Vi är återigen i Västerbotten och det är en frostig mellandag. Solen har precis börjat gå ned och skymningen lurar bakom bergen. Men är finns det dagsljus och jag bestämmer mig för att fotografera det vackra kapell som ligger mitt i byn och som byggdes i början av förra seklet efter att byborna anordnat en insamling.

Visst är det vackert med de röda luckorna i kyrktornet? Lördagar klockan sex är det helgmålsringning och då ljuder klockornas klang över nejden genom de öppna luckorna.

Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.

Inte var det då speciellt kallt i julas och det tycker jag syns på bilderna. Verklig kyla, med frostklädda träd, ger ett helt annat ljus och fingrarna fryser snabbt till is. Ladan som skymtar i mitten tillhörde min farfars bror, idag ägs den av hans dotter och används inte alls.

Vad unna sig till jul om inte en ny begagnad traktor från affären i Ersnäs? Notera lättbetongblocken i ladugårdsväggen.

Denna korsning tycker jag om! Inte minst för att där svävar ledningar i skyn. Apropå det så dras kanske nya kablar med bredband till byn. En ny era är på väg att träda in.

Normala vintrar är älven frusen vid jul och vattnet har sinat. I år flöt det dock stilla och vattenståndet var högt. När jag var liten plockade vi näckrosor här och av dess mitt gjorde vi trebenta kaffepannor med hjälp av tändstickor.

Det börjar redan skymma! På denna grusväg cyklade jag om somrarna och tant Fias man fick en hjärtattack och dog, men det är mycket länge sedan.

På Johan Olof Wallins väg 6 i Solna ligger en riktig pärla till villa. När den såldes i höstas var den praktiskt taget i originalskick. Jag misstänker att till och med vissa tapeter var de ursprungliga. Vem som ritat huset vet jag dock inte, däremot att den byggdes för Torsten Gordh som avled 2010 nästan 103 år gammal.

Villan har en fasad av tegel och puts och vissa väggpartier är klädda med träpanel. Taket är belagt med skiffer och fönsterpartierna är på sina ställen mycket generösa.

Villans vackraste rum är det tudelade vardagsrummet med en säregen öppen spis och ett glasparti som avdelar de två rummen. Jag tog mig faktiskt friheten att spara ned mäklarens bilder och dem hittar ni här. Visst är det en fantastisk interiör? Särskilt svag är jag också för korridoren på övre botten, med garderober och syplats.

Trädgården verkade förvuxen den septemberdag jag passerade och passade på att ta några bilder. Jag ville inte tränga mig på, ty det lyste i köket och en några cyklar syntes.

Hur kommer huset att se ut efter de reparationer som den nya ägaren med största säkerhet kommer att företa? Vi vet iallafall hur den en gång tog sig ut och får trösta oss med det.

Snyggt, eller hur? Pittoreskt och värt att avbildas. Färgerna är fantastiska och blev extra bra denna frostnupna mellandag.

Men skicket! Att underhållet är eftersatt råder det inget tvivel om. Putsen har fallit av och tegelväggen hotar att rämna. Till skillnad från trä är stenväggar mycket känsligare för sättningsskador.

Man kan ju tycka att denna ladugård är värd ett bättre öde än denna vanvård. Ekonomibyggnader är alltid bra att ha, inte minst som förvaringslokaler. Att bygga en ny är faktiskt kostsammare än man kan tro.

Kombinationen av trä och tegel/puts är klassisk för 1900-talets ladugårdsbyggnader. Istället för tegel använde man ibland lättbetong vilket jag antar var billigare.

Det återstår att se hur länge denna gamla ladugård får leva. Kanske är den snart jämnad med marken.

Om man tittar sig omkring på den Norrländska landsbygden så finnar man dörrar i alla möjliga kulörer. Ej sällan är de gröna och det tycker jag naturligtvis är mycket snyggt. Rött, vitt och grönt är en alldeles förträfflig färgkombination.

Dessa dörrar är blå och verkar det inte som man tagit ett par utrangerade enkeldörrar och byggt om dem till pardörr för uthuset. Och färgen? kanske fanns det lite blått kvar i en pyts. Något säger mig att man ofta tog den färg som var närmast till hands.

Dessa dörrar är också blå och de sitter på samma byggnad som på bilden ovan. Visst är det vackert med den grå lättbetongblocksfasaden som bakgrund till de ljust blå dörrarna?

Bruna garagedörrar. Vinda och sneda. Jag har en aversion mot alltför felfria dörrar. Jag tycker att de är trista, de saknar helt personlighet och man gör inte annat än väntar på att de skall slå sig. Den bruna färgen mot det faluröda finner jag rätt trist. Varför inte vit eternit istället?

Jag skulle köra hem från Västerbotten och valde att köra några småvägar på min väg norrut. Efter att ha passerat ett litet samhälle skymtade en förfallen byggnad mellan träden och jag svängde av och ned mellan träden på den smala, asfalterade vägen.

Det var ett gammalt sågverk som inte verkade ha använts på många år. Färgen hade bleknat och några rutor var krossade. Det växte träd där det sannolikt inte skulle växa träd. Och så var anläggningen helt övergivet

Runtomkring fanns stora upplagsplatser där det förmodligen legat timmer eller brädor. Förmodligen lönar sig inte dessa småskaliga anläggningar. Koncentrerad rationalisering är vad tiden kräver.

Med ens hörde jag klappret av hovar mot den tjälskadade asfalten. Hjärtat stannade och jag befann mig mitt inne i en rysare. Sannolik var det en beväpnad person som red omkring på området, noggrant vaktande sin gömmor fulla med stöldgods. Jag sprang ljudlöst mot bilen, såg en sulky som var spänd bakom en häst passera runt ett hörn och körde sedan hastigt därifrån.

Jag är på besök i en by i Lule älvdal och det är dags att bärga höet. Det är disigt i luften men annars rätt varmt.

De långa åkrarna går från den lilla ån upp till skogsbrynet. Det är finfina marker att odla hö på. När höet slagits och torkat, pressas i stora rundbalar som här väntar på att lagras inne i ladorna.

En gammal baklastare tar med lätthet de stora rullarna i sin famn och pallgaffeln håller dem säkert på plats under färgen till ladan.

Med lätthet glider höbalen in i den knuttimrade ladan ute på åkern. Här får den vila tills dess att det är dags att ta fram den någon gång i vinter när snön ligger djup och fodret börjar tryta.

Men titta, är det inte en gubbe som hjälper till och står där inne i värme och damm!

Gårdagens traktorer var inga rymdinspirerade maskiner med avancerade instrument.  Nej, de var enkla och strama. Och mycket vackra.

Jag är svag för ladugårdar och finner de flesta tilltalande, men just denna älskar jag. Kanske är det för att den gör sig så bra mot den blå himlen eller att bergen tornar upp sig i fonden om man betraktar den från en annan vinkel. Det kan också bero på de vackra fälten som går från gräddgrönt till halmgult när sommaren närmar sig sitt slut.

Hög är den också. Maken till höskulle får man leta efter. Särdeles gammal är den inte ty den är nog av efterkrigsmodell. den vitputsade delen är djurens tillhåll. Där finns bås för kor och kanske för en häst, om man inte hade traktor.

Vägar av denna sort har jag sett under hela min barndom. Gräs i mitten och gräs på sidorna, men där hjulen rullar allra mest tittar jorden fram. Jord och jord, ibland är det sand. Är det dessutom tallskog och mängder av kottar däromkring, blir ingen gladare än jag.

Valmat tak och jugendstil! Och en ladugård med sviktande taknock. Det är en härlig syn, men det rostiga taket säger att det börjar bli dags för en ordentlig renovering.

Tänk att ha sitt sovrum där uppe och på ömse sidor en kattvind med plats för allt mellan himmel och jord. Och hur illa trivs inte malen i dessa kalla utrymmen!

Jag älskar hur trähus tar sig friheten att med ålder bli alltmer organiska till sin form. Inga spruckna tegelmurar eller putsytor, istället tar det följsamt intryck av omgivningen.

Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet Norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.

Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsång på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.

Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige maken. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.

Trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var “han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.

Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.

Ödsligheten i interiören. Inte ens en köksklockas trötta tickande ackompanjerar stillsamt dagens eftermiddagssonat. Här inne råder det en ständig höst.

De fernissade köksskåpen har gulnat och dess vackra konjaksnyans vinner mitt hjärta.

Det var så här det såg ut i de lanthem som Sune Jonsson porträtterade. Jag minns dem också och vill aldrig radera ut dem ur minnet.

Det är något visst med ljuset i dessa stora gavelrum. Allteftersom solen har sin gång, förändras rummet och den vrå som badade i skugga får finna sig i att drunkna i kvällssolens starka ljus.

Den dunkla passagen genom farstukammaren. Till detta mörka gemak låg drog man sig undan, vilade.

Se vilken fin enkelstuga som står övergiven på en jordplätt mellan några åkerlappar! Jag parkerade bilen åkern som redan slagits för året och gick närmare.

Det lilla huset har endast ett kök och en kammare och verkar vara uppfört under 1900-talets första decennier. Det var plåttak och har därför inte börjat ruttna. Den dag ett hus förlorar sitt tak, dröjer det inte länge innan fukten bryter ned bjälkar och innertak som till sist störtar samman. Är bara taket intakt, kan ett ödehus klara sig mycket länge.

Dörren, som är av modernare snitt, har en originell stängningsanordning. Några dyrbarheter förvaras inte här. Men nog är det synd att inte någon kostar på ett lager färg och lite nytt fönsterkitt.

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!

Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.

Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.

Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.

Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!

För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.

Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.

Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.

Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.

Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.

Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.

Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?

Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.

Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

Jag tror att det var år 1861 som Stockholms hospital för sinnessjuka invigdes i den vackra parken vid Konradsberg på Kungsholmen. Precis som vid många andra mentalsjukhus, fick de intagna hjälpa till med praktiska sysslor, ty det sågs som en del av behandlingen. Eftersom självhushåll till stor del rådde, fanns det gott om arbetsuppgifter.

Doktor Ludwig Scholz och Axel Enwall sammanfattade skötarnas riktlinjer som följer:

Skötaren bör alltså lära sig ge akt på sig och att icke glömma, att hvarje menniska under sjukdomens dagar är ömtåligare och känsligare än under helsans, och därför måste behandlas dubbelt så grannlaga och hänsynsfullt. Arbetet är ett läke- och eller hjälpmedel till bibehållande af ännu förefintliga själskrafter och tillika ett medel att lugna och välgörande afleda från sjukliga tankar och drifter.

I mitten av 90-talet lades Konradsbergs mentalsjukhus ned och in flyttade Lärarhögskolan. Idag är både parken med sina vackra byggnader något av en sevärdhet. Trots närheten till Drottningholmsvägen är detta en verklig oas som är värd ett besök. Särskilt lugna sommarkvällar när studenterna lyser med sin frånvaro.

Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.

Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det  vill säga på klipporna högt över Karlavägen.

Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.

Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.

Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!

Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.

De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.

Var dag jag går till skolan, promenerar jag genom Lill-Jansskogen. Ofta är jag alltför sömndrucken och orkar alls inte ta till mig den vackra omgivningen utan det är först när jag går hem, som noterar omgivningen. Om det inte är snö och strålande sol förstås.

På väg hem är det dock en helt annan femma. Då har min hjärna vaknat och jag är innerligt glad att det är så vackert i vår herres hage. Har jag kameran med mig, passar jag också på att fotografera. Den dag jag tog dessa var det för första gången snöfritt, men naturen var fortfarande helt död.

Denna dag var lugn och stilla och endast nere på järnvägsspåret såg jag antydan till liv. En banarbetare gick längs med rälsen. Kanske märkte han inte att han blev fotograferad.

Min bästa plats längs med denna morgonpromenad är viadukten över järnvägen som går genom genom skogen bort till Värtan. Den är otroligt vacker, i sten och lagom ansatt av tidens tand. Dessutom skiftar den i höstens alla färger tack vare mossa och lav.

Och hur farligt vore det inte att handlöst kasta sig ned på spåren, men istället, ur askan i elden! fångas upp av de strömförande ledningarna? Vilken tur att den pålitliga plåtskärmen skyddar mot detta fatala sätt att sluta sina dagar!

En lätt dimma har sänkt sig över Gärdeshusen och ett stilla duggregn kommer och går. Det är vår och snön är snart ett minne blott. Det är ett helt fantastiskt väder som jag tycker mycket om.

Tyvärr används inte längre de plaskdammar som finns mellan vart och vartannat hus. Endast regn och smältvatten strilar nu där barn en gång lekte. Men även ödsligheten har sin charm.

Ser ni, det grönskar i gräsmattan! Vårens första blomster har gjort entré utan att göra alltför mycket väsen av sig. Diskret öppnar de sina kronblad, helt utan de fanfarer som ackompanjerar de blå scillorna vid Floras kulle.

Det finns saker och ting i vår värld som irriterar mig. Alla slags livscoacher till exempel.

Om jag förstått saken rätt, kan man idag lyckas med det mesta, bara man tar sig en coach till hjälp. Av denne filur lär man sig formulera ett eller flera mål och får sedan hjälp att fokusera så att man kan nå dithän. Eftersom svensken i allmänhet önskar bli ungefär vad alla andra vill bli, skulle det kunna bli lite trång om saligheten. När jag funderar på detta kommer jag att tänka på den så kallade folkaktien, teliaaktien, som gemene man uppmanades att köpa för att på så sätt göra en god affär. Det finurliga med aktier är att för att någon skall kunna köpa billigt och sälja dyrt, måste någon göra precis tvärtom.

Att säga att vi kan bli allt det vi drömmer om, att vi har framtiden som i en liten ask om vi bara anstränger oss, är det inte att lägga lite väl stor press på en människa? Jag förstår det inte alls och har aldrig haft någon klar plan. Istället har jag låtit tiden ha sin gång och tänkt “att om herren vill” och så har det gått som det gått och jag har ingen större anledning att klaga, trots att jag varken är stenrik eller framgångsrik i min karriär. Detta innebär dock på intet sätt att jag saknar framtidsdrömmar.

Något konservativ som jag är, kan jag inte låta bli att undra när det skall bli på modet att tänka på andra än sig själv, att kanske rentutav försaka något för att göra en annan människas lycklig.

Jag tror att även outtalade drömmar, att ägna sig åt make believe, kan vara nog så verkningsfullt.

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Titta på detta vackra rum i Tekniska nämndhuset på Kungsholmen. Interiören är ett praktexempel på den sorts 60-tal som jag gillar. Ett vackert ljus, lite lätt rustik utsmyckning och släta väggar samt takbelysning som faktiskt är snygg. Korridorens ena sida är helt glasad mot en ljus och öppen gård och naturen ute och inne flyter samman. Stengodsreliefer på väggarna är skapade av Gunnar Larson.

Jag har förstått att många tycker att Tekniska nämndhuset är fult, men jag håller inte alls med. Byggnaden är estetiskt mycket tilltalande och materialen är inte alls dumma. Man får anta att gemene man kommer att uppskatta komplexet om 50-60 år.

Enligt Wikipedia byggdes Tekniska nämndhuset under åren 1962-1965. Arkitekter var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell.

Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.

Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.

I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.

Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.

Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.

Jag var på Vårsalongen en kylig dag i februari. Vädret var vackert och jag fick vänta en stund på mina vänner och passade på att fotografera byggnaden. Carl Bergstens skapelse från mitten av 10-talet väldigt vacker och byggnadens detaljer har ägnats stor omsorg.

Fasaden som vetter mot Blå porten är ståtlig och där har man gett plats åt en smärre servering i den pampiga portiken. Stolarna i gjutjärn står helt övergivna i kylan.

Jag tycker om att fotografera på vintern. Liljevalchs är en alltigenom vacker anläggning, men när det gäller förfulade byggnader är snön och frosten ett utmärkt medel att ha till hands för att dölja de värsta skavankerna. Tänk på det, när ni ser något fint som ni vill fotografera utan att för den skulle behöva retuschera i efterhand.

Jag var ute på Drottningholm för ett par veckor sedan. Solen gassade och snön låg i drivor, utom just i denna södersluttning.

Anledningen till min utflykt var en visning av Ralph Erskines villa som ligger där ute. Eftersom jag var i god tid, passade jag på att se mig om i omgivningarna och promenerade sedan över broarna in mot Nockeby och Abrahamsberg. Nyckebyvillorna må vara fina på utsidan, men de står på tok för trångt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig på inklämd i detta övre medelklassgetto.

Intill Ralph Erskines hem låg ytterligare en modernistisk skapelse: Peter Celsings villa. Tyvärr tog jag mig inte för att fotografera den. Erskines villa blev däremot väl dokumenterad och de bilderna kommer nästa vecka!

Solen håller på att gå ner och jag är på väg mot Södermalm via Västerbron. Vid Fridhemsplan ringlar bilköerna långa och solen står helt lågt. Det är inte varmt, men ljuset är äntligen åter.

Ser ni att  bron fortsätter bort i oändligheten? Himlen går från blått till laxviolett och billyktorna glimmar.

Intill Riksarkivet och höghusen dominerar orange som i strimmor strålar ut från en okänd källa. Endast siluetter framträder i det starka motljuset,

Inte långt från Husarviken och vid Gasverksområdets utkant ligger en gammal tegelbyggnad som jag intalar mig själv varit en stationsbyggnad som hört till någon form av järnväg som går genom gasverksområdet. Eftersom jag inte vet hur spåren en gång gick, utan istället endast noterat rester av en järnbana, har jag bestämt mig för att låta detta vara den riktiga förklaringen.

När jag gick omkring i området i höstas passade jag på att titta in genom fönstren i huset som då stod tomt. I ett av rummen fanns resterna av ett ursprungligt kök, ty framför fönstret fanns en låg arbetsbänk vars underskåp hade luckor av gammal sekelskiftesmodell. Nu finns här ett vitt IKEA-kök och ekparkett på golvet. Det är tydligt att de byggnadsarbetare som bebor huset har krav på viss modern “komfort”.

I uthuset finns något som liknar en förfallen tvättstuga. Inte speciellt antik, men maskinen är knappast tillverkad efter 80-talets utgång. Byggnaden är dock finfin. Särskilt svag är jag för panelen och taket.

Strax intill ligger en stor byggnad som jag tänker mig varit disponentvilla en gång i tiden. Idag är den kontoriserad, men exteriören är fin och intrycket är pampigt, ty den ligger på en liten höjd.