Posted on

Ulla Billquist dog i Nybrogatsvåningen

Jag vet inte vad som flög i Odeons inspelningschef när han lät Ulla Billquist spela in Kärlekens små ord utan att ändra på texten. “Små flickor är det lätt att fastna för” sjunger man ju knappast idag,  framförallt inte som kvinna i en populär schlager. På 30-talet måste det ha varit en smärre skräll. Lyssna på Kärlekens små ord:

Ulla Billquist tog sitt liv den 6:e juli 1946 och hittades död i köket i sin lägenhet på Nybrogatan 77. Hon hade tagit sömnmedel och vridit på gasen, istället för att åka till en spelning i Karlstad. Ytterdörren var låst, men köksingångens entrédörr var inte reglad. Genom åren har det spekulerats åtskilligt kring vad som var orsaken till hennes självmord. Troligtvis får vi aldrig något säkert svar på denna fråga.

I dagarna har det dock släppts en CD-box med 17 skivor där alla hennes inspelningar finns med (432 stycken!). Med boxen följer också en bok som berättar om Billquists liv och karriär. I denna lanseras en ny teori som förklarar självmordet. Parallellt med sina äktenskap levde Billquist med en annan kvinna och en dag orkade de inte längre med dubbellivet. Tillsammans bestämde de sig för att ta sina liv och tog därför sömntabletter och vred sedan på gasen. Det dröjde dock innan väninnan tappade sitt medvetande och när Ulla somnat in, svek henne modet och hon lämnade våningen.

Dessa uppgifter sägs vara baserade på en intervju med en bekant till Billquist som fortfarande är i livet och en bandad intervju med Billquists sista man som där berättar hemligheten om sitt äktenskap. Huruvida detta är att lita på, kan jag inte yttra mig om. Existerar bandet och f.d. maken kan anses tillförlitlig, får man anta att uppgifterna är sanna. Det är inte på något sätt en otroligt historia och i början av 40-talet var det fortfarande straffbart att praktisera sina homosexuella böjelser. Min främsta invändning är dock att jag inte kan förstå hur man kan lämna sin älskande döende i ett av gas fyllt rum. (I ärlighetens namn tycker jag det verkar det troligare att Billquist tog sitt liv efter att ha blivit sviken av sin väninna, något som till viss del styrks av ett vittne som såg henne anlända till hemmet i bil, gråtandes den morgon hon vred på gasen.) Lyssna gärna på P4:s inslag om Billquists hemliga liv.

Det finns en mycket bra dokumentärfilm, Väninnor av Cecilia Neant-Falk, som handlar om några kvinnor som levde ett förbjudet liv på 40-talet i Stockholm. En av kvinnorna är gift men umgås ofta med en annan kvinna som hon älskar. Maken vet om deras kärlek, accepterar den och tillsammans åker de på semesterresor. Se den, den är mycket fin och kanske kan den kasta ett förklarande ljus över Ulla Billquists privatliv under dessa år.

Billquist var en av de allra populäraste artisterna under första halvan av 40-talet. Hon spelade in mängder av skivor och många av dem är intimt förknippade med krigsåren. Min soldat, När det ljusnar på andra sidan sundet och Räkna de lyckliga stunderna blott hör till de mest kända. Hennes röst är lyrisk, vemodig och ibland helt uppsluppen. Hon har också förmågan att uttrycka mer än bara texten förmår att göra. På så sätt kan hon jämföras med Billie Holiday och Edith Piaf. På Spotify finns en skiva med några av hennes inspelningar för Sonora. Söker man på hennes namn hittar man ytterligare några. Man skulle önska ett mer komplett sortiment.

Kärlekens ord, som jag citerade i början på denna text, är komponerad av Kai Gullmar som står som upphovsman för åtskilliga av de schlagers som slog på den tiden. En hel del av dem spelade hon också in själv. Hennes riktiga namn var Gurli Bergström och hon flyttade på 20-talet från Sundsvall till Stockholm där hon slog igenom. Läs mer om henne här. Till skillnad från Billquist, var Gullmar mer öppen när det kom till fruntimmersaffärer och hon var dessutom god vän med Gustaf Wally som inte var känd för någon större diskretion på det området, även om han naturligtvis föredrog herrar.

Min absoluta favorit med Ulla Billquist är En månskenspromenad. Den har jag skrivit om här. Bättre än så blev det inte under krigsåren i Sverige. Knappt i fortsättningen heller.

Updatering: Nu har dn.se skrivit en längre text om Billquist. Läs den här!

Posted on

Och så följer vi Gustav Wally i dansen

Den allra mest nöjeslystne av Wallenbergarna var Gustav Wally. Han var skådespelare, dansare men framförallt satte han upp de allra mest påkostade revyer som någonsin visats i Stockholm och detta med början 1939. Först på Södra teatern, sedan på Oscars. Klassiska är föreställningarna Serenad och Roberta.

1938 sjöng Wally in Kai Gullmars Jag har en liten melodi. Sångrösten är det inte vidare väl beställt med. Privat gnolade han gärna Sweetheart i London, cherie uti Paris.

Gustav Wally skulle egentligen ha blivit finansman men blev istället balettpojke. Redan under skoltiden på Lundsberg satte han upp en revy. Här en bild på Jally Brothers. Dekoren är gjord av Sigvard Bernadotte.  År 1929 (?) åkte  Wally till London och fick, tack vare sitt dekorativa yttre, en statistroll i Noel Cowards Bitter Sweet. Föreställningen blev framgångsrik och turnerade i USA.

1930  var Wally åter hemma i Sverige och medverkade i Ernst Rolfs jubileumsrevy för att sedan bege sig till Paris där han tillsammans med Niels Wessel Bagge bildade han Wally brothers (på bilden tillsammans med Yvonne) som uppträdde runt om i Europa. Så småningom hamnade Wally i Hollywood, men där fick han aldrig någon större roll. Han åkte istället hem till Sverige och ägnade sig där åt lyxrevyer.

Under många år hade Wally sitt hem i Wallenbergarnas hus på Villagatan 4 i Stockholm. Den konstfulla, av honom skapade etagévåningen lär fortfarande finnas kvar. I slutet av 40-talet flyttade Gustav Wally till N.Y.och etablerade sig som skeppsredare. Han dog 1966.

Avslutningsvis en bild på Wally och Karl Gerhard. Gerhard strandklädsel är av det ovanligare slaget. Wallys memoarer, Följ mig i dansen från 1946, finns att köpa på Bokbörsen.

Posted on

En skvallerjournalists memoarer

Ett lättsmält boktips såhär på lördagen är Kid Severins memorvolym Mitt i strömmen. Kid var förritin vad man idag kallar kändisjournalist, bl.a. Nya dagligt allehanda, Expressen och Vecko-Journalen. Tack vare en god uppfostran av en bildad far, var hon mer beläst än vad som brukar vara fallet med reportrar i detta yrke.

I boken träffar man många nu tämligen bortglömda figurer, till exempel fru Marguerite Wenner-Gren, artisten Gustav Wally (född Wallenberg), som trots bristande sångröst älskade att sjunga Älskling i Stockholm, cherie uti Paris (lyssna på den här, dock ej med Wally), den chilenska sångfågeln Rosita Serrano som länsade många förmögna mäns NK-konton samt författaren Somerset Maugham.

Boken är mycket underhållande och tämligen välskriven. Skildringarna av Sverige under krigsåren är intressanta – ett liv i ransoneringens tecken känns mer än avlägset, men det är kanske dithän vi går om vi skall få bukt med slöseriet. Kids mor, som är av tysk börd, är dessutom mycket lustig med sin brytning sina osvenska vanor “Åh, vad dy ser bra yt!”, “Vi serrrr fina yt , förstår dy. Dom trorrr att vi är ett par förnäma ytländskor”.

Kid har även skrivit boken Cocktailpartyt, som är en mer fiktiv berättelse där aningens snaskigare incidenter berättas. Här får vi veta att man på på pin kiv lät brandlarmet på Sälens högfjällshotell (då en riktigt lyxanläggning) gå mitt i natten, bara för se vilka som kom ut från fel rum. Och det var inte få.

Bilden föreställer Eva Dickson, som också skildras i boken. Dickson var en äventyrerska som slog igenom i sällskapslivet redan på 20-talet och gifte sig med rallyföraren Olof Dickson. 1932 korsade hon Sahara i bil. 1930 omkom hon i en bilolycka. En av hennes vänner var den tillika äventyrliga Linde Klinchowström som tog hästen till Paris. Det var en spännande generation, de förmögna unga kvinnorna, som växte upp i början på 1900-talet. Vill man läsa mer om Eva Dickson kan man göra det här.