För ett år sedan avled Bengt Lindroos, arkitekten som idag är mest känd för att ha ritat Kaknästornet tillsammans med kollegan Hans Borgström. Lindroos började sin bana redan i mitten av 30-talet, läste vid KTH 1942-1945 och öppnade år 1954 eget tillsammans med Borgström, en verksamhet som de drev tillsammans till 1968 då de gick skilda vägar och Lindroos drev därefter sin egen firma fram till sin död vid nära 92 års ålder.
Lagom till 90-årsdagen gavs boken ”Att vara arkitekt kan vara att…” ut på Arkitektur förlag. Det är en mycket charmig volym där Lindroos berättar om sitt liv som arkitekt. Bokens enda fel är att all text är versal och därför blir den allt annat än lättläst (till saken hör att formgivarna belönades med silver i Svenska Designpriset 2009). Bortsett från detta är den en ypperlig bok och Lindroos är både klok och kvick och lite bullrig. Särskilt bra tycker jag om honom när han skriver om NK:s nya entré som han ritade i början på 70-talet och hur den förvanskades 1997: ”DÄR SPETSEN KOM FLYGANDE UR ETT INRE, LIGGER DEN NU KRAFTLÖS, ILLA HOPFOGAD MED EN GLASSKIVA, HELT FÖRVANSKAD AV FFNS STUDIO AKITEKTURA. LIKA FÖRVANSKAD SOM HANS ASPLUND TYCKTE OM OM MIN TILLBYGGNAD TILL HANS FASAD”.
Lindroos storhetstid började i slutet av 50-talet, men han hade varit yrkesverksam sedan han tagit realen i mitten av 30-talet. Under många år, innan han öppnar eget, arbetar han åt Sven Markelius och blir på så sätt vara delaktig i flera prestigefulla uppdrag, bl.a. inredningen av en sessionsal i FN-byggnaden och utbyggnaden av KTH:s kårhus. Det är dock i och med färdigställandet av Söderledskyrkan som uppdragen börjar ramla in i allt raskare takt. I och med färdigställandet av Kaknästornet går Lindroos till arkitekturhistorien och lär där förbli.
En ständig källa till bekymmer under Lindroos tid som arkitekt är pressade byggkostnader och standardisering. När jag ser hans hus i kvarteret Drottningen på Katarinaberget kan jag inte låta bli att undra hur dessa tagit sig ut om de byggts 30 år tidigare? Smäckrare fönstersnickerier och mer påkostade interiörer borde ha varit fallet. Dock måste det påpekas att både detta komplex och hyreshuset i kvarteret Järnet på söder är allt annat än hafsbyggen. Jag tänker också på hur man som arkitekt alltid mer eller mindre tvingas följa med sin tid. Även om Lindroos hade sin tydliga stil så är han naturligtvis tvungen att anpassa sig efter sin tid. Om han fötts 50 år tidigare, hur hade då hans samlade produktion tett sig?
Lindroos skriver också om byggledaren, den nya roll som förmedlar kontakten mellan arkitekt och byggherre. Byggledaren gör det svårare för arkitekten att kommunicera direkt med byggherren vilket Lindroos menar får till följd att arkitekturen får stryka på foten. ”ARKITEKTUREN KUNDE STÄNDIGT FÖRENKLAS OCH REDUCERAS UTAN ATT HUSEN BLEV OANVÄNDBARA” skriver han. Ytterligare ett problem, som sannerligen inte är nytt, är att de hus som byggdes på spekulation, d.v.s. för att snarast säljas, byggdes så enkelt som möjligt för att vinsten skulle maximeras. Bygger man ett hus för att själv förvalta det, blir det betydligt viktigare med kvalité, både ur ett tekniskt och estektiskt perspektiv.