Rävjägarn

Intill småskolelärarinnans köksbord

KöksinteriorNär man förr i tiden blev lärarinna på landsbygden, fick man inte bara ett jobb utan också ett hem. De flesta skolbyggnader innehöll nämligen en för lärarinnan avsedd bostad av varierande storlek. Ett rum och kök tror jag var en vanlig disposition i många byar. I andra byar, där man hade både små- och folkskola, fick folkskolläraren två rum och lärarinnan ett. Och detta på grund av att mannen förutsattes vara gift och lärarinnan ogift (jag tror att det var först på 20-talet som lärarinnor fick behålla sin tjänst om de valde att gifta sig).

I köket fanns det naturligtvis ett köksbord och där satt man bra med utsikt över nejden och inom räckhåll för spisvärmen. Arbetsytor i köksinredningen var ännu inte vanliga så det var åtskilligt som gjordes vid det bordet förutom att inta måltiderna. Varken slask eller rinnande vatten var vanligt i landsbygdens enkla skolbyggnader. Men nog fanns det en charm hos dessa byggnader, även om jag tror att det var få som uppskattade den bristande komforten de kalla vinterdagar när ved och vatten måste bäras in och slaskvattnet bäras ut.

På bilden ser vi en interiör i en skola som inte varit i bruk sedan mitten av 50-talet. Istället har byggnaden använts som byahus och gör så fortfarande. När jag var liten  minns jag hur vi eldade upp skolsalen i början på december för att kyrkoherden skulle komma och hålla samling i byn. Den stora kaminens rör slingrade sig runt på sin väg mot skorstenen för att avge så mycket värme som möjligt. Ni må tro att det blev varmt!

På nationaldagen är det numera tårtkalas i denna byggnad. Läs mer om den tillställningen här.

Dagbok från en byskola i Fredrika

Berta Hanssons ungarJag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.

Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och  energi.

Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.

Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den “lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord “nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.

Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).

Et la beauté du printemps boréal

Försommargrönskan! Man kan då rakt inte klaga på beautyn vid denna årstid. I än rinner vattnet stilla, men kraftfullt, ty än finns det smältvatten kvar som kommer rinnades. Om det kommer från åkrarna som ännu inte helt torkat upp eller om det härstammar från nordligare trakter vet jag inte. Vackert är det hur som kvällstid hör man faktiskt bruset från den ytterst lilla fors som är belägen vid en av de tre broarna i byn.

Vår gamla höpress! Det finns en bild på mig i barnvagn vid den nyinköpta pressen i början av 70-talet. Måste säga att jag är mer välbevarad. Passade dock på att pumpa däcket när jag städade maskinhallen. Vid tillfälle borde den nog tas ut och tvättas och kanske smörjas så att den inte rostar samman .

“Bidrar diskret till sin ägares anseende vid ankomst och avfärd” skrev General Motors i sin broschyr. Tiderna förändras!

Besiktigade bilen och fick rent papper. Tur, för förra året gick den inte igenom och blev sedan påkörd och hamnade på verkstaden hela sommaren. Denna gång berättade besiktningsmannen att jag måste sätta fast avgasröret ordentligt, ty en infästning hade gått sönder och det hotade att lossna. Mycket riktigt, på väg hem gav det sig iväg och måste nu åtgärdas. Så kan det gå! Men godkänd blev bilen och det är huvudsaken. I ärlighetens namn är det väl bara bromsarna som någon gång kan vålla problem. Trumbromsar har en tendens att dra ojämnt om bilden står stora delar av året.

Glesbygdens svunna mode, del 2

Inget är väl mer klassiskt än de något korta tantklänningarna som var så populära på 70-talet. Här min farmor i en fin vit och ljusgrön historia som är försedd med vit krage. Snyggt! Att hon valt att visa upp den omgiven av tagetes, akleja och lupin, gör nog sitt till.

Det svenska måttsystemet för damkläder är omfattande, även om dagens konfektion mest handlar om S-XL. En måttserie var 20-serien och den passade kortare damer med viss rondör. Färgglada klänningar, oftast i syntet, var en storsäljare när det begav sig och särskilt populär var 20-serien som passade bra på den generation som arbetat hårt och var mer kortväxta.

På norrländska sa man glosat om färglada tyger. Farmors klänning är inte glosat, den är mer strikt. Annat var det med många av hennes andra modeller som var fullkomliga explosioner i grönt, gult, orange, brunt, rött och blått. Jag tycker att det var snyggt.

Idag ser man spår av dessa klänningar i några enstaka trasmattor som vävdes med syntetiska mattrasor vilka inte blev speciellt populära.

Glesbygdens svunna mode, del 1

Moderiktig, smaka på ordet! Var plats och socialt kotteri har sin klädkod och man kan ge sig den på, att det alltid finns någon där som är mer modeintresserad än de övriga. Min mamma följde med spänning parisermodet på 60-talet och kopierade med van hand de olika toaletterna. Jag vet att Farah Diba hade något elegant på sig som sedan, med hjälp av den rutinerade sömmerskan faster Emmy, förvandlades till bröllopsklänning. Vanligtvis skötte hon dock både tillskärning och sömnad själv.

På bilden ovan ses den klassiska bonden i sina blå hängselbyxor (farbror Arne!). Precis så såg alla bönder ut in på 80-talet. Ofta varierades klädseln och byxorna byttes mot vanliga dito och kombinerades med en bussarong. Det är riktigt snyggt och kan, faktiskt, te sig riktigt hett. Mannen till höger,  farbror Lasse, har en mer elegant klädsel med polotröja och rödaktiga byxor. En air av glesbygdscasanova, får man nog säga att han utstrålar.

I mitten står min mor i en hängselbyxkjol som hon sytt efter mönster från ICA-Kuriren och skorna – med vita strumpor därtill! – kan knappast ha varit lämpliga för en dag på åkern, även om det, som i det här fallet, rörde sig om någon sorts jordbruksutställning (apparaten i fonden är dock helt en gåta och ingen av de inblandade tycks minnas dess funktion). På en annan bild ser man något som jag ser är en täckdikningsmaskin.

Med anor från ett svunnet sekelskifte

Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontorskammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats vid ån där sågen en gång stått.

Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.

Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.

Längst till höger mellan de två boningshusen i den översta bilden, skymtar ett tak och en skorsten. Det är bagarstugan som sedermera faster Ingeborg köpte och apterade till sommarstuga ute på Mörön. Bodan till vänster har flyttats och det är den ni sett på flera bilder från sommarens ferier.

Oh you crazy moon what did you do?

Att köra bil kalla vinternätter är fint. Det är klart, öde och alldeles tyst på landsvägen. Varm luft strömmar in i kupén och motorn spinner förhoppningsvis som en katt. Både körbana och vägren lyser vita i bilstrålkastarnas sken. För 20 år sedan körde jag en svart Volvo PV med röd inredning i galon och tyg. Bilen hade en skivspelare i bilen som bara spelade singlar med stort centrumhål och på den spelade jag ofta Frank Sinatras Strangers in the night och framförallt baksidan Oh you crazy moon:

Även om ljudet inte var av hi-fi-klass, är det ändå en musikupplevelse som jag aldrig kommer att glömma; motorljudet, musiken, kupévärmen och den ljusa, kalla, snötyngda Norrlandsnatten.

Frank Sinatra med Oh you crazy moon

Pärlemor, stjärnor och värmande snö

Dessa brinnande decemberdagar när solen endast under mycket kort tid når ovanför trädtopparna för att sedan, under sin färd nedåt, färga himlen rödorange med ett uns av pärlemor däruti. Lika vackert är det i gryningen när en svag dager sakta växer fram under en dryg timmes tid. Det är tyst och av de bilar som passerar hörs endast ett knarrande ljud.

Vinterdagarna norrut är så korta. När ljuset väl har tänts vid tiotiden, dröjer det inte länge förrän det sakta börjar tyna bort vid ettiden. Och sedan återstår timmar och åter timmar av mörker. Men i snön speglar sig både måne och stjärnor. De skapar sin egen dager under denna del av året.

Nu är det snart jul igen och jag längtar efter snön. Jag skall bege mig norrut och stanna där ett par dagar över jul. Jag tycker om att gå omkring i uthusen som är dekorerade med rimfrost och titta på allt som är kallt och stilla och ibland klätt med frost. Jag tycker också om att elda och känna värmen från brännheta kakel.

Och jag älskar tystnaden som karaktäriserar de långa nätterna.

Ricordate, amato Gelsomina ricordate

En bild tagen strax efter kriget (notera att New Look inte slagit igenom ännu – istället är det krigsaxlarna som dominerar). Som ni ser är den inte tekniskt perfekt vilket gör den verkligt dramatisk. Älskar också de spretiga el-/telefonstolparna som pryder la strada – landsvägen. Hur som var den nya tiden här och allt skulle bli bättre. Inte minst om man tog chansen och flyttade till stan.

Bilen har jag fått av en släkting som scannat in gamla negativ. Detta gjorde mig mycket glad eftersom vi inte har alltför många bilder frön förr. De vi har är oftast bara små kopior, kontaktkopior av 6×6-negativ, vilket verkar ha varit vanligt på den tiden. Tvärr kommer jag inte att dela med mig av alla bilderna, men åtminstone en får ni se.

För er som inte förstår rubriken, säger jag bara: ledmotivet till La Strada, i egenitaliensk tappning. Förmodligen inte helt korrekt.

I get the blues when it rains, ms. Lee

Sommar

Åh, tänkt att det snart är sommar! Jag sitter inne och lyssnar på gamla V-discs på Spotify. V:et stod för Victory och dessa skivor, som var pressade i vinyl och inte i schellack, distribuerades ut till amerikanska soldater världen runt. När kriget var slut, förstördes samtliga (inklusive matriser), men naturligtvis överlevde en hel del och dem har man nu samlat i olika utgåvor. Man kan t.ex lyssna på Mildred Baileys version av Theese foolish things, I’ve got the blues when it rains med Peggy Lee eller Frank Sinatras I only have eyes for you. Inte så dumt!

På bilden ovan presenterar jag “Landtidyll sommaeren 2007”, föreställandes en lantlig byaväg som kantas av ekonomibyggnader en solig julidag. Till höger i bilden syns ett fång brandgula lijor som vi kallar för Kejsarkronor, trots att de inte är vad folk i allmänhet kallar Kejsarkronor.

Bilden är tyvärr en ful digitalbild som jag tagit. Jag tycker inte alls om digitala bilder, kanske för att mina gamla kamera är dålig. Analoga bilder blir hur som mycket vackrare och känns mer naturliga, precis som om de är bättre på att teckna verkligheten. kanske är det så, kanske är det bara en illusion som har med min personliga preferens att göra. I sommar funderar jag förresten på att fotografera i färg. Lite tokigt kan det kanske bli, då allt mitt gamla material, det från förra sommaren, är i svartvitt.

Och så lyssnar vi på Tommy Dorsey and his sentimentalists med I never knew.

Frosten under julhelgens lugna dagar

Julstämning

Ni tror säkert att jag då och då vistas i en by där tiden helt stannat. Så är inte fallet, tyvärr. Däremot är kameran ett verkligt praktiskt verktyg när man vill välja vad man visar. Ljuga, skulle man kunna säga. Lagården på bilden ovan är vacker när man ser den från denna vinkel. Ser man den från någon annan, märker man direkt att byggnaden är ombyggd för ett annat ändamål och försedd med fula fönster. Sådant gillas ej!

Julstämning

Denna bild får dock sägas visa verkligheten, ty jag har inte tagit bort något utan bara försökt komponera en vacker bild en juldag när rimfrosten svept in träd och byggnader i sitt kalla skal.

Julstämning

Visst är det vackert med elledningen! Lika vacker är inte den röda byggnaden som är klädd i plåt. Nog för att den börjar få sin charm nu när patinan fått den i sitt våld och långsamt bleker den röda färgen. På långt håll och insvept i rimfrost ter sig dock verkligheten helt tilltalande ut.

Julstämning

När jag fotade denna stolpe hade jag fullt sjå med att inte få med den röda, relativt nybyggda villa som annars skulle ha synts längre ned i bild. Speciellt ful är den egentligen inte, men den är för ny, och det räcker för mig.

Julstämning

Jag älskar denna allé men är inte alls lika förtjust i det hus som hör därtill. Innan det byggdes om på 30-talet var det elegant, nästan skirt. Nu är det kompakt och tungt och dessutom gult. Därför nöjde jag mig med att fotografera allén.

Berlin, och några ord om Ellen i Avan

host_i_berlin

Jag promenerade en söndagsmorgon omkring  i Berlin och tittade på hus. Regnet föll, omän sparsamt. Tyska hus ser inte ut som svenska och tysk jugend är stramare. Jag hade hemskt gärna ringt på och beskådat ståten, eller snarare förfallet. Jag är nyfiken av mig och borde nog jobba inom hemtjänsten, då får man se en hel del och slipper fula, vitmålade våningar. Jag har faktiskt jobbat inom hemtjänsten uppe i Norrland och trivdes bra. Jag kommer oftast väl överens med pensionärer. Då är det värre med barn och ungdomar.

En av mina favoriter på den tiden, hemtjänsttiden, var Ellen. Ellen var gammal lärarinna och hade karlskräck. Första gången jag skulle dit, låste hon in sig. Sedan vande hon sig.

En gång när jag var uppe på vinden, ringde hon en grannfru bara för att berätta att jag var uppe på vinden. Det  fanns inte så mycket att prata om.

En annan gång föreslog jag att hon skulle se en gammal långfilm på tv. Tyvärr var det En, men ett Lejon. En salongskomedi, en otrohetskomedi, som utspelade sig bland modefolk. En 40-talsrulle. Förslaget uppskattades ej.

Grannfruns svägerska, hade varit läkare i sin krafts dagar. Hon hade en hushållerska som hade skött hennes hem i alla år. Yrkesarbetande, ogifta kvinnor kunde vara verkligt opraktiska förr i tiden. Jag har mina aningar; kanske levde de franskt och fann denna ordning vara ett bra medel att passa in i samhället. Jag vill inte kalla det smussel, snarare ett annat sätt att leva.

Jag fotograferade mig själv förritin

jag_fotar_mig_sjalv_2

Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag “Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.

jag_fotar_mig_sjalv_1

Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.

När säkerhetskontrollen slöjar film

Bilderna blev alla lätt beslöjade. 3000 ASA verkar inte vara något som gör sig i flygplatsernas säkerhetskontroller. Vanligtvis tar jag tåget och då är inte detta något problem.

i_rosvik_3

Jag åkte som bekant till grannbyn och där, alldeles vid Rosån växte tuvor av gräs och i fonden stod björkar som hämtade ur Mai Zetterlings Älspande par. jag fotograferade.

kroken_vid_askogen

Längs med vägen passerade jag en gammal slåttarstuga. Likt dimma svepte röntgenstrålarna in i min bild. Först blev jag förbannad, sedan tyckte jag att det var vackert.

stuga_vid_kroken_vid_askogen

Inne i skogen låg ytterligare ett litet hus. Et helt minimalt litet hus. Någon form av uthus, eller var det möjligtvis ett utedass?

Långtur till grannbyn i solskenet

i_rosvik_1

Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.

Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.

Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.

Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.

Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.

i_rosvik_2

Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.

Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.

Snöslask och strålande sol, minsann

jag_pa_skuffen

Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse.

byarundan_fran_emy

Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga, men på egen hand är de nästan utan konkurrens; milda och mångskiftande lyser de upp så snart höstsolen visar sig med sitt gulröda ljus. Särskilt vackert är det när ett tunt lager snö reflekterar varenda stråle och vattnet droppar från taklisten vid söderväggarna.

byarundan_mot_emy

Vi har varit inne i närmaste större samhälle och handlat mat. Där står Man tänker sitt-villorna på rad i de nya område som omger den gamla kärnan. Vid affären finns den nedlagda Konsumbutiken samt en kombinerad grill/pizzeria som förr var kiosk. Dit kunde man bege sig på rasterna om man ville köpa sötsura bomber.

Det är något ödsligt över det mesta här uppe, om man bortser från de nya, stora köpcentrum som växt upp alldeles utanför stadskärnorna. Där trängs folk och två filer räcker inte till för att alla bilar skall komma fram, åtminstone är det så vid de större helgerna. Detta är en utveckling som jag inte tycker om, och som har bidragit till att landsbygden framstår som dränerad på mänskligt liv.

Och så kom den blöta oktobersnön

novemberstamning

Det grått och mulet när jag landade på flygplatsen. Ett tunt regn strilade ner och vi var tvungna att åka in till stan först, för jag hade glömt att ta med en sak. Luleå i slutet av november är inte den sommarstad man utger sig för att vara sommartid. Vid Smedjegatan ligger tre vackra hus byggda mellan 1890-tal och 40-tal. De skall rivas, för ytterligare en galleria skall byggas. Så dumt, och jag skäms å mitt ursprungs vägnar. Denna historielöshet om verkar vara à la mode bland norrländska stadsplanerare.

Här på landet är allt sig likt. Jag eldar i kakelugnen i ett av våra två omoderna rum, det ni ser på bilden ovan. Det är en sällsam stämning där inne, framförallt på vintern när det är mörkt mest hela tiden. I mitten av golvet ligger en linoleummatta, precis som man hade det förr. Linoleum var dyrt och man täckte sällan hela golvet. I ett annat rum står mammas gamla Blaupunkt och på den spelar jag Birth of the cool med Miles Davis som jag plockade med mig upp.

Det är mycket vackert här nu precis, som jag föreställt mig. Snöblandat regn faller från den kolmörka himlen. Morgondagen tänker jag mig skall gå i bilkörningens tecken.  Jag funderar på att rigga upp filmkameran i bilen och göra en höstlig roadmovie i Kodachrome.

Och så ett roligt YouTube-klipp. Det är gubbarna i Avan och Stenudden som tröskar som föritin.

Einar Wallquists Möte med granne

Einar Wallguist målar MalvinaJag samlar böcker just nu. Böcker är nu inte någon bristvara i mitt hem, men jag hade tänkt mig sammanställa en bunt att ge min mor på hennes 70-årsdag om ett par veckor. Vanligtvis brukar hon tycka om att läsa de böcker jag läser, inte alla, men många. Igår hittade jag en trevlig volym, som jag inte kunde hålla mig från att läsa ett par kapitel ur. Boken heter Möte med granne och är skriven av Silvermuseets i Arjeplog Einar Wallquist och är hans sjätte bok om livet i lappmarken. Den utgavs 1943.

Jag började med att läsa berättelsen om Malvina. Som ung fick hon tjäna hos grannfrun, då hennes far stod i skuld till den mer välbärgade grannfamiljen. Familjens son tog sin naturligtvis till att våldta den nya tjänsteflickan, ett barn avlades och grannfrun skällde henne för slyna. Till all olycka tvingades Malvina dessutom gifta sig med den buttre och allt annat än kärleksfulle sonen och barnet föddes missbildat och dog genast. Ja, ni hör, inte var det bättre förritin. Berättelsen är däremot finfin, omän något tragisk (det finns ljusglimtar).

Einar Wallquist hade ett stort intresse för samer och nybyggare i lappmarken. Han skrev många böcker och 1965, några år efter sin pensionering, öppnade han Silvermuseet i Arjeplog. Dit skall jag bege mig vid tillfälle.

Teckningen här intill är Wallquists egen. Han avbildade både sina patienter och den karga naturen uppe i Lappmarken.

När det drog ihop sig till kyrkhelg

Norrfjärdens kyrkstad

Sörlänningar brukar vanligtvis vara helt oförstående när man pratar om kyrkstugan. En kyrkstuga är ett rum i ett litet eller lite större hus där man ofta delar farstu med de övriga stugorna i huset. Naturligtvis finns det också hus som består av ett enda rum, en kyrkstuga, och jag antar att det är mer logiskt att kalla detta lilla hus för just en kyrkstuga.

Min mormors gamla kyrkstuga är relativt modern, ty den är uppförd i början av förra seklet. Huset är i två våningar och där finns 8 rum, eller stugor. Mon mormor lät tapetsera om på 50-talet och bytte i den vevan ävven vaxduk. Så mycket mer har faktiskt inte hänt. Tyvärr har jag ingen bild på ståten.

Poängen med att ha en kyrkstuga var att på den norrländska landbygden var det långt till kyrkan och kommunikationerna dåliga. Att åka över dagen var oftast alltför omständligt och därför byggdes en hel liten stad upp runt kyrkan. Varje familj hade sitt lilla rum med öppen spis att ta in i när det var kyrkhelg. I anslutning till kyrkhelgen passade man också på att festa. Många var de barn som avlades och de äktenskap som grundlades under dessa helger. Faktiskt, och detta kan låta märkligt, var det accepterat att unga män sov över hus unga kvinnor utan att äktenskap hade ingåtts. Man får förmoda att graviditet ledde till vigsel och att detta förfarande var ett sätt att undvika inavel. Åtminstone var det vad jag läste i en text om kyrkstaden i Lövånger

Kanske är jag själv snart ägare till en trevlig liten kyrkstuga i Öjeby kyrkstad. Bilden ovan är tagen i Norrfjärden, dit en del stugor flyttades när den lilla församlingen fick egen kyrka.

Frans skrivbok ligger på pulpeten

Min farfars far hade en bror som hette Frans. Han var född 1862 och dog 1941. År 1851 deltog han i undervisning i grannbyn tillsammans med några andra ungar, och de var nog den enda undervisning han någonsin fick. Han visste dock att lära sig på egen hand.

Kvar finns dock en gammal skrivbok där Frans räknade och konstruerade (här en bild). I boken finns räkneövningar som bla.a. behandlar geometri och mekanik. Jag är nyfiken och undrar om han kanske hade skaffat en lärobok och gjorde de övningar som fanns däruti. Svaret på den frågan får jag nog aldrig.

Jag vet inte så mycket mer om Frans. Han var ogift och skriven som maskinist och ägde ett mindre hemman med ladugård, åker och skog. Innan han dog, såg några påpassliga släktingar till att gården skrevs på dem. Jag undrar också vad Frans tyckte om den tragiska historia som jag berättade om för knappt två veckor sedan. Det var hans brors änka som gifte om sig med den man som hon trodde var välbärgad.

Berta Hansson, lärarinna i Fredrika

I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.

I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.

Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.

När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.

Landsbygdens damer på vift förritin

En bra bild tycker jag. När den är tagen vet jag ej, men kanske var det någongång på 30-talet. Till höger står min mors faster, Rut. Jag tror att hon var född i slutet av 1800-talet eller alldeles i början på det nya seklet. Rut var rund och glad och mycket snabb på foten (märk: inte lätt). Även som mycket gammal, sprang hon runt i huset, lagade mat och städade och Bar in ved. Hennes man, Algot, var lite mer stillsam, men även han var humoristisk till sin läggning.

Åter till bilden. Visst är det fint med hucklena och de rätt enkla klänningarna? Det är något oskuldsfullt över dem alla. Och roligt verkar de ha. Damen näst längst till vänster har ett speciellt ansiktsuttryck som ger en antydan till lättsinna. Åtminstone såhär på bild.

Jag är bra nyfiken på var de befinner sig och vad som är anledningen till de begett sig ut på vägarna för jag tror inte att det är någon vardagsbild. Det var inte speciellt vanligt att ta kort på den tiden, åtminstone inte på landsbygden.

Jag saxar gamla pressklipp, del 2

När jag växte upp hade vi varubuss i byn. Två gånger i veckan kom den gamla slitna buss som apterats till lanthandel på hjul och det innebar något av en fest, åtminstone sommartid när jag var liten och hemma på dagarna. Med en suck, gled de trötta dörrarna isär och man tog stegen upp i bussen.

Till vänster tronade de nybakade Björkbomslimporna som var så goda att äta färska med bara smör, eller, som jag gjorde ibland, med senap och falukorv. Längst in, fanns ett litet kylrum med öppningsbara glasluckor. Här stod fil, mjölk, smör och grädde. Utbudet var inte särskilt stort på den tiden, åtminstone inte i glesbygden. Hur det var på området djupfrysta varor, minns jag dessväre inte.

Det var i slutet av 80-talet, eller möjligtvis under tidigt 90-tal som varubussen gjorde sin sista färd. Då var det farbror Herman som satt bakom ratten. Vid det laget var han tämligen synskadad, så hur det kom sig att just han körde bussen är något av en gåta, men kanske berodde det på att han haft afär i grannbyn.

På bilden, ser vi en fd fru i byn. Hon var gift med en släkting till mig som kom på obestånd och förälskade sig då i mäklaren som skulle sälja hemmanet på exekutiv auktion. Hon flyttade sedan ihop med honom in i modern villa inne i stan. Jag tror att han hade mustach.

Jag saxar gamla pressklipp, del 1

Lokalpressen har en förmåga att göra de mest skiftande reportage. 1969 kom de till byn för att ta pulsen på ett litet samhälle som försynt nickat till i en lätt glesbygdsslummer. Bilen är fantastisk; med katten i famnen står farfar stilig och grann med persianmössan på huvudet vid vår gamla släktgård från åren kring sekelskiftet 1800. I bakgrunden syns sonens moderna villa, dvs ett hus från förra sekelskiftet som moderniserats 1946.

Min farfar var en fin man som var omåttligt populär för sin godhet och sin mycket generösa karaktär. Som pensionär åkte han jämt och ständigt runt på sin moped för att hälsa på de gamla människor som kanske inte hade så många bekanta som hälsade på dem, eller som på grund av skröplighet var förhindrade att göra visiter.

När farfar fick besök, gräddade han alltid våfflor. Jag antar att det var den enda rätt som han kunde laga, det hörde väl till den generations män som var födda vid sekelskiftet 1900. Han brukade också göra blåbärsvin i flaskor som han ställde i köksfönstret för att jäsa. Var man snäll, fick man lukta på innehållet. Jag minns särskilt de fd portvinsflaskor som han använde och som hade en liten korkmedaljong på halsen med en miniatyrbägare i något mässingsliknande material.

I källaren hade han stora keramikkrukor med vattulingon som vi barn bjöds på tillsammans med grädde och socker. Bären var mycket sura, ty det var vanliga lingon som lagts i vatten och fått stå ett par månader. Men det var roligt att bli bjuden iallfall.

Solsemester i glesbygden, del 4

Idag fick jag en hel bunt med roliga tidningsurklipp av min faster som hon sparat genom åren. Det är ingen hejd på vilka roliga reportage man hittar där: min syssling som intervjuas inför Fröken Sverige-finalen 1982; min farfar som berättar om byns historia; pappa som protesterar mot den låga ersättningen för mjölk; jag och syrran promenerandes på byavägen osv. Roligast är dock reportaget om Teferi Makonnen från Etiopien som firar jul hemma hos oss 1968. Fotografen har satt honom framför pianot och min föräldrar står bredvid, som hypnotiserade av den exotiske mannen. Enligt tidningens utsända har Teferi både fått gå i julotta och prova på traktorkörning i snö.

Det var inte första gången vi hade ett exotiskt tillskott i hemmet lagom till jul; året innan kom en man från djupaste Afrika. Mina föräldrar var med i en organisation som hade tagit på sig att ordna med värdfamiljer över julen, eftersom studenterna inte hade möjlighet att åka hem till sina avlägsna hemländer.

Roligast var dock min kusin som bara var några år gammal och aldrig hade sett en mörkhyad människa förut. -Titta, han är nästan grön, sa hon när hon fick se honom. En kommentar som hon fått leva med i alla år.