Synd, kan jag tycka. Tänk att bo högt i något av punkthusen och kunna njuta av utsikten varje dag. Vilken lyx!

Läs mer om kvarteret i Norrbottens läns museums inventeringsdokument.

Kiruna Stadshus ritat av Artur von Schmalensee kommer snart att rivas

I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!

Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.

Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.

Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.

Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören.  Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.

Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.

Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.

Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?

Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.

Hotel Kiirunavaara, nu ett mine blott

I somras åkte jag som bekant till Kiruna för att ta mig en titt på staden. En av byggnaderna jag ville se var Hjalmar Lundbohmsgården, ursprungligen Lundbohms eget hem, men idag ett museum. Lundbohm var mycket angelägen om att Kiruna inte skulle bli en kåkstad, och såg därför till att ordentliga byggnader restes och inte nog med det, de blev av högsta klass och den konstnärliga utsmyckningen lika så.

En av alla de arkitekter som var inblandade i bygget av Kiruna var Gustaf Wickman, välkänd Stockholmsarkitekt med bl.a. Sturebadet och jugendbarockpärlan Skånebanken i hörnan fredsgatan/Drottninggatan. Kiruna kyrka får sägas vara hans främsta verk i staden, men redan 1900 ritade han bolagshotellet eller Hotel Kiirunavaara. det var detta hotell som jag av en distraktion tog för Hjalmar Lundbohmsgården. Att jag anlände lite sent, strax efter att gården skulle ha stängt gjorde att jag inte upptäckte misstaget.

Hotel Kiirunavaara användes av gruvbolaget för att härbärgera de som gästade bolaget och staden. Det var en fin träbyggnad på stengrund. Gulmålad med gröna knutar och rött tak. Exteriört var huset mycket välbevarat, endast ett fönsterbyte, lång tillbaka i tiden och snyggt gjort, kan sägas ha påverkat fasaden. Interiören verkade tämligen ombyggd, men den såg elegant ut och det fanns gott om parketter. Värre verkade det vara med eldstäder.

Och vad fann jag om hörnet och inte en typisk liten uthuslänga! Även den i ypperlig skick och med falsat plåttak.

Det var verkligen tur att jag gick fel, ty för ett par veckor sedan revs kåken. egentligen borde den ha flyttats, men det ansåg man sig tydligen inte ha råd till. Synd, för det var ett vackert hus med en intressant historia.

Praktfull efterkrigsarkitektur i Kiruna

Jag åkte upp till Kiruna i somras, tog tåget och klev av i soligt väder och fann en vackert stad mitt i fjällvärlden. På det stora hela blev jag mycket imponerad av hur vackert där var. Visst fanns det fula hus och visst hade man rivit för mycket på 6070-talen, men där fanns också mängder av vackra trähus och inte minst efterkrigsmodernism. Ralph Erskine har ritat fler vackra byggnader och stadshuset är en sann pärla. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Det första jag såg när jag promenerat uppför berget och närmade mig Kiruna centrum var detta ståtliga 50-talskomplex. En pärla!

Förutom höghus, ingår lägre trevåningslängor som anpassats till terrängen, den sluttning som leder ned till järnvägsstationen. Materialen är tegel och puts och allt var i synnerligen gott skick.

Höghusets byggnadskropp är lätt kluvet på längden medelst en putsad yta som avbrott i allt tegel. Mot såväl gata som gård vackra balkonger, indragna för att skapa en någotsånär fredad plats i det något bistra klimatet.

Är inte detta en vacker syn? Långt där nere syns gruvområdet med den krympande sjön. Åh, om nya Kiruna kunde bli licka vackert som det gamla! Egentligen borde man bosätta sig där ett par år, innan allt det vackra försvinner och centrum förpassas till en trist baksida.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur