Rävjägarn

Hemmansägaren i Norrbotten, del 18

Visst var den vacker, Uppsalaslätten, sedd genom tågkupéns fönster? Det var varmt och soligt när jag klev på tåget i Stockholm. Mitt bagage var stort med allt gick bra. Jag hade två flyttkartonger, en resväska, en rätt volymiös Nerium inpackad i plast samt ett Ödesträd i de lite mindre formatet.

Resan var väl inget under av komfort. Jag kunde inte sova och när klockan var halv fyra var det dags att byta från tåg till buss på stationen i Umeå. Mitt i natten! Allt mitt bagage rymdes dock och jag kom helskinnad fram.

Här har vi Neriumen i all sin prakt. Ett under att den inte gick sönder kan jag tycka. Allt annat höll också, förutom en kartong som jag fick tejpa under resan upprepade gånger. Så går det när man tar sekunda flyttkartonger från grovsoprummet.

Dessutom kom de plantor som jag beställt till busstationen idag. Här syns de flesta utom fruktträden (som är Vasa vinteräpplen, Gyllene Kitajka, Onega gulplommon, päronet Pepi och körsbären Arttula). Från vänster till höger tronar två havtorn, vindruvan Zilga, chokladkörsbär i buskform, tre kanadenisksa buskrosor (Hope for humanity, Prairie Joy, Morden Centennial) samt två kineskiska pioner, luktpionen Original Pink och buskpionen Pink-blue pompon. Den sistnämnda kan bli mycket vacker, ty få saker är så vackra som kinesiska buskpioner. De är praktfulla, blir stora buskar (de fäller bladen men stammen övervintrar) och doftar underbart.

Här uppe har inte våren kommit långt men buskarna står beredda att snart släppa ut sina blad. En vit ros som jag glömt namnet på  ser pigg och kry ut och en herrgårdspion har börjat skjuta upp ur myllan. Efter den värme som väntas i veckan sätter nog naturen fart.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 17

Detta är skog som avverkats och så småningom skall bli till bräder och plank. Det skall bli nya golv i lador och kanske även någon stock, några knutar, en och annan pinad vindbräda.

Bilden ovan är tagen för ett par veckor sedan, innan snön smälte, vilket den till sist gjorde. Virket måste dock hämtas hem från skogen innan det blir för varmt och den frusna marken tinar, annars orsakar maskinerna skador som är besvärliga att reparera. Det är inte ovanligt att  ovarsamma skogsbolag förstör skogsvägar till skogsägarnas förtret.

Och nu skall jag bli lite mer politisk.

Jordbruket hamnar då och då i blåsväder. Ibland oförtjänt, ibland inte. Nyligen publicerades en  ny forskningsrapport från Chalmers visar att nötköttet den största miljöboven. Bra text tycker jag för vi äter för mycket kött, både med avseende på miljöbelastning och vår egen hälsa. Rött kött är inte speciellt nyttigt så jag begriper inte varför man inte slår två flugor i en smäll och verkar för att minska köttätandet. En köttfri dag i skolan, eller snarare rött kött max två gånger i veckan tror jag är en bra början (men då kommer säkert en mängd idioter och säger att man måste själv få välja – nej säger jag, ibland måste man se till människans och planetens bästa).

Någon dag senare kommer ett svar från Helena Jonsson, ordförande i  LRF. Hennes tankar är också kloka och är ett bra komplement till den första texten. Jag tycker att det är viktigt att vi själva framställer det kött vi äter och jag skulle önska att det skulle göras utan alltför mycket importerat kraftfoder som ställer till det i utvecklingsländerna. Min åsikt är att det är fegt att utnyttja andra länder och förstöra deras miljö bara för att vi skall kunna konsumera billigt.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 16

Vad är väl trevligare att drömma om kalla eller slaskiga vinterdagar än trägårdsdrömmar som hör sommaren till?

Som ni kanske minns planterade jag fruktträd förra sommaren. Två äppelträd (sommaräpplen, Sokerimon och Borgovskoje), ett päronträd (Olga) samt två körsbärsträd/-buskar (Huvimaja och Lettisk låg).  Samtliga är härdiga och bö med lite tur ha klarat vintern där upp, som i ärlighetens namn inte varit särdeles sträng. Inte många grader under -30 hittills och nu är väl den kallaste perioden slut. Förr om åren kunde kvicksilvret sjunka nedan -40.

Till sommaren skall jag plantera fler träd och anlägga en rabatt. Jag ha plommon och har hittat en härdig och vacker sort, Sinikka, som jag hoppas kommer trivas bra. Ytterligare två äppelträd tänker jag skaffa, Vasa vinter (som påminner om Åkerö och vars frukter går att lagra till mars-april) och Gyllene Kitajka vars gula och saftiga frukter liknas med karameller. Eftersom jag älskar körsbär skall jag plantera ytterligare en sort, Chokladkörsbär. Det är också en buske som blir cirka två meter hög. Bären blir nästan mörkbruna och rätt söta (trots att de hör till surkörsbärssläktet).

Staketdruvan Zilga skall också planteras, men det har jag skrivit om tidigare.

Förutom dessa inköp blir det havtorn, två plantor, en hona och en hane. Alla dessa träd och buskar skall bilda en liten lund som jag tror kommer bli mycket trivsam.

Jag vill också ha rosor! det har inte varit så lätt tidigare, att hitta härdiga och eleganta rosor för zon 6-7. Idag finns det många kanadensiska buskrosor som både doftar gott, har elegans och tål vintrarna i Norrbotten. På bilden ovan ses Prairie Joy som jag tycker är stilig. Jag kommer att köpa tre eller fyra sorter som jag planterar intill varandra till ett litet roskvarter (funderar på Morden Centennial, Therese Bugnet och Winnipeg Parks samt kanske Hope for Humanity – jag är svag för rosor som är röda eller rosa och har redan en vit, Blanc double de Coubert). Dessa rosor har dessutom den goda egenheten att de blommar stora delar av sommaren och det får man verkligen vara tacksam för.

Växterna kommer jag att beställa från Blomqvists plantskola i Finland.  Priserna är verkligen humana och en enhetssumma om 350 kr tillkommer för frakten.

Sommarkaffe i kyrkstugan i Öjebyn

Kusinträff

Varje sommar är det kusinträff och då kommer flickorna från Tvärån till gamla mosters Ebbas kyrkstuga (som jag numera är ägare till) för att dricka kaffe och äta kakor. Samt för att prata.

kyrkstugan_2

Bordet är dukat med moster Ebbas gamla vaxduk och kakfatet har två våningar. Ovanför soffan hänger några tavlor som minner om Vår herre. Jag tycker att de är vackra.

Kusinträff

I det lilla rummets ena hörn står en liten järnspis där två elektriska plattor placerats. Köksutrustningen är sparsam, men så är det endast enklare matlagning som förekommer här. Oftast inget mer avancerat än kaffe- och tevatten.

Kusinträff

Invid fönstret står ett skåp med två lådor och pardörrar, det är kyrkstugans serveringsskåp som innehåller allt från gamla torkade våtservetter till blommigt porslin. Genom det spröjsade enkelfönstret silar ljuset in, dämpat genom björkarna grönska och alltid tämligen svagt.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 15

Denna vita annandagsdag begav jag mig ut i snön, 60 centimeter djup, för att inventera mina lador, sju till antalet. Tre av dem är plankkonstruktioner, fyra är timrade. Det är dessa som skall repareras till sommaren. Vi får se hur många jag hinner med. Även om samtliga är i förhållandevis bra skick tack vare att de har plåttak, måste de åtgärdas, annars kommer det förr eller senare att ruttna bort.

På bilden ovan ses den första som byggd i plank. Den är i rätt bra skick, men golvet är ruttet och den behöver verkligen lyftas upp, ty den står numera direkt på marken och fukten har fullt tillträde till golvkonstruktionen. Jag tycker dock att den är rätt snygg. Under den lilla utbyggnaden ligger grejer som man behöver för att hässja höet. dessa pinnar har dock legat i träda i runt 50 år. Ladan i sig användes dock så sent som i början av 90-talet.

detta är en fin gammal lada, timrad, men på senare år, 50-talet tror jag, ombyggd och en bräddörr har satts in i den uppsågade öppningen. Orsaken till detta är att ladan användes till boplats för kalvarna under några år. Timringen är tyvärr rätt ansatt av tidens tand. Många stockar är skadade, men det är oklart hur många som behöver bytas eller halvsulas. Golvet måste också ses över, men är inte genomruttet. Troligt är dock att nytt måste till. Dessutom måste det röjas runtomkring och hela byggnaden måste höjas så att luften kommer åt att torka.

Här har vi det gamla kyrkstallet. jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från tidigt 1910-tal. det är relativt intakt, men vissa stockar behöver bytas ut och hela stallet måste höjas och pallas upp så att det inte ruttnar. jag vill dock göra så litet som möjligt med det, ty det är mycket vackert i sitt nuvarande skick. Något golv finns ej, och har heller aldrig funnits. I den ligger några gamla slädar av olika storlekar och även de är fantastiska!

Den här timmerladan är väl tjusig! Timret är i bra skick men golvet är slut och de stockar som det vilar på. Så går det när lador får stå utan att man håller efter dem och pallar upp dem med jämna mellanrum. Någon form av ny lucka måste också sättas in, den där presenningen gör sig visserligen bra på bild, men är ett provisorium.  Ladan måste mao lyftas och nytt golv infogas.

Ytterligare en brädlada. Rätt välhållen, men den har sjunkit ned och golvet har ruttnat och brutits av. Ladan har varit rödfärgad och bör kanske målas. Precis som för övriga lador är det nytt golv som behövs och nya stenar som ladan kan vila på.

Den sista timrade ladan är även den i bra skick, men golvet har kapsejsat. Den är rätt snygg och har varit rödfärgad. jag är osäker på om dess översta del är brädfodrad eller en plankkonstruktion.

Denna förfallna byggnad är en enklare slåtarstuga som min farbror använt som förråd för grejer som hörde till hans gräv- och schaktentreprenadfirma. För 20 år sedan återvände den och sedan dess har den stått. Nytt golv och devis ny panel är vad som behövs. och så måste den ställas på några lämpliga stenar så att luften kommer åt att cirkulera under. Detta har den gemensamt med samtliga byggnader, utom kyrkstallet som saknar golv och endast måste lyftas.

Besiktningen är dock bara temporär. Först till våren, när snöns smält och det blivit plusgrader, kan jag inspektera hur stora skadorna på stockarna är.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 14

Vad tror ni det är för sorts hus som syns på bilden ovan? Det är ett kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugorna i Norrfjärden, men när bilarna gjorde entré blev byggnaden överflödig ty några hästar behövde inte längre inhysas. Stallet togs hem och ställdes på undantag i en skogshage där kalvarna brukade beta. (Detta kyrkstall figurerar för övrigt i en Bonn-karl-episod, Nattens ödestimme.)

Till en gård i norra Sverige hör inte bara de byggnader som man förknippar med jordbruket, det hör också lador, sommarladugårdar, slåttarstugor och  fäbostugor. Gemensamt för dessa är att de inte står på gården utan en bit därifrån. Slåttarstugan står vanligtvis vid några avlägset belägna åkerlappar, ladorna är jämt fördelade på både närbelägna och avlägset belägna åkrar. Då inte allt hö rymdes i ladugården, fick man stuva in det i lador och så forslade man hem det på vårvintern när det började tryta i förråden på gården. Jag har en del smalfilm som visar hur detta går till. Någon gång skall jag lägga upp den här. Tills vidare får ni nöja er med ett reportage från byn Avan sommaren 2011.

Hur som haver måste mina lador, 5 stycken, ett kyrkstall och en slåttarstuga repareras. De har visserligen tak, men med åren har de sjunkit ned och syllar och annat trä har börjat ruttna. För att reparera skadorna måste byggnaderna lyftas och placeras på rejäla stenar och skadat virke, som förlorat sin bärighet, ersättas med nytt. detta skall jag göra nästa sommar. Alla sju kommer jag knappast klara av, men med lite tur, och hjälp av någon kunnig person, borde jag kunna reparera tre stycken (jag har också en kapsejsande veranda som måste räddas).

Väggen där vinet en gång skall växa

Vilken grå dag denna bild togs! Inte ens rödfärgen ser riktigt röd ut.

Se vilken dyster vägg! Jag har skurit ned två stora buskar, Rosentry. den ena skall jag flytta till en annan plats, den andra endast en meter så att den st¨r precis vid knuten. Idag växer det också Spirea här, både brud- och vanlig. dem är jag måttligt förtjusta i, ty de breder ut sig helt kopiöst. Precis till vänster om fönstret skall jag plantera en Zilga. Det vanliga vinet, Vitis vinifera, är inte speciellt härdigt alls, men det är däremot de sorter som hör till Vitis labrusca. Zilga hör till de sorter som klarar sig bäst och skall gå att odla i zon 6. Druvorna är blå och lite mindre än vanliga vindruvor, de är i storlek ungefär som de små druvor som finns i handeln ibland. Det dröjer ett par år innan plantan blir riktigt härdig och den kan frysa ned, men det kommer nya rotskott på våren. efter två tre vintrar är den dock fullt härdig och kan rätt snart de stora skördar vin. Det ser jag fram emot!

Nu i mitten av oktober är hösten här

Vilket vackert ljus det är nu! När solen inte skiner lyser de långa skuggorna med sin frånvaro och det är tacksamt att fotografera. Bilden ovan tog jag precis när jag klev ur bilen vid halv elva-tiden på fredag förmiddag. De flesta löv har fallit, men än har det inte varit speciellt kallt någon snö är inte i sikte här vid kusten. Ringblommorna blommar fortfarande, även om de är ansatta av den senaste tidens regnande och några frostnätter. Mina fruktträd har ännu inte fällt alla sina blad, men det är en tidsfråga.

På tomten finns bl.a. två stora och risiga rosentry. Den ena står vägg i vägg med en syren, vilket inte gynnar någon av plantorna så jag skar ned dem båda och nu ser man både syrenen och åtskillig mer av fasaden. Den ena busken skall få växa upp, den andra flyttar jag till våren.

Efter detta värv tog jag en promenad och tittade på den vackra naturen. Vattnet brusade, minst lika mycket som på våren, och färgskalan var fantastisk! På bilden ovan ser ni inte Skithusbacken, ty den är dold av den lilla kulle som den slingrar nedför.

Och som det finns rönnbär! Busken, eller är den ett träd, är lika vacker sommar som höst och det vill inte säga lite. Blommorna på våren, den frodiga grönskan på sommaren och de flammande röda bladen i september, är tillsammans med senhöstens lysande bär denna härdiga växts främsta karaktäristik.

Här är linskörn! Inte hela men väl hava. Jag odlade bara en kvm så det blev inte så mycket, men jag tror att den blev bra och den gick fram, trots den rätt dåliga sommaren och att jag sådde den först runt den 20:e juni. Återstår bara att bereda linet…

Rabatten som jag anlade i slutet av sommaren har artat sig bra och nu har den även fått sällskap av vårlökar. Krokus, snödroppar, scilla och armenisk pärlhyacint! Jag är mycket nyfiken på kommande vår.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 13

På bilden ses den s.k. korpen. Mamma uttalar o:et som o. Verktyget används för att få loss sten när man gräver gropar för hand. Jag vet inte vad den kallas på svenska, kanske samma sak.

Bakom ena huset står en syrenbuske och intill stod en vinbärsbuske som visade sig vara tre buskar. Den har haft mjöldagg i minst 30 år, men har gett bra med bär ändå. Nu är det dock ingen brist på vinbär, det finns nämligen tre bärbuskar av denna sort i bärlandet, så jag grävde upp dem och röjde runt den stackars syren som även den var vanvårdad och utträngd av vinbär. Det blev hela skillnaden!

Där vinbären växt anlade jag en ny rabatt. Jag hade en del växter att plantera, väster som jag hittat lite här och var. Endast den vita rosen, vars namn jag glömt, har jag köpt. Längst bak till höger står en blå stormhatt som är mycket vacker. Jag räddade den från en annan rabatt där den fört en mycket tynande tillvaro. Bredvid växter fyra små, små lupinplantor. Framför, på var sin sida om rosen vit lilja och krollilja. Båda ansatt på grund av flytt. Näst längst fram två lupiner, en bond och en herrgårds. Slutligen en rad med borstnejlika som jag dragit upp i trädgårdslandet. Tyvärr är bilden inte så bra (gillar inte iPhonebilder om jag inte har filter), men nästa år hoppas jag att växterna växt till sig och att jag kan visa er resultatet. Jag tror att det kommer att bli vackert! Precis intill, till höger, ligger den där verandan/altanen jag snickrade. Det är eftermiddags-/kvällssol  och ett mycket vackert läge, så förutsättningarna finns.

Det hela var faktiskt rätt jobbigt och jag råkade välja en av årets varmaste dagar. Jag började efter tio och var klar klockan tre, så nog var det bra jobbat. Jag har faktiskt täckt jorden med barkväv och täckbark för att rabatten skall bli lättskott till en början. Eftersom jag inte bor här permanent, och mamma inte är särdeles road av att rensa rabatter, fann jag det klokt.

I bärlandet har jag planterat två nya buskar, en röd krusbär och en röda vinbär. Vinbären klarar bara zon 5 upptäckte jag när jag kom hem. Hur jag kunnat köpa så fel begriper jag inte, ty mina ögon är helt känsliga för zonangivelser. Nå, kanske överlever den ändå.

Väggmålningar i gammal kammare

Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista året av 1700-talet då Kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.

I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter smått psykedeliskt manér. Vackertär det och tillsammans med andra detaljer från 1800-talet; överstycken och kakelugn, blir atmosfären en smula drömsk.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 12

Jag insåg att jag faktiskt har ett snickeri, ett rätt trevligt rum inrett i ett gammalt lider. Visserligen tyckte jag att det var ett mycket vackert rumt tidigare, innan det städades upp och blev fräscht, men jag är samtidigt glad åt det praktiska i denna inrättning. Här finns en gammal hyvelbänk, el, belysning och några arbetsbänkar. Perfekt för att löda dessutom!

Som ni kanske kommer ihåg hade jag två fönsterbågar vars nedre del helt ruttnat upp. Det var inga gamla fönster, de sattes in för rätt precis 40 år sedan. Virket på den tiden var dock inte det bästa. Kådrikt kärnvirke lyste då, precis som nu, med sin frånvaro (till glädje för alla maskiner som inte gillar kådrikt virke) vilket får till följd att slarvar man med underhållet, ruttnar träet. Intill, i samma södervägg, satt ytterligare två dubbelfönster. Dessa var insatta 1946 och de hade inte ruttnat alls, ty på den tiden valde man virke med omsorg.

Tyvärr fann jag inget kärnvirke i gömmorna, så jag fick ta vad som bjöds: helt vanlig fura. Med hjälp av en hyvel blev biten både slät och fick rätt dimensioner. Perfekt.

Det svåraste av allt var att såga till de två bottenbitarna så att de skulle gå att passa in i bågen. Det gick faktiskt över förväntan och båda ändarna fick ett tappliknande slut. På den sida som vetter mot glaset behövde jag fräsa ut en bit, men i brist på annat fick jag knacka med ett stämjärn.

Resultatet blev inte så pjåkigt och de glipor som uppstod spacklade jag igen med kitt. Det nya träet penslade jag med linolja som fick dra in ordentligt i träet. Sedan kittning och första varvet färg.

Jag har även målat dörrar vilket framgår av ovanstående skeva bild. Som ni minns målade jag tidigare ett par garagedörrar med alkydfärg. Dessa tre dörrar, samt ytterligare en pardörr och två enkeldörrar målade jag med Allbäcks linoljefärg i kulören kromoxidgrönt som jag köpte på Pite Byggnadsvård. Vilken bra färg! Helt utan lösningsmedel, bara linolja, pigment och sickativ (torkmedel ). En liter färg räckte till alla dörrar ni ser på bilden samt de där enkeldörrarna och pardörren. Den ena pardörren måste dock strykas ytterligare ett varv och ytterligare två små luckor måste målas så jag måste köpa en burk till. jag betalade 350 kr för denna färgliter vilket gör färgen mycket prisvärd. Alkydfärgen, 2,5 liter, kostade 500 och räckte endast till två pardörrar. De lin0ljemålade dörrarna räknar jag med att undermålla endast medelst linolja de närmaste 10-15 åren vilket gör Allbäcks färg överlägset billig. Dessutom går den bra att tvätta bort från händerna med vanlig tvål och vatten. Jag är mycket nöjd!

Jag köpte också vit färg och den har jag använt till att måla sista varvet på de fönster jag renoverat. Den färg jag använde till en börja med skulle förtunnas med lacknafta, men det slipper man med Allbäcks färg. Bra.

Ja, så har jag lött en smula. En gammal Dux V 1385 från 1956 hade tystnat. Det visade sig att några kondensatorer av det suspekta märket Farad ställt till det. Tangenterna för omkoppling mellan grammofon och de olika våglängderna fungerade heller inte så bra så jag smorde och sprayade på kontaktspray så nu fungerar härligheten. Den har för övrigt två förstärkare, en för de låga frekvenserna och en för de höga. Philips kallade detta bi-ampli och i raklamen visade man tonernas trafikpolis som dirigerade diskanten och basen till rätt förstärkare och sedan vidare till respektive högtalare. Då denna apparat är en Dux, som var Philipskoncernens något prisbilligare märke, står det inte Bi-ampli på radion. Denna slogan var förbehållen Philipsmodellerna. Tekniken var dock densamma.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 11

Jag har målat garagedörrarna! Ursprungligen tror jag att dessa var gulbruna och den vänstra hade råglasrutor som ersatts med masonit. Någon gång på 80-talet målades de dock gröna, i samma ton som övriga dörrar på byggnaden. Vilken färgtyp som användes vet jag dock inte. Alkyd eller linoljefärg som förstärkts med alkyd är det mest troliga. Ren linoljefärg har ju inte varit vanlig på många, många år.

På ett färghus i stan, Nordsjö, fann jag en alkydoljefärg som säljaren lite motvilligt visade och berättade att den var på väg ut ur sortimentet. Jag köpte en burk, 2,5 liter, som bröts i en grön nyans. Kostnaden för denna färg var 500 kronor och den räckte lagom till en strykning av dessa dörrar och då finns det lite färg kvar för en extra strykning av utsatta partier. Dyrk skulle man kunna säga. Roligt att prova alkydfärg, dock. För mer läsning om denna färgtyp rekommenderas riksantikvarieämbetets webbplats.

Resterande dörrar på byggnaden, två pardörrar och två enkeldörrar, tänker jag måla med linoljefärg. Det skall bli mycket intressant att se hur den färgen ställer sig i förhållande till alkyden, både pris och arbetsmässigt i det långa loppet. En linoljeburk kostar 350 kr och är mycket dryg. Dörrarna kan dessutom underhållas med kallpressad linolja mellan ommålningarna.

Den långsträckta byggnaden till vänster är ovan nämnda loge, men nu skall vi inte prata om den utan om detta hörn av trädgården. Ungefär i höjd med den högra av logens två enkeldörrar, har jag planterat en norrlandsschersmin. Den är tålig och jag hoppas att den trivs. Inte långt ifrån står en liten planta, en buskros vid namn Blanc double de Coubert. Den doftar gott och lär tåla det mesta. Jag tror att den blir bra där.

Denna del av tomten är varm och rätt torr. I sluttningen ner mot ladugården skall jag sätta lupiner. Förhoppningsvis trivs de och brer ut sig vilket borde bli mycket vackert. Några större krav på jordmån och fukt verkar inte dessa blommor ha.

Litet till höger i bild syns ett päronträd, Olga. Sorten är härdig och kan gå upp till zon 7. Det skall bli intressant att se hur den trivs. Tyvärr vet jag inte vilken sort som skall planteras intill, för att insekterna skall kunna korsbefrukta trädet. Päron finns det gott om, men lika härdiga har jag aldrig sett.

När jag var i Västerbotten kom jag över bondbion, herrgårdspion och krollilja. De stod intill en ödegård och jag tog en av varje. Inte riktigt tillåtet, men trädgården var så förvildad. Jag är inte säker på var de skall stå, men pionerna tror jag får sitt hem intill den nysnickrade verandan, där en svartvinbärsbuske står idag, intill en gammal syren.

Fotogenlampa och Blue Note-jazz! mer säger jag inte.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 10

Jag tog mig en promenad igår kväll, vid halvelvatiden gissar jag. Solen hade precis försvunnit, men anades långt borta över gärdorna i några trädtoppar som skimrade i orange. Det var så vackert och så stilla! Vore det inte för myggen vore det helt underbart.

Detta år är ett myggår, det håller alla med om. Det är ingen hejd på eländet så man trivs bäst inomhus även om kvällen är ljum.

Nu sitter jag inomhus och tittar ut genom fönstret. Jag har tänt myggljus vilket gör luften tung men myggen lyser med sin frånvarao. Detta hörn av trädgården är min favorit. Här är lugnt och stilla, ingen insyn från byavägen och det står en stor syren utanför dörren. Samt äppel- och körsbärsträd. I bildens mitt, till höger om det röda staketet, låg förritin gödselstacken. Den är dock ett minne blott.

Visst är det fint inne? Väggarna är så glesa att det silar in ljus mellan vissa brädor. Rutorna är små och glaset enkelt. Jag lyssnar på P2.

Ja, så har jag gjort klart staketet och målat det ett varv. Det blev tyvärr aningens snett, vilket dessbättre inte syns på bilden. Men det får duga. Ramlar ihop gör verandan iallfall inte. och det är ju alltid något.

Framför, bredvid brudspirean, har jag planterat en väldoftande schersmin. Inget är som den söta doften av smultron.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 8

Här har man minsann gnott. Och shoppat på rea. Till vänster ser ni en Norrlandsschersmin, i mitten en vanlig schersmin och till höger en parkros, Blanc double de Coubert. Den vanliga schersminen är härdig i upp till zon 6, norrlandsditon klarar zon 7. Förhoppningsvis går båda bra här uppe. Rosen doftar mycket gott och har vita, fyllda blommor. Blomsterlandet i Luleå är förvånansvärt bra. De tar in växter från Finland med bra härdighet och har utmärkt personal. Jag var mycket skeptiskt inställd, mest pga all skit som de gör reklam för i reklambladen som dimper ned i brevlådan, men jag är glad att jag hade fel.

Och det blir äpplen i år! Har rensat bort några kart så att det blir få, men stora äpplen istället för många små.

Och så har jag snickrat! Här syns själva grunden till verandan. Sedan bilden togs har jag även monterat bjälkar, fyra stycken, som skall bära upp golvet. Konstruktionen är spikad, ovanligt nuförtiden har jag fått för mig. Skruvdragare och självborrande skruv verkar vara tidens melodi. Jag gillar inte skruvhuvudena så jag spikar.

Tyvärr har jag inte så bra utrustning. Två rätt dåliga sågar hör till bottennumren. Morfars urgamla vattenpass är dock både dekorativt och användbart. En kofot är oumbärlig att ha när man skall dra ut gammal grov spik.

Jag tror att det hela blir riktigt bra, bättre än jag hoppats på iallfall. Talang för snickeri har jag egentligen inte alls och jag är lite för slarvig. Detta blir dock OK och jag har verkligen ansträngt mig. Idag skall jag lägga på golvet och sedan återstår bara att montera det gamla räcket fast med nya stolpar (de gamla hade ruttnat).

Ja, och så har jag kittat och målat fönster. De sista fönstren kittade jag med linoljekitt från Dana lim. Skitbra! Lättarbetat som bara den och mycket enkelt att sedan jämna till med kittkniv. kan verkligen rekommenderas. Målar man med linoljefärg kan man enligt burken måla över genast utan torktid, vilket jag gjorde. Första strykningen förtunnade jag med 40% terpentin. Nästa blir 20% och sista strykningen skall man måla tunt, tunt med outspädd färg. Måleriarbetet gick riktigt bra. Linoljefärgen var mycket lättarbetad och den doftar gott. dessutom var den dryg. Till fördelarna med färgtypen är att när fönstren måste bättras, kan man måla på kallpressad linolja, istället för med färg, om pigmentet är intakt. Och det blir naturligtvis mycket billigt  i längden.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 7

Och vad är detta om inte en helt uppruttnad altan/bro! Den byggdes 1965 och nu är dess saga all. En hel del av räcket går dock att använda, det är bara stolparna som måste bytas. Själva bjälkarna och de plankor som tjänat som golv har dock helt gjort sitt. Dyngsura och nästan förvandlade till pulver saknade de helt bärighet.

Konstruktionen vilar på två betongplintar och en planka som spikats fast i väggen. Även de går att använda.

Tyvärr har jag inte hittat något virke lämpligt till bjälkar och stolpar i virkesförrådet så jag antar att jag måste köpa dessa vilket känns lite fånigt. Bjälkarna var täckta med papp vilket jag undrar om det verkligen var klokt. Jag tänker att pappen stänker inne fukten och gör att de förstörs snabbare. Jag är dock ingen expert på området.

För övrigt måste jag måla fönster också. Inte bara måla, kitta och byta ut lite trä. de har inte underhållits på många år och har verkligen börjat förfalla. Det är dock bara virket i 70-talsfönstren som skadats. Övrigt är i bra skick, ty det är av bättre kvalité (äldre och kärnvirke). När jag ringde ett färghus på orten, Nordsjö nånting, och frågade efter vanlig vit linoljefärg fick jag till svar att den färgtypen förde man inte. Hittade dock en annan liten affär som hade både vanlig linoljefärg (alkydförstärkt oljefärg) och traditionell (utan tillsatser – “lämplig till att måla om kyrkstugan med sa försäljaren”). jag köpte den traditionella.

Min mamma hade köpt en stor burk linoljefärg i våras. Jag var skeptisk och läste noggrant på burken och fann att den inte alls innehöll linolja utan var en alkydoljefärg med tillsats av akrylat (plastfärg). Jag undrar verkligen hur den försäljaren var funtad.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 6

Voilà, en traktorgrävare!

Skruvade ihop maskinen och konstaterade att med nya slangar och packningar höll kylaren tätt. Genom att rensa bensinkranen, en kran där man kan välja stopp, bensin eller fotogen, fick förgasaren soppa och motorn startade. Inte alls så dumt! Till min förvåning höll även gravaggregatets alla slangar tätt och dess funktion fanns det heller inget att klaga på. En hydraulikpump, jag tror att det är den som sköter höj och sänk av schaktbladet, läcker dock något och generator laddar ytterst sparsamt. Detta är dock inte stora fel och jag får försöka åtgärda det vid tillfälle. Dock att jag inte har någon aning om hur man reparerar en generator. Lika illa är det med pumpen, men den får jag nog lämna in.

Detta är alltså motorn. Jag bytte olja och filter och rengjorde luftrenaren som är av den typ som sköljs med bensin och fylls med olja. Inga pappersfilter således. Drog också en ny kabel till generatorn. Den ursprungliga saknade isolering. Så saker åldras så som kablar som utsätts för motorvärme och olika vätskor.

Instrumenteringen är verkligen rätt enkel. De två spakarna mer till höger i bild är växelspak samt handgasreglaget (praktiskt när man skall ha motorn på konstant varvtal). Under ratten litet till vänster är kylargardinens spak samt handbromsen (som går ned i golvet och mig veterligt inte fungerar). Vid rattstången sitter dels en omkopplare för strålkastarna och dels två mätare, en för temperatur och en för oljetryck (den sistnämnda är dold bakom rattstången). Strax ovan växelspakens “fot” ses ett vred samt en liten kontrollampa och en tändningsnyckel. Kontrollampan tänds när man vrider på nyckeln och slocknar om generatorn laddar. Däremot slår den inte alls av eller på tändningen; det sköts istället av reglage som inte syns men som sitter strax till vänster om växelspaksknoppen. Med det slår man av tändningen samt anpassar den efter förhållandena som råder. Till skillnad från modernare motorer, har denna traktor en magnetapparat som både alstrar spänning och ger gnista till tändstiften. Något batteri behövs inte alls. Det är därför som tändningsnyckeln inte har någon funktion.

Ja, så skulle jag gräva. Det är inte helt lätt, framförallt om man skall försöka jämna till en slänt och göra den brantare. Nå, förr eller senare kanske man lär sig tekniken.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 5

Vad sägs om ovanstående felmonterade rörkrök med avtappningskran? naturligtvis skall den sitta längst ned, men nu blev det som det blev. Monterade ihop kylsystemet på enklast möjliga vis för att se om det läckte. Det gjorde det, vid packningarna. Nya packningar har jag på lager, men däremot är det klent med slangar så dessa måste införskaffas.

Traktorn, för det är en traktor, är en gammal Volvo T31.a som apterats till traktorgrävare, och som mer eller mindre stått sedan mitten på 80-talet då den användes för att gräva och schakta. Fungerar gör den faktiskt, men olja måste bytas, leder måste smörjas och det är stopp i bensintankens kran. Och så måste kylsystemet tätas. Förr eller senare bör alla hydraulikslangar också ersättas med nya, täta.På bilden syns magnettändningen som motorn är utrustad med. Något batteri behövs därför inte för att starta (om man vevar igång  den). Gnista till tändningen genereras av magneten som även innehåller fördelardosa. Till höger syns regulatorn som håller koll på motorns varvtal och i sin tur styrs av gasreglaget.

Traktorn har två tankar, en liten för bensin och en stor för fotogen. Start görs alltid på bensin och när motorn kommit upp i temperatur slår man om kranen. Innan man stannar, vrider man tillbaka till bensin så att inge fotogenrester finns kvar i motorn, ty det går inte starta på fotogen. Idag finns inte längre motorfotogen, men man kan köra på andra blandningar, till exempel E-85 eller vad det nu heter. Eller blanda bensin och miljödiesel.

Under kylaren sitter uttaget för startveven, men då traktorn är konverterad till grävare krävs en rejäl hydraulikpump och den har anslutits anslutits istället för vev. Därför går inte traktorn att veva igång, man får använda den elektriska självstarten. Elsystemet är ett klassiskt 6-volts  med sparsam instrumentering. Ett par lampor och en mätare. Elen,eller snarare mätare och signallampor behöver också ses över.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 4

Älskar detta ljus! Klara sommarkvällar när solen står lite lägre och himlen är alldeles klar. De lite längre skuggorna och kontrasterna mellan ljust och mörkt. Upplevs med fördel genom en bilruta. jag är dock inte särdeles svag för moderna bilar, ty de har sällan vad man skulle kalla för bra sikt. Min bil är som ett glashus och sikten är lika bra fram som bak.

Vi åkte till kyrkogården. Min mor brukar varje år sätta en liten planta på en avlägsen släktings grav. Intill den graven finns en tjusig sak med järnstaket runtomkring. Enligt skylt letar kyrkogårdsförvaltningen efter anhöriga. Jag är visserligen inte anhörig, men den graven skulle jag gärna lägga beslag på och vårda ömt (det är e gammal kyrkoherde som vilar där) så därför planerar jag att ringa förvaltningen och anmäla mitt intresse (vi är ju trots allt grannar).

Och vad hände på kvällen? Ja, någon backade med full fart rakt in i min parkerade bil. Framdörren blir sig aldrig lik och inte går den att öppna heller. Väldigt irriterande, när man vill ha en bred bil som rymmer ett utfällt fotostativ i baksätet och som ite drar drygt 2 liter milen.

Det blev till att fara till Isaskasson igen. Där står redan Pontiacen och väntar på en nyslipad topp. Dörren betalas tack och lov av försäkringsbolaget, men det tar nog två veckor att få den lagad. Isaskasson behövde hjälp att baxa in Pontiacen i verkstaden och till hjälp hade han lånat en fyrhjuling. Jag satte mig bakom ratten och styrde och han drog. Det gock riktigt bra.

Jag fick också provsitta Isaskasson Isabella Coupé. Vilken bil! Den är verkligen elegant på alla de sätt och vis. Jag kan inte säga att Studebakern är snyggare precis. Finge jag välja tog jag Isabellan. Maken till sköa linjer får man leta efter.

(För övrigt har jag precis lärt mig att det inte går att kopiera i bilder i iPhonen igen – åtminstone verkar det så. Därav de två avvikande bilderna i detta inlägg.)

Hemmansägaren i Norrbotten, del 3

Jag har planterat körsbärs- och äppelträd! Då jag älskar körsbär är jag mycket glad åt detta. Äppelblom är heller inte det sämsta. Körsbärssorterna Huvimaja och Lettisk låg hör till de mest härdiga och klarar åtminstone zon VI. Gården ligger i denna son men byn har sedan gammalt ansetts ha vintrar som motsvarar zon VII. Mycket har dock hänt de senaste 20 åren och kylan är inte längre vad den var. Höstarna är mildare och det dröjer längre innan den riktiga vinterkylan gör entré vilket leder till att växterna har tid att ställa om sig för den kalla vintern. på bilden ovan ses Huvimaja till vänster och Lettisk låg till höger. Läget är inte det sämsta. av någon anledning blåser det sällan vid denna varma södervägg. Tyvärr är jorden i sämsta laget och det finns risk för att det kan bli lite torrt sommartid.

Att gräva upp planteringshål var en riktig pärs. Det fanns gott om sten och jag fick slita hårt. Blandade sedan välbrunnen gödsel med planteringsjord, lerjord och sandjord. Förhoppningsvis blir det hela lyckat!

Vid Bodans nordöstra hörn, mellan syrenen och bärlandet, satte jag två äppelträd. Sorterna är Borgovskoje och Sockerimon. Båda är mycket härdiga och sommaräpplen som gör sig bäst om de äts direkt från trädet. Och så vackert det är med äppelblom!

Läget i detta hörn är skyddad, men inte riktigt lika soligt. Jordmånen är dock bättre. Jag tyckte att träden skulle göra sig bra på denna plats så därför valde jag den (se så vackert det blev!). Dessutom kommer äppelträden att synas bra härifrån övriga delar av tomten.

Nu återstår bara att se om det blir något litet äpple i höst och vilka träd som övervintrar.  Om vintern blir som den brukar vara nuförtiden borde det dock gå bra.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 2

Voilà, je suis framme! Och det trots att jag tog tåget.

Det var den lille tidsoptimist som var i farten så när jag väl hade fått både mig själv och bagaget ombord på tåget, var det endast 2 minuter kvar innan avgång. Detta skyller jag helt på trafiken, ty det var kö på Lidingövägen när jag åkte taxi ner till Centralen.

Väl lyckligt hemkommen packade jag upp min största reseeffekt och lyssnade på P2 på hög volym. Mycket trivsamt! Drack även kaffe på bron och åt choklad därtill.  Mums. När min mamma fick höra apparaten ansåg hon att den nog skulle få plats i hennes hus, men tji  fick hon, ty jag ställde den i mitt eget lilla sommarhus.

Bodan är gammal och den har stått på ett annat ställe på tomten, men nu står den invid en gammal stor syren, i en sluttning. Ser ni de fina tallarna i bakgrunden, och kyrkstallet? Jag tänker på Mai Zetterlings Älskande par när jag ser de raka furorna.

Bodan har fönster i alla väderstreck, men de är mycket små och spröjsade, så det råder en halvdager där inne. Där står en vävstol samt mängder av kartonger. Kartongerna ställde jag samman i rummet ena del och i den andra röjde jag och sopade golvet.

Framför fönstret placerade jag sedan ett skrivbord, gjort av en snickare i grannbyn ungefär 1946. Ådringsmålningen gör mig nyfiken. jag undrar så vilket träslag den skall föreställa. Fint är det lik förbannat. Till vänster utom bild, bakom dörren, står en bokhylla och där skall jag ställa upp alla Ord och bild samt några inbundna årgångar av förkrigs-BLM. Till höger står den stora apparat som jag med viss möda lyckades ta med mig på tåget.

Det är faktiskt sommar här. kanske lite svalt, men det råder inget tvivel om att Vår Herre har bestämt sig för att nu är det eländiga och kalla våren förbi (“det där jävla fittvädret”, som en tant sa när jag kom hem till henne en kväll – hon har reumatism och föredrar sol och värme). Imorgon skall jag besiktiga bilen (kopplingen hade fastnad så jag fick ta traktorn och bogsera ut kärran innan den släppte) och jag hoppas verkligen att det går bra. Pointiacen är fortfarande på verkstan, så jag vill hemskt gärna ha en körklar Kapitän.

Det var allt för idag.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 1

När jag skriver detta regnar det och temperaturen ligger på 5 plusgrader. Det är kallt som den sämsta Norrbottensvår som tänkas kan. Nästa vecka, den 12 juni, börjar min sommarledighet. Ledig och ledig, det är nog inte rätt ord, men jag kommer i vart fall inte att försörja mig som hemsamarit. Jag kommer att leva på mina besparingar och eventuellt tjäna en och annan krona på annat sätt. Jag skall nämligen tillbringa en stor del av sommaren i Norrbotten och som nybliven hemmansägare ägna mig åt sådant som måste göras när man äger gård och mark. Totalt rör det sig om 110 hektar och mestadels är skog. Åkermarken är utarrenderad. Jag skall snickra lite (bygga två broar = trappen framför huset på Norrländska), reparera en gammal traktor, plantera körsbärsträd och andra växter samt snygga till tomten, så lin och se om det blir någon skörd, kitta och måla fönster, reparera radioapparater, fotografera och skriva. Samt läsa litet.

På bilden ovan syns en Grundig 8085/S, en av fabrikens toppnummer från modellåret 56/57 och försett med 5 högtalare samt en rätt så flott skivspelare av modell Perpetuum-Ebner Rex A. Jag köpte den för 300 kronor på Brantingsgatan här på Gärdet. När jag pluggade i den gick två proppar. Orsaken till denna fadäs var elsladden var helt söndervittrad och kablarna kortslöt strömmen. När detta var ordnat fungerade apparaten och ljudet är mycket bra. En mycket kraftfull bas, men elektrostathögtalarna är tyvärr trasiga, men det skall åtgärdas. Denna allt annat än nätta lilla sak skall jag placera i Bodan som är vacker och omgiven av syren och är den lilla byggnad som jag tänker inreda lite provisoriskt som arbetsrum åt mig i sommar. Jag har ett skrivbord som jag tror går använda och som min farfar lät snickra och ådringsmåla i samband med att det ena huset ombyggdes och moderniserades. Jag älskar att sitta och lyssna på gamla jazzplattor när jag skriver eller redigerar foton. Då jag har en stor skivsamling, är det bara att släpa upp valda delar till Norrbotten.

Böcker är också något jag har gott om och förra sommaren fick jag en nästan komplett samling av Ord och Bild (från 1800-talets slut till 40-tal). Dessa står numera i kartonger någonstans, jag tror att jag lade dem i Bodan. Jag får leta fram en bokhylla och ställa upp dem där tillsammans med några 30-40-talsårgångar av BLM. Jag tror att det blir riktigt trevlig där inne!

Nästa avsnitt i denna serie kommer nästa vecka, när jag anlänt Norrbotten och det lantliga sommarlivet börjat.

Volvo T-31 apterad till traktorgrävare

Då jag numera är ägare till flertalet traktorer tänkte jag att det kan vara intressant att presentera en av dem, och tillika min favorit: Volvo T-31. Det var 1949 som denna s.k. 3-serie presenterades och den låg mellan 2- och 4-serierna. Motorn fanns i två versioner, bensin eller fotogen.  Fotogenmotorn startades på bensin och när den kommit upp i drifttemperatur, kopplade man över till fotogen medelst ett reglage. Idag, när fotogen inte längre går att köpa, man man blanda diesel och bensin (angående proportionerna så tvistas det därom). Vissa menar också att man kan köra på etanol.

Denna T-31.a har försetts med grävaggregat där bak. När traktorn står där den skall stå sätter man sig på den lilla plåtsitsen där bak och greppar reglagen. Jag minns inte hur många det är, men tror att det är 8 spakar. 6 går till själva skopan och armen, resterande två används för att sänka och lyfta hela aggregatet (så att man kan köra traktorn). Märkligt nog fungerar allt detta fortfarande, även om hydralikslangarna säkertligen måste bytas innan man kan göra något större grävjobb. Systemet måste också få ny fräsch olja.

Vad som dock måste göras och det genast är att renovera vattenpumpen och kylaren. Bensintanken borde också tätas, ty den är nedsänkt i den stora fotogentanken och däfifrån läcker bränsle in och ut. Generatorn är nog också trasig misstänker jag och viss el måste fixas. Startar gör den dock och motorn låter finfint. Olja och filter skall jag byta i sommar så att motorn inte skadas av den gamla olja som jag misstänker inte bytts sedan 80-talet. Jag antar också att vissa leder måste smörjas och att tändstiften bör bytas. Men sedan är det bara att tuta och köra!

Traktorentusiaster rekommenderar jag ett besök på  www.veterantraktor.se och att se detta fina klipp på YouTube.

Och vips! var väggen nästan som ny

Jag har lagat en vägg, den där väggen jag skrev om förra veckan om ni kommer ihåg. Panelens nedre del var helt slut och isoleringen i form av sågspån var på väg att rinna ut. Hade jag varit en ordentlig människa, hade jag försiktigt plockat ner hela panelen, avlägsnat pappen och tömt konstruktionen på sågspån. Efter detta förarbete, hade jag bytt allt ruttet trä, spikat på ny papp och fyllt på nytt sågspån och sedan återmonterat vad som gått att använda av panelen och ersatt resten med nytt.

Men det gjorde jag inte. Istället petade jag inte lite ny papp längst ned, spikade fast en liten bräda där det fattades trä, sågade av de smala ribborna på panelen och satte sedan upp en liggande panel som blev tre plankor hög. Längst upp hamnade en liten dropplist. Rätt snyggt faktiskt och jag är nöjd, men det är likväl ett hastjobb. I kombination med dränering tror jag att detta kommer hålla i åtskilliga år.

En bedagad garagevägg invid logen

Alla har vi våra preferenser när det kommer till underhåll och förnyelse. Ni som gillar gipsskivor och modern standard, slutar läsa här och byter lämpligen till någon förbannad hemmafixarblogg.

På bilden ovan ses dörren till kvarnrummen i logen. Dörren är lappad och lagad och grönmålad. Att den är grön beror nog på att farfar kom över grön färg någonstans och sedan har det fått förbli grön (vilket får mig att tänka på kvinnan som alltid hög av steken i ändar för att hennes mor hade gjort det och hennes mor gjorde det för att hennes mor i sin tur gjort det pga liten ugn). Hur som har den gröna dörren lappat och lagats allt sedan den monterades när byggnaden uppfördes på 30-talet. Det är dock inte säkert att dörren verkligen var ny då. Ofta återanvände man det som gick att återanvända.

Ihopbyggt med logen finns ett garage av senare datum. Jag misstänker att även det är förfärdigat av hopplockade delar. Östfasadens panel har dock börjat ruttna då dess brädor har kommit i kontakt med marken som sakta men säkert höjt sig. Jag tog en spade och grävde bort all jord och mossa och frilade på så sätt betongen som garaget vilar på. Som ni ser är panelen inte någon vacker syn. De 3 nedersta decimeterna är tämligen uppruttnade. Bakom finns papp och sågspån. Innanmätet verkar tack och lov vara oskadat, men på något sätt måste fasaden åtgärdas.

För att förhindra ytterligare förfall, grävde jag som sagt ett dräneringsdike som jag sedan fyllde med grus för att regn- och smältvatten inte skall fortsätta att skada byggnaden. Frågan är dock vad jag skall göra med panelen? Jag AVSKYR ny panel. Panel bör vara gammal och patinerad för att jag skall gilla den. Dock helst hel.

Jag funderar på att antingen byta ut panelens nedre del, eller att bara ta bort locken och istället spika liggande plankor likt en hög sockel som skydd för den förstörda nedre delen. Kanske inte helt snyggt, men jag gillar trots allt när man lappar och lagar istället för att byta ut. Väggen är dessutom att betrakta som en baksida så det gör i ärlighetens namn inget om det är lite si och så med estetiken.