Rävjägarn

Vägen till Lotten von Kraemers villa

Samfundet de nio 1913. Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.

Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, “som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med “en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en “stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och “bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.

Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vår Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.

Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. “Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.

Slutligen två bilder på von Kraemer. Dels som ung i Uppsala och som gammal på Villagatan.

Helena Munktell från Grycksbo bruk

På nyårsdagen råkade jag, helt till min förtjusning, höra ett avsnitt i serien Tonsättarinnor i ett manligt musikliv. Vilken utmärkt SR-produktion! Seriens första avsnitt ger en bra bakgrund till 1800-talens kulturella liv. Bl.a. presenteras Limnellska salongen vid Gustav Adolfs torg och den Curmanska i Villastaden. Huvudpersonen i Christina Tobecks serie är dock Helena Munktell som runt förra sekelskiftet var en erkänd tonsättare med framgångar även utomlands, främst i Paris.

Munktell föddes på Grycksbo herrgård. Hennes far ledde verksamheten vid pappersbruket och var dessutom en mycket musikalisk man. Han umgicks i kretsarna kring E. G. Geijer, A. F. Lindblad och Malla Silfverstolpe. Modern var även hon kulturellt intresserad och levde en stor del av tiden i Stockholm, då hon inte kom särdeles väl överens med sin man. Efter mannens död, övertog hon driften av bruket och drev det i 25 år.

Helena Munktell började tidigt musicera och utbildade sig både i Stockholm och i Paris. Hon komponerade åtskilliga verk och även en opera. Munktell engagerade sig också för kvinnosaken och var medlem i Nya Idun som bl.a. bildats av Calla Curman (läs gärna mer om henne här). Skivbolaget Sterling har utgett en CD med Gävle symfoniorkester där flertalet av Munktells verk framförs. Den kan verkligen rekommenderas. Musiken är både romantisk och naturlyrisk. Dessutom är det roligt att lyssna till en “ny” tonsättare, en som för de allra flesta är tämligen okänd idag.

För er som vill läsa mer om Fredrika Limnell och Malla Silfverstolpe, rekommenderar jag att ni klickar på någon av taggarna under inlägget. Jag har skrivit åtskilligt om dessa (dock att inte alla texter håller högsta klass). Det finns också gott om bilder på den Curmanska villan där det sena 1800-talets mest omtalade salong höll till.

Passa på att lyssna på denna utmärkta radioserie! Här är det program som jag först hörde.

Lyssna: P2 Dokumentär : Tonsättarinnor i ett manligt musikliv

Uppsala i solnedgången

Jag läser Anna Hamilton Geetes I solnedgågen, en skrift i fyra delar behandlandes Erik Gustaf Geijers sista år i livet. Naturligtvis finns här Uppsalalivet med Malla, Knösarna och Atterbom, men böckerna bahandlar så mycket mer. En stor del i Geijers senare liv präglades av det sk avfallet, dvs när han lämnar de konservativas läger och sällar sig till liberalerna, en händelse som ger stora avtryck i den stockkonservativa Uppsalasociteten och påverkar sällskapslivet i stor utsträckning.

Anna Hamilton Geete, Geijers dotterdotter, är en fin skribent som livfullt berättar om sina berömda släktingar. Lustigast är när hon talar om kärleksaffärerna i dåtidens Uppsala och ondgör sig över nutidens Flirt – leken med hjärtan och känslor, behandlad som sport. Dylika lättsinnigheter förekom aldrig på den tiden, då känslorna togs på fullt allvar.

Som sagt, skildringen består av fyra volymer, så jag får nog be att återkomma snart igen.

Malla

Efter de första två delarna av Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer har jag blivit god vän med den unga flicka som växte upp, gifte sig och blev änkefru vid relativt unga år. Mallas nedtecknade minnen är fantastiska i sin enkelhet och okonstlade form.

Livet igenom kämpar Malla mot sin känsla av ensamhet, sin vacklande tro på sina vänner ochdet livliga lynne som var hennes. Mallas behov av att kunna idealisera sina släktingaroch vänner ger henne ständiga problem. Hon har svårt att förstå att ingen är fullkomlig ochatt även hennes närmaste kan ha fel.

Lika tung är känslan av att ingen förstår hennes stora behov av trygghet och tillit. Minsta tvivel och hennes dagar bli tunga. Lika nära som hon har till tårarna, lika nära har hon till verkliga utbrott av skratt och glädje, en egenskap som hon under sin uppväxt ständigt får bannor för och hon därför strävar att undertrycka.

Malla och kärleken är ett besvärligt kapitel. Hennes make, ryttmästare Silfverstolpe, ären god man, men han saknar sinne för god litteratur och affärer. När Malla inser att hon själv skulle ha klarat av deras ekonomiska investeringar bättre, kan hon inte längre kännaden tillit för sin make som är så viktig för henne. David Gudmunds bristande intresse fördet litterära försöker hon komma till rätta med genom att själv förkväva detta hennes största intresse. En inte helt lycklig lösning.

Tiden som änka upplever Malla som ensam, men hennes umgängesliv blomstrar och hon blir förälskad i en ung man, Per Ulrik Kernell. Denna kärlek låter sig inte utlevas fysisktmen en tät brevväxkling inleds, som sedan avslutas när Per Ulrik avlider i utlandet 1824,under en vistelse ämnad att kurera hans dåliga hälsa. En annan ung vän tar då plats i hennes hjärta, Adolf Lindblad. Han blir Mallas bästa vän under återstoden av hennes levnad trots att han snabbt gifter sig med sin fästmö.

I Mallas salong återfinner man bland hennes närmste vänner Erik Gustaf Geijer och Atterbom, som umgås med hela det akademiska Uppsala. Man ses ideligen, ägnar sig åt högläsning och pianospelning, åker på utflykter och promenerar. Mallas dörr står alltidöppen och hon gör allt för sina vänner. Med Adolf signalerar hon medelst papperslappar i deras respektive fönster (de bor mitt emot varandra), ett förfarande som upptäcksoch leder till elakt skvaller.

Efter Per Ulrik Kernells död beger sig Malla i sällskap med Atterbom, Geijer och Adolfpå en årslång bildningsresa till Tyskland, där Mallas goda vänner Amalia och Louise von Imhoff är bosatta. För Malla är dock det huvudsakliga målet att ta farväl av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. Memoarerna slutar 1830 och då återstår 30 år av hennes levnad. Årdå hennes tröst i livet blir ett livligt sällskapsliv i Uppsala.

Islandet

I jul har jag läst Islandet, en roman som främst utspelar sig 1816 under några månader i Uppsala. Huvudpersonrna är Erik Gustaf Geijer och Amalia von Imhoff. Boken, som är ren fiktion,bygger på kärlekshistorien mellan Geijer och Amalia (som var välkänd poet och konstnär i tyskland på den tiden).

De två träffas i Malla Silfverstolpes salong efter att Amalia åhört Geijers föreläsningpå Universitetet. Det är en kärlekshistoria som aldrig blir mer än en själarnas förening,ty Geijer är trolovad och Amalia är maka till den svenska generalen von Helvig (dessutom vardet slampiga 1700-talet redan historia). Hursomhelst, det är en mycket romantisk historia.Läs den! Islandet av Carina Burman.Här går det bra att läsa om Malla och hennes vänner. Mer om Malla finner ni också här.