Rävjägarn

Nygammalt fönster och vacker syren



Sommar och sol och ytterligare tre fönster som återställts. Tyvärr fanns inte de ursprungliga kvar utan istället har jag låtit nytillverka dessa men glasat med munblåst gammalt glas som kommer från Grans Lantmannaskolas gamla fönster som min pappa fick ta reda på. Fasaden har jag sedan lagat i på sidorna, eftersom dessa fönster är smalare än de som sattes in på 1960-talet. Resultatet blev inte så dumt!

Nu är flaggstången där den skall vara

Flaggstång 4

För drygt 2 år sedan, i maj 2012, slog blixten ned i flaggstången och den spreds over hela tomten. Sedan dess har det varken flaggats eller “vimplats”. I ladugården låg dock till alla lycka två flaggstångsämnen, dvs två barkade furor på tork. De har legat i 5-6 år gissar jag så det var bara att sätta i gång med arbetet.

Flaggstång 1

Första sommaren impregnerade jag den med rå linolja. Dels penslade jag den ett par gånger, dels sprutade jag in olja i torrsprickorna. Sedan fick den torka ordentligt. Året därpå, förra sommaren, blev inget gjort men i år har jag målat den med vit linoljefärg och sedan har den fått torka ett par månade, och naturligtvis ordentligt mellan varven.

Flaggstång 2

Stången var 13,5 meter och med hjälp av traktorn lyfte vi upp den och fäste fast den i sitt övre fäste. Jag hade också, men hjälp av yxan, flatat till den längst ned så att den skulle passa. det nedre hålet borrade vi först sedan stången helt rests.

Flaggstång 3

Med hjälp av traktor och spännband kunde vi resa stången säkert. Det senare fästes dels vid stångens nedre del och dels i infästningen. Till en början tjänade den som en säkerhetsspärr och mot slutet hjälpte den till att resa stängen. Vi hade också fyra trodor som vi fogat samman till par och med vars hjälp vi kunde lyfta stången uppåt. För att förhindra att stången så att säga vickade över, hade vi satt en spärr i den nedre fästet.

När stången stod som den skulle, borrade vi det nedre hålet och satte dit den rejäla bult som håller den på plats. Sedan var det bara att hissa flaggan!

Så är det trots allt mitten av augusti

Slåttarstuga

Augusti månads mitt är nådd. Det börjar bli svalt på nätterna och regnet är på väg. Regnat har det inte gjort alls denna månad, däremot i mitten eller slutet av juli. Med andra ord är det torrt. Blommorna i trädgårdslandet har nästan torkat bort.

I morse cyklade jag til slåttarstugan för att ta några bilder nu när ängen är som vackrast. Klöver och timotej. Ännu har nämligen inte den andra skörden tagits.

Till Pite byggnadsvård

I lördags åkte jag till Persibyn, en mycket liten by mitt i det storslagna odlingslandskapet i Långnäs. I närheten av Piteälven och Svensbyfjärden är det inte dumt att vara bonde. I Persibyn finns dock inte bara bönder, utan även Pite byggnadsvård, och det var dit jag var på väg för att köpa färg och en rejäl pensel istället för alla dålig som jag har liggande. Färgen jag letade efter var ämnad till de där dörrfodren som jag satte upp när jag monterade in den nya dörren.

Vedbacke

Vedbacken har inte varit någon större prydnad de sista åren men nu har jag flyttat vedboden som ni ser på bien till dess rätta plats. Nu bildar den och bodans baksida återigen något av en gårdsplan och det är väldigt trevligt. Jag har även passat på att lägga upp förrådet av gamla telefonstolpar precis vid björkarna. Det hela blev knappast sämre av att jag dessutom fläskade upp Pontiacen där.

Bivacken

På gödselbacken, som är en stor betongplatta, har jag under de två senaste åren lagt upp mänger av ruttna bräder och annat rivningsmaterial. Det såg inte speciellt prydligt ut. Efter att ha tagit ut all spik, och sparat den handsmidda, körde jag upp allt till majbrasan uppe på berget. Där lägger alla i byn sitt brännbara avfall, dvs trä och sly och liknande. Både praktiskt och ändamålsenligt.

Hur som helst är jag belåten över att i år haft tid att snygga till allt som jag inte hunnit ta itu med under tidigare år. Jag tycker om när det ser snyggt och prydligt ut, och vill inte ha bråte liggande.

Slåttarstugan får ett helt nytt spåntak

Sticktak 1

Jag har visserligen inte något emot pannplåt, men nog är det vackrare med ett riktigt spåntak. När min farbror övertog slåttarstugan för att använda den som förråd vid sin entreprenadfirma, satte han på pannplåt  och lät taket sticka ut högst väsentligt för att få ytterligare förvaringsutrymmen. Praktiskt, men kanske inte så snyggt. Framförallt inte idag när taket bara hänger.

Jag testade att ta bort lite av plåten för att se vad som fanns där inunder. Trasiga stickor men fullt användbart rote var vad jag fann, så jag tog bort all plåt och rev sedan ned stickorna med en kofot och en kvast. Spiken var naturligtvis inte galvaniserad och då håller den ungefär lika länge som taket vilket är praktiskt. Vissa spikar fick jag dock dra ut och andra slog jag ned.

Spåntak var  vanliga i norra Sverige fram till 40-50-talet, men sedan försvann de i raskt takt. Pannpåten var nog den vanligaste ersättaren. Enligt uppgift är takspån det minst resurskrävande man kan ha på sitt hus. Bra, men man får räkna med att lägga nytt var 30-40 år, beroende på vilken typ av spån man har. Spåntak gör sig bäst i byggnader som har kalla och väl ventilerade vindar, ty då torkar spånen snabbt upp efter regn.

Sticktak 2

I ett förråd har jag mängder av takspån. Dessa gjordes på 50-talet av min morfar, ty på den tiden gällde det att ha ett förråd så att man dels kunde lägga nytt och dels kunde lappa och laga sina gamla tak.  Mina, eller snarare morfars, är maskinhyvlade och de bör hålla 30 år eller lite mer. Det går även bra att göra spån för hand. De spån man då får håller längre, ty fibrerna går inte av som de gör i en hyvel vilket gör dem mer motståndskraftiga. Gamla spån går bra att använda,  men de bör blötas innan de kan användas. Jag la en rejäl bunt i ett gammalt badkar och lät dem dra ett par timmar.

Att spika takspån är förvånansvärt enkelt. Länsstyrelsen i Jämtland och Hålla hus hade bra instruktioner som gjorde det lätt att förstå hur man går till väga. Underlaget är bräder, rote, som ligger rätt tätt med bara någon centimeters mellanrum.  Spånen är 45 cm långa och läggs så att de överlappar varandra. Man börjar läggningen längst ned och lägger ett varv med 15 cm långa spån. Sedan lägger man 30 cm långa spån däröver och sist de fullånga. Sedan fortsätter man med de fullånga  varv efter varv, med 15 centimeters förskjutning vilket framgår av denna bild. Resultatet av det hela blir att det alltid ligger 3 lager spån. På den här bilden ser ni hur jag lägger de 3 första startvarven. Att man gör på detta sätt beror på att man naturligtvis vill ha tre lager spån även i början. Skulle man lägga fullånga stickor med en gång skulle det vara bli ett respektive två lager tockst spåntäcke på de första varven och det håller inte.

Sticktak 4

Efter att ha lagt spån ett par timmar såg slåttarstugan ut på så här. Mycket snyggt! De mörka spånen är de senast lagda som inte hunnit torka. Att lägga spån är inte alls svårt och dessutom mycket roligt! Spikar gör man med blank trådspik, 50 mm, avslut inte galvaniserad som inte rostar. Är spånen blöta blir det inga sprickor. Blöta spån håller också bättre om man går på dem och är överhuvudtaget mer följsamma.

Sticktak 5

När alla spån var lagda efter 3 dagars arbete (ca 2-5 timmar per dag – det tar inte lång tid) var taket som nytt. Snyggt blev det och roligt att ha ett spåntak, ty de är otroligt ovanliga idag.

Generellt brukar man inte behandla denna typ av tak alls, däremot mår de bra av att borstas rena från nedfallande löv mm.

Nu skall vattbrädor och vindskivor monteras för att taket skall bli helt färdigt.Sedan skall ytterligare trä bytas och sist men inte minst rödfärgar jag hela rasket, utom dörren som tjäras.

Tallskogen skall ses över och gallras

Skogen 1

Raka står de, tallstammarna, i min nygallrade skog.

Första veckan jag var här uppe hade jag en representant från Skogsägarna här för att gå igenom vad som behöver göras. Norra Skogsägarna ägs av sina medlemmar och är verksamma i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland och har till uppgift att hjälpa privata skogsägare med skogsbruket. Det har varit lite så och så med representanten de senaste åren, han har bytts ut alltför ofta. Nu har det dock stabiliserat sig och det är bra.

Tillsammans gick vi omkring i skogen och tittade på vad som där fanns. Dagens skogsbruk har sina nackdelar. Inte minst för att det som premieras är hög avkastning, inte kvalité. Man får inte bättre betalt för att skogen har vuxit långsamt och virket har en hög andel kärna. En tät skog växer långsamt, temperaturen blir inte lika hög på sommaren, och sommardelen av årsringarna blir mindre vilket ger ett hårdare virke. Den gamla, täta skogen, är dessutom bra för fåglarna, och många andra. Dessutom måste tallarna sträva upp mot ljuset, vilket gör dem raka och med ett minimum av grenar och det ger kvistfritt virke.

Detta bör man ha i åtanke när man vandrar runt i sin skog. De åtgärder som föreslås föreslås för att avkastningen, boniteten, skall bli så hög som möjligt, inte virkeskvalitén. Gallrar man, kommer solen bättre åt och marktemperaturen höjs vilket ger högre tillväxt. Den skog jag förfogar över är inte speciellt gammal och det finns inte några  naturvärden bevarade. Däremot borde man kanske låta den stå, utan att göra något, så att den blir tät och mörk och växter långsamt.

Både denna sommar och året innan har jag sågat upp lite timmer för att fylla på virkesförrådet. Det är värdefullt att alltid ha bräder till hands. Dessvärre är jag inte helt nöjd med kvalitén. Virket är alltför mjukt och måste skötas ordentligt för att inte förstöras av väder och vind. De stora andelen splintved gör också att konstruktionerna måste dimensioneras efter den lägre hållfastheten.

Skogan 2

Enligt de regler som finns skall vissa delar av den privata skogen sättas av och få stå ostörd. Det är ett bra initiativ, och regleras av skogsbruksplanen. Till nackdelarna hör att en skogsbruksplan bara gäller 10 år och när man skaffar en ny, kan man flytta området. Skyddet är med andra ord inte långsiktigt.

Skogsägarnas representant föreslog naturligtvis en gallring. Jag tycker om den lite glesa skogen med sina raka tallstammar och hade inte så mycket att invända mot åtgärden. Resultatet blev mycket bra. Det ser propert och luftigt ut. Jag hade dock önskat att det funnits riktigt gammal skog på mina ägor. De äldsta träden, ett fåtal, var cirka hundra år. Dessa sparade jag. Med lite tur får de stå länge till och växa till sig och bli till bra virke.

Skulle man dock behöva riktigt kådrikt virke, till exempel till syllstockar, kan även ung skog impregneras med naturliga medel genom att man barkar dem eller kapar av toppen där de står i skogen. Efter ett antal år har splintveden fyllts med kåda och stoden motstår det mesta, helt utan giftig tryckimpregnering.  Då fäller man trädet och bearbetar stocken.

Slåttarsugan får ett nygammalt golv

syllringsbyte 1

I våras såg den gamla slåttarstugan rätt eländig ut och det gör den fortfarande. Vissa förbättringar har dock gjorts och nu är det betydligt stabilare och jag kan ägna mig åt att fixa brädfodringen och dörren och sedan ta bort det fula plåttaket och ersätta det med takspån.

syllringsbyte 1

Eftersom stugan stått på direkt på marken hade syllringen delvis ruttnat. Ena långsidan och delar av en kortsida hade helt förstörts. jag började med att skruva fast rejäla bräder på fasaden för att ha något att lufta i och ställde sedan tre hörn på lecablock, Det fjärde hörnet var dock såpass illa däran att jag fick palla upp det genom att ställa ett lecablock under den bräda jag fäst i fasaden. I detta hörn saknades nämligen sylen helt och hållet. På bilden ovan syns också två golvbjälkar som sett bättre dagar.

Syllringsbyte 2

En ny syll monterades på långsidan och på kortsidan till höger ersattes delar av den gamla med en ny. Jag skarvade helt enkelt in en ny bit i den befintliga, ty stora delar var i gott skick och det var onödigt att byta hela. Jag gjorde det enkelt för mig och sågade bort lika mycket på de två syllarna, på den ena i under delen och på den andra i övre,  och lade sedan samman demo och drog ihop med träskruv. Rakt inskuret blad tror jag skarvtypen kallas. Att använda skruv och skruvdragare är dock inte speciellt old school, men det var smidigt och det håller.

Syllringsbyte 3

De gamla golvåsarna behövde också åtgärdas och jag sågade bort den ruttna delen och lade sedan en ny träbit omlott och drog ihop med skruv. Jag gjorde ett urtag i sylen och placerade sedan åsen där och spikade lite. Det hela blev riktigt bra och sedan jag lagt tillbaka den gamla slitna golvet ser sugan ut som förr, bortset tfrån att golvet numera är helt.

Nu måste fasaden åtgärdas. Kanske tar jag bort bräderna på långsidorna och vänder dem. Några nya locklister måste också monteras. Sedan skall den rödfärgas och dörren skall åter sättas på plats. När det är klart börjar det roligaste: att lägga spåntak!

Stram åttkantig brunnsöverbyggnad

Brunnsöverbyggnad

Överbyggnaden börjar arta sig! Jag har byggt ett åttkantigt lock som i sin hur har en rektangulär öppning i sig så att man kan hissa ner spannen. På locket en tung sten för att göra den barnsäker. Det blev riktigt fint tycker jag och känner mig belåten. Valde nog lite klent virke, men å andra sidan blev resultatet elegant och inte alls klumpigt.

Det svåraste problemet var att beräkna hur långa sidorna skulle vara i oktanen givet en vis diameter. Själva brunnen, eller brunnsringen i betong, är drygt en meter bred. Med hjälp av denna kalkylator löstes dock problemet, Matade in långa diagonalen 120 cm och fick då reda på att kanterna skulle vara 50 cm.

 

Återstår nu att behandla ovan- och undersida med ett par varv linolja och sedan måla. Virket är hyvlad vilket var jobbigt då jag bara har en halvdan hyvel som jag inte är bra på att serva.

Sedan skall taket  också ordnas, det skall kläs med tegel och få vindskivor. Hur det skall gå till vet jag dock inte riktigt. Återkommer!

Långt nere under gamla järnvägsbron

Interiör

Naturligtvis blev jag förkyld samma kväll som jag anlände. Lade mig tidigt, vaknade en timme senare med halsont. Och sedan kom snuvan. Den har jag fortfarande kvar men i övrigt är jag frisk. Syn, för det var verkligen varmt och skönt de första dagarna. Nu har kylan åter sänkt sig och man får klä på sig om man inte kroppsarbetar.

Som ni ser har jag packat upp mina jazzplattor. Graetz Sinfonian och Elac PW9 i behändig väska, den står på radions ovansida. Jag har också burit ut några flyttkartonger med grejer för att få plats. Det var inte direkt undermöblerat i mina två rum. Utdragssängen/soffan var för kort och ersattes av en något modernare möbel från tidigt 1900-tal. Det blev riktigt fint.

Skogen

Tänk, jag har nästan inet varit i min egen skog, men förra veckan hade jag besök av en representant från Norra Skogsägarna som tittade på markerna och alla träd. Somligt behöver gallras så den tjänsten beställde jag, och så tecknade jag mig för en ny skogsbruksplan.

Bilden ovan visar en vackraste delen av skogen. Den står på tillväxt och är mogen om 20-30 år. Idag har man nämligen brått och att låta den stå 100 år till får man inte ett ruttet lingon för, trots att virkeskvalitén förbättras.

Plöjt

Och så har jag tagit fram plogen och plöjt för första gången i mitt liv. Det var inte så svårt som jag trott, det var snarare tämligen enkelt. Harva skall jag göra senare, men det har jag gjort förut. Och så skall jag sätta lite potatis Det är lika bra, för den man köper är så full av bekämpningsmedel.

Slåttarstuga

Igår började jag också reprationerna av den gamla slåttarstugan som fått stå och förfalla. Jag förstärkare den och lyfte den med domkraft. Den vägg som vetter mot skogen har en rutten syllstock, men i övrigt är den i rätt bra skick. Även åsarna som bär golvet verkar vara hyfsat intakta. Panelen är dock sliten och bör nog vändas upp och ned. Taket är för trist, med sina långa plåtsjok. Där skall jag lägga sticktak.

Voilà, så vackert ljus det är här uppe!

Sent i mars

Sol, snö och plusgrader! Och lite Kodachromefilter på det. Jag är på snabbvisit här uppe och vädret är verkligen så bra det kan bli. Denna snöfattiga vinter har dessutom redan börjat tina bort och här och där är det redan barmark. Tjälen finns dock fortfarande kvar i jorden och nätterna kan vara kalla.

Sent i mars

En favoritplats på vårvintern. Framför garaget tinar det alltid tidigt och marken torkar upp, ty det är en liten sluttning. Intill, i en liten röd boda, står en gammal ässja, en sådan som man använder om man vill agera smed. Kol, stenkol, finns också någonstans. Synd bara att jag inte vet hur man gör när man smider.

Sent i mars

Ute på skiftet anar man två av ladorna i det starka motljuset. De har inte plåtas av någon större tyngd av blöta snömassor och har klarat vinterns bra. Ett tunt moln brer ut sig och det är alldeles stilla.Mitt på dagen är det inte mycket trafik på denna avkrok till väg. Hade skaren varit lite bättre, hade jag kunnat  cykla på den hårda snön. Ju varmare dagar och ju kallare nätter, desto hårdare blir ytskiktet. Vill det sig väl kan man till och med ta traktorn.

Funktionalistisk skogskoja i masonit

Skogskojan

Denna gamla skogskoja härrör troligtvis från 1950-talet och byggdes av en granne för min farfars räkning. Under många år har den stått på en del av tomten och när jag var liten användes den till viss del som lekstuga. De sista åren har den dock stått i skogen och där har den börjat förfalla, ty taket i masonit har mer eller mindre blåst av och hela huset är skadat av fukt, men förhoppningsvis är det mesta träet i användbart skick. Byggnaden är verkligen en god exponent för det funktionalistiskt betonade byggande som blev vanligt efter andra världskriget, även i landets nordligare län.Stommen består av ett regelverk och enligt uppgift gick den lätt att montera ned om så önskades. Väggarnas masonitskivor har dock bytts ut en gång genom åren.

Dörren sitter på ena kortsidan och innanför finns till höger en vedlår, till vänster en liten kaminspis och rakt fram ett bort med en fast bänk på vardera sidan (här en bild). Enkelt och ändamålsenligt! Att kunna värma både sig själv och maten var minsann inte illa och en skogskoja på medar var verkligen något att ha för dåtidens skogsarbetare. Kaminen är dessutom mycket fin i all sin enkelhet ty den har en uggla som dekoration och som samtidigt används för att reglera draget.

Nästa sommar skall jag byta ut den skadade takmasoniten (jag har ny – gammal – i ett förråd) och måla upp fasaden. Eventuellt byter jag också medarna som på sina ställen är illa medfarna av att ha stått på fuktig mark. Kaminens rör måste också ses över, framförallt genomföranden genom den tunna masonitväggen som är i brandfarligaste laget. Jag är glad åt att denna idag inte alltför vanliga byggnad har bevarats åt eftervärlden.

Skogskojan, övergiven och förfallen

Skogskojan

Det fanns många byggnader som en gång hörde jordbruket till. En av dem var skogskojan som hade sina glansdagar när man till fots eller medelst häst tog sig ut till sitt skogsskifte för att röja eller avverka. Istället för att ta sig hem när det var dags att äta eller bara för att värma sig, var denna lilla på medar placerade stuga perfekt. Två väggfasta bänkar, en vedlår och en liten kamin är allt som ryms inuti men det räcker. Värmen sprider sig snabbt i det lilla och illa isolerade rummet. Väggarna består i princip endast av masonit, precis som taket.

Förra vintern hade jag tänkt dra hem skogskojan och reparera den, men då hade den frusit fast. I år har jag ställt den på några brädstumpar så att medarna inte skall fastna den fuktiga marken som snart förvandlas till is. När snön har lagt sig borde det inte vara något större problem att dra den efter traktorn hem. Och nästa år kan jag byta tak, måla och förstärka. Även om värdet är ringa, är det en byggnad som inte får försvinna.

Höst, ja, men snart är våren här igen

Kiwi

Vissrligen är det höst, men det blir nog snart vår igen. Då tänker jag plantera ytterligare några växter.

Detta skall bli min nya kiwivägg hade jag tänkt mig! Än har jag inte planterat något, men nästa vår tänker jag sätta sorten Annikki som är en s.k. minikiwi som ger små men inte håriga frukter. Den är härdig och borde klara sig utan några större problem. Snyggt det kommer bli när den klättrar mot den vita stenväggen.

Sötrönn

Här stod den ett gäng stora träd tidigare som huggits ned för att inte skada omgivande byggnader om de skulle blåsa kull. En tall finns kvar och en liten björk. De tar jag nog också bort. Istället funderar jag på att plantera några olika sorters sötrönn samt blåbärstry. Samtliga ger ätbara och mycket nyttiga bär.

Fruktlund

Det är inte lätt att se, men här finns fyra fruktträd. Den grova, i svart inklädda stammen som syns är päronet Pepi.  I mitten är det bara ris och elände. Där borde man väl kunna plantera något samt snygga till “gräsmattan” eller vad man nu skall kalla det om man har “naturtomt”.

Rhododendron

Rhododendron, det trodde jag inte man kunde odla så långt norrut, men det kan man faktiskt. Det finns fina finska sorter att tillgå. Jag tänker mig Hagaa och Hellikki eller kanske Helsinki University. Många härdiga finska rhododendron togs fram under åren 1973-2000 vid universitetet i Helsingfors i samarbete med  Arboretum Mustila under ledning av Peter Tigerstedt.

Ett par dagars besök i norra Sverige

Norrbotten i oktober 1

Vilket vackert väder det var igår morse när jag kom hit upp! Solen sken och det var fortfarande frost på marken men den drog snart till reträtt. Björklöven har i princip helt fallit till marken, men andra träd är fortfarande gula eller röda. Det är mycket tilltalande!

Norrbotten i oktober 2

Jag gick in i skogen till en skogskoja som jag behövde lyfta. Den måste repareras och skall dras hem till gården när snön lagt sig, men för att den inte skall frysa fast i underlaget var jag tvungen att ställa den på några rejäla brädbitar. Taket har gått sönder och måste bytas ut. Både väggar och tak är i masonit vilket är rätt fint. I en lada har jag en hel hög av denna dyrbara vara så det skall inte var svårt att laga skogskojan till sommaren.

Norrbotten i oktober 3

På kornvindan ligger det mängder av gamla skolplanscher. De flesta tror jag har växt(och  ev även djur-)motiv. Det fanns också en fin samling av liter mer andligt betonade bilder som jag tycker är riktigt stiliga. Nästa år skall jag försöka hitta en bättre förvaringsplats åt dem (det är många, minst 60 stycken).

Norrbotten i oktober 5

Ser ni, jag har monterat plogen! Återstår att se om jag också kan plöja. Om vädret tillåter, dvs det inte blir för blött, för vi se om jag lyckas plöja några fåror.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 25

Nu har jag precis avslutat två rätt jobbiga delmoment. På bilden ovan ses en stor spantrad lada. Som ni ser är den lite deformerad av att ha stått nedsjunken så länge, men det är inte så mycket att göra åt. Vill man, kan man lite försiktigt försöka minska detta på om på under några år tid.

Till skillnad från timrade, består de av fyra stockar som utgör dess grund och från den reser sig hörnen som bär upp takstolarna. Mellan grunden och hörnstolparna sitter det sneda slåar som håller hörnen på plats. Nackdelen med denna konstruktion är att om ladan sjunkit ned är de fyra stockar som utgör grunden ofta skadade vilket naturligtvis var fallet även med denna lada. Tre hörn var trasiga och på många ställen var grundstockarna så skadade att de inte gick att lyfta ladan utan att den skulle ha gått sönder. För att få upp den grävde jag ut runt omkring den och satte järnbalkar tjocka brädor under som skulle fördela kraften. Medelst denna metod gick det att lyfta upp ladan ur dyn. Lätt var det dock inte, ty domkraften ville hela tiden sjunka ned i den blöta leran.

När ladan var ny var öppningarna små, 1,5×1,5 meter ungefär. Någongång, kanske på 60-talet eller lite tidigare, sågades de upp till de stora portar som ses på bilden ovan. Tyvärr förstärkte man inte konstruktionen så mycket som skulle ha varit önskvärt. När jag lyft ladan var det bara att konstatera att den var sned, det var den innan också. Genom att låta traktorns skopa pressa den i rätt läge, kunde jag sedan förstärka väggarna på båda sidor om öppningen medels stora träkryss som håller stabiliteten.

Panelen, framförallt på ena långsidan, var i dåligt skick utom i mitten där den inte skadats av jord. Jag tog därför bort panelen och vände den så att den dåliga änden kom upp under takfoten där den inte syns, och den i gott skick längst ned. Praktiskt! Detta syns på bilden överst i inlägget.

På den ena kortsidan, den som inte syns från vägen, spikade jag en tjocka bräda som dels stabiliserar den delvis ruttna grundstocken och dels döljer den skadade panelen (eftersom gaveln är spetsig går det inte vända panelen här om man inte är lite avancerad). Resultetet, efter rödfärgning, blev riktigt bra. Den andra kortsidan skall repareras grundligare och den ursprungliga lilla öppningen återställas.

Denna timrade lada var också ett litet elände att byta stockar på. Tre var i så dåligt skick att de inte kunde användas på. Då syllstocken var avsågad i samband med att en ny, större öppning sågades upp, blev det knepigt att lyfta den. Lyfter man på fel ställe, blir öppningen bredare längst ned och hela konstruktionen kan rämna. Efter mycket trixande lyckades jag få den nya syllen på plats och kunde sedan byda de två underlagsåsar som sitter på vardera långsida. Dessa gick relativt lätt att få på plats, även om det inte är så lätt att få snygga knutar och det kräver viss planering om man skall kunna göra detta sjöälv, utan hjälp av en kollega. Men till sist gick det och nu är jag mycket nöjd och belåten.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 24

Med utsläppt hår, lånta solglasögon och en skyddshjälm ser man rätt lustig ut. Orsaken till denna mundering var att jag skulle använda röjsågen och rensa kring lada nummer 5 i mitt restaureringsprojekt.

Inne i ladan står både det ena och det andra. En slaghack, en slåtterkross, en såmaskin och en höräfsa samt halvbanden till traktorgrävaren. Dessvärre också 4 gamla däck utan fälg som inte har där att göra. Fann också två snygga pardörrar som suttit på min farbrors garage på 50-talet någon gång. Dem vill jag ha kvar!

I trodhuset låg inte bara trodor utan även den slang som användes för att täckdika åkern som ladan står på. Täckdikning går till på detta sätt: ett smalt med djupt dike grävs och däri läggs slangen som täcks med sand. Ovan det vanlig åkerjord. På detta fiffiga sätt kan man odla på mark som annars lätt blir för blöt. Förritin grävde man för hand och fyllde diken med sten, sant och sist jord. Mycket besvärligare.

Ladan är för övrigt spantrad, dvs inte timrad utan rest av lösvirke. Tyvärr har den sjunkit och dess enda stockvarv, det nedersta är skadat. Det blir inte helt lätt att lyfta den utan att hela rasket rasar ihop.

Denna timrade lade ser numera rätt bra ut. Den är lyft och jag har grävt bort jord precis under stockarna. Den nedersta stocken längst ned till vänster (som man bara ser början på, skall dock bytas ut.

För att kunna byta stockjävelm var jag tvungen att frakta en ny upp till ladan. Då jag inte får köra på den nyinsådda åkern, tvingades jag lägga stocken på en cykelkärra och sedan dra den. Inte så jobbigt faktiskt. Den tunga delen låg på kärran och den smala tog jag under armen och tack vara myggjävlarna var jag framme uppe vid ladan på ett par minuter.

Fortsättning följer.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 23

Voilà, här är en lada (eller egentligen ett kyrkstall) som fått nya stockar. Totalt har jag bytt tre stycken då de var så pass illa åtgågna att det var enda alternativet.

Att byta stockar är faktiskt inte alls svår. Man lyfter med domkraft stocken ovanför den som skall bytas och frigör på detta sätt den ruttna som då lätt ka lyftas bort. har man bara en domkraft lyfter man på ena sidan, pallar under och lyfter sedan på andra för att stocken skall gå att flytta. I mitt fall var det extra enkelt,ty jag började med att lyfta upp ladan och la sedan under den stock som skulle sitta inunder (det var de nedersta stockarna på tre sidor). Detta var inte svårt alls faktiskt. Däremot återstår lite pyssel med att snygga till de runda stockarna så att de blir mer fyrkantiga.

Den nedersta stocken på ladans framsida var extra bra att få på plats. Den gamla var helt rutten och låg under jord. Den nya håller nu samman den öppning som utgör dess ingång (nedersta stocken på bilden ovan – ovanför en grov planka som hållit samman öppningen så länge). Viktigt, om man inte vill riskera att ladan tappar formen och stockarna börjar ge sig av.

Återstår nu att laga och sätta fast dörren, sätta in glas i ett litet fönster samt hugga bort de ruttna partierna från ytterligare några stockar. Ev måste jag dessutom ersätta ytterligare en stock.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 22

JAg tycker att jag mest går omkring och känner mig mörbultad av allt ovant kroppsarbete. Lyfter plankor, hugger bort rutten trä från stockar och gräver ner plantor. Ibland måste man dock ta igen sig och då lyssnar jag på radio eller grammofon. Jazzradion mellan 17.00-20.00 i P2 på söndagar är en favorit.

Här har vi en lada som lyfts upp ett par decimeter och istället för att vara på väg ner i myllan, står den nu på stenar. Längst till vänster saknas dock en underlagsås, ty den gamla var helt uppruttnad ty den låg mer eller mindre under jord.

En ny stock behövdes för att ersätta den gamla och den barkade jag först medelst barkspade. Inte så jobbigt som man kan tro och har man dessutom tur med en regnskur, eller om man blött den med vattenslangen, lossnar batken snällt.

Att få den nya stocken på plats var inte särskilt svårt, men dessvärre visade det sig att den var tvungen att placeras en bit in för att golvet skulle sitta ordentligt. Inte så snyggt så jag skall försöka sätta dig en dold liten ås som håller golvet så att stocke hamnar rätt. Återkommer!

Hemmansägaren i Norrbotten, del 21

Jag har åkt tåg upp till Norrbotten igen efter en helg i Stockholm. Strax norr om Uppsala passerade vi en regnbåge. Vilken vacker! Apropå regnbågar köpte jag precis en skiva med Ovan regnbågen och Stjärnestoft (Stardust). En platta från 1949, en av de första Bibi Johns spelade in även om hon på etiketten fortfarande heter Johnsson (Birgit var dopnamnet). Ovanligt bra arrangemang av Carl-Henrik Norin för att vara en svensk schlager. Tyvärr finns inte någon av inspelningarna tillgängliga idag (skall digitalisera vid tillfälle).

Fyndade förresten en radio för drygt 300 kronor. Inte för att jag behöver en till, utan för att den är något av en raritet från 1936/37. Det är en Philips Fuga 898A, en s.k. joystickradio. Knappen i mitten längst ned har en liten spak i mitten med en kula. Vrider man på den rör sig visaren på stationsskalan. Vickar man den upp eller ner förändras tonen, vickar man det åt höger eller vänster ändras volymen. Imponerande! Och allt sköts med stålvajrar och fungerar. Runt den sitter en ring som man vrider på för att koppla om mellan våglängderna och grammofoningång samt slår av och på. Den där grejen på toppen, med radioskalan, är i bakelit, mycket snygg och kan vinklas, dvs fällas upp och ned. Elegansen!

Tyvärr har den inte FM_bandet så man får bygga en FM-tillsats om man vill få den att fungera. Enklast är dock att ansluta en dator eller iPhone till grammofoningången vilket lätt hörs med en adaptersladd. Men först måste apparaten lagas. Likriktaren är trasig och jag har beställt ett nytt likriktarrör. Sedan får vi se.

Nå, åter till det praktiska. Tog traktorn till grannbyn för att såga timmer. Det finns ett sågverk där och jag var där en gång som liten med pappa och farbror Nils skötte anläggningen som drevs medelst en tändkulemoter. Det glömmer jag aldrig! Med en gasolbrännare hettade han upp stålkulan som han sedan placerade i motorn. Genom att dra runt svänghjulet startade motorn och tuffade sedan med jämn hastighet. Vilket imponerande mästerverk tyckte jag.

Nu är farbror Nils död och hans son sköter sågverket som har moderniserats och tändkulemotorn är ett minne blott. Det är i vart fall en rätt fin anläggning. Jag körde dit timmervagnen, bakade det på plats och kunde sedan rulla av stockarna. Lätt som en plätt.

En fadäs inträffade dock. En grej i krokarna av bakaxeln blev het, alldeles för het för att det skall vara nyttigt i längden. Kunde inte begripa vad det var, tänkte att det hade något med Trac-Trol, snabbväxeln (som inte ens sitter där visade det sig). Nå, ringde Per i Avan och han sa att det var bromsen. Typiskt! Jag hade använt bromsspärren och enligt instruktionsboken släpper den så fort man bromsar, men det gör den sällan, man får lossa den manuellt, men det visste inte jag. Man lär sig!

Hemmansägaren i Norrbotten, del 20

Och vad har vi här om inte en i all hast upplyft lada! Saken var den att i måndags förra veckan fick jag veta att de två ladorna där ute behövde lyftas innan torsdag för då skulle markerna, som omger dem, plöjas och sås in. Det blev bråda dagar, men redan på tisdagskvällen lyfta jag de två med hjälp av en granne och hans baklastare. Innan dess hade jag tagit ut golvet i den ena och stagat upp stockarna kring öppningen som ni ser på bilden ovan. Då syllen, den nedersta stocken, saknades, fanns det inget som höll ihop ladan i öppningen och det kräver viss försiktighet. Det hela gick emellertid bra och nu är båda tömda på bråte och ruttet golv och de skall få stå och torka ett par veckor för det var lervälling inne i dem.

Istället har jag tagit tag i ett gammalt kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till en kyrkby där vi har en kyrkstuga. Innan dess kan det eventuellt ha stått anslutning till Öjeby kyrkby ety många byggnader flyttades 1913 från Öjebyn till den nya lilla kyrkstad som då uppfördesi anslutning till den nya kyrka som byggdes på landsbygden.

Stallet är i rätt bra skick och det syns att det monterats ned en gång, ty alla stockar är ordentligt märkta vilket troligtvis gjordes då stallet monterades ner på 30-40-talet och flyttades hem till gården. Dessvärre hade den främre delen sjunkit ned i myllan och den nedersta stocken ruttnat. Det fanns alltså inget som höll ihop byggnaden vid öppningen som även här gick ned till marken.

Jag lyfte försiktigt upp byggnaden med en domkraft, lite i taget, och pallade under med lecablock och brädstumpar. Runt dörröppningen fick jag spika plank som höll samman stockarna

Här ser ni resultatet. En grov planka tjänar som stabilisator i dörröppningen. När allt är klart skall den tas bort och dörren skall monteras tillbaka (den är medfaren, men spikarna är handsmidda så jag vill inte göra en ny). Den nedersta stocken var rutten och skall ersättas med en ny, och den är inte med på bild, men tänk er den som grunden till byggnaden (den skall dock ligga på några stenar och inte direkt på marken).

Nå gäller det att försöka få till en bra stock av en trädstam.

Fortsättning följer.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 19

Äntligen har börjat med ladorna, och det efter att ha planterat och fixat med diverse smått och gott, bland annat byggt en bro till en av logens dörrar.

En besiktning gav vid handen att de har sjunkit ned åtskilligt och att på de värsta ställena är nästan två hela stockvarv under jord. En spantrad lada (lösvirke, inte timrad) är såpass lilla däran (den nedre delen av konstruktionen har ruttnat och panelen är rätt dålig på sina ställen) att det kan bli knivigt att lyfta den, att det finns risk att den rämnar så den får repareras “på plats” och sedan lyftas. En tredje har fått sin ena öppning förstorad vilket försvagat konstruktionen så att den måste förstärkas innan den går att lyfta upp.

Den första etappen går ut på att lyfta ladorna och placera dem på stockar så att de kommer upp ovan jord och så att restaureringsarbetet sedan kan fortsätta. Innan det görs måste dock ladorna friläggas. Jord som lagt sig som en vall mot väggarna måste grävas bort och den bråte i form av ruttna trodor (material som användes för att hässja hö) som ligger intill flyttas undan.

Då golvet i tre lador är helt trasigt måste också det tas bort tillsammans med resterna av de underlagsåsar som bar upp det. Det ser verkligen ut som ett bombnedslag i samtliga tre som jag påbörjat restaureringen av. Under golvet ligger fuktig lerjord som inte torkat ut på år och dagar.

På bilden högst upp ser ni mig i full fart med att lyfta bort trodorna vid en lada. Tyvärr kunde jag inte använda kranen, de var helt enkelt för sköra för att lyftas på detta sätt och blev kaffeved när jag försökte och kaffeved kan man inte lägga på en vagn och köra hem.

Avslutningsvis en bild åt Ann Margret om visar instrumentbrädan på en Volvo BM 430. Tänker att det kan intressera.

Traktorerna har verkligen utvecklats från första halva av 70-talet. Dagens är stora och mycket kraftfulla. Däremot kanske inte lika smidiga som de gamla som lätt tar sig fram på trånga ställen.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 18

Visst var den vacker, Uppsalaslätten, sedd genom tågkupéns fönster? Det var varmt och soligt när jag klev på tåget i Stockholm. Mitt bagage var stort med allt gick bra. Jag hade två flyttkartonger, en resväska, en rätt volymiös Nerium inpackad i plast samt ett Ödesträd i de lite mindre formatet.

Resan var väl inget under av komfort. Jag kunde inte sova och när klockan var halv fyra var det dags att byta från tåg till buss på stationen i Umeå. Mitt i natten! Allt mitt bagage rymdes dock och jag kom helskinnad fram.

Här har vi Neriumen i all sin prakt. Ett under att den inte gick sönder kan jag tycka. Allt annat höll också, förutom en kartong som jag fick tejpa under resan upprepade gånger. Så går det när man tar sekunda flyttkartonger från grovsoprummet.

Dessutom kom de plantor som jag beställt till busstationen idag. Här syns de flesta utom fruktträden (som är Vasa vinteräpplen, Gyllene Kitajka, Onega gulplommon, päronet Pepi och körsbären Arttula). Från vänster till höger tronar två havtorn, vindruvan Zilga, chokladkörsbär i buskform, tre kanadenisksa buskrosor (Hope for humanity, Prairie Joy, Morden Centennial) samt två kineskiska pioner, luktpionen Original Pink och buskpionen Pink-blue pompon. Den sistnämnda kan bli mycket vacker, ty få saker är så vackra som kinesiska buskpioner. De är praktfulla, blir stora buskar (de fäller bladen men stammen övervintrar) och doftar underbart.

Här uppe har inte våren kommit långt men buskarna står beredda att snart släppa ut sina blad. En vit ros som jag glömt namnet på  ser pigg och kry ut och en herrgårdspion har börjat skjuta upp ur myllan. Efter den värme som väntas i veckan sätter nog naturen fart.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 17

Detta är skog som avverkats och så småningom skall bli till bräder och plank. Det skall bli nya golv i lador och kanske även någon stock, några knutar, en och annan pinad vindbräda.

Bilden ovan är tagen för ett par veckor sedan, innan snön smälte, vilket den till sist gjorde. Virket måste dock hämtas hem från skogen innan det blir för varmt och den frusna marken tinar, annars orsakar maskinerna skador som är besvärliga att reparera. Det är inte ovanligt att  ovarsamma skogsbolag förstör skogsvägar till skogsägarnas förtret.

Och nu skall jag bli lite mer politisk.

Jordbruket hamnar då och då i blåsväder. Ibland oförtjänt, ibland inte. Nyligen publicerades en  ny forskningsrapport från Chalmers visar att nötköttet den största miljöboven. Bra text tycker jag för vi äter för mycket kött, både med avseende på miljöbelastning och vår egen hälsa. Rött kött är inte speciellt nyttigt så jag begriper inte varför man inte slår två flugor i en smäll och verkar för att minska köttätandet. En köttfri dag i skolan, eller snarare rött kött max två gånger i veckan tror jag är en bra början (men då kommer säkert en mängd idioter och säger att man måste själv få välja – nej säger jag, ibland måste man se till människans och planetens bästa).

Någon dag senare kommer ett svar från Helena Jonsson, ordförande i  LRF. Hennes tankar är också kloka och är ett bra komplement till den första texten. Jag tycker att det är viktigt att vi själva framställer det kött vi äter och jag skulle önska att det skulle göras utan alltför mycket importerat kraftfoder som ställer till det i utvecklingsländerna. Min åsikt är att det är fegt att utnyttja andra länder och förstöra deras miljö bara för att vi skall kunna konsumera billigt.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 16

Vad är väl trevligare att drömma om kalla eller slaskiga vinterdagar än trägårdsdrömmar som hör sommaren till?

Som ni kanske minns planterade jag fruktträd förra sommaren. Två äppelträd (sommaräpplen, Sokerimon och Borgovskoje), ett päronträd (Olga) samt två körsbärsträd/-buskar (Huvimaja och Lettisk låg).  Samtliga är härdiga och bö med lite tur ha klarat vintern där upp, som i ärlighetens namn inte varit särdeles sträng. Inte många grader under -30 hittills och nu är väl den kallaste perioden slut. Förr om åren kunde kvicksilvret sjunka nedan -40.

Till sommaren skall jag plantera fler träd och anlägga en rabatt. Jag ha plommon och har hittat en härdig och vacker sort, Sinikka, som jag hoppas kommer trivas bra. Ytterligare två äppelträd tänker jag skaffa, Vasa vinter (som påminner om Åkerö och vars frukter går att lagra till mars-april) och Gyllene Kitajka vars gula och saftiga frukter liknas med karameller. Eftersom jag älskar körsbär skall jag plantera ytterligare en sort, Chokladkörsbär. Det är också en buske som blir cirka två meter hög. Bären blir nästan mörkbruna och rätt söta (trots att de hör till surkörsbärssläktet).

Staketdruvan Zilga skall också planteras, men det har jag skrivit om tidigare.

Förutom dessa inköp blir det havtorn, två plantor, en hona och en hane. Alla dessa träd och buskar skall bilda en liten lund som jag tror kommer bli mycket trivsam.

Jag vill också ha rosor! det har inte varit så lätt tidigare, att hitta härdiga och eleganta rosor för zon 6-7. Idag finns det många kanadensiska buskrosor som både doftar gott, har elegans och tål vintrarna i Norrbotten. På bilden ovan ses Prairie Joy som jag tycker är stilig. Jag kommer att köpa tre eller fyra sorter som jag planterar intill varandra till ett litet roskvarter (funderar på Morden Centennial, Therese Bugnet och Winnipeg Parks samt kanske Hope for Humanity – jag är svag för rosor som är röda eller rosa och har redan en vit, Blanc double de Coubert). Dessa rosor har dessutom den goda egenheten att de blommar stora delar av sommaren och det får man verkligen vara tacksam för.

Växterna kommer jag att beställa från Blomqvists plantskola i Finland.  Priserna är verkligen humana och en enhetssumma om 350 kr tillkommer för frakten.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 15

Denna vita annandagsdag begav jag mig ut i snön, 60 centimeter djup, för att inventera mina lador, sju till antalet. Tre av dem är plankkonstruktioner, fyra är timrade. Det är dessa som skall repareras till sommaren. Vi får se hur många jag hinner med. Även om samtliga är i förhållandevis bra skick tack vare att de har plåttak, måste de åtgärdas, annars kommer det förr eller senare att ruttna bort.

På bilden ovan ses den första som byggd i plank. Den är i rätt bra skick, men golvet är ruttet och den behöver verkligen lyftas upp, ty den står numera direkt på marken och fukten har fullt tillträde till golvkonstruktionen. Jag tycker dock att den är rätt snygg. Under den lilla utbyggnaden ligger grejer som man behöver för att hässja höet. dessa pinnar har dock legat i träda i runt 50 år. Ladan i sig användes dock så sent som i början av 90-talet.

detta är en fin gammal lada, timrad, men på senare år, 50-talet tror jag, ombyggd och en bräddörr har satts in i den uppsågade öppningen. Orsaken till detta är att ladan användes till boplats för kalvarna under några år. Timringen är tyvärr rätt ansatt av tidens tand. Många stockar är skadade, men det är oklart hur många som behöver bytas eller halvsulas. Golvet måste också ses över, men är inte genomruttet. Troligt är dock att nytt måste till. Dessutom måste det röjas runtomkring och hela byggnaden måste höjas så att luften kommer åt att torka.

Här har vi det gamla kyrkstallet. jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från tidigt 1910-tal. det är relativt intakt, men vissa stockar behöver bytas ut och hela stallet måste höjas och pallas upp så att det inte ruttnar. jag vill dock göra så litet som möjligt med det, ty det är mycket vackert i sitt nuvarande skick. Något golv finns ej, och har heller aldrig funnits. I den ligger några gamla slädar av olika storlekar och även de är fantastiska!

Den här timmerladan är väl tjusig! Timret är i bra skick men golvet är slut och de stockar som det vilar på. Så går det när lador får stå utan att man håller efter dem och pallar upp dem med jämna mellanrum. Någon form av ny lucka måste också sättas in, den där presenningen gör sig visserligen bra på bild, men är ett provisorium.  Ladan måste mao lyftas och nytt golv infogas.

Ytterligare en brädlada. Rätt välhållen, men den har sjunkit ned och golvet har ruttnat och brutits av. Ladan har varit rödfärgad och bör kanske målas. Precis som för övriga lador är det nytt golv som behövs och nya stenar som ladan kan vila på.

Den sista timrade ladan är även den i bra skick, men golvet har kapsejsat. Den är rätt snygg och har varit rödfärgad. jag är osäker på om dess översta del är brädfodrad eller en plankkonstruktion.

Denna förfallna byggnad är en enklare slåtarstuga som min farbror använt som förråd för grejer som hörde till hans gräv- och schaktentreprenadfirma. För 20 år sedan återvände den och sedan dess har den stått. Nytt golv och devis ny panel är vad som behövs. och så måste den ställas på några lämpliga stenar så att luften kommer åt att cirkulera under. Detta har den gemensamt med samtliga byggnader, utom kyrkstallet som saknar golv och endast måste lyftas.

Besiktningen är dock bara temporär. Först till våren, när snöns smält och det blivit plusgrader, kan jag inspektera hur stora skadorna på stockarna är.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 14

Vad tror ni det är för sorts hus som syns på bilden ovan? Det är ett kyrkstall. Ursprungligen stod det i anslutning till kyrkstugorna i Norrfjärden, men när bilarna gjorde entré blev byggnaden överflödig ty några hästar behövde inte längre inhysas. Stallet togs hem och ställdes på undantag i en skogshage där kalvarna brukade beta. (Detta kyrkstall figurerar för övrigt i en Bonn-karl-episod, Nattens ödestimme.)

Till en gård i norra Sverige hör inte bara de byggnader som man förknippar med jordbruket, det hör också lador, sommarladugårdar, slåttarstugor och  fäbostugor. Gemensamt för dessa är att de inte står på gården utan en bit därifrån. Slåttarstugan står vanligtvis vid några avlägset belägna åkerlappar, ladorna är jämt fördelade på både närbelägna och avlägset belägna åkrar. Då inte allt hö rymdes i ladugården, fick man stuva in det i lador och så forslade man hem det på vårvintern när det började tryta i förråden på gården. Jag har en del smalfilm som visar hur detta går till. Någon gång skall jag lägga upp den här. Tills vidare får ni nöja er med ett reportage från byn Avan sommaren 2011.

Hur som haver måste mina lador, 5 stycken, ett kyrkstall och en slåttarstuga repareras. De har visserligen tak, men med åren har de sjunkit ned och syllar och annat trä har börjat ruttna. För att reparera skadorna måste byggnaderna lyftas och placeras på rejäla stenar och skadat virke, som förlorat sin bärighet, ersättas med nytt. detta skall jag göra nästa sommar. Alla sju kommer jag knappast klara av, men med lite tur, och hjälp av någon kunnig person, borde jag kunna reparera tre stycken (jag har också en kapsejsande veranda som måste räddas).

Väggen där vinet en gång skall växa

Vilken grå dag denna bild togs! Inte ens rödfärgen ser riktigt röd ut.

Se vilken dyster vägg! Jag har skurit ned två stora buskar, Rosentry. den ena skall jag flytta till en annan plats, den andra endast en meter så att den st¨r precis vid knuten. Idag växer det också Spirea här, både brud- och vanlig. dem är jag måttligt förtjusta i, ty de breder ut sig helt kopiöst. Precis till vänster om fönstret skall jag plantera en Zilga. Det vanliga vinet, Vitis vinifera, är inte speciellt härdigt alls, men det är däremot de sorter som hör till Vitis labrusca. Zilga hör till de sorter som klarar sig bäst och skall gå att odla i zon 6. Druvorna är blå och lite mindre än vanliga vindruvor, de är i storlek ungefär som de små druvor som finns i handeln ibland. Det dröjer ett par år innan plantan blir riktigt härdig och den kan frysa ned, men det kommer nya rotskott på våren. efter två tre vintrar är den dock fullt härdig och kan rätt snart de stora skördar vin. Det ser jag fram emot!

Nu i mitten av oktober är hösten här

Vilket vackert ljus det är nu! När solen inte skiner lyser de långa skuggorna med sin frånvaro och det är tacksamt att fotografera. Bilden ovan tog jag precis när jag klev ur bilen vid halv elva-tiden på fredag förmiddag. De flesta löv har fallit, men än har det inte varit speciellt kallt någon snö är inte i sikte här vid kusten. Ringblommorna blommar fortfarande, även om de är ansatta av den senaste tidens regnande och några frostnätter. Mina fruktträd har ännu inte fällt alla sina blad, men det är en tidsfråga.

På tomten finns bl.a. två stora och risiga rosentry. Den ena står vägg i vägg med en syren, vilket inte gynnar någon av plantorna så jag skar ned dem båda och nu ser man både syrenen och åtskillig mer av fasaden. Den ena busken skall få växa upp, den andra flyttar jag till våren.

Efter detta värv tog jag en promenad och tittade på den vackra naturen. Vattnet brusade, minst lika mycket som på våren, och färgskalan var fantastisk! På bilden ovan ser ni inte Skithusbacken, ty den är dold av den lilla kulle som den slingrar nedför.

Och som det finns rönnbär! Busken, eller är den ett träd, är lika vacker sommar som höst och det vill inte säga lite. Blommorna på våren, den frodiga grönskan på sommaren och de flammande röda bladen i september, är tillsammans med senhöstens lysande bär denna härdiga växts främsta karaktäristik.

Här är linskörn! Inte hela men väl hava. Jag odlade bara en kvm så det blev inte så mycket, men jag tror att den blev bra och den gick fram, trots den rätt dåliga sommaren och att jag sådde den först runt den 20:e juni. Återstår bara att bereda linet…

Rabatten som jag anlade i slutet av sommaren har artat sig bra och nu har den även fått sällskap av vårlökar. Krokus, snödroppar, scilla och armenisk pärlhyacint! Jag är mycket nyfiken på kommande vår.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 13

På bilden ses den s.k. korpen. Mamma uttalar o:et som o. Verktyget används för att få loss sten när man gräver gropar för hand. Jag vet inte vad den kallas på svenska, kanske samma sak.

Bakom ena huset står en syrenbuske och intill stod en vinbärsbuske som visade sig vara tre buskar. Den har haft mjöldagg i minst 30 år, men har gett bra med bär ändå. Nu är det dock ingen brist på vinbär, det finns nämligen tre bärbuskar av denna sort i bärlandet, så jag grävde upp dem och röjde runt den stackars syren som även den var vanvårdad och utträngd av vinbär. Det blev hela skillnaden!

Där vinbären växt anlade jag en ny rabatt. Jag hade en del växter att plantera, väster som jag hittat lite här och var. Endast den vita rosen, vars namn jag glömt, har jag köpt. Längst bak till höger står en blå stormhatt som är mycket vacker. Jag räddade den från en annan rabatt där den fört en mycket tynande tillvaro. Bredvid växter fyra små, små lupinplantor. Framför, på var sin sida om rosen vit lilja och krollilja. Båda ansatt på grund av flytt. Näst längst fram två lupiner, en bond och en herrgårds. Slutligen en rad med borstnejlika som jag dragit upp i trädgårdslandet. Tyvärr är bilden inte så bra (gillar inte iPhonebilder om jag inte har filter), men nästa år hoppas jag att växterna växt till sig och att jag kan visa er resultatet. Jag tror att det kommer att bli vackert! Precis intill, till höger, ligger den där verandan/altanen jag snickrade. Det är eftermiddags-/kvällssol  och ett mycket vackert läge, så förutsättningarna finns.

Det hela var faktiskt rätt jobbigt och jag råkade välja en av årets varmaste dagar. Jag började efter tio och var klar klockan tre, så nog var det bra jobbat. Jag har faktiskt täckt jorden med barkväv och täckbark för att rabatten skall bli lättskott till en början. Eftersom jag inte bor här permanent, och mamma inte är särdeles road av att rensa rabatter, fann jag det klokt.

I bärlandet har jag planterat två nya buskar, en röd krusbär och en röda vinbär. Vinbären klarar bara zon 5 upptäckte jag när jag kom hem. Hur jag kunnat köpa så fel begriper jag inte, ty mina ögon är helt känsliga för zonangivelser. Nå, kanske överlever den ändå.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 12

Jag insåg att jag faktiskt har ett snickeri, ett rätt trevligt rum inrett i ett gammalt lider. Visserligen tyckte jag att det var ett mycket vackert rumt tidigare, innan det städades upp och blev fräscht, men jag är samtidigt glad åt det praktiska i denna inrättning. Här finns en gammal hyvelbänk, el, belysning och några arbetsbänkar. Perfekt för att löda dessutom!

Som ni kanske kommer ihåg hade jag två fönsterbågar vars nedre del helt ruttnat upp. Det var inga gamla fönster, de sattes in för rätt precis 40 år sedan. Virket på den tiden var dock inte det bästa. Kådrikt kärnvirke lyste då, precis som nu, med sin frånvaro (till glädje för alla maskiner som inte gillar kådrikt virke) vilket får till följd att slarvar man med underhållet, ruttnar träet. Intill, i samma södervägg, satt ytterligare två dubbelfönster. Dessa var insatta 1946 och de hade inte ruttnat alls, ty på den tiden valde man virke med omsorg.

Tyvärr fann jag inget kärnvirke i gömmorna, så jag fick ta vad som bjöds: helt vanlig fura. Med hjälp av en hyvel blev biten både slät och fick rätt dimensioner. Perfekt.

Det svåraste av allt var att såga till de två bottenbitarna så att de skulle gå att passa in i bågen. Det gick faktiskt över förväntan och båda ändarna fick ett tappliknande slut. På den sida som vetter mot glaset behövde jag fräsa ut en bit, men i brist på annat fick jag knacka med ett stämjärn.

Resultatet blev inte så pjåkigt och de glipor som uppstod spacklade jag igen med kitt. Det nya träet penslade jag med linolja som fick dra in ordentligt i träet. Sedan kittning och första varvet färg.

Jag har även målat dörrar vilket framgår av ovanstående skeva bild. Som ni minns målade jag tidigare ett par garagedörrar med alkydfärg. Dessa tre dörrar, samt ytterligare en pardörr och två enkeldörrar målade jag med Allbäcks linoljefärg i kulören kromoxidgrönt som jag köpte på Pite Byggnadsvård. Vilken bra färg! Helt utan lösningsmedel, bara linolja, pigment och sickativ (torkmedel ). En liter färg räckte till alla dörrar ni ser på bilden samt de där enkeldörrarna och pardörren. Den ena pardörren måste dock strykas ytterligare ett varv och ytterligare två små luckor måste målas så jag måste köpa en burk till. jag betalade 350 kr för denna färgliter vilket gör färgen mycket prisvärd. Alkydfärgen, 2,5 liter, kostade 500 och räckte endast till två pardörrar. De lin0ljemålade dörrarna räknar jag med att undermålla endast medelst linolja de närmaste 10-15 åren vilket gör Allbäcks färg överlägset billig. Dessutom går den bra att tvätta bort från händerna med vanlig tvål och vatten. Jag är mycket nöjd!

Jag köpte också vit färg och den har jag använt till att måla sista varvet på de fönster jag renoverat. Den färg jag använde till en börja med skulle förtunnas med lacknafta, men det slipper man med Allbäcks färg. Bra.

Ja, så har jag lött en smula. En gammal Dux V 1385 från 1956 hade tystnat. Det visade sig att några kondensatorer av det suspekta märket Farad ställt till det. Tangenterna för omkoppling mellan grammofon och de olika våglängderna fungerade heller inte så bra så jag smorde och sprayade på kontaktspray så nu fungerar härligheten. Den har för övrigt två förstärkare, en för de låga frekvenserna och en för de höga. Philips kallade detta bi-ampli och i raklamen visade man tonernas trafikpolis som dirigerade diskanten och basen till rätt förstärkare och sedan vidare till respektive högtalare. Då denna apparat är en Dux, som var Philipskoncernens något prisbilligare märke, står det inte Bi-ampli på radion. Denna slogan var förbehållen Philipsmodellerna. Tekniken var dock densamma.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 11

Jag har målat garagedörrarna! Ursprungligen tror jag att dessa var gulbruna och den vänstra hade råglasrutor som ersatts med masonit. Någon gång på 80-talet målades de dock gröna, i samma ton som övriga dörrar på byggnaden. Vilken färgtyp som användes vet jag dock inte. Alkyd eller linoljefärg som förstärkts med alkyd är det mest troliga. Ren linoljefärg har ju inte varit vanlig på många, många år.

På ett färghus i stan, Nordsjö, fann jag en alkydoljefärg som säljaren lite motvilligt visade och berättade att den var på väg ut ur sortimentet. Jag köpte en burk, 2,5 liter, som bröts i en grön nyans. Kostnaden för denna färg var 500 kronor och den räckte lagom till en strykning av dessa dörrar och då finns det lite färg kvar för en extra strykning av utsatta partier. Dyrk skulle man kunna säga. Roligt att prova alkydfärg, dock. För mer läsning om denna färgtyp rekommenderas riksantikvarieämbetets webbplats.

Resterande dörrar på byggnaden, två pardörrar och två enkeldörrar, tänker jag måla med linoljefärg. Det skall bli mycket intressant att se hur den färgen ställer sig i förhållande till alkyden, både pris och arbetsmässigt i det långa loppet. En linoljeburk kostar 350 kr och är mycket dryg. Dörrarna kan dessutom underhållas med kallpressad linolja mellan ommålningarna.

Den långsträckta byggnaden till vänster är ovan nämnda loge, men nu skall vi inte prata om den utan om detta hörn av trädgården. Ungefär i höjd med den högra av logens två enkeldörrar, har jag planterat en norrlandsschersmin. Den är tålig och jag hoppas att den trivs. Inte långt ifrån står en liten planta, en buskros vid namn Blanc double de Coubert. Den doftar gott och lär tåla det mesta. Jag tror att den blir bra där.

Denna del av tomten är varm och rätt torr. I sluttningen ner mot ladugården skall jag sätta lupiner. Förhoppningsvis trivs de och brer ut sig vilket borde bli mycket vackert. Några större krav på jordmån och fukt verkar inte dessa blommor ha.

Litet till höger i bild syns ett päronträd, Olga. Sorten är härdig och kan gå upp till zon 7. Det skall bli intressant att se hur den trivs. Tyvärr vet jag inte vilken sort som skall planteras intill, för att insekterna skall kunna korsbefrukta trädet. Päron finns det gott om, men lika härdiga har jag aldrig sett.

När jag var i Västerbotten kom jag över bondbion, herrgårdspion och krollilja. De stod intill en ödegård och jag tog en av varje. Inte riktigt tillåtet, men trädgården var så förvildad. Jag är inte säker på var de skall stå, men pionerna tror jag får sitt hem intill den nysnickrade verandan, där en svartvinbärsbuske står idag, intill en gammal syren.

Fotogenlampa och Blue Note-jazz! mer säger jag inte.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 10

Jag tog mig en promenad igår kväll, vid halvelvatiden gissar jag. Solen hade precis försvunnit, men anades långt borta över gärdorna i några trädtoppar som skimrade i orange. Det var så vackert och så stilla! Vore det inte för myggen vore det helt underbart.

Detta år är ett myggår, det håller alla med om. Det är ingen hejd på eländet så man trivs bäst inomhus även om kvällen är ljum.

Nu sitter jag inomhus och tittar ut genom fönstret. Jag har tänt myggljus vilket gör luften tung men myggen lyser med sin frånvarao. Detta hörn av trädgården är min favorit. Här är lugnt och stilla, ingen insyn från byavägen och det står en stor syren utanför dörren. Samt äppel- och körsbärsträd. I bildens mitt, till höger om det röda staketet, låg förritin gödselstacken. Den är dock ett minne blott.

Visst är det fint inne? Väggarna är så glesa att det silar in ljus mellan vissa brädor. Rutorna är små och glaset enkelt. Jag lyssnar på P2.

Ja, så har jag gjort klart staketet och målat det ett varv. Det blev tyvärr aningens snett, vilket dessbättre inte syns på bilden. Men det får duga. Ramlar ihop gör verandan iallfall inte. och det är ju alltid något.

Framför, bredvid brudspirean, har jag planterat en väldoftande schersmin. Inget är som den söta doften av smultron.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 8

Här har man minsann gnott. Och shoppat på rea. Till vänster ser ni en Norrlandsschersmin, i mitten en vanlig schersmin och till höger en parkros, Blanc double de Coubert. Den vanliga schersminen är härdig i upp till zon 6, norrlandsditon klarar zon 7. Förhoppningsvis går båda bra här uppe. Rosen doftar mycket gott och har vita, fyllda blommor. Blomsterlandet i Luleå är förvånansvärt bra. De tar in växter från Finland med bra härdighet och har utmärkt personal. Jag var mycket skeptiskt inställd, mest pga all skit som de gör reklam för i reklambladen som dimper ned i brevlådan, men jag är glad att jag hade fel.

Och det blir äpplen i år! Har rensat bort några kart så att det blir få, men stora äpplen istället för många små.

Och så har jag snickrat! Här syns själva grunden till verandan. Sedan bilden togs har jag även monterat bjälkar, fyra stycken, som skall bära upp golvet. Konstruktionen är spikad, ovanligt nuförtiden har jag fått för mig. Skruvdragare och självborrande skruv verkar vara tidens melodi. Jag gillar inte skruvhuvudena så jag spikar.

Tyvärr har jag inte så bra utrustning. Två rätt dåliga sågar hör till bottennumren. Morfars urgamla vattenpass är dock både dekorativt och användbart. En kofot är oumbärlig att ha när man skall dra ut gammal grov spik.

Jag tror att det hela blir riktigt bra, bättre än jag hoppats på iallfall. Talang för snickeri har jag egentligen inte alls och jag är lite för slarvig. Detta blir dock OK och jag har verkligen ansträngt mig. Idag skall jag lägga på golvet och sedan återstår bara att montera det gamla räcket fast med nya stolpar (de gamla hade ruttnat).

Ja, och så har jag kittat och målat fönster. De sista fönstren kittade jag med linoljekitt från Dana lim. Skitbra! Lättarbetat som bara den och mycket enkelt att sedan jämna till med kittkniv. kan verkligen rekommenderas. Målar man med linoljefärg kan man enligt burken måla över genast utan torktid, vilket jag gjorde. Första strykningen förtunnade jag med 40% terpentin. Nästa blir 20% och sista strykningen skall man måla tunt, tunt med outspädd färg. Måleriarbetet gick riktigt bra. Linoljefärgen var mycket lättarbetad och den doftar gott. dessutom var den dryg. Till fördelarna med färgtypen är att när fönstren måste bättras, kan man måla på kallpressad linolja, istället för med färg, om pigmentet är intakt. Och det blir naturligtvis mycket billigt  i längden.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 7

Och vad är detta om inte en helt uppruttnad altan/bro! Den byggdes 1965 och nu är dess saga all. En hel del av räcket går dock att använda, det är bara stolparna som måste bytas. Själva bjälkarna och de plankor som tjänat som golv har dock helt gjort sitt. Dyngsura och nästan förvandlade till pulver saknade de helt bärighet.

Konstruktionen vilar på två betongplintar och en planka som spikats fast i väggen. Även de går att använda.

Tyvärr har jag inte hittat något virke lämpligt till bjälkar och stolpar i virkesförrådet så jag antar att jag måste köpa dessa vilket känns lite fånigt. Bjälkarna var täckta med papp vilket jag undrar om det verkligen var klokt. Jag tänker att pappen stänker inne fukten och gör att de förstörs snabbare. Jag är dock ingen expert på området.

För övrigt måste jag måla fönster också. Inte bara måla, kitta och byta ut lite trä. de har inte underhållits på många år och har verkligen börjat förfalla. Det är dock bara virket i 70-talsfönstren som skadats. Övrigt är i bra skick, ty det är av bättre kvalité (äldre och kärnvirke). När jag ringde ett färghus på orten, Nordsjö nånting, och frågade efter vanlig vit linoljefärg fick jag till svar att den färgtypen förde man inte. Hittade dock en annan liten affär som hade både vanlig linoljefärg (alkydförstärkt oljefärg) och traditionell (utan tillsatser – “lämplig till att måla om kyrkstugan med sa försäljaren”). jag köpte den traditionella.

Min mamma hade köpt en stor burk linoljefärg i våras. Jag var skeptisk och läste noggrant på burken och fann att den inte alls innehöll linolja utan var en alkydoljefärg med tillsats av akrylat (plastfärg). Jag undrar verkligen hur den försäljaren var funtad.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 6

Voilà, en traktorgrävare!

Skruvade ihop maskinen och konstaterade att med nya slangar och packningar höll kylaren tätt. Genom att rensa bensinkranen, en kran där man kan välja stopp, bensin eller fotogen, fick förgasaren soppa och motorn startade. Inte alls så dumt! Till min förvåning höll även gravaggregatets alla slangar tätt och dess funktion fanns det heller inget att klaga på. En hydraulikpump, jag tror att det är den som sköter höj och sänk av schaktbladet, läcker dock något och generator laddar ytterst sparsamt. Detta är dock inte stora fel och jag får försöka åtgärda det vid tillfälle. Dock att jag inte har någon aning om hur man reparerar en generator. Lika illa är det med pumpen, men den får jag nog lämna in.

Detta är alltså motorn. Jag bytte olja och filter och rengjorde luftrenaren som är av den typ som sköljs med bensin och fylls med olja. Inga pappersfilter således. Drog också en ny kabel till generatorn. Den ursprungliga saknade isolering. Så saker åldras så som kablar som utsätts för motorvärme och olika vätskor.

Instrumenteringen är verkligen rätt enkel. De två spakarna mer till höger i bild är växelspak samt handgasreglaget (praktiskt när man skall ha motorn på konstant varvtal). Under ratten litet till vänster är kylargardinens spak samt handbromsen (som går ned i golvet och mig veterligt inte fungerar). Vid rattstången sitter dels en omkopplare för strålkastarna och dels två mätare, en för temperatur och en för oljetryck (den sistnämnda är dold bakom rattstången). Strax ovan växelspakens “fot” ses ett vred samt en liten kontrollampa och en tändningsnyckel. Kontrollampan tänds när man vrider på nyckeln och slocknar om generatorn laddar. Däremot slår den inte alls av eller på tändningen; det sköts istället av reglage som inte syns men som sitter strax till vänster om växelspaksknoppen. Med det slår man av tändningen samt anpassar den efter förhållandena som råder. Till skillnad från modernare motorer, har denna traktor en magnetapparat som både alstrar spänning och ger gnista till tändstiften. Något batteri behövs inte alls. Det är därför som tändningsnyckeln inte har någon funktion.

Ja, så skulle jag gräva. Det är inte helt lätt, framförallt om man skall försöka jämna till en slänt och göra den brantare. Nå, förr eller senare kanske man lär sig tekniken.

Hemmansägaren i Norrbotten, del 5

Vad sägs om ovanstående felmonterade rörkrök med avtappningskran? naturligtvis skall den sitta längst ned, men nu blev det som det blev. Monterade ihop kylsystemet på enklast möjliga vis för att se om det läckte. Det gjorde det, vid packningarna. Nya packningar har jag på lager, men däremot är det klent med slangar så dessa måste införskaffas.

Traktorn, för det är en traktor, är en gammal Volvo T31.a som apterats till traktorgrävare, och som mer eller mindre stått sedan mitten på 80-talet då den användes för att gräva och schakta. Fungerar gör den faktiskt, men olja måste bytas, leder måste smörjas och det är stopp i bensintankens kran. Och så måste kylsystemet tätas. Förr eller senare bör alla hydraulikslangar också ersättas med nya, täta.På bilden syns magnettändningen som motorn är utrustad med. Något batteri behövs därför inte för att starta (om man vevar igång  den). Gnista till tändningen genereras av magneten som även innehåller fördelardosa. Till höger syns regulatorn som håller koll på motorns varvtal och i sin tur styrs av gasreglaget.

Traktorn har två tankar, en liten för bensin och en stor för fotogen. Start görs alltid på bensin och när motorn kommit upp i temperatur slår man om kranen. Innan man stannar, vrider man tillbaka till bensin så att inge fotogenrester finns kvar i motorn, ty det går inte starta på fotogen. Idag finns inte längre motorfotogen, men man kan köra på andra blandningar, till exempel E-85 eller vad det nu heter. Eller blanda bensin och miljödiesel.

Under kylaren sitter uttaget för startveven, men då traktorn är konverterad till grävare krävs en rejäl hydraulikpump och den har anslutits anslutits istället för vev. Därför går inte traktorn att veva igång, man får använda den elektriska självstarten. Elsystemet är ett klassiskt 6-volts  med sparsam instrumentering. Ett par lampor och en mätare. Elen,eller snarare mätare och signallampor behöver också ses över.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur