Rävjägarn

Tiden går och ladorna har försvunnit

Besök 1974

En gammal instamaticbild från 1974 om jag inte tar fel. Det är vår, säkerligen tidigt i maj och någon kommer på besök. Mycket är sig likt från då, men de lador som syns på bilden är idag ett minne blott. Är det något som verkligen förändrats i åkerlandskapet under de senaste 50 åren så är det att dessa byggnader försvunnit. En hel del mark har visserligen vuxit igen, men just avsaknaden av lador har på allvar förändrat bilden och slätat ut landskapet. Eftersom ängsladorna var små, behövdes det många för att rymma allt hö och dessa byggnader gav en rytm åt åkerlandskapet som idag till stora delar försvunnit.

Besök hos moster Hildur i grannbyn

Moster Hildur

Moster Hildur var min farmors syster och hon bodde i grannbyn som för övrigt hade ett annat riktnummer till farmors förtret då det blev dyrare att ringa då. I sitt kök hade hon en öppen spis som murats upp i samband med att villan moderniserades och vedspis och kökspanna ersattes med elvärme. Bäst minns jag en tekanna som såg ut som ett hus. Tyvärr finns den inte på bild men jag har något minne av att den stod på spiselkransen och var dekorativ.

Moster Hildur var glad och trevlig. Hon hade nog fått jobba och stå i. Hennes man vistades ofta borta och tiderna var kärva. Tre barn fick hon och två lever fortfarande. Den äldsta är snart 90 och blir mer och mer lik min farmor för vart år som går.

Sommaren -74 och rabatten prunkar

Farmor på altanen

En gammal instamaticbild från 1974. Farmor står på verandan som försetts med ett praktiskt tak i korrugerad, gul plast. Bredvid, till vänster, står en annan dam. Jag undrar vem hon kan vara, kanske är det tant Ronny som hälsar på. Hon var dessutom farmors hemsamarit under några år, innan tant Elna tog över.

Taket är numra ett minne blott, det rev jag ned. Rabatterna har ändrat karaktär och nedanför räcket växer idag brudspirea. Till höger, mer eller mindre ur bild, brer idag en rosenrabatt ut sig med kanadensiska buskrosor bl.a.

En gång var den en modern ladugård

Modern ladugård

Jag vet inte när ladugården byggdes, men i början på 70-talet var den nog tämligen modern. Till vänster skymtar en högra byggnad som jag gissar är från 50-talet. Förmodligen byggde man ut i slutet på 60-talet och fick på så sätt ett KR-jordbruk. KR stod för koncentrerad rationalisering och uppmuntrades av statsmakten. Lånen till ett sådana byggen var mycket fördelaktiga så de flesta KR-bönder fick goda inkomster och dessutom kunde man tanka sin dieselbil hemma på gården, från farmartanken som också gav bränsle till gårdens traktorer. Idag har landets bönder en helt annan ekonomi och därför är de betydligt färre.

En sommardag i krokarna av år 1970

Framför sommarstugan

En instamaticbild som jag scannade in för rätt många år sedan med en scanner som sett sina bästa dagar vilket ytterligare förändrade färgbalansen på den något bleknande bilden men den är vacker ändå. Så mycket sommar på en bild! Gräset har vuxit upp och torkat och spåntaken ligger grå på byggnaderna. Sommarstugan i bakgrunden innehöll bakugn som användes vår och höst till tunnbrödsbaken. Huvudbyggnaden syns inte alls, men står till vänster i bild. Morfar verkar ha gripits av moderniseringsider någon gång och monterat in en modern dörr i bagarstugan som hans far reste runt 1900. Vindfången är också morfars verk, men jag minns inte när det kom till. Det hade det goda med sig att förvaringsutrymmena ökade något och att man slapp hamna direkt i köket när man öppnade ytterdörren.

En sommarvy som säkert är bekant

Vy över åkrar

En gammal bild från 70-talets mitt, 1974 eller 1975 gissar jag. De blå och gröna nyanserna är så vackra! För er som följer mig på Instagram är säkerligen motivet bekant ty jag älskar det och vyn är sin tämligen lik än idag. Staketet är rött men rönnhäcken har blivit nedklippt precis som på bilden. Telefonstolparna finns ännu kvar men elstolpen i bakgrunden har ersatts med en ny. Ladan som då var nymålad, är återigen nymålad efter nästan 40 år.

Tidigt 70-tal, vid traktor och höpress

Framför traktor

Elegansnejlikorna och faster Emmy

Faster Emmy och jag

Min faster var hon inte, men väl min mors. Hon hette Emmy och hade varit sömmerska och gifte sig med morfars bror Bror. Jag minns henne inte så tydligt, men köket, väpplingen i fönstret, och kortleken i vardagsrummet, eller om det var kontoret, har stannat kvar i mitt minne.

Och så elegansnejlikan, en av mina favoriter. Önskar att jag fick dem i drivor, de är så vackra, mycket elegantare än den vanliga nejlikan där endast en stor blomma pryder stjälken.

Farmors två systrar Hildur och Agnes

Många gamla släktingar befolkade min barndom. En av dem var moster Agnes, en imposant och mycket barsk dam som det faktiskt var lite svårt att riktigt tycka om. Och ändå glömmer jag henne aldrig och kan ibland längta efter henne och önska att jag fått lära känna henne idag, när jag själv blivit äldre.  Jag minns när hon flyttat till ålderdomshemmet och vi kom på besök och hur hon tog fram en blå skål, infattad i något som skulle föreställa silver och hur hon bjöd oss barn och hur uteslutet det var att ta mer än en  av de hårda karameller – mandarinklyftor i orange respektive gul.

Hon var inte elak, istället får man nog säga att hon var ytterst reserverad mot sina släktingar och grannar. Några intimare vänner, tror jag inte att hon hade. Hon var dock mycket förtjust i min far. Jag tror inte att hon var en särskilt empatisk människa. Men inte elak; hennes problem låg nog mer på det känslomässiga planet. Det finns en bild i vårt fotoalbum när hon håller min nyfödda syster i sin famn: lite tafatt håller hon i hennes som ett barn håller i en docka för första gången. Det är en rörande bild. Några egna barn fick hon aldrig, men hon adopterade en finsk flicka under kriget och blev verkligt fäst vid de barnbarn hon så småningom fick.

Hennes tal var speciellt: hon liksom slungade ut orden. Hon hade nog passat bättre som tyska. Dialekten, bondskan, var grov och talet var allt annat än inställsamt. Hon var ingen muntergök och domderade gärna. Hennes man, Levi, var mycket snäll.

Agnes, som var änka redan när jag föddes, bebodde ett hus med en liten ladugård intill. Köket var stort och ovanför spisen, lyse en vid vägglob. Väggarna var som i många andra hus, moderniserade efter kriget, klädda med masonit och oljemålade. Stora sexluftsfönster släppte in ljus från två väderstreck, men likväl blev det aldrig riktigt ljust därinne. Kanske berodde det på de stora björkar som omgav huset.

Som ung hade moster Agnes utbildat sig till sömmerska och fortsatte även som gift att ägna sig åt detta yrke. På övervåningen inreddes så småningom en lägenhet som i många år var uthyrd och bidrog med extrainkomster.

I kammaren intill köket, sydde och förvarade Agnes sina lapptäcken. Det var fantastiska tingestar, sydda av överblivna tygrester och utrangerade plagg som fantasifullt och vackert komponerats till en sprakande kaskad av färger. Dåtidens mode för fruar gav ofta upphov till lapptäcken och trasmattor i glada färger. Jag älskade hennes lapptäcken när jag var liten och önskade innerligt att vi hade haft ett, men det hade vi inte. Det var inte så lätt att tänka sig att dessa vackra textilier skapats av den barska dam som alltid bjöd på hårda karameller.

Min farmor hade flera systrar. Äldst var Agnes, men så var hon också bara halvsyster, ty hennes mamma dog ung och pappan gifte sedan om sig och fick farmor, Hildur, Fritz och ytterligare några till. Moster Hildur i grannbyn var den syster som stod farmor närmast. Till farmors stora förargelse låg grannbyn på gränsen till en annan kommun, och därför hade den ett annat riktnummer. Förmodligen blev det för dyrt att dra telefonledningarna över berget och träsket och därför tog man det nät som låg närmast, dvs grannkommunens. Varje gång farmor skulle ringa till Hildur, tvingades hon beställa rikssamtal och det blev naturligtvis dyrt.

Moster Hildur var enormt rar och den snällaste av gamla gummor. Hon var alltid glad och älskade barn. Hon hade en fin gul villa med vita snickerier som låg naturskönt belägen med utsikt över vattnet. Varje gång vi åkte och hälsade på, måste jag prompt titta på hennes stiliga tekanna i form av ett hus, komplett med tak och allt. Den stod på den murade öppna spisen av efterkrigsmodell och var det bästa med besöket. I uthuset stod hennes döde mans gamla motorcykel som kanske var en Harley Davidson men som jag aldrig fick se. Men den fanns där alltid, i tankarna. Så mycket mer minns jag inte av Hildur. Redan i slutet av 70-talet blev hon åderförkalkad och flyttade till hemmet. Hennes dotter lever dock fortfarande och är minst lika förtjusande.

Några rader om farmor och hennes hemsamarit, döda sedan många år

När jag idag ser gamla bilder på min farmor ser jag att hon måste ha varit något av en skönhet. Här firar hon troligtvis sin 65-årsdag med en klassisk mösntrad tantklänning i konstmaterial. När dessa plagg blev omoderna, förändrades trasmattorna drastiskt och fick en helt annat apparition.

När jag idag ser gamla bilder på min farmor ser jag att hon måste ha varit något av en skönhet. Här, i början av 70-talet, firar hon troligtvis sin 65-årsdag i en klassisk mönstrad tantklänning i konstmaterial. När dessa plagg blev omoderna, förändrades trasmattorna drastiskt och fick en helt annat apparition.

På sjuttiotalet fanns igen hemtjänst, istället hade man en hemsamarit som kom några timmar varje dag och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. På 60- och i början av 70-talet hjälpte både tant Emy och tant Ronny sin grannfru, min farmor, och det kommunala betalade. Farmor var sjuklig av sig och älskade medicin; alla tabletter vårdades ömt, här fick inget förfaras. En skada i höften hade fått till följd att hon var stelopererad och hade svårt att röra sig. En gång hade tant Ronny hittat en stor samling piller högst uppe i ett köksskåp som hon ansåg klokt att kasta. Förfärad märkte farmor det, tog alla tabletter och svalde dem. Naturligtvis blev hon sjuk och fick gå till sängs och kunde heller inte delta i kvällens festligheter, men hon fick i alla fall behålla sin älskade medicin, som emellanåt gjorde mer skada än nytta.

När jag var liten hade farmor hjälp av tant Elna som bodde i en litet modernt hus i utkanten av byn. Hon och hennes man hade flyttat till landet i slutet av 60-talet då de blivit förtjusta i byn efter att ha hälsat på tant Anna och farbror Ivar. Sven och Ivar var nämligen arbetskamrater på Järnverket inne i stan. Tant Elna var toppen och bjöd då och då med sig oss hem till sig. Deras hem var en liten stuga som byggts runt 1970 med arbetskök, vardagsrum och sovrum och en inglasad veranda. På verandagolvet fanns en lucka ner till en matkällare och där hade Elna sina gamla skivor som hon då och då plockade fram och spelade på en liten bärbar plastskivspelare. Jag älskade etiketterna, framförallt den med hunden framför tratten. Tyvärr minns jag inte mer än att en skiva var spräckt och att en annan var en julskiva, men nog var det underbart att få sitta där på verandan och lyssna på Elnas ungdomsplattor.

På dagarna spenderade Elna många timmar med min farmor. Hon städade, tvättade, lagade mat och gjorde allt som man knappast får hjälp med nuförtiden. Det var precis som att ha fått en extrafarmor av en något yngre modell så det var klart att hon var älskad. Jag minns att hennes bruna lockar hade formen av en relativt kortklippt permanentad frisyr och att hon bar långbyxor och en praktisk och mönstrad 70-talsblus, ofta i något gulbrunt. Det var så länge sedan och minnet är, trots de ljusa tonerna, svagt.

Historien om Elna fick ett tråkigt slut. När hon och hennes man Sven blev pensionärer, skilde de sig – Sven var nämligen omotiverat svartsjuk – och hon flyttade till Motala med en ny man. Hon blev inte lycklig och hamnade så småningom på ett ålderdomshem efter att ha blivit dement. Sven vann en större summa pengar på lotto och fann en ny vän. Deras hus, som sålts till en ny ägare, brann ned en kall vinternatt; ett elfel fortplantade sig från uthuset in till stugan och så var även den ett minne blott.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur