Fårskinnspälsen, det mest praktiska av plagg vintertid när temperaturen ligger under -20 grader. Här min mor i trädgårdslandet där kålen förvarades. Hon tog alltid på sin fårskinnspälsen när hon skulle ut och hämta något. Tittar man nog ser ser man ett par strumpor och en tämligen kort gul klänning. Året  är 1969 snön ligger vit.

När jag var liten på 70-talet så brukade vi ta hjälp varje sommar för att underlätta höskörden. I raskt takt avverkade vi tant Karins söner, en syskonskara bestående av Anders, Donald och  Tomas. Vilken i ordningen detta är, är jag en smula tveksam om, men jag tror att det är Tomas. Den där solhatten glömmer jag aldrig aldrig. Jag undrar så om han var arbetsvillig. Det kan man då inte tro när man ser bilden.

Anders och Donald hade dansband. Det var 70-tal. Orkestern hette Lennes me’ Bitte och hade vissa framgångar, ty de gav ut både kassett och lp-skiva. Den låt jag minns bäst var “En liten båt som gungar”, den sjöng Anders på och han sjöng inte alls bra, men se det märkte inte tanterna i byn. Lennes  me’ Bitte gjorde också en cover på “I love the nightlife” som på Svenska blev “Jag gillar nattliv” (och jag vill chansa på ett diskotek/ta mitt liv på lek). På skivomslaget var de utklädda i 10-talsstil och stod vid en T-Ford framför Rosfors herrgård. Även det något helt oförglömligt.

60-talet var verkligen inte bara hippies och rödvinsvänster, nej på den tiden var det inte ovanligt att man föredrog ett mer klassiskt mode. Kanske tittade man på Ingrid Schrewelius program Lilla journalen och lät sig inspireras av de franska modehusen.  Då var det hatt, handväska och en välskräddad dräkt som lockade. Proggigare än en hemsydd klänning av tyg i batik blev det aldrig.  Bilden ovan från slutet av 60-talet och tagen framför järnvägsstationen som ej längre finns kvar

Bilden ovan är makalöst bra. Gevären, hundarna, det döda djuret och de karaktärsfulla männen. Och nej, det är inte en bild från något fräsigt modemagasin; jag hittade den i ett gammalt album hemma och har ingen aning om vilka männen är. Men vilka kläder! Mannen i mitten tar priset som stiligaste jägare 2009.

Den här bilden är inte ny, den är vad jag kan se från tidigt femtiotal, inte senare än 1957 iallfall. Min far har nätbrynja (syns ej på denna lilla bild), en uppknäppt skjorta och något som i bästa fall kan liknas vid jeans, lappade och lagade är de iallfall. Det ena benet, verkar härröra från ett annat par byxor. På fötterna ett par bruna lågskor och på huvudet en minimal mössa. Det är sommar och i bakgrunden växer potatisen växer i sina fåror.

Min far var inte intresserad av kläder. Möjligtvis, kunde ett nytt blåställ fånga hans intresse, men där tog det slut. Han tyckte verkligen inte om att byta om, och byta om var man tvungen att göra så snart man skulle åka in till stan; allt annat var otänkbart. Endast vid akuta maskinhaveri, var det ok att sätta sig i bilen i arbetskläderna.

Det där sitter i även för mig. Hemma går jag omkring i lite av varje, men så snart jag skall till ICA eller av någon anledning lämnar hemmet, byter jag om. Att ta shorts eller något annat fritidsbetonat på när jag skall gå bort, möter ett stort motstånd hos mig. Overallen, blåstället, har jag dock på mig när jag servar bilen. Det är lämpligt.

Det är tidigt 70-tal och min farmor har slagit sig ner framför köksbordet. Morgonrocken är rosa och försedd med litet krås. Med tanke på snittblommorna, är det troligt att en födelsedag precis har firats.

Farmor var speciell och kanske inte alltid så lätt att ha att göra med. Hon älskade medicin och drog sig inte för att sätta i sig alla tillgängliga tabletter, även om det resulterade i att hon blev sängliggandes. Hon hade också problem med sin höft och var stelopererad. En stålbit i hoppets låda (lådan längst ned i köksinredningens lådmodul med diverse skräp där man med lite tur kunde hitta precis det man behövde), minde ständigt om hennes onda leder.

Hon tyckte dock mycket om barn och gillade att ha oss i närheten. Hennes omsorger resulterade dock ett år i att min syster hade 14 hål i sina tänder. Detta orsakat av alla de sockerbitar som farmor serverat sitt barnbarn.

Sitter jag inte och poserar i barnvagnen framför höpressen en sommardag 1972! Pressen är alldeles ny och lackeringen är blank och verkligt röd. Idag är den matt och lite solblekt. Barnvagnen var i praktisk galon och mellanbrun och jag minns att man lätt kunde loss korgen från själva ställningen. Visst är det fint att man valt att fotografera både mig och den nya höpressen samtidigt!

Welger var ett tyskt märke som specialiserat sig på jordbruksmaskiner. Vad jag minns, köpte vi inte något annat från den firman. Traktorerna var alltid Volvo, om man bortser från en Fordson och en gammal Grålle. Allra roligast var den gamla Volvo T-31: som vi ägde och som var apterad till grävare, dvs bakpå fanns en hydralisk grävskopa. Traktorn tuffade trivsamt och kunde köras på fotogen (och den lukten gick inte av för hackor!).

Farmor har knutit en scarfs runt håret, satt på kaffehurran och dukat för eftermiddagskaffe i den av morfar snickrade trädgårdsmöbeln. Det är byggation på gång och tre frejdiga byggubbar (som tagna ur Söderkåkar), tar igen sig i soffan med reklamkepans skärmar uppvikta. Två gubbar har blå hängselbyxor och bomullsskjorta, den tredje en blå bussarong (fint plagg!). Farmor har av allt att dömma lånat mammas kaffekoppar, Ranka, som vvar popuklära vid den här tiden, åtminstone om man satsade på den lite exklusivare lantliga looken. Eventuellt har hon också lånat mammas kaffebryggare, för den känner jag igen.

Här har vi två Glesbygdscasanovor i vintermundering. Roland ser lite tunnklädd ut i kostym med nylonskjorta och smal slips. Att han dessutom har pipan i munnen och hatten på sned, gör honom än mer osannolik. Farbror Lasse, däremot, har byltat på sig dessto mer och är dessutom redao att kliva in i sin nya Volvo 144.

De bodde både i grannkommunen och var bönder av den generation som drog igång verksamheten på 50-talet när konjukturen ständigt var i stigande och lönsamheten god. Var man en riktig storfräsare, satsade man på KR, Koncentrerad Rationalisering och fick fördelakiga lån av staten och kunde utan problem köra Mercedes och bre smöret på den mindre släta sidan av knäckebrödet (det sistnämnda gjorde Roland, dessutom smååt han falukorv direkt från kylen).

Inget är väl mer klassiskt än de något korta tantklänningarna som var så populära på 70-talet. Här min farmor i en fin vit och ljusgrön historia som är försedd med vit krage. Snyggt! Att hon valt att visa upp den omgiven av tagetes, akleja och lupin, gör nog sitt till.

Det svenska måttsystemet för damkläder är omfattande, även om dagens konfektion mest handlar om S-XL. En måttserie var 20-serien och den passade kortare damer med viss rondör. Färgglada klänningar, oftast i syntet, var en storsäljare när det begav sig och särskilt populär var 20-serien som passade bra på den generation som arbetat hårt och var mer kortväxta.

På norrländska sa man glosat om färglada tyger. Farmors klänning är inte glosat, den är mer strikt. Annat var det med många av hennes andra modeller som var fullkomliga explosioner i grönt, gult, orange, brunt, rött och blått. Jag tycker att det var snyggt.

Här upplever jag min andra sommar iklädd hängselbyxor, orange kortärmad tröja och keps. Och så ler jag. Det gjorde jag alltid under mina första år i livet, längre fram anlade jag en mer trumpen uppsyn. Förmodligen berodde det på att jag fick kontakt med verkligheten och fann den motbjudande.

Min far har traditionella blåbyxor, livrem i läder och en rutig skjorta med uppkavlade ärmar. Och keps. Traditionell bonde. Farfar såg likadan ut (dock inte på den bilden).

Moderiktig, smaka på ordet! Var plats och socialt kotteri har sin klädkod och man kan ge sig den på, att det alltid finns någon där som är mer modeintresserad än de övriga. Min mamma följde med spänning parisermodet på 60-talet och kopierade med van hand de olika toaletterna. Jag vet att Farah Diba hade något elegant på sig som sedan, med hjälp av den rutinerade sömmerskan fru Karlsson, förvandlades till bröllopsklänning. Vanligtvis skötte hon dock både tillskärning och somnad själv.

I Svenska Dagbladet står att läsa om citypyjamasen. Jag vill hellre slå ett slag för cocktailpyamasen, som är ett plagg som helt gått ur modet så vitt jag känner till. Grundtanken är ett bekvämt hemmaplagg som även gör sig bra vid elegant tillställning (kanske i hemmet). En föredömlig konstruktion och en av svenska språkets mer spännande sammansättningar. Det är dock tveksamt, om plagget gör sig i landsorten.

Men åter till glesbygden, 60-talet och hur man där klädde sig. På bilden ovan ses den klassiska bonden i sina blå hängselbyxor (farbror Arne!). Precis så såg alla bönder ut in på 80-talet. Ofta varierades klädseln och byxorna byttes mot vanliga dito och kombinerades med en busarong. Det är riktigt snyggt och kan, faktiskt, te sig riktigt hett. Mannen till höger, som kan vara farbror Lasse, har en mer elegant klädsel med polotröja och rödaktiga byxor. En air av glesbygdscasanova, får man nog säga att han utstrålar (det finns fler guldkorn i fotogalleriet där han är inblandad).

Fruntimret i mitten gör mig mållös – kanske är det en förklädnad! Nej, det är en hängselbyxkjol som min mor sytt efter mönster från ICA-Kuriren och skorna – med vita strumpor därtill! – kan knappast ha varit lämpliga för en dag på åkern, även om det, som i det här fallet, rörde sig om någon sorts jordbruksutställning (apparaten i fonden är dock helt en gåta och ingen av de inblandade tycks minnas dess funktion).